Det känns som att jag känner redan många av er här. Anledningen är att jag följt era trådar och kloka ord ett bra tag! Så härligt att få följa era liv och inse att man inte är ensam i denna kamp.
Jag har haft min kamp i tre fyra år nu och den har eskalerat över jul. Fy fan! Har sådan katastrof ångest! Vad är jag för en mamma, fru, vän? Känns som jag sviker allt och alla! Har i alla fall bestämt att nu är det nytt år och förhoppningsvis skall jag kunna visa mina barn att jag är en mamma att räkna med!
Är så fruktansvärt trött på smusslandet,ljugandet, fyllan och ångesten! Vill bara vara normal!
Tack för att jag får följa era trådar o ch lärdomar. Det har hjälpt mig mycket. I år är det vårt år!
Kram till alla kämpar!

Stigsdotter

Vill minnas att jag också "smög omkring" här ett tag innan jag skrev själv. Som du redan märkt är det ett bra stöd man kan få här på forumet. Och, jag lovar, det är verkligen skönt att kunna se sina ungar i ögonen, räcka fram glaset och säga: visst får du smaka, det är blåbär!

Mammy Blue

Säger som de andra: läs, läs och läs, finns mängder med erfarenhet här!

Mamma 37

Vet inte riktigt var mitt beroende starta men för fyra fem år sedan. Ett glas vin för att varva ner en kväll var väl inget att bråka om. Detta eskalerade rätt snabbt och blev naturligtvis till mer än ett glas.En flaska låter mer rimligt! Jag tror delvis mitt missbruk handlade att orka. Två fantastiska barn, två hundar och tre katter. Glömde min fina man:)Hus på det och heltidsjobb. Livet bara rullar på. Man vill göra sitt bästa men ibland kommer också verkligheten ifrån dig. Det var där vinet kunde vara min vän att lita på. Alltid mysigt att sitta o ta ett glas som sen blev fem eller sju. Nu undrar jag hur jag skall klara mig utan:) Men med hjärvilja SKALL det funka. Mina barn förtjänar det bästa!
Tack för att ni finns och man kan skriva! Min historia kommer nog lite pö om pö!
Tack ni!!

Morla

Välkommen säger jag som själv är alldeles färsk på forumet. Något jag slås av är att många historier är så lika! Inte klokt egentligen.., jag är också mamma, jag älskar min familj så mycket och ändå, ändå.. Dricker vi en massa vin. Tokigt det kan bli.. Jaja, vi hjälps åt nu och du är ingen dålig människa för det. Skriv och läs, det hjälper!

Mammy Blue

utan sin "bäste vän" vinpavan borde inte vara svårt egentligen, för den vännen är en oerhört falsk vän som kräver all ens uppmärksamhet, lovar runt och håller tunt, ljuger om vilket fantastiskt par vi är ihop, låter dej betala notan varje gång ni träffats, får dej att må dåligt, svettas och ha ångest. En sådan "vän" BORDE inte vara svår att säga upp bekantskapen med. Tror jag ska göra det.

Kramar till dej!

Mammy Blue

Hur har helgen varit? Oavsett svaret, så häng kvar här. Läs och om du orkar skriv.
/MB

Mamma 37

Hej o tack för alla fina underbart kloka ord. Jodå, jag hänger kvar. En veckas nykterhet och mitt hjärta pumpar inte lika fort nu och svettningarna på nätterna börjar avta. Jag börjar sakta men säkert hitta tillbaka till mitt nyktra jag. Av erfarenhet så vet jag att det dock är skört!
Men min kropp är trött! Trött på att ljuga svika mina barn och vänner. Denna galenskapen måste ta slut! För det känns som galenskap! I mitt nyktra jag så undrar jag varför man utsätter sig själv, sina barn och sin omgivning för detta. Mitt sjuka jag tycker ju fortfarande att lite vin kan väl inte skada. Om det ändå kunde stanna vid "lite vin". Det gör ju tyvärr inte det!
Hur många gånger har jag inte önskat att jag bara kunde vara "normal". Vad nu det är? Men jag fortsätter kämpa. Aldrig att jag kan ge upp. Jag har två vackra barn som betyder tusen gånger mer. Men det är en kamp och den tänker jag vinna till slut!
Kram till alla kämpare och dess anhöriga därute!!

viktoria

Men tänk om du faktiskt ÄR helt normal? Det "normala" kan väll inte vara att förgifta sin kropp, genom att "kunna" dricka alkohol, även om det är måttligt (luddigt begrepp i sig för vems definition på måttligt ska gälla)? Att det är mer norm än undantag ... kanske? Är det som är norm och att vara normal samma sak? Äsch nu trasslade det till sig här i tankebanorna. Klart är att det iallafall är fullt normalt att bli trött av att gå emot sin kropp och sin själ, att ständigt, som du skriver, svika sig själv. Kram och önskan om en rofylld dag.

Mamma 37

Ja då var min andra helg avverkad som nykter! Känns fantastiskt! Så mycket jag har fått gjort i helgen var längesedan. Så närvarande som mamma, fru och vän! Det känns som den största belöningen. Måndag morgon och inge bakis:)Det hör inte till vanligheterna. Vanligtvis så kom jag dunder bakis till jobbet på måndagar och blev knappt människa förrän torsdag. Då var det ju dags att dricka vin igen och så fortsatte ekorrhjulet. Om och om igen! Fyfan! Den visan kan man nu och den är inge bra! Jag önskar er alla mina vapendragare ett nyktert och närvarande 2013! Jag är på väg!!
Kramar

Morla

Vad härligt för dig:) Hela ditt inlägg lyser av lättnad och glädje! Jag blir oxå glad när jag läser. Jag har haft en svacka i helgen, men det känns bättre idag. Jag tycker att det känns som om att det är mig du skriver om. Känslan av att vara närvarande får inte glömmas bort. Jag har haft en känsla så länge av att jag inte duger. En dålig mamma, dålig vän och sambo. Men nu jobbar vi vidare! Kram:)