Hej, Jag vill dela med mig av min historia.

Jag är en man 46 år gammal med fru och två underbara "vuxna" barn. Jag har i säkert 15 år varit helg alkis. Så länge har jag förstått att det är på det viset. Jag är otroligt upptagen i mina tankar av alkohol. Det blir dock bara på helger och ledighet som jag super till det.
Som familjefar är jag kärleksfull, omtänksam, barnslig och äventyrlig.

Jag har under peroider varit fri och vit i ca 3 månader varje gång. Ibland mindre. Efter en period av nykterhet så tror jag ju att jag är botad och kan sätta igång igen. Det har jag aldrig nånsin klarat. Det är idag ett starkt och konstant sug efter alkohol. Aldrig några problem under veckorna då jobb och träning ska skötas.
Dessa vanor och rutiner med en massa mys och alkohol under ledighet har gjort mitt liv jobbigt. Jag vill verkligen förändra och ta bort det ur mitt liv.

Min personlighet är av den rastlösa, lite stressade karaktären. Måste alltid prestera för att må bra. Jag är en intensiv själ som sällan blir nöjd. Framför allt inte med mina egna prestationer. Under veckorna tränar jag min kropp fysiskt så ofta jag kan. Får jag inte träna varje dag blir jag olustig och nedstämd. Träningen är mitt verktyg för att må bra, men det blir ibland överdrivet. Precis som med spriten. Måttlighet och mesighet har aldrig varit min grej.
Jag bär på otroligt mycket känslor och gråter gärna en skvätt utan problem ibland. Jag blir ganksa lätt rörd och påverkad av saker o ting. Jag känner mig som en levande person med lite för mycket energi.

Glädjande nog har jag slutat dricka då jag är hemma. Jag reser väldigt mycket och är borta över helger ofta. I hemmet har jag slutat för allas bästa, det går helt enkelt inte längre. Jag skadar mina nära och kära psykiskt genom att vara berusad på helgkvällar. Det är ju bra att jag fattat det. Men då jag kommer hemifrån bälgar jag i mig desto mer i min ensamhet så fort helgen kommer.

Jag sitter uppe så länge jag bara orkar och fantiserar och häver i mig. Dan efter mår jag så skitdåligt mentalt och fysiskt. Då ska jag aldrig mer dricka. Jag har lovat mig själv och mina kära så många gånger att jag ska sluta. Jag sviker alltid! Fan vad trött jag blir på mig själv. Jag har rätt mycket självförakt inneboende. Jag ställer höga krav på mig själv och orkar inte riktigt leva upp till dessa krav. Då är det lättare att fly in i flaskans värld en stund.

Jag har insett att jag borde meditera och lära mig kroppslig balans, avslappning. Men jag är bara så jävla rastlös så jag kommer inte till det läget. Då sticker jag hellre ut på ett tufft löp pass och tröttar ut mig såpass, sen mår jag bra. Det är min medicin. Konstig kombination egentligen, alkohol och träning. Under veckan riktigt hälsosam mat och träning, sedan brutal förstörelse på helgen!

Kan någon känna igen sig i detta?

I vilket fall som helst så är det idag på nytt dags att lova mig själv att sluta med detta destruktiva liv med alkoholen som central figur.

För mig är det dag 1 idag söndag den 13 januari. Med stark vilja och övertygelse kommer jag klara det. Jag bara måste fixa det nu, orkar inte mer.

Det känns genast bättre.

LillPer

vill.sluta

Hoppas du kommer trivas.
En fantastisk plats fullt ac härliga människor, fullt av visdom.
Vi hjälps åt så gott vi kan.
Men du får göra grovjobbet!

Välkommen/A

Tjalle

Hej LillPer,
Jag inte bara känner igen mig. Det kunde vara jag förutom att jag är några år äldre. Dricker själv för att få tyst på "surret" och det är nog framför allt rastlösheten och den inneboende inre stressen som är största boven.

Jag har gjort ännu ett allvarligt försök att sluta dricka och den här gången har jag hållt upp sedan den 19 december. Det har gått ganska bra hittills men jag vet ju att det kommer att komma perioder då suget blir näst intill outhärdligt. Jag har då en förmåga att fullständigt "stänga av" alla rationella tankar och bara öppna första bästa flaska och på den vägen blir det.

Vet inte om jag har något rejält motmedel mot desssa obeskrivliga stunder av alkoholsug men vi får väl hjälpas åt och peppa varandra.

Lycka till
Tjalle

LillPer

Tack för varmt välkomnande!

Jag har under dagen skrivit flera historier. Men rätt vad det är tappat min uppkoppling och allt har försvunnit! Nu har jag äntligen fått iväg lite text om mig själv, och resan har börjat!

LillPer

Anli

Jag är själv rätt ny. Började skriva i höstas, och fr.o.m. 1 januari är det nya tag som gäller, denna gång SKA jag klara det!

Nu kör vi!

/Anli

Flygvärdinnan

Är ofta inne och läser här på forumet men skriver dock sällan. Din berättelse och alla andras berör mig djupt och starkt, så otroligt många historier, känslor, beteendemönster man känner igen sig i och kan relatera till.

Jag-en kvinna kring de 40-ett ordnat liv med jobb, goda vänner, stort reseintresse-sjönk idag så lågt som jag aldrig sjunkit förut. Efter gårdagens pubrunda med en väninna var jag tvungen att sjukskriva mig från jobbet på grund av baksmällan. Mår fruktansvärt dåligt av detta, vet inte hur jag ska ta mig ur detta fängelse som alkoholen satt mig i. Såå.. jag tar rygg på dig LillPer, i ett försök att söka friheten som ett alkoholfritt liv kan ge!
Idag är också för mig Dag 1! Lycka till!

Flygvärdinnan

vill.sluta

Om du läser i min berättelse "nu får det faaaan vara slut!!!!!l

Så kommer.du se likheterna med min historia.
Full fart, alltid på språng. Vila kan man göra när man blir gammal.
Full fart spar tid.

Även jag är duktig p att förklara hur man skall göra/bete sig.
Men lever inte som jag lär.

En underbar person här håller på att hjälpa mig med VARFÖR jag agerar och beter mig på ett visst sätt.
Varför jag hade en känsla att allt gick mig emot.

Detta har hon hjälpt mig att nysta i lite.

Det finns så många fantastiska personer här, så stort grattis att du kom hit.

Själv är även jag på dag 1. Du och jag får gå hand i hand.

/A

sundown

LillPer, jag har också druckit varje helg i minst tio års tid. På vardagarna drack jag aldrig då jag har ett jobb att sköta. men så fort helgen kom så drack jag öl. Varje fredag och varje lördag. Och om det var semester så blev det mer än så, ibland varje dag. Det gick bra i början men allt eftersom åren gick så fick jag mer och mer ångest och en gnagande känsla började dyka upp hos mig om att jag kanske drack mer än vad jag klarade av. Jag kände mig så galet rastlös om jag inte fick dricka öl! Gick runt och tassade utan att veta vad jag skulle göra och många gånger slutade med att jag korkade upp ändå. Efter några halvhjärtade försök var jag lite nojjig över att jag inte skulle klara det alls. Varje söndag, måndag, tisdag och en bit in på onsdagen spenderade jag med ångest, oro, sömnproblem och känslor av deppighet.

Men den 7:e oktober slutade jag (har prövat att smaka på vin en gång sedan dess) och på den vägen är det. Jag påbörjade en tråd här under den veckan. och under fredagen kändes det som om att jag stod inför ett vägval. Ska jag göra förändringar i mitt liv idag? Eller skjuta på det ännu en vecka? Jag ringde alkoholhjälpen för att se vad de kunde bidra med och sen bar det av! De peppade mig mer än de förmodligen anar ...

LillPer

Dag 3 på väg in i dag 4! Just nu känns det rikitgt bra! Givetvis går tankarna ofta och snabbt till fest, glam med skratt o musik. För att vakna dan därpå med världens....Ja, ni vet alla vilka kval man går igenom.

Har som vanligt varit ute och sprungit av mig min rastlöshet och käkat en bunke med broccoli och annat grönt o skönt. Längtar efter familjen och kommer snart hem till dem efter denna veckan. Ser fram emot helgen redan. Utan drickat, bara chilla, stiga upp fräsch, baka bröd eller nåt, ha,ha,ha vad komiskt!
Jag brukar faktiskt göra det när jag håller mig borta från giftet. Nybakat bröd på morgonen är riktigt kreativt, eller vad?

Antingen är jag så nyttig och go man kan vara, för att sedan offra allt i en orgie av alkohol! Konstigt, men sant. Men inte just nu. Nu har jag ju någon som tar rygg på mig och tillsammans pushar vi framåt mot den sköna friheten från suget efter alkohol!
Ett steg i taget och en dag i taget. Alla vandringar börjar med ett första steg.

Eller hur!

Tack flygvärdinnan, är du med?

LillPer

vill.sluta

Vi rushar fram i grym takt.
Mycket på jobbet, men.......
Nu kör vi, den 13 var dag 1 vi kör........
/A

Flygvärdinnan

LillPer, jag är med!

Tankarna snurrar här med, kring giftet, kring friheten jag eftersträvar. Kring ett "nytt", fräscht liv med sköna morgnar utan ångesten, den bultande huvudvärken och illamåendet...tänk om det kan bli en verklighet istället för en illusion?! Vågar man tro och önska detta?

Har sedan i höstas kontakt med beroendecentrum i staden där jag bor. Idag var jag och pratade med min kontaktperson där, har inte haft något samtal med henne sedan i början på december pga semester och annat. Det kändes tryggt och fint att tala med henne idag; att få vädra sina tankar och funderingar, få feedback på ett mycket bra vis. Får ett jättefint bemötande, detta har hjälpt mig i min kamp även om jag har trillat dit mången gång sedan jag sökte hjälp där. Men nu ifrågasätter jag mina egna tankar, mitt beteende på ett helt annat plan än innan. Förut handlade det mest om förnekelse, nu kan jag identifiera mönster och triggers...

Har du Lillper sökt någon slags hjälp? Skulle verkligen rekommendera dig det utifrån min egen erfarenhet. Det enda jag har behövt uppge är mitt förnamn, alltså kan man vara helt anonym om man skulle känna så.

Känner så väl igen detta med "allt eller inget". Också jag är en person som oftast är all in på det jag gör vare sig det gäller träning, mat, godis, alkohol, cigaretter, känslor...exempelvis extremt häsosam vs fylleslag med bakfyllemat som skulle täppa igen hur många blodkärl som helst..:)

Well, Dag 4 snart till ända!! Imorgon ser jag fram mot en lång dag på jobbet följt av ett tufft träningspass. Det ska få mina tankar på annat håll. Målet är att bli så skönt trött av träningen att jag bums åker hem efter det , äter det min kropp behöver sedan rasar i säng...behöver dessa träningspass nu, för att distrahera, för att känna mig stark och för att känna hur skönt livet verkligen ÄR utan giftet...

LillPer, nu kör vi vidare!! Helgen kommer närmare, det kan vi inte hindra men vi har lyxen att kunna VÄLJA om vi vill vakna pigga, fräscha och lyckliga torsdag, fredag, lördag, söndag......:)och förhoppningsvis många, många fler dagar framöver! Känns tryggt att kunna logga in här och få stöd och peppning! Det kommer att bli ett par vändor in hit under helgen...:)

Flygvärdinnan

vill.sluta

Med mig på min nyktert 2013 som kraschlandade i starten för mig.
Men nu kör vi, jobba inatt, möte på jobbet, träna hem och sova innan barn och fru kommer hem.
Nu jagar vi ut tomten ur kroppen...........
/A

LillPer

Verkligen skönt att läsa ditt brev, kära Flygvärdinna!

Jag har sedan massor av år tillbaka varit medveten om mitt missbruk och har nog "aldrig" förnekat det nån gång, nåja nång då och då kanske. Jag har sagt det många gånger till vänner o bekanta, nära och kära. Men de har aldrig fattat, eller velat förstå. De tror jag skämtar, jag är ju så vältränad och duktig på allt jag gör. Men jag vet själv och det är huvudsaken. Jag har ju varit en bra skådis och smugit med skiten rätt många år. Gått i garaget på lördags eftermiddag och "grejat" med hojen, cyklarna, eller bara varit riktigt manlig och sågat en bräda! Samtidigt har jag givetvis haft proviant i ett förråd undanstoppat därute, och det har varit så gött och kreativt, hmm kreativt, att gå där ute och fundera lite med sågen i hand.

Jag har sökt hjälp två gånger hos kommunens missbruks enhet där jag bor. Det har varit givande perioder av terapi och jag hade en helvit tid på tre månader då. Sedan återfall. Nya tre månader vit. Jag känner mig så medveten om vad jag måste göra och vilka tankefällor jag faller ner i. De menar att jag har alla förutsättningar att klara det för jag har skaffat mig verktygen för det. Samtidgt så tappar jag ju hela tiden mina verktyg?

I dag på hem från jobbet hade jag nästan sorg en stund för att inte kunna dricka igen. Det är ju så trevligt med kompisarna och kunderna som hälsar på här i utlandet där jag tillfälligt lever, arbetar och "pendlar" till.

Men så känner jag igen tankarna och vet att giftet försöker styra mig. Tog det bara lugnt fastän tankarna började komma in på att det är väl tillräckligt bra att vara vit under veckorna, eller vad?
NEEEJ! Det är inte tillräckligt! Jag står ut med suget och inser att det minskar för varje dag. Jag har ju upplevt det tidigare.

Jag är bara lite rädd och svag för de här situationerna när de goa gubbarna kommer och hälsar på mig och kallt räknar med spritfest och sightseeing på barer runt omkring. Fast det är ju jag som alltid är värst, så det är nog inte så farligt att säga som det är och vara riktigt nöjd med det. Men jag vet hur jävla svårt det kommer bli, jag känner mig så vek, hjälp!

Nåväl, jag gick också och tränade hårt och har nu käkat gott och känner mig nöjd och trygg. Är bara av den hyperaktiva typen som inte sover så mycket så jag kommer nästan aldrig till ro. Har otroligt sällan känt att jag är så trött så jag bara måste i säng. Det är lite jobbigt, men sån är jag. Har väl under hela mitt liv sovit gott och tungt en handfull gånger. Det är inte illa det! Som att vinna på lotteri varje gång. Mycket tankar och äventyr som snurrar runt däruppe. Mycket frustration också över saker jag inte kan styra över. Jag vet, varför då lägga energi på det?

I vilket fall som helst så ser jag fram emot helgen då jag kommer resa hem till min familj för tre veckors ledighet. Det är min räddning, trots att några fester är inbokade så dricker jag inte längre då jag är hemma. Men det kommer bli tufft vid vissa tillfällen, det vet jag.

Nu går jag in i dag 6 på fredag och jag känner mig så levande. Det är bara att stå på. Jag är riktigt sporrad om du fortsatt tar rygg på mig! Alla andra som vill haka på är hjärtligt välkomna.

Längtar till fler insipirerande kommentarer från dig, och andra som orkar!

LillPer

Tjalle

Har nu hållit mig vit i exakt en månad. Det känns som mycket längre. Suget är definitivt inte borta och är naturligtvis värst när helgen närmar sig. Känner mycket igen mig i vad ni skriver om att antingen leva extremt sunt eller extremt destruktivt. Idag har jag varit ledig och kört ett tretimmars träningspass. Var egentligen helt slut efter detta men med min rastlösa själ kunde jag inte låta bli att gå ytterligare en långpromenad. Nästan ett sjukligt beteende måste man nog säga.

Nåväl, en månad är en bit på vägen och med varandras stöd vandrar vi vidare på den förhoppningsvis nyktra vägen.

Trevlig helg
Tjalle

Jag tror att många av oss är allt-eller ingetmänniskor. Vi avstår hellre än nöjer oss med ett glas om vi vet att vi inte kan få mer. Jag gick tidigt i säng i början när jag hade sug, träning är säkert bättre. Vad som helst är bättre än att dricka.

LillPer

Jag vet att en månad känns som mycket längre. Men det spelar ingen roll. Jag tror att efter tre månader så rullar det bara på och man tänker inte så himla mycket på det som man gör den första tiden. Tror att det är därför man upplever tiden som lång.

Det är lätt att hänga upp sig på dagarna och vilja att de ska gå snabbare, man vill samla på sig så mycket man kan. Vi får nog bara ta det med ro, försöka slappna av och fokusera tankarna på annat.
Tiden gör sitt oavsett.

Träning är superbra.
TRE Timmar!
Respekt mannen!
Sjukligt eller inte, vi är alla olika. Jag tycker att det är mer sjukligt att glo på TV i tre timmar på nåt man ändå inte gillar. Eller sitta framför Facebook och leta efter ett liv man inte har. Livrädd att missa en bild, ett samtal, att inte vara med. Ett syntetiskt liv. Det tycker jag är riktigt sjukt.
Här finns ett beroende av helt annan typ.

Ta du dina långa promenader så länge du mår bättre av det, men försök vila emellanåt.

Själv har jag varit på en god middag med tre nära vänner. De drack vin, jag vatten. Men huvudsaken är att det var roligt och trevligt och jag kände verkligen gott hopp.

Nu kör vi vidare Tjalle, och alla andra som hakar på!

Ha en riktigt god helg.
LillPer

en månad är ju en så bra start, jag blir avundsjuk som vanligt. Fast jag hade sju månader för ett år sedan!
Det fantastiska med det här forumet är att man blir påmind, uppmuntrad och deppad, hela tiden och det är väl ungefär så livet är:-)
Fenix