Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

vill.sluta

A och O.
Inte ditt, eller du som äger problemet.
Du verkar i mina ögon helt fantastisk.
Klappar dig på kinden och ler in i dina ögon.
Nästa år blir året då du blev MER självisk.
Året då du sätter ditt välbefinnande i första rummet. Hoppas det blir året som går din väg!
Nyårs kramar, nyss varit och köpt nollöl.
Och vsr tvungen att köpa dom värsta raketerna som man kan skjuta utan tillstånd.
Minnen från frun................
-Men tänk vad mycket pengar vi spar på fint vin och skitstyr whisky, kontrade jag med!
Man är som ett barn.........
Kramar!
/A

Dompa

2013 kan mycket väl bli ditt bästa år! Sant är Gott. Jag vet att detta är en tuff kväll för dig (ungefär som jul för mig) men se det som ett steg på vägen...till ditt sanna jag. Låter flumigt...men jag tycker vi kör...du, jag, Tilde, Maria och vem som vågar. Nästa år får du ta ditt samtal. Ikväll hoppas jag bara att du får koppla av lite. Allt inte det grååå tar över helt. Att du ser lite ljus... Tänker på dig och är så glad för att jag fick en liten bit Stigsdotter i mitt liv. Önskar dig så mycket...inte bara ett Gott Nytt År. Men vi börjar där. Kram och så/R

Stigsdotter

Svårt att kliva upp i morse, vänder gärna på dygnet när jag är ledig. På tunnelbanan till jobbet föreställde jag mig vår nästa session hos familjeterapeuten, hur hon ställer frågan hur helgerna har varit. På det svarar jag att det har varit mysigt och trevligt. För första gången på jag vet inte hur många år, har jag varit nykter (fast det säger jag inte till henne, vi har inte dragit upp de bitarna ännu). Det har varit fint för att vi har tillbringat dagarna med andra, vi har inte behövt umgås själva. Det känns som om vi/han väntar på att jag skall agera. Återigen känner jag mig ensam om hela ansvaret. Jag vet inte om det bara är en känsla men eftersom jag alltid vill tala vid fel tidpunkt och jag tycker att jag har varit tydlig med att jag vill en förändring tänker jag att ansvaret inte bara är mitt. Eller? Förstår han inte allvaret? Vill han inte? Skall jag verkligen stå här ensam med ansvaret för och sedan beslutet, att bryta?

Jag blir sur också för att ingen frågar hur det är. Svägerskan talar om att den dryck hon köpt till mig har i princip samma literpris som det fina vin de andra ska dricka till maten men hon frågar inte hur jag känner mig. Hon frågar inte om det är OK att det som blir kvar av det fina vinet står kvar på diskbänken dagen efter så att jag känner doften när jag ska ta ned ett vattenglas ur skåpet. Är det ingen som är det minsta nyfiken eller intresserad? Har min man och hon talat om för de andra gästerna att jag inte dricker och varför?

Känner mig sorgsen och inte blev det bättre när jag läste Dompas kliv längs minnenas stig i Rom. Imorse åkte tåget förbi en väg som vi gick när vi tittat på hus i området vi sedan hamnade i. Åker förbi varje dag men i morse var första gången jag tänkte tanken: "där gick vi..". Precis som Dompas stigar väckte denna syn minnen av förväntan hos mig, minnen som i sin tur utlöser sorg över det som blev.

Men jag blir arg också, hur kan man bara släppa och vänta som min man gör? Är det ointresse, brist på engagemang? Eller är det rädsla? Jag skiter rent ut sagt i om det är rädsla, eller, det gör jag inte men jag vill i så fall höra det. Säg det till mig! Jag är trött på att försöka hitta förklaringar och skapa ursäkter för någon annan. Dessa är i alla fall bara mina egna konstruktioner och behöver inte ens vara i närheten av sanningen. Jag blir trött på mig själv också som inte heller försöker tala, det är lättare att låtsas som ingenting att sitta där i TV-soffan och tala om programmen istället för om oss.

Vi sov över till nyårsdagen hos svägerskan. Vi skulle åkt hem efter frukost men blev kvar där. Skön slappardag. Det stod en öppnad vinflaska på diskbänken och jag tänker att de får skylla sig själva som lämnar den här, smyger mig till ett glas. Ingenting blir ju varken bättre eller sämre. Skönt att känna att det inte gör något bra för mig men skräms av att det sätter igång alla tankar på var, när, hur nästa glas?!

Jaha. Så då har jag börjat det nya året med att dricka. Orkar inte bry mig om det. Ingen behöver oroa sig på riktigt, jag skulle aldrig kunna göra så mot mina barn, men imorse tänkte jag att vad bra att jag träffat en av er på riktigt för om jag skulle försvinna så kommer hon kunna få reda på det om hon försöker nå mig på min telefon och då kan hon vidarebefordra det till er andra som eventuellt undrar vart jag tog vägen. Bra tänkte jag, då slipper ni undra. Om jag inte tar med mig telefonen vill säga, för då blir det bara inget svar... Nej, usch, inte meningen att göra någon orolig, vill bara fästa mina tankar här. Inte för att ni bryr er på riktigt säger den där lilla alkohol/självkänsle-djävulen. Patetiskt. Tänker också att det kanske var vinet som puffade ner mig hit också. Vill gå i ide, sova tills allting har löst sig. Önskar att jag hade lite mer jävlaranamma i mig istället för att uppleva allt som jobbigt och bara se hinder ("gud, alla grejer som måste göras något med, inte bara slängas!"). Tänk att bara rycka upp allt med rötterna och flytta iväg till ett varmare land! Orka.

Ska ta mig iväg till ett AA-möte idag tror jag. Måste man berätta att man druckit tro, även om det var aldrig så lite.

Dompa

Du är en klämkäck man Adde! Svaren finns alltid där och levereras men en sjujävla övertygelse. Det är bra...jag är redo att dö för din rättighet att yttra dig...verkligen! Men tänker du aldrig någonsin själv? Tänker du aldrig någonsin efter?

Jag är helt på det klara med att Stigsdotter kanske köper din kommentar? Men jag gör det inte. Jag förstår den inte. "Ärlighet mot dig själv" ???

Om det är ngt Stigsdotter är så är det väl ärlig...jag (personligen) tror att hennes stora sorg ligger där. Att inte kunna lura sig själv. Att våga faila (fail) och våga ifrågasätta.

Jag har någorlunda respekt för dig Adde. Jag är redo att diskutera din "tro" även om jag personligen finner den snålt tillskuren. Det mantra som gång på gång repeteras; Join AA...skicka ovilliga släktingar på anhörigvecka. Jag var redo att kliva av forum när jag inte fick bemöta Maligns (?) påhopp på dig eftersom ngn feg skit anmält det .

Mina ord må verka hårda...men de måste fram. 2013 ska bli mitt sanna år... Jag förstår inte din kommentar. Har du lust/mod att utveckla? /R

Dompa

Nu blev jag arg/pissed off. Jag ser dock mönstret...surgubben.

Vad jag ville skriva var att jag är så glad över Maria finns i ditt liv på riktigt. Att hon kan uppdatera ifall det "värsta" skulle hända...så vi vet att du lever.

Ledsen om jag drog ner dig... Startade de dumma tankarna. Men jag tror att de måste tänkas; Allt har sin tid...även sorg. Att titta ut över villaområdet dit ni inte kommer att flytta. Att höra svägerskan tala om allt annat än din ledsnad. Man blir ledsen...ibland blir man helt nere...och ensam. Folk är rädda...rädlsa förlamar.. Är man inte själv rädd så kan en vinflaska på diskbänken kan då te sig som ett helt ok alternativ.

AA? Ta bara upp vinglaset ifall du känner dig trygg. Om gruppen känns bra...inte om det finns visa gamlingar där som kommer att servera dig det du redan vet ;-). Så tänker jag. Flumkram/R

vill.sluta

Illa vid dig Dompa, varför då?
Jag tycker Stigsdotter är super duktig!
Mänsklig, och Adde svarade bara kort och gott
vad som gäller på en rak fråga.
Men frågan är varför du blev så upprörd Dompa?
Menar du att hon skall fila på sanningen för sig själv och säga att nyårsaftonen varit NOLL.
Då är man inte ärlig mot sig själv, det låter bra.
Men det är ju inte sant.
Eller hur menar du, är det okej att fila på sanningen ibland, när det passar?
Eller hur tänker du kompis?
/A

Stigsdotter

Tankarna fick jag ju i morse när jag åkte till jobbet, när jag åkte förbi de ställen vi gått på tillsammans. Sedan kom jag hit och läste om din tur till Rom, att du också gått längs "memory lane".

Man måste tillåta sig att vara ledsen jag vet. Men det är så dumt och sorgligt och känns frustreraden att jag inte kan eller ids göra något.

Ärlig är jag mot mig själv. Och jag har berättat för er. Jag vet att ärlighet innebär att berätta och inte låtsas som om ingenting hänt, därför berättar jag här. Men ska jag gå på ett möte idag vill jag nog bara sitta där och lyssna, inte säga någonting alls, det var så jag tänkte.

vill.sluta

Innan jag sparade
Vet din inställning till att ta bort inlägg, så för att du Dompa inte skall bli förbannad på mig låter jag det stå kvar, surgubbe :-) där.
Kan bara hålla med, tur ALLTID tur att Maria finns i våra liv!
/A

Maria42

Och jag förstår dina tankar och även att du tog det där glaset. Inget är förstört för det, Rom byggdes inte på en dag så vi ska inte slå på oss själva för att vi inte alltid är starka. Tänk på hur många dagar vi varit starka istället, vilken skillnad mot förut.
Din man reagerar rätt likt min förra man gjorde, vi hade det inte bra men han gjorde inget eller sa inget om det. Han inväntade att jag tog beslutet, och när jag tog det så visade det sig att han också ville det. En del är nog sådana.

Tyvärr så är det nog du som måste agera här eftersom han inte verkar göra det, det vill säga om du verkligen önskar en förändring.
Vill ge dig en Styrkekram och ring om du vill prata.
Kram!

Jag tycker att du är ärlig, du är ärlig mot dig själv och här mot oss, vill du inte säga nåt på AA så gör du inte det. Huvudsaken är att du vet.

att det räcker att vara ärlig mot sej själv. Det är faktiskt det enda som räknas i det här fallet. Det är när man lurar sej själv som det blir farligt. Om man tänker att jag kan ta ett glas för ingen ser eller jag kan dricka när jag är ensam hemma för ingen märker det. Då lurar man sej själv. Men det vet vi ju. Du behöver inte "erkänna" nåt. Så tycker jag. For what it's worth...

Dompa

Hur är det idag? Flickan min...tänker jag...men så får man inte skriva. Så hur är det? Har skrivit ett bluddrigt inlägg till dig i min egen tråd...då jag inte vågade posta det här. Hoppas du är lite gladare idag. Kram och så/R

Stigsdotter

...det viktigaste, även om man inom AA firar tid, är ju ändå att det är en långsiktig förändring som sker. Men, man vill ju gärna räkna dagar och fira månader, då känns det extra bittert att trilla ned på noll igen. Fast egentligen är det ju ointressant. Känner mig lite mindre nedslagen i dag men jag gör inte många knop här på jobbet. Sitter och funderar på vart jag vill bo och har anmält intresse för ett nybygge i min kommun. Tänker att ungarna ska få vara kvar i sin närmiljö i alla fall. Vet att maken vill bo på andra sidan stan men det behöver jag inte bry mig om. Fast jag måste nog fundera lite över vad jag kommer att ha råd med. Måste börja rensa ut grejer hemma, har så mycket skräp och så mycket som förmodligen inte är skräp (mitt skräp = någon annans skatter) men det gäller att ha tid och ork att göra sig av med saker på annat sätt än genom soptunnan.

Är så trött och kom inte upp i tid imorse heller. Fast här får jag nog faktiskt skylla på barnen som kom och la sig hos mig. Inte lätt att komma upp när man har en gosig katt på magen och en dito unge på vardera sida. Om man tänker efter är livet ganska gott ibland.

Förresten att vara ärlig mot sig själv, eller mot andra, att ta ett glas när ingen ser och lura sig själv. Kom att tänka på en av mina muslimska arbetskamrater som tyckte att man kunde ta sig ett glas då och då med dörren stängd, det såg inte Allah. De hade ett rätt sympatiskt sätt att se på religion dessa muslimer, plockade russninen liksom. Min dåvarande kvinnliga chef tyckte att "slöja? Äsch, det kan jag ha när jag blir gammal och ful!"

Villervalle

Att bryta upp kan många gånger ses som ett oöverstigligt hinder, bland annat på grund av allt man samlat på sig under åren. Mitt eget uppbrott gick snabbt eftersom jag i princip gav allt vi hade till min fd och hennes nya sambo. Mina saker fick plats i ett oansenligt förråd, där jag samlade dom saker som betydde mest för mig. I mitten av förrådet hade jag en skön läs fåtölj och på väggarna mina favorit tavlor. Det blev en och annan whisky där.

Saker försvinner dock under flytt och annat och numer så bryr jag mig inte så mycket om materiella ting, men gamla kort berör mig mycket fortfarande. Där kan man faktiskt se lyckan le igen även i ett gammalt och avslutat förhållande.

VV

Maria42

Tänker på dig, vill ge dig en Styrkekram, en stoooor!!

Stigsdotter

Idag hittar jag lite tankar hos några av er andra, tankar som jag känner igen från mig själv och väljer att låna till min tråd.

PersonligaPersson:
"Jag vill känna en synergieffekt av att vara ett par. Just nu känns parskapet bara som ett snäpp sämre än att vara ensam. Jag har försökt att analysera vad det är som är den stora skillnaden. När man blir ett team så klarar man utmaningar från barnen, stress, yttre "faror" och sådant riktigt bra. Man har stöd i varandra och ser sig som starkare än omgivningen. Men det är vad som gör att denna teamkänsla uppkommer som är gåtan. Jag tror att det handlar om de små detaljerna där man visar en intention som går ihop med bådas intressen. När man söker stöd hos varandra istället för inom sig. Men det är hårfint, små steg i en annan riktning gör att teamet upplöses. Och där tycker jag att vi står nu. Min fru har gjort några justeringar i sitt liv, där jag tycker att samtliga är ett steg ifrån vår gemensamma väg. Därför känner jag mig exkluderad, lämnad och ensam. De enskilda sakerna är inte stora, inget att lyfta på ögonbrynen över. Men sammantaget saknas det en balans som väger upp för dessa saker."

Precis som PP beskriver det tycker jag också att man som par ska ha det, de där synergieffekterna, vi-mot-världen-känslan liksom. Kanske känner min make att de justeringar jag gör i mitt liv är steg bort från vår gemensamma väg, men samtidigt har jag gjort försök att hålla samman teamet!

Sedan hittade jag dessa rader från Tilde:
"Rosa moln kan man inte leva på ständigt men att gå för länge i tristess och liknöjdhet i relationen känns inte bra. Jag är själv allergisk mot liknöjdhet och känner ju äldre jag blir desto mindre tid vill jag lägga på missnöje och irritation ... har liksom inte tid.
Levde i en lång relation förut som dog ut genom långsam kvävning... ingen glöd alls till sist och ingen försökte blåsa liv i det som varit så väldigt levande en gång. Vi såg på när det stilla dog."

Så himla sorgligt, men jag tror att jag känner igen mig i detta.

Tilde fortsatte "Nu när min blåögdhet antagit en annan nyans så gillar jag utmaningen att "jobba med" tvåsamheten, så länge jag märker att båda gör det utifrån sig själva är det utvecklande. Det finns de som jobbar ensamma på sin tvåsamhet och den andre ser på eller motarbetar, för mig är det en utesluten tanke. Då måste jag samla kraft och lämna.
Att hålla passionen levande är grundstommen i kärleksrelationen tänker jag, sedan kommer allt det andra. Låter man passionen för varandra dö så finns bara vänskap kvar, om ens det.
Att pröva med att själv ge mer av ömhet, kärlek, omtanke än man får, även om det är svårt när man har en irritation gentemot den andre. Någon måste börja på vägen tillbaka till det man hade. Börja med dig själv att göra tvärtom från det vanliga, kanske behövs nytändning i relationen. Se vad du får tillbaka.
När man tar varandra för givet, kan varje steg den andre tar, vet varje kommentar... Kanske bra metod är att göra tvärtom då... då börjar man kanske SE varandra igen och se dem man blivit under åren som gått. [...] jag tror ibland det är mycket bättre att vara själv än i tvåsamhet som är syrefattig och gör att man får ont i kroppen."

Jag tänker att jag ska göra precis så, att börja med mig själv. Det är ju bara mig själv jag kan ändra. Fast jag vet inte om jag orkar eller ens vill. Nå, detta får stå här i min tråd som jag nu använder som en uppsamlingsplats för tänkta tankar. Skall ta en tur på stan strax och sedan gå på ett tjejmöte.

man kan ändra, det är sant, men genom att man själv förändras så hoppas man ju att andra ska anpassa sej till förändringen, eller hur? Annars blir relationen sned. Jag tror det ställer till det i alla förhållanden när den som missbrukat slutar med det. Balansen förändras. Jag kan ju bara relatera till mej och mitt. När jag slutade dricka alkohol och tog tag i min vikt så har jag fått en annan självkänsla. Jag står på mej på ett annat sätt. Jag vet mitt värde. Jag HAR plötsligt ett värde i mina egna ögon. Så klart kan det upplevas hotfullt på ett sätt. Plus att jag nu inte längre tolererar att min man dricker sej berusad. Jag tycker mej se att många av oss kvinnor som hängt här ett tag har problem i våra förhållanden på ena eller andra sättet. Sen får man hoppas att kärleken finns i botten och att partnern klarar av att anpassa sej till den nya situationen. Att han också har lust att göra den förändring som krävs för att förhållandet ska utvecklas.

vill.sluta

Mera ett tack. Tack för dina självklara meningar
i marias tråd.
Jag kommer hem till dig istället och säger TACK!
Tack för att du finns och ser.
Lite stjärnglans över dig flickan, kram!
Även du är en aktad hjältinna för mig!
/A