Hej!

Jag har precis separerat från min sambo sedan 5år. Han är alkoholist(enligt mig) och dricker flera dagar i veckan, mer på helgerna. Ungefär en gång i månaden går någon "knas" pga hans drickande, med knas menar jag allt från att han super bort mobil/nycklar till att han hamnar i slagsmål eller fyllecell.

Vi har pratat och båda var överens om att det bästa för vår relation vore att flytta isär, alltså ser vi oss fortfarande som ett par. För min del var det mest pga alkoholen men enligt honom var det pga grälen.

Jag har många gånger försökt ställa ultimatum, som "sluta dricka helt, annars lämnar jag dig". Det har funkat ett tag, om han har haft en "knasfylla" och skämts över saker han gjort har det kunnat vara i några veckor. Men sedan börjar det om... och mina ultimatum har hela tiden mildrats, i.o.m. att han inte kunnat uppfylla dem, till "om du dricker mer än 3 öl så går jag". I slutet så tog jag tältet och drog om han kom hem packad, speciellt när han hade med sig nya vänner då jag kände mig otrygg med att ha ett gäng berusade främmande män i mitt hem.

Nu när jag har mitt eget och han sitt så trodde jag att det skulle bli lättare. Jag vill ju så gärna vara tillsammans med honom, när han är nykter, att jag satte upp en enkel regel, dricker han när jag är hos honom så går jag hem, har han druckit när han kommer hem till mig så kommer han inte in.

Men, igår kväll ringde han på dörren och var ordentligt dragen. Han var barfota och i bara t-shirt men jag stod på mig och sa att han måste gå. Då skrek han att "de har dödat hunden" och trängde sig in. Vi har en hund men han bor hos ex-sambon för jag får inte ha djur där jag bor. Man kan väl inte slänga ut någon på gatan utan jacka eller skor, vad hade ni gjort? Jag kunde inte få ett vettigt ord ur honom om vad som hänt så orolig som jag var så åkte jag hem till honom för att leta efter hunden. Det var upplåst till hans lägenhet, en av hans polare låg däckad på golvet och hunden var där, oskadd.

Jag tog med mig hunden och åkte hem, då hade han somnat i min säng. Jag lät honom sova, han kan bli aggressiv när man försöker väcka honom på fyllan. I morse sa jag att jag inte vill ha någon kontakt med honom alls om han inte söker hjälp för sitt drickande. Först blev han arg och gick, sen började smsen strömma in.

Han ber om ursäkt, vill bjuda på middag osv men mitt logiska jag vet ju att det kommer att hända igen men hur fan ska jag lyckas vara konsekvent den här gången? Jag vill ju känna mig trygg i mitt eget hem samtidigt som jag inte vill förlora honom, den nyktra personen älskar jag ju.

Jag är också orolig för hunden, om han hamnar i fyllecell och hunden får vara ensam hemma eller om han däckar ute och hunden drar iväg...

Hur har ni klarat det?

Lelas

Ja, markatta, jag tror att det är det här som är att släppa taget. :)

Kram!
/H.

vill.sluta

Låt han få flyga vart han vill. Ditt jobb är över nu.
Som du har kämpat och stridit. Det är över nu!
Att du redan i tanken har flytt visar på en oerhörd
insikt att DU är framme vid stationen. Dax att kliva av, låt han få resa vidare själv. Det finns inget ner du kan göra.
Som du försökt under alla dessa år.
Satsa på DIG själv nu.
Kram/A

Ja, jag tror också att du har släppt taget nu... och att du ska ge dig rätt och utrymme att sörja. Sorgens väg har ett slut där den övergår till ett minne.

Din mening: "Förut såg jag det som att han var otrogen och hade en älskarinna i alkoholen, men det var jag som var älskarinnan hela tiden" skulle jag kalla en verklig insikt! För mig vänder den upp och ner på hela verklighetsbilden om det liv ni haft.

Det är sunt att sörja det man förlorat... Kanske att du i djupare grad sörjer bilden ert liv - att alkoholen var hans älskarinna - och nu tar du hand om insikten att du aldrig var den viktigaste i hans liv? Förlåt att jag flummar i din tråd men jag får så många tankar om mig själv och vår relation. Ditt inlägg berör mig mycket och jag kommer att skriva om det i min egen tråd.

Ta vara på din sorg - den blir en bit i din livsmosaik som du kan titta på ibland och minnas vad du lärt dig. Kram, kram / mt

markatta

du får flumma runt i min tråd så mycket du vill. Jag blir bara glad när du skriver!

Och A. det var vackert skrivet om att släppa taget, tack!

Tack också till Lelas och trollis som har en märklig förmåga att ploppa upp och kommentera just precis när man behöver det som mest.

Nu ska jag punda kaffe tills jag också kommer till insikt att jag måste ta ett städryck här i lyan ;) Och livet fortsätter...

Kram!

Markatta för ditt inlägg om självskadebeteende ! Än en gång har du formulerat mina tankar !

höst trollet

Hoppar in med en morgonkram till en kompis med klös ;-)
Jag blir glad och rörd över dina framsteg som medmänniska.
Jag tror att du håller på att lära dig, att det här med att vara "snäll" inte är att ge människor det de "vill ha", utan att ibland ge dem "det de behöver" ;-)

Ibland, hjälper man människor MER med ett nej, än med att säga ja..

kram /trollis

markatta

Har inte skrivit på några dagar nu då jag har känt att jag behövt reda ut själv vart jag står just nu. Det har också varit så många turer fram och tillbaka att jag måste erkänna att jag skäms lite grann, även inför er, mina fina och anonyma forumvänner, för att jag vacklar.

Så här är det, exet kom till mig och sa att han insett att han inte vill dricka längre. Det har jag ju fått höra många gånger förut men jag känner att det är en skillnad nu, hos mig och hos honom. Skillnaden hos honom är att han sa att han har insett det för länge sedan men att han varit som en unge som måste göra tvärtom, att det var ett beslut som måste komma ifrån honom själv osv. att han insett det när han fick en stunds paus ifrån mig. En annan sak är att han gjort det offentligt, sagt till vänner, familj, psykolog, terapeut, att han insett att alkoholen ställer till det för honom och att han nu vill leva på ett annat sätt. Det har han aldrig gjort förut. Det har alltid bara varit inför mig han ångrat och lovat.

Det känns skönt att problemet är "out there" och att det var han som berättade för dem, gör det lättare för mig att släppa taget också. Nu gäller det för mig att fortsätta jobba på att släppa taget, men tillsammans. Går det? Det känns så i alla fall.

Jag vill ju finnas i hans liv och dela de fina stunderna utan alkohol. Igår var det spelkväll med gamla vänner och saftglögg och det kändes så sjukt bra. Vi satt uppe lika länge och störde mina stackars grannar lika mycket som om det hade varit starköl i glöggkopparna.

Jag vet ju såklart inte med säkerhet hur jag skulle reagera om han börjar dricka igen men det känns i alla fall som att jag har accepterat att det kan hända och att jag vet vad jag ska göra då. Jag är inte lika rädd för det, tänker inte på det hela tiden. En puss är bara en puss och inte en kontroll av mängd alkohol i andedräkten. När jag tagit mjölk från hans kylskåp till kaffet så har det varit för att jag önskat mjölk och inte en förevändning för att kolla om det ligger någon ölburk gömd under potatisen.

Jag vet att det inte gått speciellt lång tid men två alkoholfria helger på rad är stort för mig, att se honom välja att gå till gymmet på lördagsmorgonen gör mig varm i hjärtat. Samtidigt så är det så jävla skönt att vi inte längre bor tillsammans, jag är glad för hans nykterhet idag men jag kan inte lita på den imorgon. Jag har fått bita mig i kritiktungan många gånger, sötman finns ju där men smaken av bitterhet tränger ibland igenom.

Det jag skäms över är nog mest att jag inte stått fast vid att jag sagt att jag inte vill träffa honom igen. Det är så svårt att förklara för vänner som bryr sig och undrar; men kommer det inte bara bli samma sak igen efter ett tag. Jag tror faktiskt inte att det kommer att bli samma sak igen, även om han börjar dricka. På något sätt så har jag redan tagit farväl av alkoholisten, jag gick till och med till kyrkan och tände ett ljus en kväll.

Lelas skrev att hon tror det är bäst det går en viss tid av nykterhet innan man ses igen, är jag naiv som tror något annat? Jag känner inte att det är mitt ansvar att hålla honom nykter, bara att jag vill vara med honom när han är det. Just nu är vår relation väldigt odefinierad, (ex, kärlekspar, vänner?) men det känns ok att den är det just nu. Det verkar mest vara viktigt för andra att veta ur skvallersynpunkt huruvida man är "back together" eller ej. De här dagarna när vi setts så har det känts både som att träffa en gammal vän och som att få lära känna en ny person. Jag är inte rädd och det borde ju vara bra så?

Kram på er

Lelas

Men markatta-vännen! Skäms inte! Du tar ju superstora steg framåt! Jag tycker att det är jättehärlig läsning! :-)

Jag känner igen väldigt mycket av min och makens process i din berättelse. Det var ett jättestort steg för mig (oss, honom) när han berättade på sin arbetsplats. En avgörande punkt, för efter det går det inte att låtsas som att problemet inte finns.

Strunta i vad jag har sagt innan om att det behöver gå tid. Känns det bra att ha det så här, så kör på!

Det finns faktiskt relationer som klarar sig helskinnade ur det här. Min och min pianomans är ett levande exempel. Lösningen måste inte bli att lämna relationen, utan att bygga upp den igen.

Nej, hörru, sträck på dig och var stolt över att det just precis nu känns bra!
/H.

i det som är! Jag var faktiskt frestad, när jag skrev senast om sorgen, att skriva "man vet inte..." Men sen kändes det som att sträcka fram nån lite löjlig förhoppning... och lite som en oförmåga att "låta" dig släppa taget...

Nu får ni se vad det blir. För mig var det precis så att jag måste komma till "the point of no return" och gå innan det vände och han insåg verkligheten. Jag är så glad idag att kom tillbaka och vågade tro att förändring är möjlig. Så visst kan det bli annorlunda!

Ge dig tid och fortsätt ge dig själv utrymme att växa och utvecklas!

Hoppas du fortsätter skriva här! Kram och ha det fint! / mt

markatta

Det är så svårt att strunta i vad andra ska tycka och tänka. Tur att man kan öva anonymt här... Inte att era kommentarer inte betyder något, tvärtom, men ni fattar nog vad jag menar.

Ja mulletanten, jag behövde nog få känna att det var "helkört" ett tag för att få erfara att jag faktiskt står ut med det och därmed känna att jag har ett eget liv som måste levas, utan honom. Och att jag klarar av att leva det utan honom också. Det ska jag fortsätta med även om jag öppnat upp dörren för honom igen. Jag kommer fortsätta skriva här också, som många sagt tidigare så blir ju allt inte bra bara för att alkoholisten slutar att dricka. Men just idag är jag glad och nykär!

Kram!

hela din tråd till morgonkaffet. Det är mycket jag känner igen, till exempel kontrollbehovet som för min del är inväxt i mig från tidigaste barndom. Jag tror att det viktigaste för dig nu är att du håller fast vid den förändring som skett inom dig - du vet ju att det är bara sig själv man kan förändra. Du vet också att du kan ta makten över ditt liv! Jag blir glad när jag läser att du går på Al-anon och skriver "jag ska fortsätta gå dit oavsett hur det blir med relationen". Gör det. Se till att hålla kvar den öppenhet i ditt liv som du börjat upptäcka.

Jag såg att du frågat vill.sluta om siffrorna i hans tråd. Jag gjorde tidigt i vårt nyktra liv en räkneramsa för att konkret gestalta nykterheten - eller frånvaron av alkohol är kanske mera rätt att säga. Ramsan har varit viktig för mig på olika sätt - och det är "min" ramsa som speglar min upplevelse. Resan har ju inte varit lätt alla dagar. Idag ser min räkneramsa ut så här: 24+53+15+173+60+179(- - -)+207. De + som ingår är återfall, inget längre än några timmar/några GT eller öl. Det sista (?) 30.4.12 rätt många öl eller vad-det-nu-var:( De två första +:en drack han enligt vår överenskommelse (nyår och personalfest) men fortsatte sedan - viktig lärdom för mig = det funkar inte att dricka "två sociala glas vin till maten" på en fest. Det fortsatte följande dag...

Jag har märkt när han druckit och sagt direkt eller tömt ut... och då har han slutat. Parentesen (- - -) står för att han berättade i somras att han druckit några gånger utan att jag märkt det. Han räknar sin nykterhet från 1 juli i år, således 147 dagar. Kanske man kan säga att han räknar efter sitt inre avgörande.

Avgörande för mig var att jag gick (konkret) i övertygelsen att det var över och insikten att jag inte kan hjälpa honom - ett inre skeende. Jag har läst bakåt i min(a) tråd(ar) många gånger för att få perspektiv och hållpunkt.

Det finns djupa insikter och mycket klokhet i din tråd. Tack för det du delat, det betyder för mig.
Ta hand om dig, ta vara på livet och tro på att det goda finns!

Söndagskram / mt

markatta

Tack mulletant för sifferöversättningen. Fattar jag rätt att räknaramsan rör din mans nykterhet och inte din? Hur var han i början av nykterheten?

Sedan exet kom tillbaka i mitt liv så har jag börjat läsa mer i "alkis-trådarna". Jag vill liksom förstå vad som händer i honom just nu, tror det är 2 veckor han varit nykter, men jag vill inte fråga honom. Det är fortfarande väldigt spänt att prata om alkohol. Han verkar hatta mellan att vara stolt och glad över sitt beslut, rastlöshet, irritation och en oro som främst verkar handla om att han redan känner att han tappar vänner. Han tränar extrem mycket, gymmar och springer. Finns det ett generellt mönster? Jag menar om det efter en viss tid av nykterhet blir lättare och sedan svårare osv?

För några år sedan var jag beroende av bensodiazepiner i höga doser men det verkar vara annorlunda. För mitt ex verkar alkoholberoendet vara rent psykiskt, han får inga skakningar, svettningar osv av att sluta, det kanske man bara får om man dricker varje dag, eller? Att sluta med tablettmissbruket för mig var ett rent helvete men det var över på några dagar när abstinensen väl släppt. Jag svettades och krampade och trodde ibland att jag skulle dö men när det var över så var det liksom över. Det var mer min kropp som "behövde" det än att jag tänkte att det skulle vara trevligt/kul. Det måste vara svårare med alkohol som verkligen finns överallt och ibland till och med förväntas av oss rent socialt.

Anledningen till att jag då bestämde mig för att sluta med piller? Ja, han som här benämns som "exet", ställde ett ultimatum; om du inte slutar så kan jag inte längre vara en del av ditt liv. Det är jag oerhört tacksam för idag. Hade han inte sagt det så tydligt så hade jag nog heller inte insett att mitt missbruk faktiskt skadade andra än mig själv.

Jag tror faktiskt att det är först nu som det gått upp för mig hur jobbigt det måste ha varit för honom på den tiden, att leva bredvid en zombie, ständiga lögner och undanflykter. Att jag inte kunnat se likheterna i beteende förut är för mig en gåta.

Over and out.

Ja. det är mannens nykterhet så som jag uppfattat den. De första 24 dagarna är efter jag gick och kom tillbaka. Vi var vi eniga om att dricka vin till maten på en nyårsfest - gick fint och dagen efter drack han öl vid lunchtid... Följande + var liknande situation men då drack han starksprit följande kväll. Då insåg jag att kravet är noll alkohol annars går jag. Han valde noll-linjen och den våren (2011) var inte lätt. Inte för nån av oss - men vi ville båda fortsätta vårt liv tillsammans. På sommaren sov han otroligt mycket och ville inte leva "sommarliv" - men vi hade det bra tillsammans. Ända fram till våren 2012 skulle jag säga att han varit nykter med vita knogar - det visste jag inte alls vad det var när jag började läsa och skriva här. Han själv upplever en inre förändring den 1.7.2012.

Det är inte lätt att bli fri - därför är det så viktigt att du håller fast vid ditt eget tillfrisknande. Jag kan klistra min första tråd hit sån kan du läsa om du vill. Läs fler anhörigtrådar - mönstret är väldigt lika.

https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/5025

Alltså: förändring är möjlig. Att bli nykter är möjligt.Att bli medveten om och hantera medberoende är möjligt. Vägen dit är ett tidvis tufft jobb!

Kram / mt

markatta

Hade ett gräl med exet för några dagar sedan om alkohol. Han har hållit sig nykter men så hamnade vi i en diskussion om lättöl. Han sa att han inte tyckte det skulle vara ett problem om han skulle gå på krogen och beställa en lättöl istället för en läsk. Han ansåg att det inte skulle kännas lika stigmatiserande men jag fick liksom panik bara av att prata om det i teorin och så satte mitt kontrollbehov in. Jag började googla och göra uträkningar, hur många lättöl som motsvarade en starköl, hur många han skulle behöva dricka för att bli berusad under en viss tidsperiod osv.

Jag kom fram till att han skulle behöva dricka jävligt snabbt för att bli berusad men det väckte ett visst tvivel hos mig. Jag är nog orolig för att han kommer försöka smyga in i att kunna dricka. Jag hoppar flera steg fram i huvudet och ser framför mig nästa diskussion som kommer röra folköl osv. Katastroftankar.

Om det är smaken han vill åt så varför kan han inte bara dricka alkoholfri öl liksom? Kanske vill han bara provocera mig och påminna mig om att det är hans beslut. Men jag behöver ändå, för min skull, komma fram till vart jag står i frågan om det skulle hända.

Känns ju fånigt att återigen strypa kontakten pga av en lättöl. Jag orkar inte med fler förhandlingssituationer bara för det känner jag igen men då har det rört sig om hur många starköl han "får" dricka.

Nej, nu ska jag pälsa på mig och gå ut med hunden, vara barnslig och kasta snöboll. Den tycker det är helt fantastisk med bollar som man både kan jaga, fånga och äta! Hundglass.

Kram!

kunnat/velat släppa kontakten med alkohol så finns alltid "förhandlingsvägar" för att åtminstone kunna få i sig lite av den åtrådda varan. När jag var som absolut sämst ute och kommit till det stadiet att jag knappt kunde skriva min namnteckning pga att finmotoriken inte riktigt var med i matchen så var en lättöl ett helt perfekt sätt att få musklerna att fungera igen.

Att göra som aa har i sin text "..en genomgripande förändring i mitt liv.." förutsätter en egen vilja till det också. Då funkar det inte att gå omkrng och småsmutta på en lättöl.

markatta

Så tänker jag också, att han inte är redo att släppa kontakten helt. Men än så länge är det bara i teorin så jag ska nog försöka bromsa dessa diskussioner just nu så får han själv reda ut vad han vill/klarar av. Han verkar inte ha några fysiska abstinenssymptom nu. Problemet var ju heller inte att han drack varje dag, oftast bara på helger, utan att han kunde bete sig så jävla illa när han drack, och att han inte kunde sluta så länge det fanns mera att få. Även en lättöl måste väl kunna trigga det beteendet då, att vilja ha mer och vips så är han där igen?

Jag ska undvika teoretiskt snack om alkohol över huvud taget, men om det händer så ska jag säga att jag inte tycker att det är ok och att det gör mig oroad. En oro jag inte har tid med just nu då jag måste lägga min energi på annat.

Jag måste också påminna mig om att jag själv inte kan skynda på hans process. Han har slutat. Nu. Det är bara ett steg.

Återigen får det mig att tänka på mitt eget tillfrisknande från mitt självskadebeteende. Steg ett var att be om hjälp, steg två att sluta, men allt det här tog ju jättelång tid. Och även efter att jag hade slutat och varit skadefri i ett år så kunde jag inte med att kasta bort mina rakblad utan hade dem i en liten ask i garderoben. Där låg de som min snuttefilt och jag kunde inte känna mig helt fri förrän jag hivade dem. Kanske är lättölen hans snuttefilt i tanken?

så bra om dina tankar :-) Visst finns det likheter mellan dessa sjukdomar och absolut finns det de som vill ha snuttefilten kvar, ibland hela livet. Jag följer Anneli Wester på hennes fb och lär mig en del av hennes uppdateringar, just strävan efter kickar har vi så lika fast jag är ju inte i närheten av hennes liv :-) Tex hatar jag camping, bara det....!!

Att behålla kontakten med gamla vännen alkohol gör man ofta genom att söka "alkoholfria" alternativ och då framförallt i början av nykterhetskarriären. För mig var det så oerhört viktigt att bryta alla mina gamla beteenden så jag tog bort allt som kunde förnimmas som alkohol eller ritualer som hörde till det gamla livet. Varför ska jag dricka Coke från ett vinglas ??? Och jag halsar ALDRIG ur en flaska något mer !! Ett undantag : Utomlands när värmen kräver lite vätska då gör jag så :-)

Du har bra egna erfarenheter som ger dig lite styrka och när du nu kan se likheterna så kan ditt gamla liv ge dig en fördel. Om man nu kan säga så i dessa sammanhang, men du ger klart intryck av att ha hittat en fin balans och en distans som är läkande.

Ta hand om dig, du är en viktig person i ditt liv.

Lelas

"Kanske är lättölen hans snuttefilt i tanken?"
markatta, du är (precis som Adde just påpekade) en fantastisk skribent!

Ja, jag tror också att lättölen är en snuttefilt.

Och det du skriver gör mig bara ännu säkrare på att man inte kan vinna en diskussion om mängd och promille med en alkoholist. Vi gör bäst i att inte gå in i de diskussionerna, för vi trasslar bara in oss och alkoholisten kommer att tolka oss som att vi har gett tillåtelse att dricka - om än bara en mun lättöl.

Var rädd om dig!
/H.

markatta

Sprang på en gammal vän ikväll. Jag har hållit en viss distans till honom i och med att han är alkoholist men jag har alltid brytt mig om honom. Han har liksom varit en "snäll" alkoholist, inte som min ex-sambo som kunde bli elak och aggressiv. Jag har alltid stannat och pratat med honom om vi mötts ute, fikat ibland på de mer nyktrare dagarna. Så länge jag har känt honom har han varit alkis och han har försökt sluta många gånger.

När jag och exet skulle separera så ställde han upp som flytthjälp trots att han då försökte sluta och spydde och svettades som en gris. Jag vet att vi skulle kunna bli riktigt nära vänner om han inte drack men tyvärr så har jag aldrig trott eller ens hoppats att han skulle klara av det. Eller egentligen bäst så.

Men idag så fullkomligt stank han sprit, eller inte sprit egentligen men ni vet den där fräna alkislukten. Han betedde sig inte särskilt berusat alls men jag klarade inte av att stå nära honom, kände panikångesten komma krypande. Så har jag aldrig reagerat på att träffa honom förut, jag har ju inte den känslomässiga kopplingen till honom.

Jag blev väldigt kort i tonen och ville bara bort ifrån honom, ryggade tillbaka när han la en hand på min axel och sprang därifrån. Han fattade ju såklart ingenting. Han fattar ju inte hur jobbigt jag har haft det i min relation, eftersom han själv är "parkbänksalkis" som blir skakis utan ölen medan min ex-sambo kunde hålla uppe i flera dagar så ser han nog inte exet som alkis.

Många är det som rynkar på näsan åt parkbänkisarna men bara för att jag inte vill ha några alkisar alls i mitt liv så vill jag ju inte att han tror att jag ser ner på honom, det får han säkert nog av från annat håll. Jag vill inte bara vända bort blicken och låtsas att de inte finns, om de hälsar så vill jag åtminstone ge ett hej tillbaka och sedan fortsätta dit jag var på väg.

Men nu får jag hjärtklappning bara jag ser en full man, kvinnor berörs jag inte av. Jag slutar också jobbet mitt i natten och går hem genom stan samtidigt som krogarna stänger om ni undrar varför jag springer in i fulla män. Tyckte/tycker ni också det är svårt med fulla män? Jag får liksom värsta adrenalinpåslaget men förut så har jag aldrig varit rädd för att gå hem efter jobbet. I så mycket annat så är jag ju mindre rädd men nu så hatar jag verkligen att gå ifrån jobbet. Varför är det så?