Idag har jag varit nykter i precis en månad, har varit delaktig i andras trådar men tänkte att nu är det dags att jag startar min egen tråd. En hjälp för mig för att fortsätta hålla mig nykter.
Ni som varit här ett tag har följt min resa i andras trådar, men tänkte presentera mig lite mera nu.

Jag startade alkoholdebuten vid 17 års ålder och föll direkt, eftersom jag alltid varit tyst och blyg fann jag ett medel som gjorde att jag vågade prata och ta kontakt med folk. Har sedan dess druckit och jag är ca 45 idag. Både min mamma och pappa dricker för mycket även min mormor och morfar hade problem med spriten så jag har det i generna. Jag har alltid haft en tendens att dricka för mycket, men så mycket som jag druckit de senaste 10 åren har det aldrig varit och ffa det sista året. Jag har en man och 2 barn som har reagerat ordentligt på mitt drickande de sista åren, min make har nästan blivit nykterist i ett försök att begränsa mig men det har bara gjort att jag druckit mera.

Jag har gjort några försök att sluta tidigare, höll upp i ett år för 8 år sedan och i 3 månader i våras men har efter det druckit mer än någonsin, låg på ca 2 vinflaskor per kväll sista halvåret. Minnesluckor är vardag för mig, har alltid minnesluckor efter att jag druckit, vill aldrig prata om gårdagen eftersom jag inte minns ngt, hur många gånger jag gjort bort mig vill jag inte ens tänka på, sista tiden så klunkade jag även ur spritflaskorna innan jag borstade tänderna för kvällen, för att få i mig så mkt som möjligt.

Tanken att jag är alkoholist och att jag borde sluta helt, har väckts sista månaderna, och inom mig tog jag ett beslut att sluta 1 januari, pratade mkt med maken om detta och var orolig att han skulle tycka att det var tråkigt att missa myskvällarna med vin, men enligt honom var det länge sedan han tyckte det var mysigt med vin eftersom jag alltid blir stupfull, har läst det i anhörighetstrådarna också att fler tycker så men den tanken slog mig aldrig tidigare.

Denna månad har gått relativt lätt, visst var det tufft i början men jag trodde nog att det skulle vara svårare, har läst varje dag här på forumet, ffa för att inte glömma vem jag är, pratar även med barnen om detta och de är jätteglada att jag lyckats hålla mig så här långt och tycker att jag är jätteduktig. Har även en dialog med maken hela tiden som stöttar väldigt, har berättat för några vänner som reagerat lite olika, de som inte har problem tycker att det är jättebra, medans de som också dricker för mycket tycker att jag överdriver när jag säger att jag är alkoholist.

Trodde att jag skulle bli pigg och alert när jag slutade, för det har jag blivit de andra 2 gångerna, men inte denna gång, nu är jag otroligt trött och seg, är hemma från jobbet denna vecka eftersom jag känner att jag inte orkar gå till jobbet, vill bara sova och tillåter mig det eftersom min nykterhet är viktigast just nu. Har hört från flera av er att det tillhör processen, men det känns ffa svårt att ta, det är som att belöningen uteblir.

Har läst mycket även på anhörigsidorna, vilket jag inte gjort tidigare, har varit med sedan 2009 men var då inte redo att inse att jag var alkoholist. Det har fått mig att förstå min familj mycket bättre och hur de har varit för dem att leva med en alkoholist som fram till nu inte fattat att hon är det. Har otroligt dåligt samvete över hur jag struntat i barnens känslor och fast de har bedjat att jag ska sluta så har jag tyckt att de bara överdriver. Har äntligen insett att det enda jag kan göra för att gottgöra dem är att hålla mig nykter framöver.

Ser framåt, nu är första månaden avklarad, och det har varit otroligt skönt att vakna utan att känna sig bakfull, inte behöva ha ångest över gårdagen, veta vad jag sagt och gjort och kunna se alla i ögonen utan att skämmas.

Jag tar en dag i taget, idag ska jag vara nykter oavsett vad som händer.

Kram på er alla som stöttat mig så här långt!!

Stigsdotter

Jag är på smma ställe och håller med dig om allt detta. Tack för att du och ni andra finns, jag hade nog inte heller klarat detta utan er. Många kramar!

Dompa

Så där ja...nu har jag adopterat bort ynglen! Nej...inte riktigt. Men med shoppingrundan avklarad och ongarna tillfälligt utflygna så är det äntligen tyst. Den tystnad som jag mer och mer börjar förstå att jag verkligen behöver. På frågan - Vad fattas dig? Skulle nog mitt svar bli tystnad. Inte bara den fysiska utan den rent mentala. Jag tror att en av anledningarna (finns så många) till att jag drack var den artificiella tystnad som jag då lyckades skapa. Det låter så hemskt att tänka tanken...ännu värre blir den när man sätter den på print; Ibland vill jag inte umgås med ngn annan än mig själv! Men snart har jag ju min egentid...det får räcka så.

Forum. Jag läste också allt som skrevs igår när även jag var tvungen att arbeta. Mycket matnyttigt där...en händelserik dag. Forum betyder nog så mycket olika för många. Jag tror också att det beror på i vilken fas man är. För de som är kvar i våran "kull" så är det ju verkligen inte bara A det handlar om längre. Eller VV sa det så bra; Inte om vi ska ta det första glaset eller inte. Ngt så...
Nu handlar det mer om dels konsekvenserna av dryckenskapen (jo, här med) och sen den där biten att hitta sig själv igen. Vem är jag? Vad vill jag? Vad står jag för? Vad kan/vill jag förändra? Etc...

Då blir det naturligt att man dels går tillbaka, funderar över barndomens inverkan, sin egen och sina barns. Relationer granskas och blir viktiga på ett helt annat sätt...förr varken hann man eller kunde se dem. Relationer var bara ngt som fanns där.

Så visst är vi på forum i helt olika fas ibland. Jag var precis som du i början. Ville stötta och peppa både här och där. Nyfrälst. Lade ner massor av tid och tanke på många...som sedan bara försvann? Snopet? Ja verkligen. Samtidigt var det en äldre forumsmedlem som skrev "Jag kan se på en gång vilka som kommer att vara, vilka som kommer att klara det eller hoppa av". Ngt liknande skrev h.n. Detta är inte ordagrant citerat. Detta uttalande retade mig som f.. Men så skriver man väl inte? Även om man tänker så. Detta triggade mig till att bli ännu mer "peppig". Men vem hjälpte det där peppandet egentligen i slutändan? Mig själv...men det får duga det med. Jag var ju också värd att hjälpas. Det blev liksom ett arbete med Dompa...inte ngn annan. Så nu när det kommer nya så finns jag inte längre där. Jag behöver och vill/orkar inte svara på varje rop på hjälp. Jag jobbar med mig själv. "Umgås" med själar som jag får ut ngt av. De som kan lära mig eller/och att få mig att växa. Det kan tyckas egoistiskt...men då får det vara så. Grundtanken (fast då var den inte formulerad i ord) med att gå med här var ju förr att fixa mig!

Däremot avskyr jag den där cynismen som jag märker att jag har börjat utveckla. Att jag ser att många nya trillar in på måndagar och efter storhelger. Att jag inte "köper" att de är redo. Tänk om jag läser fel...tänk om detta verkligen är ett allvarligt rop på hjälp och ingen svarar? Det är en svår balansgång det där. Tänk om ingen hade svarat mig? Hade jag suttit kvar i tv-soffan och sugit på whiskyglaset än idag? Mulletant skrev även ngt så klokt om de som inte riktigt har hittat tonen, som inte når fram. Har vi andra ett ansvar där? Jag har inga svar...bara frågor.

Håller med om att vissa forumgamlingar här har hittat en sund lagomnivå som de tycks må bra av. Både alkisar och några anhöriga som gör en stor skillnad. Undrar hur det blir med oss? Kommer vi att hänga här om typ fem år? Resten av livet? Eller kommer ngn av oss att bara tystna utan att säga farväl. Så att man blir orolig? Den som lever lär ju få se. Ditt inlägg var mycket tänkvärt...dom är ju ofta det ;-). Kram/R

Jag tror att i alkoholismen måste man få vara egoistisk och främst hjälpa sej själv. Fast det låter hårt men jag är faktiskt här för min skull. Det som hjälpte mej var att se att det fanns andra som var lika som jag. Att jag var "normal" i mitt onormala sätt att agera, att hantera sprit. Jag trodde ju att det var bara jag som var så hopplös. Glada hejarop behöver jag inte. Sen är det naturligtvis trevligt att bli sedd, att få en kommentar ibland. Men jag skriver för att under tiden klarnar det för mej. Och här har varit ett skönt bollande av åsikter på sistone som fört mej framåt. Mitt mål är verkligen inte att hänga kvar här om fem år eller resten av livet. Jag vill släppa min identitet som "alkoholist" och helt enkelt vara en som väljer bort alkoholen. Jag har ägnat för mycket tid åt att dricka för mycket, nu vill jag inte ägna tiden åt att inte dricka. Jag vill komma bort från fixeringen vid att dricka eller inte dricka. Så glider jag bara bort en dag så är det för att jag är flygfärdig helt enkelt.

Maria42

Mycket tänkvärda alltså, det är bra, gillar när man måste tänka till. Känns som om jag de sista åren levt med någon autopilot inkopplad och inte själv tagit ansvar och kontrollen över mitt liv och tankar.
Är man cynisk när man ser ett rop på hjälp en söndag/ måndag och känner att den där är inte så redo som den påstår, den där kommer inte bli kvar?
Jag tänker så på vissa inlägg, men har aldrig ansett att jag är cynisk. Eftersom jag inte är någon duvunge så tror jag mer att jag känner igen tonen hos en som börjat inse att det här håller inte men inte är där ännu, och det går inte att hjälpa förrän någon verkligen vill ha hjälp.
Haha, så tänker jag, men jag kanske bara är cynisk.

Vem har inte tänkt "ongdjävlar" om barnen, det tror jag alla föräldrar har gjort någon gång. Jag har gjort det massor av gånger. Tur att tanken är fri, har inte sagt det som tur är. Minns så väl att min mamma sa så när hon var berusad och tyckte att vi barn störde.

Det är när vi blir störda och inte får vår egentid som sådana tankar kommer, just nu när jag har så mkt grubbel i mitt huvud känns varje gång jag hör "Mamma" jättejobbigt.
Jag längtar oerhört efter egentid, jag behöver det känner jag, jag trivs med att vara med mig själv. Men jag är aldrig ensam, jag är endast själv med mina tankar på natten och då måste jag ju sova för att orka.
Var idag och julhandlade med den yngsta, det var mysigt. Fast det är jobbigt att aldrig vara själv så trivs jag i barnens sällskap, vi har kul ihop, de har samma humor som jag.
Jag har alltid gillat matlagning, var rätt duktig, men sedan jag blev nykter har jag tappat intresset, känns bara som en börda nu att det jämt ska lagas mat. Förstår att vinet hade stor del i matlagandet. Varför nämner jag det?, jo för nu ska jag ta itu med middag igen.

Vilket konstigt inlägg, känner att jag blev nästan deppig av att skriva det.
Läs och glöm!
Kram, kram

Maria42

Förstår hur du menar, men att vi är alkoholister kommer vi nog få leva med hela livet. Det går ju inte att ändra på.
Men det behöver naturligtvis inte uppta lika mycket tid i framtiden.
Kram!

Villervalle

Det är precis så mina tankar också går. Jag är tyvärr inte den första att välkomna nya för jag kan ju inte gärna skriva; "Välkomna hit! Gör som jag! Drick bara ibland" ;-).

Jag är också jätteglad över gensvaret jag fick från er alla över min egen lilla berättelse, och att den kanske kunde bli till någon hjälp för någon.

Till alla er som fortfarande har barn hemma vill jag säga att visst kan det vara jobbigt ibland men tiden med glinen kommer aldrig tillbaka, om man inte skaffar nya vill säga, och jag saknar fortfarande ibland tiden som var när man var småbarns förälder. Lite nostalgi kanske, men jag har glömt kolikperioder när man aldrig fick sova riktigt och allt pockande på uppmärksamhet och kommer mest ihåg allt det roliga som att; gosa i soffan vid TV´n, läsa godnattsagor, gå på nöjesfält, vara ute vid stranden, när dom lärde sig cykla och simma, när dom hade gjort något fint i skolan som present till fars dag, (jag har fortfarande kvar dom grejorna). Allt sådant smått betyder längre fram i livet mer än man tror. Egen tid kommer ni få så det räcker och blir över lite senare i livet skall ni få se. Men visst är det gott att vara själv någon gång även när man har barn i huset och helt omöjligt kan det väl inte vara om man har turen att eventuellt ha några far- eller morföräldrar som eventuellt kan ställa upp någon helg och styra skutan. Fast det kanske inte finns sådana far- eller morföräldrar längre för numer ska ju även dom ha egen tid, har jag förstått. ;-)

Mulletant, jag kanske följer ditt råd och skapar en tråd längre fram, men som det känns just nu så tror jag att jag snyltar på er andra ett tag till om ni inte har något emot det.

VV

Maria42

Kryper till sängs nu, såg premiären av Hobbit som började 23.59 inatt med ongarna.
Det var ingen uppoffring, jag gillar verkligen sådana här filmer, den var helt fantastisk, se den om ni har möjlighet.
God natt!

Dompa

Förstår vad du skriver...du gillar såna filmer. Med vid midnatt Bella? En snäll mamma är du :-). Kram/R

Maria42

Riktigt känt för att skriva, misstänker starkt att jag är en av dem som bidrar till tråkig stämning här, skriver bara om allt elände och tråkigheter. Men nu skiter jag i det och skriver ändå, det är ju valfritt att läsa..

Når inte fram till ena barnet, känner att hon är ledsen och att det inte är bra men jag når inte fram, lägger mig varje kväll med en känsla av att ha svikit och det känns hemskt.
Med maken är det inga problem just nu, han är just nu den perfekta maken/styvpappan men det känns som ett spel, undrar när det brister men spar mina krafter och det är inte prio ett just nu.

Dompa pratade om att 2013 skulle bli det sannaste året, 2012 blev för mig året jag tog tag i mitt liv, druckit 3 kvällar i början på mars, det är allt. Klarat att vara nykter alla andra kvällar på ett helt år, känner mig fantastiskt nöjd över det. Men är jag sann mot mig själv och andra?
Det är där tankarna är mycket nu, känner att jag inte är det och då blir det jobbigt. Har jag kraft att ta tag i det?, riskerar jag min nykterhet?, känner nu ofta en längtan att bara dra iväg och vara för mig själv men det är inte vatten jag ser framför mig i glaset då.

Nej, det känns inte på topp just nu men jag klamrar mig kvar.
Kram!

NyMan

Kraften finns säkert där och viljan också. Flyktvägen finns i glaset, men den vägen är ju ganska beprövad, i vart fall för mig. Funkade inte, tvungen att sluta fly och gå rakt in i framtiden. Om du ser till att du finns i närheten, kommer du att upptäcka när det är dags att bli "insläppt". Jag tror personligen inte på att bulta på dörren, men man kan ju hänga kvar och vänta på att den ska börja glänta lite grand...
Livet blir inte en trestegsraket mot lyckan för att man blir nykter. Det har vi ju alla upptäckt, men det är möjligt för oss att ta itu med de riktigt jobbiga bitarna av livet så länge vi håller oss skärpta och alerta. Avdomnade och flyende har vi inte en chans. Så, återigen, kämpa på Maria. Vägen kröker och kommer att fortsätta att göra det, men det är du som styr och jag vet att du kommer att klara det galant!

Sen kramm från en nattuggla till en annan. Hoho! på dig./NM

Tilde

Jag tycker inte du bidrar med dålig stämning alls.
Själv kände jag precis som du att jag inte räckte till idag i en situation med mitt barn, men ibland är det nog bara så att vi inte når fram eller räcker till.
Du finns där för ditt barn även om barnet inte vågar/orkar/kan nå fram med sin ledsenhet till dig. Du finns där nykter och med hela dig!
Det är lätt att lasta sig för mycket, att tro att allt beror på hur jag agerar... mitt fel, dåligt samvete osv. Men du finns där.
Det är så himla svårt med barn, man kan ju inte tvinga dem att öppna upp sig. Ibland lättare för dem att prata med någon annan vuxen, ibland vill de nog skona föräldern, ibland är de kanske rädda för en reaktion. Ja jag vet inte, jag har haft mycket tankar där och ibland rena katastroftankarna.

Den där flyktkänslan du har, att dra iväg och fylla glaset med något annat än vatten när det känns övermäktigt den känner jag väl igen. Att hindra sig från flykt och att ta många djupa andetag och bryta flyktkänslan... att göra helt tvärtom (mot ens vanliga beteendemönster)då en katastrof/jobbig situation smäller på en kan ibland vara ett bra sätt har jag märkt.

Kram i natten!

vill.sluta

Bidrar väl med possitiv framåt anda.
Barn är besvärliga ibland. Men för att dom skall
kunna utvecklas på ett bra och vettigt sätt så
måste man ibland låta dom falla.
Släppa dom vindför för våg.

Med en klar vetskap, man finns där om saker och ting går snett.

Som vissa fåglar som knuffar ut barnen ur boet.
Dom måste ibland få klara sig själva.

Jag för egen skull tycker art DU tillför så mycket gott, du berör!
/A

vill bara säga att jag aldrig upplevt att du bidrar till dålig stämning. Du tillför.
Kram / mt

höst trollet

Inte heller jag tycker att du har varit orsak till någon dålig stämning!
Jag gillar och respekterar dig!
Försöker att minska mitt "Forum-beroende" därför kommenterar jag nog inte så mycket som jag gjorde i början..
Adventskram /trollis

Maria42

För era inlägg, vilka kloka vänner jag har, blir alldeles varm i hjärtat av att ni bryr er. Ska följa råden om att bara finnas här, nykter och tillgänglig när hon vill.
Skönt att höra att ni inte tycker att jag bidragit till dålig stämning, började tro att jag gjorde det eftersom allt är så tungt just nu.
Du har rätt Nyman, livet blir tyvärr inte en trestegsraket mot lyckan bara för att man blir nykter, det är bara fortsätta kämpa.
Hur länge orkar man kämpa?, när blir livet lite enklare?, det funderar jag också över.

Katastroftankar känner jag väl igen Tilde, tack för dina ord. Visst Andreas måste de falla ibland själva men jag bär nog fortfarande på skulden om det är jag som orsakat hennes dåliga mående, jag vet ju inte. Hon vill inte prata med någon om hur hon mår.

Idag ska vi baka tillsammans, lussekatter och klä granen mm, det ska ändå bli mysigt att göra saker tillsammans, får nöja mig med det så länge.

Kram och tack!! Mina människor.

Jag tycker också att det ska bli spännande att träffas, det ska bli jättekul!

det här är väl ändå ett forum där man får ventilera hur man mår och har det. Skriva av sej om inte annat och ofta får man kloka och förstående kommentarer. Och ibland har man problem och mår inte bra, det är väl själva forumidén? Jag förstår inte att det skulle vara ett problem. Om det sedan blir tjafs mellan forumdeltagarna, det är en annan sak, men att logga in här är absolut frivilligt. Man behöver heller inte delta i diskussioner som känns jobbiga. Jag försöker också komma bort från forum och dator och strävar efter att inte logga in eller kommentera så ofta. Men när jag gör det så brukar jag titta efter dina inlägg Maria för dom ger mej alltid nåt att tänka på.

vill.sluta

Att du gör saker ihop, med eller för barnen kommer ge eftertryck när dina barnbarn poppar
ut. Då kommer dom minnas att deras mamma var där och hjälpte till. Hur du tjatade och ville veta hur dom mådde och hade sig.
Som bara morsor gör åååååååhhhhh.
Men den tryggheten det ger FINNS där.
Även om du var på lyset what so ever så kommer dom minnas dig som en jobbig morsa som brydde sig .
Sedan om det är annat som ligger bakom din ågrän vet jag ej? Men du minne bli ihågkommen som den där jobbiga morsan som brydde sig.
Och det ÄR bra! Heder åt dig gumman.
Gillar dig!
Kramar, har varit i gamla stan på julmarknad och jämkade lunch på "billiga" Sten Sture café.
Hemma nu, frun skall iväg och äntra kex

vill.sluta

Mina korvfingrar är inte kompatibla med mobilen.
Vi åt lunch på café Sten Sture i gamla stan nu skall viäta middag. Tacos, till det dricker vi öl!
Frun skall iväg och dricka vin och äta kex.
Jag köpte plain ostbricka till henne samt två grymma ostar från delikatessen.
Schysst marmelad och bra kexsorter, hon kommer göra succé min ängel!
/A

Maria42

Var jag idag, träffade härliga Stigsdotter och pratade enbart om mina bekymmer, känns som jag knappt ens frågade om hon mår bra. Nej, sån här vill jag inte vara, jag måste göra någonting.
Det är farligt nära att vara för mycket nu, känner att min nykterhet verkligen hotas.

Läser om Dompas intressanta funderingar, ser att Andreas behöver stöd men jag orkar inte, måste lägga kraften på mig nu annars blir det inte 10 månader om ngn vecka. Och då hjälper jag inte mina barn, det är det viktigaste nu plus att ta hand om mig så att jag orkar.

Lämnar inte, kommer säkert smyga in lite men finns i bakgrunden tills det är stabilare och jag orkar ge igen.
Kram!