Idag har jag varit nykter i precis en månad, har varit delaktig i andras trådar men tänkte att nu är det dags att jag startar min egen tråd. En hjälp för mig för att fortsätta hålla mig nykter.
Ni som varit här ett tag har följt min resa i andras trådar, men tänkte presentera mig lite mera nu.

Jag startade alkoholdebuten vid 17 års ålder och föll direkt, eftersom jag alltid varit tyst och blyg fann jag ett medel som gjorde att jag vågade prata och ta kontakt med folk. Har sedan dess druckit och jag är ca 45 idag. Både min mamma och pappa dricker för mycket även min mormor och morfar hade problem med spriten så jag har det i generna. Jag har alltid haft en tendens att dricka för mycket, men så mycket som jag druckit de senaste 10 åren har det aldrig varit och ffa det sista året. Jag har en man och 2 barn som har reagerat ordentligt på mitt drickande de sista åren, min make har nästan blivit nykterist i ett försök att begränsa mig men det har bara gjort att jag druckit mera.

Jag har gjort några försök att sluta tidigare, höll upp i ett år för 8 år sedan och i 3 månader i våras men har efter det druckit mer än någonsin, låg på ca 2 vinflaskor per kväll sista halvåret. Minnesluckor är vardag för mig, har alltid minnesluckor efter att jag druckit, vill aldrig prata om gårdagen eftersom jag inte minns ngt, hur många gånger jag gjort bort mig vill jag inte ens tänka på, sista tiden så klunkade jag även ur spritflaskorna innan jag borstade tänderna för kvällen, för att få i mig så mkt som möjligt.

Tanken att jag är alkoholist och att jag borde sluta helt, har väckts sista månaderna, och inom mig tog jag ett beslut att sluta 1 januari, pratade mkt med maken om detta och var orolig att han skulle tycka att det var tråkigt att missa myskvällarna med vin, men enligt honom var det länge sedan han tyckte det var mysigt med vin eftersom jag alltid blir stupfull, har läst det i anhörighetstrådarna också att fler tycker så men den tanken slog mig aldrig tidigare.

Denna månad har gått relativt lätt, visst var det tufft i början men jag trodde nog att det skulle vara svårare, har läst varje dag här på forumet, ffa för att inte glömma vem jag är, pratar även med barnen om detta och de är jätteglada att jag lyckats hålla mig så här långt och tycker att jag är jätteduktig. Har även en dialog med maken hela tiden som stöttar väldigt, har berättat för några vänner som reagerat lite olika, de som inte har problem tycker att det är jättebra, medans de som också dricker för mycket tycker att jag överdriver när jag säger att jag är alkoholist.

Trodde att jag skulle bli pigg och alert när jag slutade, för det har jag blivit de andra 2 gångerna, men inte denna gång, nu är jag otroligt trött och seg, är hemma från jobbet denna vecka eftersom jag känner att jag inte orkar gå till jobbet, vill bara sova och tillåter mig det eftersom min nykterhet är viktigast just nu. Har hört från flera av er att det tillhör processen, men det känns ffa svårt att ta, det är som att belöningen uteblir.

Har läst mycket även på anhörigsidorna, vilket jag inte gjort tidigare, har varit med sedan 2009 men var då inte redo att inse att jag var alkoholist. Det har fått mig att förstå min familj mycket bättre och hur de har varit för dem att leva med en alkoholist som fram till nu inte fattat att hon är det. Har otroligt dåligt samvete över hur jag struntat i barnens känslor och fast de har bedjat att jag ska sluta så har jag tyckt att de bara överdriver. Har äntligen insett att det enda jag kan göra för att gottgöra dem är att hålla mig nykter framöver.

Ser framåt, nu är första månaden avklarad, och det har varit otroligt skönt att vakna utan att känna sig bakfull, inte behöva ha ångest över gårdagen, veta vad jag sagt och gjort och kunna se alla i ögonen utan att skämmas.

Jag tar en dag i taget, idag ska jag vara nykter oavsett vad som händer.

Kram på er alla som stöttat mig så här långt!!

Maria42

Så kul att höra av dig, har tänkt mkt på dig. Hur går det med allt, mår du ok i separationen?.
Snart 1:a januari !
Kram!

Maria42

För ett år sedan gick jag på min sista fest för att dricka, hade bestämt mig för att sluta den 1 januari. Blev jättefull som vanligt och dagen efter loggade jag in här och smög i Santorinis och Kallas trådar. Det var vändpunkten för mig och har haft ett nästan vitt år efter det.
Har jag blivit lyckligare?, både ja och nej.
Ja, har mycket bättre kontakt med mina barn, bättre självkänsla, ingen skam, vet alltid vad jag har gjort, har avancerat på jobbet.

Nej, ser skillnaderna mellan mig och maken tydligare, har blivit ensammare, funkar inte med gamla vänner längre, får ta tag i gammal skit som jag inte gjort förut.

Har det varit värt det?, Ja absolut, kontakten med barnen är värt allt.

Ska på fest ikväll som jag inte vill gå på. Detta är sista gången jag gör saker jag inte vill.
Nästa år ska jag vara sann mot mig själv, oavsett.

Gott nytt år på er alla!
Kram

Tilde

önskar dig ett bra och sant Nytt År 2013.
Jag känner igen mig i det du skriver.
Att bli tvungen att ta tag i gammal skit som du skriver... jag har också tagit tag i det gamla
och börjat känna det är skönt när (som jag känner det)det känns i rötterna hur jag stretar på. När jag väl klarat av att göra lite bättre val så känns det skönt.
Jag tror att de vänner som finns kvar när allting sätts på sin spets, de är de goda vännerna som
man vill bevara alltid... de andra som inte passar i våra liv längre... ja det är historia, de VAR där, med på resan ett tag, men ÄR där inte längre. VÅRA val. Vi öppnar oss för nya möten...

Jag önskar dig många goda sådana nästa år!
Kram Tilde

Dompa

Jag känner som du Bella. Allt blev inte bra för att jag minskade på drickat...men kontakten med barnen är värt allt. Sen att bieffekten blev att man ser lite mer än man vill eller var beredd på...ja, den fick man ta. Säkert blir 2013 även det en spännande resa. Vi får se hur det blir...jag tror att det blir tufft och BRA!!! Jag misstänker förändringar. Snygg avslutning på året...ett sista farväl till henne som tackar Ja av "fel" anledning. Sen blir det Nya Tankar! Kramar/R

Gott nytt år! Vi har ett bättre utgångsläge än nånsin denna nyårsdag! Nu kör vi hela året. Du har så rätt när du säger att du inte ska göra saker du inte vill längre. Det är nog en del i problemet vi har känner jag. Ens beroendepersonlighet. Man blir mer sann mot sej själv när man blir nykter, vågar stå på sej och ställa krav. På gott och ont, det kostar också på att våga se på sej själv och kräva förändring. Ställa krav på sej själv och på sin omgivning. Min man välkomnar nog min förändring fast jag ställer större krav på honom också. Jag "tar ingen skit" som nån tv-tjej sa.

Vi jobbar vidare med vår utveckling!

vill.sluta

Man får nog förbereda sig på att 2013 kan komma att innehålla en del förändringar.
De mesta possetiva men kanske inte den riktning som man tänkt dig när man slutade/drog ned på A.
Du Maria har ju påbörjat din vandring upp för backen.
Jag önskar dig all lycka till prinsessan!
Kramar/A

Putte72

Maria,

Nykterheten har sitt pris. Man ifrågasätter allt. Konstigt vore annat.

Man har alltid varit i skuld. När vågar man ta plats, när vågar man anse sej vara i jämvikt? När nollar man skuldkontot?

Jag inser att jag dragit tyngsta lasset även som fyllo? Kanske. Men alltid gått omkring med dåligt samvete för att jag är ett fyllo. Men jag vet att sambon tagit skit. Visst.

Mitt skuldkonto finns där...men det finns en andra part med skuldkostym. Hur möts man? När väljer man? Hur bryter man?

Jag hade inte räknat med dessa känslor. Därtill kidsen. Jo, man nyktrar till. Dubbelt.

Maria42

Har varit hemma nu dessa mellandagar, har fått en läkartid på måndag måste ta reda på varför kroppen sviker hela tiden. Har varit borta nu så mkt sista halvåret att det snart borde ifrågasättas. Orkar inte ens bry mig om det, jag har i varje fall inte varit bakfull så jag känner ingen skuld i det.

Barnen är hos sin pappa och mina tidigare tankar på att dricka när de åkte känns inte längre aktuella, har huvudvärk ändå, behöver inte skaffa mig ännu mer.

Vilar vidare!
Kram

Dompa

...tänker Dr R! Du lider av stress... Har inte en aning men det är min tanke. Att kroppen säger ifrån när förståndet inte gör det? Fast det där vet ju du...med en sjukvårdsutbildning/karriär i ryggen. Eller så får du bara på måndag ta alla de vanliga testerna. Det kan ju tyvärr vara ngt helfel...vilket vi verkligen inte vill. Tänker på min arbetskamrat G...kommer inte ihåg hans diagnos...jo nu dök den upp... Lupus? Som man fick av solen tydligen?

Det är grymt när kroppen sviker...när man vill...men inte orkar. Jag personligen är en otrevlig patient... Tror inte att självaste Miss Nightingale hade orkat med mig. I ditt fall, när du tänker att arbetsgivaren snart börjar ifrågasätta. Känns inte direkt rehabiliterande tänker jag...att leva med den oron. Ta vara på dig vännen. Bra att du har förstånd nog att hålla fingrar ifrån kak/syltburken. Krya på dig...liksom! Huntington är förresten en annan tanke som dyker upp...men det har du väl redan testat för? Kram/R

Stigsdotter

...vi verkar behöva styrkekramar båda två just nu! Hoppas läkarbesöket ger något vettigt besked. Annars kanske Dr. R har en poäng där - stress och oro sätter sig ju gärna i kroppen. Dumt nog kan jag tycka, om man är stressad och oroad är ju en krasslig lekamen ovanpå allt det sista man behöver. Vet ju också att det gärna kommer krämpor och sådant när man slutar dricka. Dels för att man numera "är där" och lägger märke till saker som man tidigare dolde i ruset, dels för att kroppen jobbar på att göra sig av med gifter och reparera sig.

Vi pratade lite om detta efter ett av kvinnomötena jag går på, där var en som mådde så himla dåligt och var så trött och risig och de mer erfarna delade med sig av igenkännande. Tydligen kan det också bli tillfälliga störningar i allt det hormonella vilket ju har en stor inverkan på kroppen och måendet, inte bara så att man kan hoppa över mensen (eller få mycket mer än vanligt) utan allt annat som hormoner påverkar också, sköldkörteln osv...

Maria, gör dig själv en tjänst när du går dit på måndag: ös upp allting på bordet hos läkaren! Vet inte hur du är men jag själv säger gärna så lite som möjligt och låter läkaren gissa och ställa frågor och det är ju verkligen inte ett effektivt utnyttjande av den tid man fått, nej ut med allt bara - alkoholstopp & all stress & oro, så att läkaren vet vad hon/han har att utgå ifrån!!!

höst trollet

Till dig, Stigsdotter och alla behövande!
.. är man "sjukvårdskunnig" så har man själv en massa fördommar om sjukvården (been there.. osv)
Dessutom vill man inte bli betraktad som "gnällig"..

Ändå, blir vi faktiskt sjuka emellanåt..

Jag har förstått att det faktiskt tar t i d för kroppen att återhämta sig (t.o.m från en vanlig förkylning..)
Så nu slår jag mig til ro hemma (hmm. en smula rastlös, eftersom jag avskyr att inte orka *asgarv*)

Och passar på att skicka en smula styrka till alla er som kämpar med livet/ trollis

Maria42

Självklart men hypokondriker som jag är (trots sjukvårdsutbilning) så kommer tankarna att det är ngt annat. Huntington tror jag inte det är, har inte alls de symtomen.
Vet ej om jag har ngn lust att ösa upp allt till läkaren, journaler kan arbetsgivaren få i mitt jobb så nej det gör jag nog inte.

Tog upp med maken om vi kunde dricka lite vin i helgen nu när barnen är borta. Det bemötande den frågan fick var jag inte beredd på, han blev jätteupprörd, skulle jag börja smygsupa nu, mitt liv som har varit ett helvete pga alkoholen och jag skulle förstöra precis all den tid som jag varit nykter, den skulle vara helt bortkastad. Jag som alltid blev aspackad när jag drack och enligt honom nu så har jag blivit det alltid de senaste 10 åren.

Jag blev så förbannad och kränkt att jag började gråta, och jag gråter nästan aldrig förutom till sorgliga filmer.

Jag vill inte att barnen ska se mig onykter igen någonsin och om jag skulle dricka när de är borta är inte att smyga enligt mitt sätt att se det.
Barnen är borta 3-4 ggr/år så det skulle ju inte bli något hejdlöst supande precis.
Enligt honom så får jag aldrig dricka mer i hela mitt liv och det var bara att ställa in sig på det.

Jag har druckit på tok för mycket i mina dagar och det har påverkat mina barn som inte gillar det men jag var inte aspackad varje gång dock mer än vad som är ok.
Hursomhelst så gör jag ändå som jag vill men kvällen blev totalt förstörd.
Kan inte vara i samma rum ens, vill bara fly.

Jag förstår att ni kommer att tycka att jag har en bra man som säger ifrån, men så här känner jag. När inte barnen är hemma vill jag göra som jag vill.

vill.sluta

En idiot, som inte har någon empati eller förmåga att ens vilja sätta sig in hur du mår och känner.
Att han inte såg det som en gest från din sida att få lite romantik er imellan.
Du tänkte inte på att supa, du ville att ni skule dela på lite vin och mysa.
Att han inte såg det i att du ville ha lite mysigt och ta ett glas gör mig ledsen.

Att han sedan fick dig att ta till lipen kvalificerar honom till SUPERIDIOTEN NR:1!

-No one put baby in the corner!

Var inte ledsen gumman, otroligt fin skest av dig!

Synd bara att"hen" inte såg vilken uppoffring du var beredd att gå igenom!

Tycker inte du var dum, du försöker på alla sätt du kan hitta tillbaks till din "man " igen.
Jag tycker du är duktig och modig.
Kramar i massor, håller om dig hårt och låter dig bara vara!
/A

vill.sluta

Var inte rädd att fråga, så ledsen gör din skull.
Och vem är hen att kunna domdera och ställa krav?
Vad har hen gjort för att hålla kärleken levande, fråga puckot vad han hade tänkt ut för romantiska planer för er att hitta på när ni är barnlediga?

Du kom med ett konkret förslag........
Ser man inte uppoffringarna som du är beredd att gå igenom,i viljan att ni skall hitta tillbaks till varandra IGEN!

GÖR OM GÖR RÄTT, SPARKA HEN DÄR DET KÄNNS

KRAMAR DIG LÄNGE OCH HÅRT OCH HÅLLER DIG KVAR!
/A

med risk att du blir ledsen. Eller arg på mej, det får du bli! Men eftersom du och jag följts åt rätt länge så tror jag att vårt missbruksmönster är ganska lika. Jag hinner inte läsa tillbaka i din tråd nu men så vitt jag förstår har det inte funkat för dej tidigare att dricka bara när barnen är borta? Då skulle du inte vara här. Vad får dej att tro att det skulle fungera nu?

Nu är du sjuk och extra känslig och din man uttryckte sej säkert burdust men jag tror att han helt enkelt är rädd om dej. Han vet hur du kämpat och att du inte vill ha tillbaka livet som det var innan du slutade. Han är orolig helt enkelt och då kan man uttrycka sej burdust. Men hans reaktion visar att han bryr sej om dej! Att hålla med när du föreslår att ni ska dricka vin i helgen vore enligt mitt sätt att se det ansvarslöst och nonchalant.

Om jag nu sätter mitt liv i samma situation så skulle jag bli väldigt besviken om min man genast nappade på ett sånt förslag. Obs då i relation till mitt missbruk, som han inte ens vet vidden av (han vet nog inte hur mycket jag drack i veckorna då han var borta). Men han har sett hur det gått överstyr och skulle han hålla med att vi ska dricka i helgen, då tar han inte mitt problem på allvar. Sen är det en annan sak att mitt drickande eller inte är mitt eget ansvar och beslut men frågar jag honom ska han absolut inte hålla med att det är en bra idé. Att din man säger emot visar att han tar ditt problem på allvar. Han blev helt enkelt rädd. Med all rätt, enligt min mening.

Jag bryr mej uppriktig om dej Maria, därför är jag lite hård nu. Du är i din fulla rätt förstås att känna dej kränkt och lessen. Man känner det man känner. Men jag som ser det utifrån tycker att du är det av fel orsaker, om jag säger så. Jag tycker det är alldeles klart att din mans reaktion är för ditt eget bästas skull.
Hoppas du mår bättre snart och får tillbaka kraften. Ta väl hand om dej. Styrkekramar!

Maria, läs ditt första inlägg i din tråd så förstår du varför din man blir orolig.

Och du Andreas, tycker du faktiskt att det är ett bra förslag från en missbrukarpersonlighet att börja dricka igen för att hålla kärleken levande när förmodligen missbruket bidragit till att om relationen tagit skada? Såna hurrarop ger jag inte mycket för. Såna "uppoffringar" vill nog ingen anhörig ha.

Men det här är min högst personliga åsikt och den behöver ni inte bry er om, förstås. Som tur är:-)

Ha en bra dag!

jag gillar och omfattar. Jag tror Maria att du innerst vet... du har hjälpt andra att hållas på banan. Kanske du skulle slå ett pling till Stigsdotter? Vi behöver varandra!
Kram / mt