Idag har jag varit nykter i precis en månad, har varit delaktig i andras trådar men tänkte att nu är det dags att jag startar min egen tråd. En hjälp för mig för att fortsätta hålla mig nykter.
Ni som varit här ett tag har följt min resa i andras trådar, men tänkte presentera mig lite mera nu.

Jag startade alkoholdebuten vid 17 års ålder och föll direkt, eftersom jag alltid varit tyst och blyg fann jag ett medel som gjorde att jag vågade prata och ta kontakt med folk. Har sedan dess druckit och jag är ca 45 idag. Både min mamma och pappa dricker för mycket även min mormor och morfar hade problem med spriten så jag har det i generna. Jag har alltid haft en tendens att dricka för mycket, men så mycket som jag druckit de senaste 10 åren har det aldrig varit och ffa det sista året. Jag har en man och 2 barn som har reagerat ordentligt på mitt drickande de sista åren, min make har nästan blivit nykterist i ett försök att begränsa mig men det har bara gjort att jag druckit mera.

Jag har gjort några försök att sluta tidigare, höll upp i ett år för 8 år sedan och i 3 månader i våras men har efter det druckit mer än någonsin, låg på ca 2 vinflaskor per kväll sista halvåret. Minnesluckor är vardag för mig, har alltid minnesluckor efter att jag druckit, vill aldrig prata om gårdagen eftersom jag inte minns ngt, hur många gånger jag gjort bort mig vill jag inte ens tänka på, sista tiden så klunkade jag även ur spritflaskorna innan jag borstade tänderna för kvällen, för att få i mig så mkt som möjligt.

Tanken att jag är alkoholist och att jag borde sluta helt, har väckts sista månaderna, och inom mig tog jag ett beslut att sluta 1 januari, pratade mkt med maken om detta och var orolig att han skulle tycka att det var tråkigt att missa myskvällarna med vin, men enligt honom var det länge sedan han tyckte det var mysigt med vin eftersom jag alltid blir stupfull, har läst det i anhörighetstrådarna också att fler tycker så men den tanken slog mig aldrig tidigare.

Denna månad har gått relativt lätt, visst var det tufft i början men jag trodde nog att det skulle vara svårare, har läst varje dag här på forumet, ffa för att inte glömma vem jag är, pratar även med barnen om detta och de är jätteglada att jag lyckats hålla mig så här långt och tycker att jag är jätteduktig. Har även en dialog med maken hela tiden som stöttar väldigt, har berättat för några vänner som reagerat lite olika, de som inte har problem tycker att det är jättebra, medans de som också dricker för mycket tycker att jag överdriver när jag säger att jag är alkoholist.

Trodde att jag skulle bli pigg och alert när jag slutade, för det har jag blivit de andra 2 gångerna, men inte denna gång, nu är jag otroligt trött och seg, är hemma från jobbet denna vecka eftersom jag känner att jag inte orkar gå till jobbet, vill bara sova och tillåter mig det eftersom min nykterhet är viktigast just nu. Har hört från flera av er att det tillhör processen, men det känns ffa svårt att ta, det är som att belöningen uteblir.

Har läst mycket även på anhörigsidorna, vilket jag inte gjort tidigare, har varit med sedan 2009 men var då inte redo att inse att jag var alkoholist. Det har fått mig att förstå min familj mycket bättre och hur de har varit för dem att leva med en alkoholist som fram till nu inte fattat att hon är det. Har otroligt dåligt samvete över hur jag struntat i barnens känslor och fast de har bedjat att jag ska sluta så har jag tyckt att de bara överdriver. Har äntligen insett att det enda jag kan göra för att gottgöra dem är att hålla mig nykter framöver.

Ser framåt, nu är första månaden avklarad, och det har varit otroligt skönt att vakna utan att känna sig bakfull, inte behöva ha ångest över gårdagen, veta vad jag sagt och gjort och kunna se alla i ögonen utan att skämmas.

Jag tar en dag i taget, idag ska jag vara nykter oavsett vad som händer.

Kram på er alla som stöttat mig så här långt!!

Maria42

För att du delar din bakgrund, vilket fruktansvärt beteende av din styvfar. Nej, barn ska inte behöva uppleva eller känna så.
Det är mina barn men vi har levt tillsammans i över 9 år.
Mötet gick bra, tror det blev en riktig ögonöppnare för honom, får hoppas det.
Maken var förvånad att jag själv tog upp mitt tidigare drickande för han skulle aldrig sagt något sa han. Men för mig var det självklart, ska vi kunna få hjälp måste den andra personen få hela bilden av våran situation.

Blev lite en ögonöppnare för mig också, hon ifrågasatt lite saker som vi inte gjort och jag hade inget riktigt svar på det.
Det är bara att hoppas att detta hjälper oss framåt , har varit tydlig med att jag går om ingen förändring sker. Det kräver att vi båda jobbar för det.

Ska försöka springa nu i snön och ventilera tankarna.
Tack för erat stöd, mina människor!
Kram

Dompa

Nu får ni väl båda försöka smälta/ventilera tankar lite. När ska ni tillbaka? Låter som mannen tog till sig mötet bra...hoppas att det är så. Men...det tar väl tid för honom med att förstå. Vad hände? Vad sas? Varför sade hon så? Kan tänka mig att hans tankar också snurrar. Men huvudsaken är att nu har ni iaf. börjat lite smått att försöka närma er varandras tankegångar. Det får räcka för idag...tänker jag. Glad att mötet kändes bra, att ni fick ngn som ni kanske kan känna förtroende för? Kändes hon bra?

Villervalle; Din styvfar låter hemsk. Förstår att han är en patetisk gubbe nu och du inte bryr dig. Men nu kommer en lite knepigare tanke/fråga...som du bara ska besvara om det känns ok för dig. Jag vet att jag ÄR närgången men jag vill så gärna förstå. Fråga; Hur kände/känner du inför din mor som lät denne man göra/säga så mot dig? Kan man (du) förlåta hennes val att stanna den tid hon stannade. Vad jag förstår lever de väl inte ihop fortfarande. Som skrivet...om lite FÖR personligt så svara ej.

Mina föräldrar var ju biologiska bägge två, när jag och syrran var i lägre tonåren slängde mamma äntligen ut mannen. Tyvärr hann jag aldrig fråga varför han fick stanna så länge...då hon dog för elva år sedan. Först nu det sista året har jag och min syster börjat diskutera och undra? "Hur kär får man vara?", var tar föräldraansvaret vid? Kanske var det ju andra tider då (rent ekonomiskt/socialt jobbigare kanske att skiljas) men jag tror inte det? Kärleken är nog den största drivkraften men var går gränsen?

Maria; Detta är givetvis ingen kritik mot dig. Snälla, läs inte fel mellan raderna... Jag ifrågasätter inte dina motiv utan tar upp det här för var/hur når man VV? Han har ju ingen tråd!
/R

Maria42

På en timme så lyckades hon snappa upp allt bra, maken överraskade mig, han lade sig platt fall, inget tjafs, lugnt och sansat så tyckte han att jag hade rätt i det mesta och verkade inse att hans agerande inte är ok och måste ändras.
Tror inte han insåg förrän igår kväll att jag går om inget händer och det vill han inte.
Vi har ett nytt möte dagarna innan jul, det blir bra.

Förstår att det inte var riktat till mig, men tanken har ju funnits där ändå. Detta har ju inte kommit nu, varför har jag låtit det fortgå och inte satt ner foten tidigare.
Jag har sagt ifrån tidigare men inte följt upp det och skrämmande ärligt så har jag inte velat se exakt hur det har påverkat barnen. De har alltid snabbt försvunnit till sina rum och jag har inte kollat hur de mår. Det är så hemskt att jag alltid tyckt det var lite skönt att de inte var i närheten för då har jag kunnat fylla på mitt glas utan ngn som misstyckt. Att de var ledsna på sina rum valde jag att inte se, jag hade fullt upp med mitt.

Jag kan inte göra det ogjort men jag vill absolut inte hamna där igen.
Därför blev det återigen bubbelvatten idag, älskar min Soda Stream.

Kram, kram!

Stigsdotter

Vad skönt att ni kom till någon bra. Jag tar till mig det du säger om "hela bilden". Vi ska ju försöka lära oss att kommunicera här hemma så nästa gång vi lyckas göra det ska jag ta upp just det där med hela bilden, att vi borde slänga fram allt skräp på bordet inte bara låta henne ställa frågor och dra ut saker. Fast jag tycker det är lite jobbigt. Idag frågades det om barndom och jag tycker det är svårt att tala utan att bli tårögd av någon anledning. Känner mig mer och mer förvirrad och vet än mindre vad jag vill. Vi ska gå nästa gång efter jul. Vi får se...

Kram!

Maria42

Bra att ge hela bilden, det kändes väldigt rätt att göra det, ut med skiten bara, annars kommer det inte ge någonting.
Jag skulle också bli tårögd om vi pratade om min barndom, men det får man väl bli, det behöver nog komma ut. Var inte rädd för tårarna, det läker.
Har skickat en länk till dig på FB Stigsdotter, jag tyckte den var tänkvärd, få se om den gör dig något klokare.
Kram!

Villervalle

Hoppas att du ursäktar Maria att jag svarar i din tråd. Min mor gifte sig när jag var 7 år och hade varit ensam med mig innan dess och jag hade under den tiden en ganska bra barndom även om vi fick vända på slantarna. Det var i början på 60 talet så det var ju lite skämmigt att vara ensamstående mor på den tiden och min styvfar uppvaktade både mig och min mor och var jätte sympatisk gjorde allt för att jag skulle tycka att han var en reko kille. Hon hade också en annan uppvaktare och frågade mig om vilken hon skulle välja och jag kände instinktivt att min kommande styvfar var falsk och tyckte inte hon skulle gifta sig med honom, men så blev det i alla fall. Nej, hon tog aldrig mitt parti utan höll sig neutral och i bakgrunden när min styvfar var jävlig mot mig och sedan hade jag ett kyligt förhållande till dom båda under större delen av mitt vuxna liv även om vi träffades ibland på födelsedagar och så. Hon valde senare att separera från honom när han hade urartat totalt och bara söp och hade förlorat både jobb och vänner. Han höll då ett litet privat skräckregemente med min mor eftersom mina halvsyskon också flyttade hemifrån så fort dom kunde. Nu lever han ensam i misär, hans egna barn besöker honom aldrig, och enda sällskapet är flaskan. När jag idag någon gång frågar om detta så säger hon att hon var kär och blind för det som hände runt omkring och eftersom hennes egen uppväxt hade varit miserabel så hade hon ju ganska vida referens ramar.

När man blir äldre så är det lättare att förlåta och jag har förlåtit både min mor och min styvfar, men jag har valt att inte ha något som helst kontakt med honom. Min mor och jag har kommit närmare varandra på senare år och hon är en helt annan människa nu, och talar ofta om hur fel hon valde och att hon önskade att hon hade kunnat vrida klockan tillbaka och fortsatt att leva med mig. Det är ju en utopi förstås och då hade ju hon inte fått sina två andra barn. Dom är dock lite knepiga dom också. En är alkoholist och utnyttjar min mor till 100% och den andra besöker henne i princip aldrig.

Jag har i stort sett lämnat detta bakom mig och försöker blicka framåt, men tankarna dyker upp ändå ibland och det betyder väl att man fick en skada i själen som aldrig kommer att läka helt.

Jag hoppas Maria att din man inser allvaret i de konsekvenser som kan bli om man växer kärlekslöst och under ständig rädsla. Jag var ordentligt på glid under tonåren men har tursamt nog alltid haft en inre styrka och drivkraft som hjälpt mig framåt i livet, och jag tror det är därför som jag aldrig sjunkit djupt ner i alkoholträsket utan har kunnat ta tag i det hela när jag märker att det har börjat spåra ur. Alla har inte det, och man skall väl som barn inte behöva bli född med tur för att få en bra uppväxt?

Alltid roligt att du är med Dompa, för dina frågor och funderingar betyder mycket för mig och även många andra här på forumet, tror jag, eftersom du försöker analysera relations och alkoholproblem på ett djupare plan. När det gäller egen tråd så skall jag skaffa en den dagen jag bestämmer mig för att bli nykter på riktigt, men jag har inte kommit dit än och än så länge så flyter det på bra.

Hoppas Maria att dessa rader hjälper också dig i ditt funderande över din relation och dina barns situation.

Kram/ VV

och viktiga samtal ni för! Jag vill också tacka dig VV för att du delar med dig av din berättelse. Du bär på minnen som delas av många. Så bra att du hittat en samtalsväg till din mor - inte minst för hennes skull. Det är mycket tungt att bära skuld för vad man brustit mot sina barn om man kommit så långt att man inser det.

Jag berörs när du skriver om ditt tonårsglid och din inre styrka och drivkraft - där kan vi ta varann i hand! Till min bild hör en tidig graviditet, äktenskap barn och småningom skilsmässa. Hela vägen har jag haft lyckan och turen av en stödjande familj som alltid funnits som hjälp med det praktiska och inte fördömt. Jag håller med dig fullständigt om att barn inte ska behöva var födda med tur för att få en bra uppväxt - men i verkligheten är det nog så att lite tur och inre styrka är en bra kombo.

Min stödjande familj inrymde förvisso en alkoholiserad far som utvecklades i en alltmer destruktiv riktning men jag har aldrig tvivlat på att jag var ett önskat och älskat barn och att han ville mig det bästa - fast det blev så fel. Det betyder.

Jag ser fram emot din egen adress här på forumet VV - du har mycket att tillföra! Kanske också din innersta skada läker en dag och blir ett ärr i livsmönstret.

Ursäkta om jag blir lite sentimental här i ert samtal - men ni rör mitt hjärta. / mt

Dompa

Mycket far omkring i huvudet på mig just nu...och jag är inte riktigt vaken än. ( Så seeeg på mornarna, behöver flera timmar för att börja fungera). Alltså måste jag nog smälta lite...smälta det jag har fått lära här på morgonkanten.

Vad tror jag mig då ha lärt mig? Jo, att miserabel uppväxt kan förvandlas till ett arvegods. Tänker på VVs mamma som hade det svårt som barn och inte fick de rätta verktygen med sig, för att göra kloka/klokare val i vuxen ålder. Men även de knepiga syskonen...finns ju säkert en anledning till att de blev knepiga.

Sen...att man kan förändra/förändras. Att man kan resa sig trots en jobbig barndom/ungdom eller en strulig början. Till kategorin "ungdomsmisstag" kan jag lägga till att jag rökte kopiöst mkt gräs/hasch...men det gick ju någorlunda ändå. (kanske?)

Lärdom nummer tre; Förlåta...det går också. Den styrkan kommer nog med år och livserfarenhet. Jag är glad att du och din mor har det bra nu VV.

Att man kan tänka om; Marias man som lade sig platt. När drivkraften (behålla Maria) är tillräkligt stor så finns kraft att förändra.

Att vänskap är en jävla gåva. Maria och Stigsdotter som funnit varandra IRL. Jag som funnit er här.

Säkert en massa mer...men detta måste läsas minst en gång till när jag är klar i huvudet. Tack för att ni finns hela bunten! Återkommer. /R

PS: En extrakram till Maria som så generöst har låtit oss ta plats här!

i största allmänhet, inte om A men om livsmönster och om att hitta sig själv

Karin Alvtegen: En sannolik historia

Maria42

Är snart på jobbet, ni får gärna vara här i min tråd, älskar sådana här viktiga och kloka och lärosamma samtal. Jag lär mig väldigt mycket av era livsberättelser.
Fick veta att min man tycker att jag stänger han ute och inte berättar hur jag tycker och tänker. Det kanske stämmer, men jag slutade försöka ha meningsfulla samtal för länge sedan eftersom det inte går att ha det med honom, det jag berättade i förtroende kommer lätt ut väldigt plumpt när han blir arg. Vill nog se att det beteendet försvinner innan jag öppnar mig helt igen.
Hinner inte mer nu, hoppas alla får en bra fredag!
Kram

Stigsdotter

...trodde jag att vi hade ibland jag och min man. Men så kom det ju fram att inget av det jag sagt betytt någonting eftersom jag sagt det "på fyllan" (även om det sen bara var en gemensam middag där vi båda druckit matdryck). Och annat kom ut plumpt i ilskan prcis som hos dig. För att inte tala om allt det där jag hade "sagt" som kastades i ansiktet med ett "fast det kanske du inte kommer ihåg?".

Förtroenden måste tas väl tillvara annars vill man inte ge dem!

Nu har jag satt på mig partyfejset och skall gå ut till mina högljudda kollegor. Snart är det avgång till jul middag och dans! Många kramar.

på jobbjulfest nästa fredag. Ska köra och har lovat hämta upp några kollegor. Ingen har ifrågasatt varför jag tar bilen. Jag antar att dom tror att det har med LCHF att göra och tycker att jag är fanatisk men det får dom tro. Huvudsaken är att ingen kommenterar. Jag brukar ju säga att folk bryr sej mindre än man tror och det kanske verkligen stämmer.

vill.sluta

Älskar varandra......... Man har inget att säga till om.
Men bara le och stryk medhårs. Allt blir bra tills
ut.

Vad jag ser när jag läser så är det inte bara alkoholen du för en kamp mot?
Tycker du är duktig!
Kramar tbx
/A

Maria42

Igår var en riktigt livlig dag på forumet, härligt att läsa, synd att jag jobbade.
Läste intressanta inlägg om forumet i mt:s tråd, och fick tänka efter hur jag använder forumet och vilken betydelse det har för mig.
De första månaderna handlade allt om nykterheten och att hålla sig borta från suget, hade då stor hjälp av forumet och de som var i samma sits, Kalla, Santorini, Stigsdotter, Dompa mfl. Att inse att jag inte var ensam utan fler kämpade precis som jag var en oerhörd hjälp och ingav styrka.
Jag peppade på nya, nyfrälst som jag var i nykterheten och kände sorg/ledsamhet när så många försvinner rätt fort, förmodligen tillbakas till drickandet.

Idag känns nykterheten oftast självklar, jag har inte längre en kamp mot flaskan, det kan komma ett sug ibland men det är ändå fort övergående.
Idag är det som du påpekade Andreas, annat som upptar min kraft.
Nu har livet kommit ikapp eller konsekvenserna av drickandet, och det är det jag måste ta itu med.
Har då märkt att jag söker mig till de som även här är i samma fas, och nu har jag sådan tur att flera av dem som kämpade med mig i början har blivit kvar och är i samma fas. (Ja, inte alla har konsekvenser men det handlar inte om den akuta nykterheten). Finns även flera som tillkommit senare och de som varit här länge som jag har stort utbyte av att läsa, många har tankar om livet allt från relationer till barndomen och hur den påverkar, som jag behöver nu, i min nya fas av nykterhet.

Känner inte att jag alltid är den bästa att svara på de nyas hjälprop eftersom jag inte är där längre och det tar för mycket energi från mig som jag just nu behöver lägga på annat. Ser dock att de nya stöttar varandra och så var det även när jag började och det är nog bra. Svarar nu endast ibland när något griper tag om mig.

Som jag ser det så kan jag växa i detta forum, det har hittills följt mina olika stadier i nykterheten. Tror nog att det på längre sikt fasas ut, tänker på Berra, Viktoria, Adde som håller det på en lagom nivå. Är så glad att de är kvar för det är viktigt för mig att läsa om deras fortsatta nykterhet.

Är människor ärliga här? Det förutsätter jag, vem skulle vinna något på att inte vara ärlig?, verkar för mig obegripligt.
Jag är oerhört glad för detta forum, är helt säker på att jag inte skulle vara där jag är idag om jag inte hade haft det, eller om jag inte hade varit aktiv på forumet.
Har provar förr, utan forum, har aldrig funkat.

Kram på er och hoppas alla får en bra lördag!

Dompa

Du sätter ord på mina tankar angående forum. Även det som Victoria skrivit om stämmer in så bra. Om de olika faserna. Att vi har tur...våran "kull" så många finns kvar. Man växer inte ihop men man växer tillsammans. Jag orkar inte heller ta till mig alla nya jämt...men samtidigt som Victoria påpekade; Det är så viktigt att ngn svarar när man gör sina första stapplande inlägg. Att bli sedd uttryckte du det en gång.

Ongdjävlar i rummet...måste fixa...fortsättning följer

vill.sluta

Jag gillar det, jag gillar dig och det du står för och hur du är. Du är som en dröm. Fast missförstå
mig rätt nu. Men det du skriver är just det Viktoria skrev imorse.
Och det är så rätt.
Jag hänger med i full fart, you know I like it.......*ler
Har en fullspäckad dag från morgon till kväll.
Läser regelbundet med mobilen, svarar när som hellst.
Full fart spar tid, ibland............
Kramar vännen och ha en härlig dag/helg nu!
/A

Dompa

Att inte få tänka en tanke till slut... Förstår vad Stigsdotter skriver om den stora tröttheten. Mina är ju så mkt större men ändå så krävande. Anar att det är deras bakgrund som stökar...också ngt att grunna vidare på. Men det tär...det där med att inte hinna med sig själv. Jag VILL ju hänga här och utbyta tankar och reflektioner med mina människor. Men då prioriterar jag fel...det förstår jag. Har min egentid på mornarna...men nu blev det sent i natt = sen morgon.

Ska ut på stan nu med ongar och julklappshandla, handla mat och "bara" handla. Vår tids terapi? Får återkomma till mitt tänkande/luddande senare idag. Men Maria? Kan du förstå att jag kallade frukten av mina länders säd för ongjävlar? Även om det bara var i skrift. Haha...jag behöver verkligen ensamtid. Kram/R