"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

är ju ett sätt att möta sig själv och "se" sitt liv lite utifrån. Jag, som också läst din berättelse, förstår din förskräckelse... och ärligt har jag svårt att förstå att man stannar kvar och att man fortsätter älska... Men jag vet att det är så och att det är bara du som kan förändra ditt liv.

Otaliga gånger har jag satt länk till tuvaforum - det är nog många som inte kan föreställa sig att våld i relationer har ett mönster som kan beskrivas och kännas igen. Och hur vanligt det är, tyvärr, och dolt inom hemmens väggar.

En bra blogg är Carina Bångs Information och stöd för medberoende - läs hennes nästsenaste inlägg Att gå på tunn is http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/12/att-ga-pa-tunn-is.html och fundera om det stämmer på dig.

Ta hand om dig! Kram / mt

det är ju problemet att man stannar så länge... Men nu har jag ju känt sedan ett tag att jag tror inte jag älskar honom längre, alla ord, händelser och situationer har nog tagit död på all min kärlek. Och ironiskt nog så stannar jag mest för att jag tror att vår flicka ska få det bäst med båda föräldrarna, trots att jag samtidigt ser att hon riskerar att fara illa av hans psykiska misshandel... En enda röra.

Ska läsa Carina Bång-länken nu.
Kram

er samvaro i Sorgsens tråd idag är det ingen bra miljö för ett barn att vitas i. Du skriver "Vår lilla flicka, jag vet inte om hon förstår vad osm pågår/ att något pågår. Ibland är hon så arg, hon kan ignorera oss osv, men samtidigt så är hon ofta nöjd, glad och framåt. Vad är normal trotsighet och vad är påverkan av att hon märker att något inte är som det ska?" Hon är säkert "normaltrotsig" (barn ska vara det!) men säkert känner hon av stämningen. Barn märker tidigt när vuxna inte har det bra tillsammans, långt tidigare än de har ord att beskriva sina upplevelser. Barn kan ha väldigt bra liv med föräldrar som separerat, det är inte äktenskapet eller samboskapet i sig som är en bra grund för ett barns uppväxt. Barn mår bra av trygga föräldrar som mår bra.

Läs mer Carina Bång. Den här länken har jag delat många gånger, den har varit bra för mig http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Styrkekram / mt

Sorgsen

...bara några tankar och erfarenheter som far igenom mig utifrån några av de ord jag läser här...

..."jag tror inte jag älskar honom längre"...
Om jag, i mitt äktenskap, skulle bedöma kärleken utifrån den situation vi har haft, sen våren, men framför allt sista halvåret, vore det omöjligt att älska min man. Han har gått över alla gränser i alla hänseende. Det finns nog ingenting som inte är smutskastat. Jag sätter sjukdomen/missbruket före och försöker sortera i vad som är vad så gott det går...men oj, så ont det gör och illa det tar. Just nu vet jag inte om jag ens kommer kunna sätta alla ord och handlingar åt sidan OM vi i framtiden, den nyktra framtiden, försöker lappa och laga. Jag har valt ge det den chansen för att jag älskar mannen jag gifte mig med och förälskade mig i. Den mannen finns ju där någonstans...jag ser honom titta fram då och då, det är enda anledningen till att jag är kvar. För att kunna vara kvar har jag satt upp två mål. 1. Behandling, tidsplanen var nykter före sommaren 2013. 2. Gemenskap eller skilsmässa. Någon tidsplan har jag inte på nr2, den planen har jag börjat smaka på nu när jag vet han ska in på behandlingshem i januari.

.."vår flicka ska få det bäst med båda föräldrarna"...
Barn kan ju ha båda föräldrarna trots att de inte lever under samma tak. Mitt äldsta barn skildes för ett drygt år sen, 3 barn. De har fått det att fungera på ett imponerande sätt. 50/50boende, delar bil, god kontakt med exsvärföräldrar, nya förhållande båda två. Jag lyfter på hatten för deras trollkonst! Barnen är gladare sen de skildes, det kärleksfattiga förhållandet smittade av sig på barnen.
Min skilsmässa var mindre lyckad men trots det så är mina 4 barn trygga, glada, begåvade vuxna...vill inte råda på något sätt, bara säga att trygghet kan uppnås även utanför kärnfamiljen.

Kram från mig i berg och dalbanan...

Mt, jag vet ju att dte inte är bra varken för mig, sambon eller barnet att ha det som vi har det. Jag måste låta julen ha sin gång och sedan får vi se igen. Vi har ett lugn, men sex-sms och arbetsnarkomani och shoppingbegär gör ju att jag emellanåt inte kan hålla tyst, men då blir vi ju bara ovänner och jag borde ju bara vara tyst; kommer aldrig vinna mot honom.
Tack för länken, det är så sant, så sant.

Sorgsen: när jag läser ditt inlägg så ser jag hoppet hos dig och tolkar det så här: ni har haft det mycket bra, älskat varandra och haft respekt för varandra och sedan har det blivit kaos i ordets alla bemärkelser och du försöker lägga kaoset åt sidan pga att det är sjukdom som orsakat det och jobba framåt, mycket förenklat, men kan man säga att det stämmer på ett ungefär?
För när jag ser tillbaka på vårt liv så kan jag knappt säga att vi haft det bra: alltså vi har haft fantastiska stunder, men hans sätt att hota mig, kasta ut mig, ignorera mig, kontrollera mig osv det har ju funnits ända sedan dag 1: han har ett typiskt narcissistisk sätt att han är värd beröm och komplimanger, trycker ner andra, det går inte att diskutera fö rhan har alltid rätt och han väljer själv när vi kan prata eller inte, han förlöjligar mig & hånar mig, han vänder saker jag sagt i förtroende till honom emot mig osv osv. SÅ har det varit hela tiden, men det är först nu jag insett att det faktiskt varit så... Känner mig sååå misslyckad för att jag inte sett det, velat förstå & inse, misslyckad för att jag kanske kommer bryta upp ett äktenskap...

Tårar, när tar de slut egentligen?

tar. Just nu vet jag inte om jag ens kommer kunna sätta alla ord och handlingar åt sidan OM vi i framtiden, den nyktra framtiden, försöker lappa och laga. Jag har valt ge det den chansen för att jag älskar mannen jag gifte mig med och förälskade mig i. Den mannen finns ju där någonstans...jag ser honom titta fram då och då, det är enda anledningen till att jag är kvar. För att kunna vara kvar har jag satt upp två mål. 1. Behandling, tidsplanen var nykter före sommaren 2013. 2. Gemenskap eller skilsmässa. Någon tidsplan har jag inte på nr2, den planen har jag börjat smaka på nu när jag vet han ska in på behandlingshem i januari.

.."vår flicka ska få det bäst med båda föräldrarna"...
Barn kan ju ha båda föräldrarna trots att de inte lever under samma tak. Mitt äldsta barn skildes för ett drygt år sen, 3 barn. De har fått det att fungera på ett imponerande sätt. 50/50boende, delar bil, god kontakt med exsvärföräldrar, nya förhållande båda två. Jag lyfter på hatten för deras trollkonst! Barnen är gladare sen de skildes, det kärleksfattiga förhållandet smittade av sig på barnen.
Min skilsmässa var mindre lyckad men trots det så är mina 4 barn trygga, glada, begåvade vuxna...vill inte råda på något sätt, bara säga att trygghet kan uppnås även utanför kärnfamiljen.

Kram från mig i berg och dalbanan...

Sorgsen

...i min värld har det sett ut ungefär så som du beskriver...men jag rannsakar och går tillbaka och ser ett annat mönster i vår historia sen maken blivit sämre. Skriver sämre, för nu kan jag se att alkoholisten funnits med under hela vår gemensamma tid. Vi har inte levt tillsammans, jobbat borta mycket och först sista 1,5-2 åren med inställningen att vi önskar leva resten av våra liv tillsammans. Därför har han lyckats leva ett dubbelliv jag inte haft anledning att ifrågasätta.
I min värld har vi fortfarande mycket kvar innan vi känner varandra och jag har tyckt det har varit en del av charmen....varför skriver jag allt detta?
Antagligen för att jag hängde upp mig på det där med respekt för varandra...så som jag ser på relationen, så har inte den respekten funnits där som jag önskat eller trott undrr våra dryga tre år tillsammans. Jag har förträngt och försvarat med att vi inte känner varandra pga våra arbetssituationer, för mig själv. I början var det inte heller så avgörande för mig, jag tänkte att om han vill fortsätta leva singelliv som kvinnokarl så rinner det ut i sanden. Eftersom vi är ifrån varandra mycket så krävs också mycket överseende från båda parter. Just nu ifrågasätter jag hela vår relation, jag vet inte vad som är vad....då blir det snurrigt...

Min tanke går då genast tillbaka till planen, utan den hade jag blivit tokig av att sitta i det där ekorrhjulet som bara snurrar vidare utan stopp. Jag kan inte få några svar på någonting innan han är nykter en längre period...
Sen, om, så får vi börja någonstans i mitten och tänka framåt samtidigt som vi rensar i dåtid efter behov. Så känns det nu...tänker och tror jag måste vara försiktig med för stora doser dåtid för att inte döda vår eventuellt nya framtid...så går tankarna nu...rätt eller fel? Ingen aning!

Som du ser så tycker jag inte han betett sig respektfullt mot mig under vår tid...tillbaka till det där svarta och vita...däremot var förälskelsestadiet långt...där förträngning/blindhet är "normal". då ser man ju det man vill se ;)

Däremot kan jag tillägga att min skilsmässa från barnens far för historiskt många år sen aldrig hade kunnat sluta annorlunda, där fanns inga tveksamheter!

Förlåt att jag svamlar, skriften är ibte så genomtänkt utan bara det som kom till mig..kände jag ville ge en reflektion på dina ord.

Var rädd om dig...jag kan känna viss oro när jag läser i din tråd. Jag har vikit mig många gånger i min nuvarande situation men vi har inga gemensamma barn och kommer aldrig få.

ser ni båda - så känns det för mig när jag läser. Bitar har fallit på plats. Ni "ser" saker som ni levt i och nu blir bilden klarare.

Kan man glömma och gå vidare?

För mig var det så här: när jag såg att mannen gjort valet att bli nykter och jag kände att det var "på riktigt" fylldes livet långsamt av annat innehåll, både konkret och tankemässigt. Just nu har han kommit upp och vi talar tillsammans om vad jag skriver. Det var en situation: när han också skrev här och var olycklig över att jag drog upp gammalt - då gav Lelas gav rådet att jag ska sluta älta, alkoholisten vet alltför väl själv vad illa hen gjort. Jag tog det till mig som en kunskap och det var i det läget inte särskilt svårt. Det som sedan hänt är att jag har läkt inifrån - de orden kom till mig just nu när jag pratar med Mullegubben samtidigt som jag skriver. Ja, det har jag gjort. Dock har han inte kallat mig fula saker och så - det svåraste var hans hot riktade mot sig själv. Förstås också smygandet och det pågick länge. Alldeles nyligen berättade jag för honom att när jag var till svalförrådet och hämtade något blev jag lite kall och tänkte "Herregud om jag kommer på nån gömma" - de gömmor jag snokade efter förr. Han skrattade och sa "Aldrig mer".

Kram till er båda - och andra som läser och känner igen sig! / mt

Smärta, sorg, ilska, jaa...
Allt är kaos. Kaos och kris och ångest och katastrof.

Min sambo måste ha någon personlighetsstörning, det kan inte vara alkohol som gjort allt detta. Allt jag blivit kallad, hotad med, fått utstå, allt pga att jag inte stoppat det redan från början. Total förnedring och total känsla av misslyckande.

Vi kan inte ens kommunicera: han tycker fortfarande bara att allt är mitt fel, att det är jag som får honom att kalla mig saker, att det är mitt beteende som gör att han får säga vad som faller honom in, och han tar inte på sig någonting - det är alltid mitt beteende som gör att han gör som han gör... Nej, denna lkoholistne vet itne vad han gjort, det är den personlighetsstörde som förnekar allt.

Och nu har han lämnat mig och flickan igen, för alltid hoppas jag... Men det är väl en tidsfråga innnan han komemr itllbaka och säger att jag ska ut. Ge mig styrka, ge mig ork.

Lelas

Gumman, var inte så hård mot dig själv! Det är inte ditt fel att det har blivit så här! Tro inte på honom när han försöker lägga skulden på dig!

Du skriver att du tror att han kanske kommer tillbaka. Vad kan du göra för att hindra honom? Byta lås? Be någon komma och bo hos er så att ni inte är själva? Ringa polisen? Bo någon annanstans ett tag?

Jag tror att du behöver vara konkret i dina tankar kring det här, så att du inte står handfallen om han faktiskt kommer tillbaka.

Du finns i mina tankar, och jag hoppas att det kan ge dig den styrka du ber om.

Var rädd om dig.
/H.

Sorgsen

...en styrkekram och önskar du orkar tänka klart i ditt kaos. Jag kan känna hur du lider men, som Lelas säger, det är inte ditt fel! Den tanken har hjälpt mig i de mest förvirrade dagarna. Allt negativt jag fått höra gör ont men passerar inte hjärtat varje gång numer. Där har min hjärna blivit starkare.

Ta hand om dig och flickebarnet.

Önskar så innerligt att jag inte fanns kvar här nu. Önskar så innerligt att jag visste att min lilla flicka skulle få det bra om jag gick ut i kylan och bara gick tills jag försvann, frös ihop till en liten, liten snöflinga och virvlade ut i rymden och försvann för evigt.

Önskar så att jag hade kraften att bestämma mig att mitt liv är slut, för det är det.

Eken

Ditt inlägg var så hjärtskärande förtvivlat så ville skriva ett svar åt dig även om jag inte har erfarenhet alls av din situation.
Men så mycket är nog klart nu att du måste ta hjälp utifrån nu! Det är oehört viktigt!

Oavsett vilka svåra situationer man befinner sig i bryts man bara ned helt totalt ifall man tror sig behöva klara allt själv. Och man ser bara svart trots att det finns hjälp och hopp.

Lelas gav dig bra råd här tidigare. Gör så.
Jag hoppas inget speciellt och hemskt hänt ikväll?

En stor varm kram med styrka och tro till dig!

Lelas

Flygcert-vännen! Du skrämmer mig när du skriver så där!

Både för att du låter så uppgiven och för att jag undrar vad det är som har hänt som får dig att känna så här.

Men, en sak är säker: din lilla flicka får det INTE bättre utan dig. Tvärtom.

Om du inte fixar att överleva för din egen skull, så måste du göra det för hennes. Eller hur?

Jag påminner om två bra vägar till stöd:

http://www.svenskakyrkan.se/jourhavandeprast
http://www.kvinnofridslinjen.se

Var rädd om dig, min vän. Jag har dig nära i mina tankar och böner.
/H.

Sorgsen

....du är viktig, du som person och du som mamma!!!
Tag hjälp, den finns där för dig!
Hjälpen jag fick, först här, sen mailkontakten och telefonsamtalen med behandlingshemmet, sista veckorna parallellt, har hjälpt mig.
Nu ser jag fram emot anhörigveckan. Kontakten har hjälpt min man också, på ett bakvänt sätt, genom att jag gått min egen väg.
Lyft luren så snart du får tillfälle! Den är till just för dig!

Var rädd om dig...kram

Också jag blir förskräckt när jag läser att du igen har så tydliga tankar på att ge upp ditt liv. Det får inte ske!
Inte för din och inte för prinsessans skull! Hör nu - jag tar tag i dig, vänligt och försiktigt men bestämt, ser dig rakt in i ögonen och säger att nu måste du söka hjälp!

Jag blir också oroad när jag ser hur tonen förändrats från att du var på väg att bli lite arg och säga ifrån till att du nu låter mest uppgiven. Vad har hänt?

Vilket stöd att du av de kontakter du har? Kvinnojouren? Al-anon? Nån annan samtalskontakt (du nämnde det i början)?

Har du en familj som kan vara något slags hjälp och stöd? Nån god vän?

För de som lever i ett våldsamt och nedbrytande förhållande (mals sönder i hans verbala köttkvarn skriver du i början - förfärligt!) är det vanligt att man lämnar sina kontakter utanför relationen, den ena efter den andra. Långsamt krymper livsradien och man är ensam - i alla fall tror man att man är ensam för man har inga eller nästan inga kontakter kvar.

Ofta finns kontakter kvar i den stund man vänder sig utåt igen.

Vi som står här utanför känner igen mönstret i din berättelse och vet att det finns vägar ut till ett bra liv.
Vi vet att det finns hjälp att få.
Vi vet bara inte riktigt hur vi ska nå dig och vi känner oss lite hjälplösa i det! Men vi finns kvar!

Till julklapp får du Carinas länk från igår http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/12/fridefull-jul.html och en av hennes tidigar blogginlägg som varit till hjälp för mig och flera andra http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Väntar på att du skriver idag igen. Kram så länge! / mt

Svinmolla

Snälla flygcert, har du läst "flickan med svavelstickorna". Din historia påminner om den. Men du får inte dö, du måste tillsammans med din flicka söka hjälp. Han kan inte ta henne ifrån dig. Det är du som har rätten på din sida. Jag hoppas jag genom telepati kan ge dig lite styrka.

Lelas

flygcert, hur går det för dig?
Hur mår du idag?

Vi är många som tänker på dig. Kram!
/H.

Tack för alla fina ord och tankar, behöver dem mer än någonsin.

Jag tror att min sambo är störd.

Jag tror inte att det handlar om alkohol - jag tror på fullt allvar att han är sjuk, att han har en personlighetsstörning. Jag går på samtal och av det jag berättar där så säger hon, med förbehållet att hon inte träffat honom, att det som han gör, säger osv så är det någon personlighetsstörning som förvisso kan ha förstärkts av alkoholen men som fullt och fast finns där oavsett alkoholintag eller ej. Och för mig blir det mer och mer klart att det kan inte vara så att man är "normal" (vad det nu är...) och säger så mycket elakheter, kallar mig saker och ser ner på alla utom sig själv, hotar mig, förnedrar mig osv och samtidigt påstår sig älska mig.

Julaftonen förstördes på alla sätt, trots noll intag av alkohol; sambon skällde ut vår dotter, min moster, hennes make, mormor, farbror, mig, ja, de flesta som var närvarande utom min mosters lilla, lilla nyfödda pojke... Allt var fel, på allting och alla. Nu är jag tillbaka hemma: och hjärtat bankar som om det skulle hoppa ur bröstet. Vill bara härifrån, men jag har fortfarande ingenstans att ta vägen: känner inte att det är tillräckligt illa för att åka till kvinnojouren (tror bara att han kommer vända det emot mig) och jag bara har inte ork, energi. Är så fruktansvärt slut.

Jag har ju berättat lite för några vänner, men nu under julen vill jag inte lasta dem med mitt misär-liv. Är sååå knäckt. Ena stunden är jag inte värd vatten; allt är fel med mig och jag får utstå såå mycket, och nästa stund är allt "som vanligt" - vi pratar neutralt om vardagliga saker, men har svårt att prata om allt annat. Men det är som om han kan bli ett hemskt monster och sedan inte veta om vad han sagt eller gjort.

Jag förstår, helt ärligt, inte hur jag ska överleva detta. Förstår inte att jag accepterat allt detta som hänt ända från början och som bara fortsätter att hända. Orkar inte tänka, känna eller vara.

Svinmolla

Finns det inte någon vän eller släkting du kan bo hos? Jag kan inte tänka mig att du stör eller på något sätt lastar dem med ditt liv. Antagligen vill de hjälpa till. Skulle gärna göra det om jag kunde. Jag har rum över. /a-k