Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

att du inte engagerar dig i hans "missbruk" - eller vad det är. Det är hans sak - fast det dig illa.

Kanske din sorgsenhet har rötter långt tillbaka i tiden, kanske den växer fram i den förändrade familjesituationen. Jag har påverkats mycket av vårt "nya, nyktra liv" (så hurtigt det låter:) och jag har periodvis gråtit mycket utan att riktigt veta varför. Det är absolut en omställning som är svår att riktigt definiera.

Jag skickar en hel hög med systerliga kramar till dig. Allra finaste du! / mt

Dompa

Berra - denne kloke gubbe - skrev att jag förr eller senare skulle känna mig tvingad att kommentera. Visst blev det så...har skrivit ett långt bludder åt dig på fb. Men jag skriver det här med. Det är inte din sak att hatera surfarens missbruk!!! Däremot gör dig mig väldigt ledsen och berörd när du skriver att du kanske framkallar det sämsta hos folk? Skittanke! Tvärtom...skulle jag vilja påstå. Du är ju klok (yep, där kom den!) som satan och empatisk som få. Jag fattar ju att du har det skittufft just nu...och att det pepp vi skriver här kanske inte riktigt räcker...eftersom det inte kommer från "rätt" person. Men jag hoppas att du förstår att du är värdefull...inte bara för oss alkies...men även för dina flickor. Låt inte ngn människa förringa dig...vare sig det är surfaren eller ngn annan. Du räknas som fan - iaf. i min värld. Att du skulle dra fram det sämsta hos folk? Jag blev jävla upprörd när jag läste den tanken. Tänk inte så! Så lätt att skriva och så svårt att leva efter...jag vet.

Att ni inte kommunicerar ÄR allvarligt...tycker jag. Men ska du ha det så? Kanske i 40 år till? Ibland får man bara lägga ner...erkännna att drömmen inte höll. Jag tror visst att mannen är en bra människa, trevlig och omtyckt...annars hade du väl inte valt honom från början? Men kanske är ni inte bra för varandra? Kanske var det ett felval? Av vad du beskriver så tycks det mig som ni helt talar förbi varandra? Jag är en krass skit och jag tror tyvärr inte att ngn terapi i världen kan rädda det. Inte om inte båda vill. Vill du? Vill han? Förstår att du är ledsen för att en livsdröm (?) Håller på att luckras upp...men det är INTE ditt fel. Vare sig att han inte vill kommunicera eller att han har sina böjelser och du behöver INTE härda ut.

Ställ dig frågan; Vad är det jag vill rädda? Svara inte här...men grunna för dig själv. Nu låter jag snusförnuftig men det jag skriver är sant; Det finns goa gubbar därute. Gubbar som kanske skulle bli glada av att ha en Stigsdotter i sitt liv. Gubbar som du kanske inte ens "ser" eftersom du har fullt upp med ditt. Eller kanske ska du inte ha ngn? Har du det nu? Usch...jag känner själv att jag går "över gränsen"...men jag kan inte låta bli...då jag tycker att du är en person som drar fram det bästa i folk. Läs här på forum...ingen dissar Stigsdotter. Du kan alltså inte bara dra fram det sämsta i folk. Nu har jag skrivit lite i affekt....men jag står för det! Kram och allt! /R

Maria42

Jag har ju haft förmånen att träffa dig och du är en oerhört trevlig och härlig tjej. Du drar definitivt inte fram något dåligt ur någon.
Tycker Dompa i stort sett sa vad jag tycker också, Vad vill du rädda? Värt att fundera på.
Kram på dig!!

vill.sluta

Ställer sig uppe på muren, kavlar upp armarna och vill ge sig faaaan på att Stigsdotter får all hjälp hon behöver.
Fast snälla söta du, slå dig fri. Gör som Dompa säger. Det kanske är menat art ni inte skall vara ni.
DU ÄR SÅÅÅÅ MYCKET BÄTTRE!

höst trollet

Hoppar in med en morgonkram!
Precis som våra andra forumsyskon, vill jag påstå att du definitivt inte är den som lockar fram det sämsta hos människor!

Jag kan bara påpeka med det gamla talesättet: Du kan leda en häst till vatten, men du kan inte tvinga den att dricka! Att din mans förhållningssätt till dig, beror helt och hållet på honom!

Du har gjort vad DU kan.. Nu är det upp till honom, att ta upp stafettpinnen.. Vad vill han?
Jag kanske har påpekat detta tidigare, men jag gör det igen..
Letar han efter en möjlighet att avsluta (om han inte får ha det som han vill)?

Hans nuvarande agerande, verkar ju inte riktigt sunt, eftersom det skadar dig (psykiskt och själsligt)

Om det är som så, att du resonerar: "Har man tagit F-N i båten".. Så strunta i att ro honom i land!
Släng honom i sjön! För jag är rätt säker på att han kan simma!
OM han fortfarande vill ha en gemenskap, kommer han att sätta nytt rekord i frisim fram till båten igen..

Men jag tror, att du faktiskt måste sätta ner foten och tala om VAR dina gränser går! Låt ingen "blanda bort korten", genom att ge dig dåligt samvete för drickandet, för DET är ett problem du tagit itu med och ska icke blandas ihop med hans "sexmissbruk"
Ej heller ska det tas som någon sorts "ursäkt" fortsatt sådant! Kort sagt, sådana "knappar" ska deletas omedelbart!(det är nämligen "känslomässig utpressning!)

Styrkekram /trollis

Stigsdotter

Jag har någon slags rädsla för att jag stöter bort folk. De första intrycken är positiva men sen har folk en tendens att "försvinna". Maken är trevlig ungefär en kvart i mitt sällskap sen är det precis som om orken inte räcker längre. Men det behöver ju inte nödvändigtvis vara mitt fel. Men. Detta ihop med det där att jag inte "behåller människor" omkring mig gör ju att jag funderar.

Nåväl. Mitt nya friska jag kan ju också inse att det krävs arbete att behålla sina människor. Man måste bjuda till. Jag har nog inte riktigt gjort det när jag befunnit mig mitt i mitt alkoholist-ego. Jag har befunnit mig mitt bland människor och känt mig ensam, men detta har nog till stor del berott på att jag varit så koncentrerad på mitt glas istället för på att umgås. Ensam blir deppig, deppig tar ett glas till.

Jag har nu så smått börjat inse att det finns människor runt omkring mig, jag behöver inte vara ensam om jag inte vill. Ensamheten är en rädsla som gjort att jag inte vågar ta steget. Ensamhet och allt det praktiska "böket", bodelning osv. Men om jag är frisk och inte deppar längre kommer det ju också finnas kraft att ta tag i det där. Allting löser sig! Man klarar allt!

Hur tar man reda på om där finns någon kärlek kvar i botten, under allt mög som samlats genom åren? Borde man veta det? Jag tror att jag ska ta ett tillfälle framöver och sätta mig ned och göra upp en gammal hederlig för- & emotlista.

Kram på er!

Maria42

Ditt tänk om att människor "försvinner", så upplever jag också det. Men om vi ska vara ärliga, hur mycket anstränger vi oss själva?. Vet att vi pratade om det att vi båda är dåliga på att höra av oss. Sån är jag, klart folk ruttnat genom åren när jag inte hör av mig. Då kan jag sitta i min ensamhet och dricka lite till och känna mig ensam.
Jag försöker så sakteliga ändra på det och jag vill inte att du försvinner från mig för jag trivs i ditt sällskap.

Jag har ju själv skilt mig en gång och minns att jag gruvade mig lång tid innan jag kom till skott. Jobbigt, bökigt, hur ska jag klara ekonomin osv såg jag som stora murar framför mig. Visst, det är inte kul men så svårt som jag föreställt mig var det inte, det var riktigt kul att själv få inreda min och barnens lägenhet.

Hur vet man om det finns ngn kärlek kvar?, jag tror nog inte man behöver ställa sig den frågan om kärleken är kvar.
Ibland kommer känslorna tillbaka när man separerat och fått lite distans till allt. Det är relativt vanligt att par blir tillsammans igen.

Man vet vad man har men inte vad man får-- det är nog en vanlig oro, men allt kan ju faktiskt bli fantastiskt mycket bättre.

Kram!

Stigsdotter

...att inte tappa bort varann! Att inte sitta och fundera att "nä, hon gillar nog inte mig i alla fall, det var nog bara på låtsas, jag struntar i att höra av mig...". Säg till om du inte gillar mig längre :-)

Jag tror kanske också att det är så, att finns det något kvar av kärleken så behöver man inte undra...

Idag har jag i alla fall tagit ett steg. Hittills har tiden på något sätt bara rullat på. Min svägerska är duktig på att planera semestrar, vi brukar hitta på saker ihop, och detta har också gjort att tiden bara rullar vidare. Idag mejlade hon om påskskidresa och precis som det kom ett "jättekul" i retur från maken tryckte jag till honom iväg mitt svar: "jag tycker faktiskt inte om att åka skidor". Jag brukar hänga med "för barnens och sällskapets skull" (jag gillar ju i alla fall vinter och snö även om jag hatar att åka slalom) men nu baske mig. "När vi nu har det som vi har det", skrev jag, "vill jag inte planera semestrar". Jag har tidigare föreslagit att han skall åka med en eller båda ungarna men det var ju en fruktansvärt dålig idé. Usch, sist vi var på skidresa ihop var jag tvungen att gå och lägga mig och vila (läs: däcka apfull) innan nyårstolvslaget :-(

om det är specifikt för oss alkisar att inte kunna behålla vänner ? Är det för att vi nyktra alkoholister är stadda i ständig utveckling ? Men jag kan också se att folk har djävligt svårt att höra av sig fast de lovat. Många är de gånger då jag ringt nån som det var länge sedan jag haft kontakt med och fått jubel till svar för att jag ringer. Sen när vi pratat ett tag och ska lägga på kommer alltid kommentaren : Jamen jag hör av mig nästa vecka........Inte fan är det nån som hör av sig.

Min kvinnliga guru i alkisbranschen gick själv ifrån en dålig relation för några år sedan och hon är så sanslöst, skamlöst, nöjd med sitt ensamliv nu ! Idag kan hon inte tänka sig en fast relation som tar upp plats i hennes hem utan njuter i fulla drag av att få skapa sitt eget liv. Lite avundsjuk blir jag nog i alla fall :-))

Maria42

Jag hade en bra dag igår, var ute och sprang (själv), han jobbade extra och det gick så bra. Jag sprang en ny runda och orkade mycket mer än jag trodde, det var kul!.
Ikväll blir det middag och bio efter jobbet med min mamma som fyller år. En riktig tjejfilm tror jag att det är, " Bröllop i Italien ".
Hoppas du hade en bra måndag och önskar dig en bra tisdag.
Kram!

Dompa

Att Bella Maria ska gå på "Bröllop i Italien" :). Satt precis och tänkte på min nya singelstatus och tänkte att detta måste jag uppdatera Dufvan om. Hoppet är ju det sista som överger oss? Skriver inte mer om det...hoppas bara att du har det bra! Kram/R

höst trollet

"hittar" dig igen ;-D (appropå att inte tappa bort varann..)
Morgonkram/ trollis

Stigsdotter

När vi klev ut imorse, barnen och jag, slängde vinden en regndusch i mitt nymejkade ansikge och tog sedan fatt i dörren så den slets ur min hand. Näe, om man skulle flytta till Italien tänkte jag! Är ju verkligen inget springa-väder tycker mitt soffpotatisjag, och bestämde att till våren - DÅ ska jag börja med raska promenader.

Igår hämtade jag ungarna hyfsat tidigt, fick en skön stund i läsfåtöljen medan middagssoppan kokade. Där var många små incidenter som jag redde ut lugnt och fint utom vid den då "mammamonstret" dök upp igen helt oannonserat. Hon finns visst kvar därinne, men hon var hyfsat saklig och stillade sig snabbare än vad det där alkoholindränkta monstret brukade göra. Usch, 6-åringar kan vara riktigt provocerande!

Jag har tidigare hittat tre öl som maken gömt. Tror de blev kvar sedan någon herrmiddag för ett tag sedan. En av dem drack han upp häromkvällen när jag inte var hemma (så nu har han börjat smyga ;-) Nå, det är bra att han respekterar min vilja att inte dricka när jag är med.

Maria42

Känner jag igen, men det kom när barnen var små. Nu var det flera år sedan det visade sig. Inte så konstigt eftersom de är rätt stora, nu blir mammamonstret mer ledsen och besviken snarare än arg. När jag tänker efter så var det överhuvudtaget flera år sedan som jag blev sådär riktigt arg. Är jag helt avtrubbad? Jag kanske inte bryr mig så mkt längre. Hmmm konstigt egentligen.

Vad händer med de sista 2 ölen?, häller ni ut dem? Bäst att ha tomt hemma, eller hur?
Filmen var bra, rekommenderar den. Tänkte på din situation några gånger under filmen, fanns några liknelser.
Kram!

Stigsdotter

Nä, inget problem faktiskt. Jag tog vid ett tillfälle fram och tittade på dem, när jag hade ett riktigt sug, men det dök i huvudet liksom inte upp en enda anledning till varför jag borde dricka dem, däremot en massa som talar för att jag INTE ska göra det!

Nej, i detta sammanhang tror jag faktiskt att min ensamresa en vecka var riktigt bra: jag kan säga till mig själv att kunde jag sitta därnere på Sicilien ensam en hel vecka utan att ens lukta på en vinkork så ska jag väl inte behöva smyga till mig makens gömda öl här hemma (och där dök sen den lille, nu något kuvade, alkoholdjävulen upp och sa "ja dessutom är det ju bara två varav en, en liten flaska, det duger ju inte mycket till!".)

Jag har också bestämt att vara riktigt ärlig mot mig själv så jag räknar numera nykter OBRUTEN tid. Istället för ett halvår snart så är det bara 3 månader snart. Hm, det känns lite lite. Känns som om jag har varit nykter längre tid faktiskt. Den 11 augusti drack jag senast.

Nästan varje morgon när jag vaknar så tänker jag på vad skönt det är att inte vara bakis! Vad är grejen med alkohol liksom?

Igår begravde en kollega sin son. Han blev bara strax över 20 år gammal och föll offer för missbruket trots att han hade tagit sig ur det. Det känns så sorgligt och onödigt och dumt på alla sätt och vis. Jag kan inte föreställa mig hur det känns att begrava sitt lilla barn, det måste vara bland det värsta man kan vara med om. Samtidigt blir händelsen en påminnelse om vad illa vi människor gör oss själva!! Jag hoppas att hans kompisar som riskerar att hamna snett och som nu dök upp på hans begravning, får sig en ordentlig tankeställare...

Stigsdotter

Och jag ska gå på ett AA-möte ikväll, det brukar bli trevligt, bara glada tjejer, mycket skratt. Är ju inte meningen att jag ska sitta här och propagera för AA men här är en liten vink om hur det fungerar:

Häromdagen blev jag sur på och fortsatte hela eftermiddagen att gräma mig över min chef. På eftermiddagen bestämde jag mig för att gå på ett möte. Det kändes som att jag behövde det då! Det var nog första gången jag känt detta behov. På mötet hörde jag en delning som fick mig att inse att jag beter mig "alkoholistiskt" även i andra sammanhang än där alkoholen är inblandad!

När min chef sa saker slog jag nämligen dem ifrån mig, kom med bortförklaringar och gjorde allt för att hon skulle känna att hon hade fel. När vi skiljdes åt tänkte jag "undras om hon köpte det där?"...känns detta beteende igen? Jag gjorde i alla fall det när jag hörde mannen på mötet beskriva hur han brukat bemöta omgivningens ifrågasättande av hans drickande! Sen berättade jag själv om den insikt jag nu fått och vips var jag inte längre sur på min chef - felet låg ju faktiskt hos mig själv! Det där sura, griniga, tycka-synd-om-mig-själv-tänket gör ju gärna att jag vill trösta mig med ett glas av något.

Detta var ett litet exempel ur verkligheten :-) Precis som forumet egentligen, man delar med sig till varandra av sina erfarenheter - enda skillnaden är att man ser varandra! Hoppas ni alla får en skön helg. Själv ser jag fram emot en gräsänkas lördagskväll UTAN vinflaskan!

är det underbart med sådana tillfällen när man får aha-upplevelser :-)

kväll på mötet Stigsdotter. Mullegubben åkte iväg nu med nycklar och ansvar för lokalen och mötet. Stolt var han och stolt är jag. Ska elda brasa och fredagsmysa. Kram fina du! / mt

Maria42

Vad härligt det lät med pepparkaksbak på morgonen, vi ska baka lussekatter och pepparkakor till helgen, men det blir nog inte på morgonen, vill gärna sova ut.
Det kan vara så att de testar oss, och det är tvådelat. Jag tycker det är mysigt att vara med barnen, de är roliga och det är ofta givande samtal, men ibland behöver jag vara själv. Det känns som om enda gången jag är "fri" är när jag sagt godnatt och släckt lampan för då är jag ensam med mina tankar.
Det låter knäppt, jag hör det själv.

Hur är det med dig?, hur går dina tankar?
Jag var hemma igår och blir det idag också, har en envis huvudvärk som inte släpper, kan få så när det blir för mycket.
Hoppas du får en bra tisdag!
Kram