"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

Vad du kan behöva är att sätta gränser, dina gränser för vad du ska få tåla...
Att kunna bli förbannad och säga ifrån, det här tolererar jag inte längre, gränsen är nådd!

Det handlar om att rädda dig från dåligheter, och då tar du dig i försvar och det gör du genom att ställa upp för dig själv, som om du vore din egna storasyster...

Varför säger du så här, och vad menar du egentligen?, förstår du inte att det sårar mig???, kan var repliker som du kan svara med...
Om han njuter av att du blir sårad, ja då är han en sjuk person, och vad du ska göra då har alla redan sagt till dig på forumet...
Och då menar jag inte att du ska ta livet av dig för någon annans skull, utan mera bestämma dig för det du redan har haft på ritbordet...

Ta saken i egna händer, fly från elakheterna kosta vad det kostar vill, du gör det bara, lämna skiten bakom dig, och tar med dig det goda, ditt nya liv...
Klipp allt med det gamla och se bara till en enda sak, ditt liv och ditt välmående...

Dina saker kan du hämta senare, byt sedan mobilnummer och du gör dig okontaktbar med ditt ex, det är historia...
Du har ditt nya liv nu, och där bestämmer du vad som är viktigt eller inte, livsglädje eller inte...

Kasta dig inte direkt i någon annans famn, utan låt det läka och bygg upp ditt nya liv...
Det är alltid svårt första gången att hoppa fallskärm, att våga ta steget ut i det fria fallet och inte veta om skärmen vecklar ut sig...
Men det gör den, annars skulle inte folk fortsätta med det, och antalet fallskärmshoppare decimeras rekordfort.

Shrinken löser inte problemen åt dig, hon ger dig verktygen till att göra jobbet själv, och berättar när du tänker fel.

Och min fråga till dig, skulle du tänka på samma vis om din situation var hos din bästa väninna?
Vad skulle du råda henne till då?

Vänd på mönstret och byt ut din position till någon du bryr dig om, vad skulle hända då?
Varför denna handlingsförlamning, du sitter inte fast, du bestämmer över ditt liv, här och nu!

Stå på dig, och kom ihåg, du är den viktigaste personen i alla händelser, oavsett vad som än händer...
Handlingskraft kan komma ur aggressioner, så bli förbannad och ställ upp för dig själv, förlita dig inte på att andra ska servera det dig.

Berra

du kan förändra. Du skriver om mannen att du inte tror att det handlar om alkohol. Du tror på fullt allvar att han är sjuk, att han har en personlighetsstörning och det tror din terapeut också på basen av din beskrivning OCH att beteendet kan ha förstärkts av alkoholen. Det låter mycket sannolikt att det är så.

- Spelar det roll av vilken orsak han skadar dig, prinsessan och andra i din omgivning - när han inte visar vilja/förmåga att förändras? Det är DIN och BARNETS situation som måste bli annorlunda.

Vill bara härifrån, skriver du - men har ingenstans att ta vägen. I början skrev du om att fly(tta) till en väninna. Finns den möjligheten kvar?

Du skriver att det inte är tillräckligt illa för att åka till kvinnojouren och du är rädd att han kommer vända det emot dig. Du skriver att du inte har ork, energi. Är så fruktansvärt slut och "förstår, helt ärligt, inte hur jag ska överleva detta".
Ser du vad vi "ser" - vi som står utanför och läser? Kan du höra vad vi "hör" - dina rop på hjälp och att du inte orkar leva men ändå är det inte tillräckligt för att lämna? Hur hemskt ska det bli???

Vad säger de som var med på julaftonen: "sambon skällde ut vår dotter, min moster, hennes make, mormor, farbror, mig, ja, de flesta som var närvarande utom min mosters lilla, lilla nyfödda pojke... Allt var fel, på allting och alla."
De måste också vara oroade. Mycket oroade.

Kan du se att du måste hitta så mycket kraft att du orkar ta dig bort ifrån den miljön där du lever innan du går under helt?
Du och barnet! / mt

Sorgsen

...över hur jag kände i min process vid skilsmässan från barnens far. Den där historiska.

Tiden innan jag fick klart för mig att skilsmässa var enda möjligheten var hjärtslitande, att stå med hela ansvaret för uppbrottet för alla inblandade var hissnande.
Jag återkom alltid till känslan av uppgivenhet och ensamhet, visste jag skulle mötas av mycket oförståelse och hat från illasinnade människor. I slutet av alla dessa tankar kände jag att jag går under, sakta och säkert kommer jag försvinna ut i universum och upplösas i molekyler om jag stannar kvar. Självvalt eller inte! Dödslängtan var så stark!

Jag valde att lämna, levande, för jag såg att mina barn hade stort förtroende för mig i alla situationer, de valde gå till mig med stort och smått. Mitt yngsta barn mådde riktigt dåligt i hela levnadssituationen och de hårda orden från min mamma då var! "Rädda dem du kan!" Min dåvarande make hade valt gå med i en sektliknande sammanslutning! Otäcka saker det där!
Mitt val att lämna gjorde att jag inte hade något barn med mig....detta gör så ont att skriva och känns som det var igår trots alla år som gått...men de trillade in till mitt nya hem, en efter en och nu är det stabila vuxna med, enligt mig, erfarenheter de borde varit utan men med sunda värderingar. De är socialt begåvade, glada individer alla 4.

Blod är tjockare än vatten och vi/de har blivit besvikna på mycket i tidig ålder, rättssystemet, sociala myndigheter, skolor, mig...trycket har stundtals varit abnormt och omänskligt. Ingen har sett hela pusslet mer än barnen och jag! Ingen kunde föreställa sig detta!

Varför skriver jag allt?
Jo, för tiden före uppbrottet kändes oöverkomligt och framtiden oviss. I uppbrottsmomentet tappade jag allt jag hade, fick tom mina föräldrar mot mig, de förstod först senare. Men uppbrottet gav en öppning till något nytt!
Det var tungt, tungt, tungt, men det fanns något nytt som ville sträva framåt och uppåt, inte destruktivt och neråt!

Beslutet att lämna var svårast att ta.
Uppbrottet tyngst men hade ett mål!

Jag kunde bara hoppas att målet, med tiden, skulle innehålla mina barn! Jag lämnade dem aldrig i tanken men var tvungen lämna dem i misär för få styrka i mina ben! Med tiden kände jag medvind, det tog tid-år, men nu har vi njutit många gemensamma år! Deras kontakt med pappan är torftig men han har ny familj med en halvbror, borta från sekten. De saknade sin farmor mest och nu firade de annandagen ihop, det är deras årliga/enda kontakt med sin fars nya familj och deras underbara farmor. Det är inte längre förknippat med oro att nämna pappan och vi pratar goda gemensamma minnen. Några få gånger dyker gammalt upp, oftast vid andra problemställningar, men det har ingen medelpunkt i våra liv!

Det yngsta barnet sa när hen rymt till mig som 8 åring, mitt i rättsprocessen: " om någon tvingar mig tillbaka till pappa tar jag hellre livet av mig"
Ingen socialtant fattade vidden av ondskan som kan ta över en manipulativ och samtidigt hjärntvättad vuxen/barnens far!
Ingen fattade att tiden i vissa lägen är ödesdigen! Ibland handlade jag bara på instinkt!

Den instinkten har du, flygcert,, följ den!

Kram från mig

Lelas

flygcert - så skönt att höra av dig!

Du har redan fått så mycket klokt till svar, men jag vill ändå bemöta några saker:

Precis som mulletant så undrar jag: Varför är det så viktigt för dig att hitta en förklaring på din mans beteende i att han har någon typ av psykisk störning? Spelar det egentligen någon roll? Finns det förklaringar som skulle göra det acceptabelt att bete sig som han gör? Är personlighetsstörningen som du skriver om en förmildrande omständighet?

Nej, oavsett varför han gör som han gör, så går han över alla tänkbara gränser. Det är i hans beteende du hittar dina svar, inte i frågan om varför. Han är elak mot dig och dottern, det är allt du behöver veta. Eller hur?

Du skriver att du inte tycker att du har det tillräckligt svårt för att kontakta kvinnojouren. Det är ett tydligt exempel på hur man i din situation normaliserar det som sker. Man växer in i det så långsamt att man till slut inte ser vad som är sunt och osunt, normalt och onormalt. Men vi som ser på din situation utifrån har inte alls svårt att se att kvinnojouren är till för dig. Det ÄR tillräckligt allvarligt, tro mig.

Jag undrar... kan det vara så att du är rädd för att bli avvisad från kvinnojouren? Drar du dig för att kontakta dem av rädsla för att inte få hjälp där? Så länge du inte har kontaktat dem, och själv har tagit beslutet att låta bli, så finns ju alternativet ändå kvar... Men om du kontaktar dem och inte får hjälp, vad återstår då? Jag spekulerar nu, som du märker, men jag försöker förstå dig och hur du resonerar.

Men vet du - du kommer inte att bli avvisad när du söker hjälp. Du kommer att bli tagen på stort allvar och mötas av öppna armar.

Och det här med vännerna... om de är dina riktiga vänner så vill de bli belastade! Det är jättebra att du har börjat berätta för dem, fortsätt så! Du kommer att märka att de står kvar, stadiga och redo att hjälpa. Tänk omvänt en stund - hur skulle du vilja att en av dina vänner gjorde i dina kläder? Jag gissar att du skulle vilja att hon berättade allt, hela sanningen, och att hon vågade vända sig till dig. Eller hur?

Till sist (just nu i alla fall): det är inte konstigt att du är så slutkörd att du knappt orkar andas. Det du går igenom nu är en kamp som kräver omänskligt mycket av dig, och den har dessutom pågått under lång tid. Det är inte meningen att man skall orka med sådana här påfrestningar. Men, just därför är det också extra viktigt att du söker hjälp och tar dig iväg från din man medan du fortfarande har lite krafter kvar.

Din styrka kommer inte att komma tillbaka av sig själv, om du inte gör en drastisk förändring. Om du bara låter tiden gå, så kommer det att fortsätta så här om det inte, Gud förbjude, faktiskt blir ännu värre. Du måste själv stå för förändringen (dvs, du måste bort därifrån!) annars kommer ingenting att bli bättre för dig och lillan.

Du... se på dig själv. Du är värd så mycket mer och så mycket bättre än det här! Kram.
/H.

Lelas

Hej igen! Jag skrev precis en liten grej i min egen tråd, men jag vill försäkra mig om att du, flygcert, läser den... så jag klipper in den här också:

Någonstans i någon djungel jagar man apor med en viss typ av fällor. Fällan består av en bur med en smal öppning. Inne i buren lägger jägaren en kokosnöt. När apan kommer i närheten vill den ha nöten, och sträcker in handen i buren. Hålet är för litet för att få ut nöten, så apan blir sittande med nöten i handen, inne i buren.

Om apan släppte nöten skulle den kunna gå iväg och fortsätta leva i frihet. Men, den gör inte det eftersom den så gärna vill ha nöten. Istället sitter den kvar och bara väntar på jägaren (vilken den ju inte vet om, men ändå).

Kram, vännen! Jag önskar att du kunde släppa din kokosnöt och röra dig mot friheten!
/H.

av alla era ord, tankar och allt stöd. Känner mig så hopplöst dum: jag ser ju att jag framstår som väldigt rädd, vilket jag också är många gånger, men jag vet itne om det är befogat. Sambon har ju dagar av "normaltillstånd", då allt är lugnt och han spenderar mesta delen av tiden läsandes tidningar i soffan. Och jag tänker då att jag överdriver, att jag har fel. Jag vet att min rädsla räcker, egentligen... Men det känns inte så.
Men jag är så förvirrad. Tänker på allt ni skrivit till mig:

Lelas, du har så rätt, det spelar ju ingen roll om det är personlighetsstörning, alkohol eller om det så vore en kokosnöt som trillat ner i huvudet på honom - han har en ilska värre än jag vet itne vad, och ett tålamod som ofta är väldigt kort och ibland så gott som obefintligt. Det räcker ju egentligen att veta om det.
Och vi kan inte prata alls om detta - han förstår inte att jag sitter och fantiserar om att flytta. Skulle jag säga det så skulle han med största sannolikhet bli väldigt arg.

Sorgsen, precis som du skriver om att mötas av ickeförstående illasinnade människor... Jag vill ju så gärna att jag och sambon ska kunna enas om att våra gräl bryter ner oss och att vi inte har ett sunt förhållande, men han komme rju aldrig kunna förstå mig eftersom han tycker att jag alltid går emot honom, inte finns där och allt det där som jag ältat till förbannelse. Jag vet att hans föräldrar skulle beskylla mig för massa saker eftersom de, trots att de sett skymtar av hans mindre trevliga sidor, aldrig skulle kunna tro att deras son skulle kunna vara orsak till en separation.
Det känns sååå tungt. Ibland när sambon skäller på vår dotter, hotar henne eller ignorerar henne så gör det så ont i mig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men jag vet också att min sambo håller inte alls med om hur dessa situationer utspelar sig, han tycker att han fostrar henne, på ett bra sätt... Och jag håller ju inte med. Men självklart har han ibland sina ljusa sidor: han kan ju vara jättego' med henne ibland också. Känner mig som en sådan svikare som främst ser de dumma sidorna.

Mulletant, du har ju så rätt när du undrar vad alla som blev utskällda tyckte... Ja, julen blev ju totalförstörd så klart. Och en del av de utskällda sa rakt ut efteråt att "han behöver hjälp, så där arg blir man inte för de sakerna", medan andra blev ledsna och någon valde nog helt enkelt att ignorera hans hårda ord och inte riktigt se vad som hände. Men de allra flesta uttalade sig på något sätt om att det inte kändes okej att han blev såå arg.

Berra. Tack.
Du skrev så tydligt och rakt. Jag vet att jag måste ta fram ilskan och styrkan, men jag är så rädd: jag vet ju vad jag har, men inte vad jag får...
Det är som att jag bestämmer mig för att "nu har han sagt och gjort så här, det accepterar inte jag", men sedan kommer allt tillbaka till vardagen och så låter jag det rulla på, jag är liksom för rädd för att våga ta steget. Men det är ju bara jag som kan våga, som måste våga. Är bara så fruktansvärt rädd; rädd för att sambon ska bli så arg, rädd för att folk inte ska förstå varför jag försökte ta mina barn ifrån detta ibland så skadliga förhållande (en sambo som verkar vara världens finaste människa utåt sett), att jag ska bli ensam, att barnen ska bli så arga på mig för att jag gick och bröt upp vår familj...

Svinmolla, jag har ju lite familj att gå till, men där hotar sambon mig så att jag inte kan stanna, och väninnnan som jag flytt till en gång, har en två veckor gammal bebis så det är itne riktigt läge...

Hjärnan går på högvarv, sambon vill gärna mysa, basta och att vi ska äta goda middagar osv, han förstår inte alls att jag är på ett annat plan... Och ändå inte, för jag är ju för rädd, för feg.

Lelas

En sak bara, flygcert: Du är inte dum!

Rädd: ja. Dum: nej.

Ok?

Om vi vore på samma plats nu, du och jag, så skulle jag sätta på en kanna te, ta fram svärmors pepparkakor och tuben med ädelost, sätta dig i hörnet i soffan, där som den stora röda kudden finns, bädda ner dig med den gosigaste filten och stryka dig över håret och säga att du är trygg här.

Jag ägnar min aftonbön ikväll åt att du skall låta någon annan göra allt det där för dig, eftersom jag själv inte kan. Kram, vännen!
/H.

Kanske du har läst "Vem ska trösta Knyttet?" Jag ger tre av verserna till dig och tilldelar dig båda rollerna.
Knyttet är den lite starkare sidan av dig, den som ska göra dig fri. Den sidan av dig som vill trotsa rädslan och bejaka livet!
Skruttet är den mycket, mycket rädda lilla du... den som din lite starkare sida ska trösta och beskydda.
... ...

Nu skymta svarta berg vid horisonten
tre vilda berg där skrymt och mårror bo,
men nitton homsor fiskade med Dronten
och lade ut ett nät i frid och ro.
Och Knyttet sa: förlåt en resenär
som undrar om ett skrutt har varit här?
Det har hon visst, sa Dronten glatt, ett skrutt med trassligt hår
blev alldeles ifrån sig och sprang hemifrån igår,
men vart hon sprang och var hon finns och var hon sist blev sedd
det vete mårran, men jag tror att hon var gräsligt rädd,
och vem som tröstar henne det är mera än jag vet
för jag är på semester och nu vill jag lägga nät.

När skymningen så småningom sig sänkte
kom ludna småkryp fram på alla håll,
de hade bleka nattögon som blänkte
och viskade: där går ett ensamt troll,
ett ensamt stackars knytt som går och tror
att han är mycket stark och mycket stor...
Långt inne mellan bergen hördes mårrans hemska rop
och Knyttet gick och gömde sig i första bästa grop,
men om en kvart flög Knyttet opp och stampade och sa:
nu är jag mera arg än rädd, och det är ganska bra,
jag måste trösta Skruttet, jag får inte vara svag
för hon är nog, om möjligt, ännu räddare än jag!

Nu tystnar allt, nu slocknar alla ljusen,
där sitter Mårran ensam som ett berg
och runt omkring är hela marken frusen
och själva månen tappar all sin färg.
Och Knyttet sa: det här blir inte lätt
för Mårran är det värsta jag har sett.
Först piggade han opp sig med en arg och krigisk dans
sen högg han sina tänder djupt i Mårrans kalla svans
och Mårran blev så häpen att hon skrek och sprang till skogs
och på en sten satt Skruttet och såg på när Knyttet slogs.
Att skrämma skrutt är inte svårt, de faller lätt i gråt,
men de är ännu lättare att trösta efteråt.

Styrkeram! / mt

Sorgsen

...min erfarenhet då lärde mig att jag kan aldrig få barnens far att inse, aldrig få släkt och vänner att förstå.

Jag försökte i det längsta att inte prata med mina barn om mina negativa upplevelser omkring deras fars val och prioriteringar, likadant till mina föräldrar. Just i uppbrottet var jag den onda och det kändes bäst för mig att veta att det inte fanns slitningar mellan pappan och mina föräldrar. Barnen tillbringade gärna tid hos mormor. Senare blev barnen förbjudna åka dit, men det är en annan historia.

Jag insåg att de blev osäkra mot mig eftersom jag var "diplomatisk" . Svår balansgång!
Jag sa till dem att de får och ska visa och våga vara hur arga och besvikna de vill på mig (och deras far) men att de ska vara aktsamma om varandra.

Alla ondsinta, baktalande och skandalhungrande människor fick jag ignorera. Det tog många år innan några få började prata med mig igen. Fortfarande finns det de som undviker mig. Allt prat och oförståelse kommer man inte ifrån. Jag levde med inställningen att de som vill veta frågar, resten lämnas därhän. Men visst, ensamheten och ovissheten har format mig och jag har svårt att lita på människor.

Med all denna erfarenhet så vet jag ändå att valet att lämna var det enda riktiga! Ingen av oss hade mått bättre av att stanna! Tvärtom hade det varit förödande och dödande, om inte rent fysiskt så mentalt. Jag hade blivit en förebild för mina barn jag inte kunnat stå för om jag stannat kvar.

Förvirringen och osäkerheten innan du får en struktur inuti är slitande för kropp och själ men du är mitt i processen och en dag hittar du din/er väg. Du måste bara fortsätta leta inuti dig själv, väga dina värderingar och din vilja och ork. Ta hjälp där du finner den, söka den när den fattas dig. Du finns ju här...en god väg..din väg...

Kanske är det jag som är kall, helt utan kärlek och den som bara stänger av...
Jag orkar inte. Kan bara inte tänka. Vill så gärna vara utan honom i våra liv, men står inte ut med tanken att jag inte ska ha vårt barn under mina skyddande vingar hela tiden, vet att ci skulel få dela boende en del, men säkert att jag skulle få mest, men det räcker inte riktigt.

************

Sorgsen: hur har du orkat med alla som dömt dig utan att veta/förstå hur det varit? Vi har ju tappat de flesta vänner, jag har återupptagit kontakten med tre av mina vänner (och berättat en del) och de står ju på min sida, liksom min familj, men inte någon i hans familj... Och egentligen kanske det inte spelar någon roll, men jag vill så gärna att de ska förstå varför jag inte vill leva så här längre.

Och ja, varför vill jag inte leva så här längre (i urval):
- jag har tappat all tillit (saker jag säger i förtroende vänds emot mig när vi grälar, han har gjort saker som gör att jag inte litar på vad han säger att han gör, vem han träffar)
- vi grälar på ett sätt som får åtminstone mig, men egentligen oss båda, att må mycket dåligt (när han blir arg, oavsett små eller stora saker, så kan han antingen kalla mig saker, vända saker jag sagt till något annat, eller bara åka iväg. Dessutom accepterar han bara mina ursäkter när han tycker att jag menar dem - observera att jag tom ibland ber om ursäkt fastän jag inte anser att jag gjort fel! - och ofta ignorerar han mig, elelr fryser ute mig.
- sättet han ibland behandlar prinsessan på (han kan vara snäll och go' med vårt barn, men lika ofta lägger han all tid på jobbet, att sitta med dator/mobil/tidningar/tv, och då och då blir han arg för skitsaker som små barn gör och då fryser han ute henne tills det passar honom att förlåta)

Om jag lämnar honom är jag mest rädd för att bli ensam, att sambon och hans familj ska behandla mig illa, att jag inte ska ha råd att ge mig och mitt barn ett bra liv...

Tack, tack för allt. Tack snälla, snälla ni! Tack för att ni orkar stötta mig när jag är så här svag. Om ni visste vad jag behöver det. Lelas, tack för att du ber för mig!
Och tack för fina, fina sagan till mig!

Lelas

Gumman. Det är INTE dig det är fel på.

En relation skall vara bra, inte "inte-alltid-så-jättedålig". Det är inte meningen att man skall stå ut med det som du gör.

Och prinsessan? Hon mår inte bra nu heller. Du har två alternativ när det gäller henne, tänker jag (förlåt mig om jag låter hård nu!):

Antingen stannar du, och då mår hon dåligt. I efterhand kommer hon säga: "Mamma gjorde ingenting."

Eller så går du och då ger du henne chansen att må bra. Och så tar du fajten för att få ha henne själv. I efterhand kommer hon säga: "Mamma gjorde vad hon kunde."

Du vill göra allt för att din dotter skall må bra - då måste du ta med dig henne därifrån. Det finns inget annat sätt, för så länge du stannar far hon illa.

Även ikväll finns du i min aftonbön, knyttet.
/H.

vill.sluta

Att du är dum, att du inte förstår vad man säger till dig?
-MEN FÖR FAAAAN, DRA DÄRIFRÅN NU!!!!

Ta ungern/prinsessan med dig, packa inget bara dra. Det kommer bli ditt livs BÄSTA val du någonsin gjort.

Sluta vela nu, DU är inte knäpp eller elak.
Men du agerar som en djävla sengångare.
Stick, så fort du läst detta bara dra!

Konsekvenserna blir lättlösta bara du kommer därifrån.

-MEN STICK DÄRIFRÅN, SE DET SOM DITT AVSLUT PÅ ETT DESTRUKTIVT FÖRHÅLLANDE.
FÖR DET ÄR DET, DET KAN JAG SOM UTOMSTÅENDE INTYGA ATT DET ÄR.

-RÄDDA DIG OCH DITT BARN, BARA F L Y ! ! !

FÅ ARSLET UR VAGNEN OCH DRA, FINNS INGA MEN GÖR DET NU!!!!

SÄG INGET DET BLIR BRA, MEN DRA NU!!!
/A

Sorgsen

...inte dum...kanske mer eftertänksam och vill göra "rätt", det är för mig fullständigt normalt.
Min erfarenhet är att inget ändras av sig själv, smått kanske, men en stor förändring måste drivas, motvilligt eller ej.
Jag möttes inte av glada tillrop, inte i uppbrottet och inte senare, men jag har kvittot i handen nu. Det gick bra, jag har ett bra-utvecklande-kreativt arbete och barnen mår bra.
Din fråga över hur jag orkade:
Ja du, det gjorde jag nog inte egentligen och jag kunde omöjligt förutse allt som skulle inträffa, men generellt kan man aldrig få andra att förstå hur saker hänger ihop på samma sätt som man själv. Allt smälter ju samman med var persons erfarenhet och personlighet. Många vill inte förstå, kan inte eller bör inte, alla måste inte veta heller. Jag valde vilka jag ville skulle veta, jag orkade inte konfronteras med allt överallt. Jag hade frizoner där min historia inte fanns, det hjälpte mig komma vidare!

Du har börjat din/er väg genom att ifrågasätta, det ser jag som ett sundhetstecken.
Förändringen är på väg genom dig...rädsla är normalt när man står inför något okänt...men, det finns vägar ut ur återvändsgränder, man får stångas en aning men det går. En sak i taget...skynda långsamt men ta långa raska steg om hoten är nära!

Hjälpen finns där för dig och ingen skulle ifrågasätta eller värdera behovet. Det är högst personligt var var och en har sin gräns!

Jag vill inte värdera andras råd. Jag vet bara att flykt är för mig generellt inte någon lösning men är ibland nödvändig. Problemet kvarstår dock, kommer ikapp och måste hanteras! Däremot kan man kanske enklare hitta lösningar om man gör ett sidbyte...

Lelas

Apropå böner...

Gud, ge mig
SINNESRO att acceptera det jag inte kan förändra
MOD att förändra det jag kan och
FÖRSTÅND att inse skillnaden.
Amen.

Vad är det du inte kan förändra, flygcert? Vad är det du kan förändra? Ser du skillnaden?

Kram!
/H.

här på dina nödrop flygcert. Jag skriver nödrop för så uppfattar jag dina inlägg och tydligen flera med mig.

Det känns för mig som att du når fram till oss, rakt in - men vi når (ännu) inte fram till dig. Och det är antagligen helt i sin ordning - vi kan dela och återge vad vi läser, tänker och känner... till och med ge råd - men det är du som måste handla och då måste det vara rätt för dig. Du måste komma till din egen gräns och själv ta ansvar för dina val.

Jag kan känna stor oro för dig och ert barn. Jag kan känna vanmakt. Skulle du vara innanför mitt handlingsområde skulle jag överväga att ringa socialtjänsten med tanke på barnet - jag skulle naturligtvis berätta för dig om min oro, att jag funderar över att kontakta soc och att det handlar om barnets rätt till en trygg tillvaro. Jag tröstar mig med att du har en samtalskontakt som du berättat för och att du varit i kontakt med kvinnojouren. De är vana att bedöma när man har ansvar att ingripa.

Vi vet så lite om dig och ditt liv fram till nuet. Det vi människor gör eller inte gör, förmår eller inte förmår, beror ju till en del på det som varit och vad vi lärt (mest omedvetet) av det. Det var nån som skrev att du (och din man) just i detta nu visar ert barn er modell för hur vuxna förhåller sig till varandra. Jag tror inte att du vill att er flicka ska gå in i ett liv som det du har nu. Jag tror inte att hennes far skulle önska att hon lär sig anpassa sig och kuvas! Jag tror att han, liksom du, önskar att hon blir en stark och självständig tjej som kan forma sitt liv på ett gott sätt!

Det är starka mönster du och ni har att bryta. Du kan bara ändra ditt och det är stort nog - både så att det kommer att kräva styrka av dig men också så att det ger stora möjligheter för framtiden!

Fortsätt skriva här och reda i dina tankar. Hoppas att mina allvarsord inte skrämmer dig - det är inte meningen. Jag vill ändå ge dig rak respons på vilka tankar och känslor som väcks i mig när du skriver - jag kan inte låta bli att ta mig själv och mina reaktioner på allvar.

Jag önskar dig och de du har omkring dig ett gott slut på det här året och ett Gott Nytt År 2013! / mt

allt är kaos, som vanligt.

Är så less på att bli utskälld, kallad saker och allt skylls på mig.
Har inte ord, skäms för att skriva här: hur kan jag må så dåligt och ändå stanna?

Har varit på banken och fått svart på vitt: jag kan inte ens köpa en bostadsrätt och några hyresrätter finns inte. Så, vart tar jag vägen? Ska man bo i bilen eller? (Som för övrigt står på sambon, ironi).

Har försökt prata med honom, men allt läggs på mig och sedan läggs locket på.
Så jävla less. Jag har ju ingenstans att ta vägen... Och hoten om att jag inte ska få ha barnet...

Tänk om jag hade haft pengar, obegränsat.

först och främst, du har inget att skämmas för. Vi här vet hur svårt det är att göra sig fri. Nu verkar du vara inställd på att ta dig loss om du hade nånstans att ta vägen. Jag skulle tro att du kan få hjälp med kontaktvägar via kvinnojouren - du är inte den första som sitter fast i ett ekonomiskt - och bostadsberoende. Det är inte många som har gott om pengar... Sök stöd hos din samtalsterapeut och på kvinnohuset. Soc finns också. Kram / mt