av santorini

Hej!

Jag är 57 år gammal, kvinna, och beroendet tar mitt liv. Det måste bli ett slut på detta. Skammen och ångesten varje gång det spårar ur - hemsk, ändå trillar jag dit igen. Utan att älta detaljer, det har jag gjort tillräckligt för mej själv, så känner jag nu att botten är nådd. Jag lever ett bra liv med snäll make och bra jobb. Det är skönt att hitta detta forum och få känna att man ändå inte är ett alldeles hopplöst monster. Den här gången ska jag klara det, finns ingen annan väg. Min man säger inte så mycket, han dricker själv för mycket ibland och vågar väl därför inte slå näven i bordet. Man nu känne jag att hans tålamod börjar tryta. Hur kul är det att ens fru slocknar framför TVn på kvällen?
Jag bor på en liten ort där det är svårt för att inte säga omöjligt att vara anonym så jag känner inte att jag kan söka professionell hjälp. Jag tror också att man kan klara det själv. AA är hur som helst inget för mej, det känner jag.
Jag vet att jag kan och nu har jag bestämt mej. Ska följa med forumet och er andra.

Kram!

Maria42
lör, 2012-12-01 - 08:56

Vilken skön vecka ni verkar ha haft, tycker du gjorde rätt som glömde LCHF en vecka och njöt av maten och colan. Det kommer gå fort att gå tillbaka till ordningen igen.
Välkommen hem igen!
Kram

santorini
lör, 2012-12-01 - 15:43

lite kallare här:-). Men skönt ändå att vara hemma.

Jag tänkte på att när man klarat av en sån här sak som känns lite svårare, t.ex en resa, då är det bra att vara lite extra vaksam också. Man har varit "duktig" och känner sej rätt säker. Fast nu känner jag mej väldigt övertygad om min livsstil. Det är inte synd om mej utan helt ok! Jag tänkte också rätt mycket under veckan på att det inte var berusade människor under middagen eller så. Dom flesta dricker helt "normalt". Och då tänkte jag på tidigare resor när vi båda varit väldigt fokuserade på att dricka och förmodligen också varit märkbart berusade. Det kändes inte bra att tänka på det. Jag får fortfarande lite ångest och skamkänslor när jag tänker tillbaka men det blir lättare och lättare ju längre tiden går. Ingen mening med att skämmas utan se framåt och vara stolt över hur det är idag. Vad man klarat av. Ingen mening med att gräma sej över det som varit.

vill.sluta
sön, 2012-12-02 - 03:18

Ja du, lite trevligaste måste det bli nyktert.
Tänker på sällskapsresan, eis bitte!
Har nog varit så mycket.
Roligt att nu få ett annat perspektiv med att
resa. Glad för din skull, riktigt.
Kramar till dig!
/A

Dompa
sön, 2012-12-02 - 08:11

Verkar som du (och maken) hade en toppen semester! Visst var det en milstolpe som passerades där. Jag har aldrig bott all inclusive på semester...men kan tänka mig att då jävlar SKA man passa på. Få "valuta" för pengarna liksom. Men den fällan rundade du. Fint jobbat! Välkommen hem! /R

santorini
tors, 2012-12-06 - 07:16

men har inte så mycket att komma med. Mitt liv som nykter känns helt naturligt och rullar på och det är så skönt. Det behöver kanske inte komma nån svacka ens. Tvärtom känns det väldigt bra att inte behöva ge sej ut i snön och skaffa mera vin eller planera inför helgen hur mycket som behövs. Före och även efter vår semesterresa talade jag allvar med maken om hans alkoholbruk och vi var överens om att han måste skära ner. Nu blir det snart upp till bevis i helgen. En sak har jag bestämt och det är att jag kommer inte att köpa hem nåt mer, varken öl eller annat. Jag har verkligen varit lite dubbeltydig på den fronten tidigare. Har han bett mej köpa hem en BiB så har jag gjort det. Sen blir jag förbannad när han dricker för mycket. Dubbelmoral och dubbla budskap. Medberoende i högsta grad. Jag får lära mej mycket om mej själv på den här vägen och det är ju inte alltid så smickrande. Men det känns som en utveckling, det går framåt. Och jag mår så himla bra i alla fall. Jag har fått ett helt annat självförtroende och självkänsla och det gör att jag vågar ställa krav. Tidigare tyckte jag nog inte att jag var värd bättre men nu kräver jag faktiskt kvalitet av livet och samvaron med maken. Alltså den här nykterheten sätter igång såna förändringar så det är inte konstigt att våra partners inte känner igen oss!

viktoria
tors, 2012-12-06 - 10:05

Att veta sitt eget värde, att våga stå upp för sig själv, ökad självkänsla datta upplever även jag att nykterheten fört med sig. Fantastiska framsteg Santorini, så roligt att läsa! Vad gäller maken är mitt råd (oombett;-) tid, ge det tid. Kommer han efter så gör han, däremot tycker jag du gör helt rätt i att inte underlätta för honom att dricka, handla hem osv. Önskar dig allt fortsatt gott!

santorini
fre, 2012-12-07 - 10:30

Jag funderar mycket på det som kommit upp i olika trådar, Proffsets bla. om ultimatum. Hur det skulle varit om nån sagt till mej, frågat om jag dricker för mycket. Jag undrar om jag skulle ha slutat mycket tidigare om min man inte hade varit för "snäll" och inte velat ta konflikten. Han har inte kunnat göra det eftersom han själv dricker för mycket och räknade väl med att få det kastat tillbaka. Samtidigt har jag den bestämda uppfattningen i mitt fall att jag inte kunde påverkas utifrån. Jag skulle ha skämts oerhört om nån försiktigt frågat om jag dricker för mycket och sen skulle jag försökt dölja det ännu mer. I mitt fall måste det nog komma inifrån mej själv. Tror jag. Ingen idé att fundera på det, nu är jag ju nykter. I början funderade jag också på att be min man säga ifrån om jag skulle komma på den lysande idén att jag säkert kan dricka ett glas utan att falla dit. Men jag insåg direkt att det ansvaret är mitt och bara mitt.

Till min mans heder måste jag säga att när jag tar upp att han dricker för mycket eller blir arg på honom så säger han aldrig nåt om att jag drack för mycket själv för inte så länge sen. Han försöker inte försvara sej utan håller bara med. Det ska bli spännande att se hur det blir i jul med alla helgdagar.

höst trollet
fre, 2012-12-07 - 10:53

Hej santorini!
Ja, det här med ultimatum kan ju vara lite knepigt..
Själv har jag valt att inte ställa några ultimatum (i form av hot) Däremot har vi pratat om våra alkoholvanor och vilka gränser som kan anses okej.
Jag måste inse, att JAG inte kan förändra min mans beteende.
Däremot kan jag sätta upp en gräns för hur han får bete sig mot mig om och när han dricker..
Jag kan också tala om, vilka konsekvenserna blir om han går över dessa gränser.
Och då är det ju jag som måste se till att hålla gränserna. Det har på något sätt med min egen person och personliga heder att göra..
Det har inte att göra med antalet centiler eller alkoholhalter i procent.. utan med beteendet som följer på intaget.
Och givetvis, om han själv väljer att hellre umgås med flaskan än med mig..
Jag har roat mig med att försöka vända på steken.. Tänk om gubben ställer ett ultimatum som handlar om att han vill flytta isär om jag inte kan acceptera att han dricker med "måtta" (ett par glas vin, eller ett par öl, som är hans gräns, där han fortfarande har en del av förståndet i behåll*fniss*)
Jag måste ju försöka se hela biten. En människa som jag trots allt älskar, som aldrig bråkar med mig, som hjälper mig med det jag behöver, som jag har roligt ihop med och som jag trots allt känner mig lugn, trygg och harmonisk med..(förutom allt det praktiska, förståss. Det som i vår ålder, med fasta inkomster, inte är oöverstigliga hinder)
Det har varit väldigt nyttigt att lära sig vara "medberoende". Jag har lärt mycket av Lelas, Adde och mulletant för att nämna ett par stycken.
Det har gjort, att jag inte längre "servar" alkoholisten i min gubbe.. Vilket också gjort att han själv har fått ta ett större ansvar som lett till att han numera dricker mycket mindre..
Jag tror faktiskt på en härlig jul, som ger oss kärnan i det jag vill att en jul ska vara. Frid, umgänge med barnen och ett lugn som lägrar sig när man ser baklyktorna på bilarna åka iväg, med glada och nöjda barnbarn.. ;-D (för han har faktiskt aldrig hittills varit aspackad under julhelgen!)
kram /trollis

santorini
fre, 2012-12-07 - 11:09

jag tror att du och jag har det ganska lika. Jag accepterar också, naturligtvis, ett måttligt drickande. Då är han sitt normala "jag". Mitt ultimatum består av att om han dricker för mycket så vill jag inte umgås med honom under tiden utan han får vara "i sin egen värld". Han får acceptera att jag inte tål honom då, för det gör jag inte längre. Jag tycker han blir så fånig och en annan person som jag inte tycker om, även om han alltid är snäll och kärvänlig. Och så får han bädda åt sej i gästrummet. Han går med på det sa han. Men det här är nytt och oprövat för vi for på semester och jag sa att efter den måste det bli ändring. Jag måste nog börja läsa medberoendetrådarna för jag har helt klart underlättat hans drickande och sedan blivit förbannad. Det trista är ju att jag upplever att han väljer att hellre gå in i ruset än att umgås med mej. Men missbruk är inte logiskt, det vet jag ju av egen erfarenhet.

Jag har gott hopp om förändring. Oavsett att vi hade en uppgörelse helgen före vi for på semester, jag var så arg på honom då så jag skulle ha avbokat resan om jag kunnat. Oavsett det så hade vi en underbar semestervecka och vi hade väldigt roligt och kom varandra nära så jag tror han kommer att försöka behålla den känslan. Nu är han borta på jobb så på lördag får jag se om det är nån ändring.
Ha det så bra!

Villervalle
fre, 2012-12-07 - 12:38

att det är möjligt för er att ha ett gott liv med era Gubbar och att dom faktiskt också hörsammar era krav om att dricka ansvarsfullt och inte gå över gränsen. När kvinnor är starka i sig själva så böjer sig nog den mest förhärdade Gubbe.

VV

santorini
sön, 2012-12-09 - 18:46

och helgen har gått väldigt bra. Maken köpte lite vin men han har druckit väldigt behärskat och inte blivit berusad. Skönt, borde vara självklart men så ser ju inte livet ut för alla andra heller. Det här kommer nog att bli bra med tiden. Det som fortfarande känns och stör mej är varför vi inte gjort det här för länge sen. Varför jag slösat bort flera år, många år, på att dricka för mycket. När jag nu mår så bra. Men kan det vara så att man måste igenom det här för att uppskatta nuet? När man nu är en beroendepersonlighet. Alla har vi ju vårt. Jag läste just i söndagsexpressens bilaga om författare Monika Fagerholm som är nykter alkoholist sedan 10 år. Hon sa: "Att vara alkoholist är något bra, i alla fall när man är nykter. Egentligen borde alla vara det, för ett så bra liv kan man nog inte få på något annat sätt."
Bättre sent än aldrig då!

Maria42
sön, 2012-12-09 - 18:51

Varför gjorde vi inte det här tidigare, fast försök har jag iallafall gjort men då gick det inte. Vi får vara glada och stolta att vi gjorde det till slut.
Bättre sent än aldrig.
Kram!

santorini
sön, 2012-12-09 - 19:02

jag gissar att du är mycket yngre än mej eftersom du har barn hemma och jag redan har barnbarn. Du får ändå många fler år tillgodo som du kan vara glad för! Så bra att du nått dit du är redan! Fast jag är ändå jätteglad för vad jag uppnått nu och ingen idé att fundera på hur det kunde ha varit.

En sak som jag kan glädja mej åt är att jag till all lycka inte upptäckte vinets "glädje" förrän mina barn var i tonåren så sammantaget har jag inte varit fast så länge ändå.

vill.sluta
mån, 2012-12-10 - 13:51

ni har så rätt, VARFÖR varför kom vi inte fram till detta tidigare?
Jag som är så på och framåt behöver inte alkoholen för att göra, säga dumma saker.
det sköter jag så riktigt bra utan.
dessvärre blir det inte alltid bra.
Men då vet jag att det är på inverkan av mig och inget annat.
Så det blir enklare på det sättet oxå!
Kramar på er bägge två!
//A

santorini
ons, 2012-12-12 - 19:40

Jag tycker det skulle kännas som en viktig markering att börja skriva i tråden "det vidare livet". Kanske det passar bra när forumet kommer tillbaka i ny form. Jag känner verkligen som om jag kommit till ett nytt stadium, säker i min identitet. Jag dricker inte alkohol helt enkelt. Jag har ju slutat flera gånger förut, hållit upp länge. Man lär sej under resans gång. Det känns annorlunda nu. Jag är färdig med det kapitlet. Skönt.

Dompa
tors, 2012-12-13 - 16:08

Hej Santorini! Även jag har "lekt" med tanken om att kanske är det där jag bör skriva. Upplever inte att jag har ett alkoholproblem direkt. Men det har jag ju. Härom dagen efter julklappshandlandet så slog det ner; Jag ville ha en belöning för att jag "härdat" ut. Belöningen skulle vara ett glas... Det var lätt att låta bli...men skrämmande ändå. Varför tänkte jag så? Mänskligt? För en "normalmänniska" hade det där glaset kunnat vara en skön avkoppling. För mig hade det blivit starten på en fylla. Inser att jag inte är färdigmarinerad...som om ett högre väsen pekade med hela handen. Jag är inte redo för det vidare livet. Hoppas dock att du är det. Man måste gå vidare...inte stanna upp. Förändring är bra (Berra). Lite virrigt/R