Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

Framtidsdrömmar

Hela tiden är det nåt nytt. Något nytt, tråkigt och sånt som oroar runt omkring min sambo och hans familj. Allt som händer omkring dem är sviter efter alkoholmissbruk och dess konsekvenser som även drabbar min sambo och hans firma eftersom min sambo är så medberoende gentemot sin bror och mor (han försöker hjälpa, få människorna på fötter och allt man gör som medberoende). Han får inget tillbaka utan bara en massa jobb och blir drabbad ekonomiskt. Han vill och tror att han kan lita på sin bror men återigen har han visat att alkoholen även för honom är viktigast och är den som dominerar. Skiter i konsekvenserna. Jag bryr mig faktiskt inte ett dugg om dessa människor längre så länge de inte tar tag i problemen (jag har provat prata och erbjudit mig att hjälpa de till hjälpen).
Dock är det ju åter så att detta drabbar MIN familj indirekt eftersom min sambo lägger ner så mycket tid på de i tankar och allt som måste åtgärdas pga min svågers oansvarlighet.... Fy för detta ekorrhjul. Min sambo beskriver sin vrede och sitt "hat" mot sin bror i samma form som jag ibland känner för min sambo. Då förstår ni hur svårt det är att vara lyssnande och ett stöd när man själv håller på att gå sönder av samma orsaker.
Jag vill bara skrika och lägga mig ner och dö. Jag vet att jag jag fått massor av verktyg som jag ska använda i min kamp framåt. Framåt mot mitt skönare och lugnare liv...Men kommer jag någonsin bli lycklig och få känna lugn. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta. Känns hela tiden som att det kommer nåt annat före- saker händer som gör att VI hamnar längst ner på stegen igen- något vi hela tiden skjuter åt sidan pga andra händelser som kräver mera tid.
Jag vet att det bara är jag som kan göra något åt detta- men hur ska jag göra. Jag är så himla feg- feg för att förändra.....
Jag känner att jag har fått alla råd jag kan få, dels hör och dels av mina vänner. Är jag ett hopplöst fall-en bitter kvinna i egentligen mina bästa år.

markatta

Du är inte ett hopplöst fall! Om du läser i den andra anhörigtrådarna så ser du att det ofta ser ut just så, förtvivlan, velande, insikter, än mer velande. Det går upp och ner hela tiden men jag tror ändå att om du läser din tråd från början till slut, att du kanske kommer att se att du faktisk inte står still. Du är på väg någonstans, mot förändring, men det tar tid. Bara det att du ännu skriver på forum visar ju på att du inte har gett upp på dig själv.

Om du inte klarar av/är säker på att du vill lämna din man just nu så kanske du ändå kan prata med honom och säga att du själv mår så dåligt just nu att du inte har energi till att vara ett stöd för honom i hans problem med hans bror?

Även om ni skulle flytta isär så behöver du ju inte fatta ett beslut kring huruvida du vill fortsätta ha en relation med honom eller inte. Kanske hyra något i andrahand och prova att vara särbos under en viss tid? Jag vet av erfarenhet att det är väldigt svårt att fatta kloka beslut när man liksom har "helvetet runt sig".

Och du, känner du så där att du vill skrika, lägga dig ner och dö, så ring någon! En präst, en vän, alkoholhjälpen. Själv har jag vid några tillfällen ringt till akutpsyk, de har öppen linje dygnet runt och nästan alltid kunnat hitta ett lugn efter det. Ibland blir allt för övermäktigt för en ensam att stå ut med. Så våga söka hjälpen när det krisar.

Kramar!

Lelas

Hej!
Nej, Framtidsvännen, du är inte ett hopplöst fall. Du är på rätt väg. När du är mogen kommer du att veta vad du behöver göra.

Kram!
/H.

Godmorgon Framtidsdrömmar!
Hoppas du är inne och läser och känner att du inte är ensam. Jag skrev nyss i en annan tråd om att bryta upp och kom på att jag vill dela samma erfarenhet med dig. Jag tror att jag tidigare skrivit om att jag stod på trampolinen... men inte detta (ursäkta ifall jag upprepar mig):

"Då, i mitten av 70-talet, stod jag länge på trampolinen och vägde. Eftersom hans lön var avsevärt högre än min gjorde jag ett antal test för mig själv för att se om jag skulle klara det nödvändigaste - mat och boende typ. T.ex åt jag gröt varje dag under en lång period när han var bortrest. Just nu tänker jag att det var bra att ha tänkt igenom så grundligt för vi hade några verkligt svåra konfrontationer innan allt var klart, och då stod jag stadigt. Även min mamma ifrågasatte mitt val och beslut - den mest kritiska uppgörelse vi nånsin hade. Också då stod jag... ibland är det det enda man göra - stå. Sedermera tyckte min mamma så oändligt mycket om Mullegubben och sa ofta att han var hennes trygghet."

Den turbulens som finns omkring dig i och med kaoset i din mans familjs gör det förstås svårt att hålla fokus på dig och dina val. Var det din terapeut som var sjukskriven? Sök nån ny kontakt - markatta gav tips. Antagligen känner du själv till dem också men ibland kan man behöva få stöd i det man redan vet:)

Angående att ibland är "stå" det enda man kan göra så tänker jag att det handlar om "stundvis" i kritiska lägen. Det är inte detsamma som att du står för dig själv och väger på trampolinen - där behöver du din tid. Jag tror att du kommer att hoppa när du verkligen är redo! Men då.... tar du steget ...

Kram, kram till dig! / mt

Framtidsdrömmar

Jag är så oerhört tacksam för att ni alla finns här för mig. Tack för alla kloka ord och att ni delar med er av era egna erfarenheter. Det är guld värt för mig.
Jag har börjat fundera på en ny terapeut eller liknande.. Vad tror ni om KBT?
Kram alla!!

Lelas

Jag tror att KBT är bra. Som medberoende behöver vi lära oss att tänka på nya sätt, precis som den som missbrukar behöver göra. Vi behöver bryta våra mönster, och då tror jag att KBT kan hjälpa oss.

Se om du kan hitta en KBT-terapeut som har missbruks-/medberoendeproblematik som specialitet. Jag tror att det är viktigt att prata med någon som förstår de här fenomenen och inte bara är en "allmänt bra" terapeut.

Kram, vännen!
/H.

Jag tror också att KBT kan vara helt rätt för dig. Det är också så att spelar roll att terapeuten är kunnig, professionell och att det stämmer mellan er. Det jag vill säga är att du inte ska ge upp ifall det inte träffar rätt direkt. Kram / mt

Framtidsdrömmar

Igår blev det så klart för mig att min sambo totalt skiter i hur jag har det eller mår. Han säger dock att han känner lika från min sida- så det är ju tydligen ömsesidigt. Han tycker sig inte höra till "min" familj utan tycker att jag sätter mina barn och min bror med famil och mina föräldrar före oss. Till saken hör att min sambo alltid varit välkommen att vara med när vi hittar på något och jag har verkligen velat att han ska vara delaktig. Han ser bara det som att jag inte klippt navelsträngen från mina föräldrar osv... Men de är min trygghet- de som alltid har funnits/finns där för mig. Jag tror att han är så himla avundsjuk på min relation till min familj.
Nej igår var han dum i mun, slängde på luren i örat på mig två gånger när jag försökte säga vad jag tycker. Han får mig att känna att jag är så krävande och inte har rätt att ställa krav på att han ska vara delaktig i barnen och i vår vardag.... Nej, jag måste sluta tro på en förändring- jag måste nu på allvar börja se framåt..Men jag vet att efter en kväll som igår är jag nu så bestämd på att jag ska göra något men sen fegar jag ur och hinder och murar byggs upp igen. Jag återkommer hela tiden till att jag inte gjort tillräckligt, att jag inte försökt tillräckligt, att jag inte varit tillräckligt lyssnande/stöttande och trevlig. Han får mig att känna att allt är mitt fel och jag ska sluta älta...han varkar ha glömt att det bara är 4 veckor sedan han var full över jul i flera dagar/dygn...detta ska jag bara sluta älta. Jag kan inte.
Ibland tror jag att han träffat nån annan- jag frågar men han förnekar. Han har börjat tjafsa om pengar och vem som betalar vad- att jag soloch vårar honom och aldrig är nöjd. Jag vill ju bara att han ska förstå att jag och barnen behöver hans närvaro men att vi hela tiden, genom alla år, får stå tillbaka för att det hela tiden är något annat som måste göras eller är viktigast just då. När jag säger det tycker han att jag är dum i huvudet och krävande- tycker att jag pressar honom. Jag ska bara förstå att det andra är mycket viktigare. Det kommer aldrig att bli annorlunda för han har alltid något viktigare för sig.
Jag måste sluta lägga allt i händerna på honom och acceptera att han inte är intresserad av att vara nära barnen och finnas där för de jämt i den mån man kan. Jag måste sluta lägga energi på att försöka vara både mamma och pappa-jag är bara mamma. Måste fokusera på det. Men då känner jag att min son nästan aldrig får göra "grabbgrejjer" med sin pappa. Det ska någon annan göra.
Åh, det är så sorgligt!! Och det känns så tomt och förtvivlat....

Lelas

Du närmar dig, Framtidsdrömmar. Sakta men säkert klarnar dina tankar. Det är gott att läsa det.

Var rädd om dig!
/H.

Framtidsdrömmar

Jag tycker att det känns ganska tungt men ändå som att jag tar nya steg framåt....sakta men jag tror att de är påväg åt rätt håll. Men stegen är tunga och sorgsna och jjag är livrädd...
Kram

Framtidsdrömmar

Börjar känna inom hela mig att livet nu måste ta en annan vändning. Han har åter varit borta sedan i torsdags, hört av sig en gång och inte svarat när jag ringt honom. Det gör fortfarande ont att hans intresse för barnen är så svagt...
Idag ska jag och barnen åka slalom och ta med oss matsäck, det ska bli kul.
Jag såg reprisen på "när livet vänder" som har börjat på svt på onsdagar. Där berättar en man hur han miste sin son 6 år i cancer och hur han tog hand om sorgen. Han berättade att han tänkte när han gick på kyrkogården och tittade på alla gravar..... Då han kom fram till någon som blivit 90 år.."jag hoppas verkligen att du levde ett bra och lyckligt liv".....
Jag vill inte bli gammal och inte känna att jag levt mitt liv. Jag lyssnar ofta på "Gabriellas sång" med Heléne Sjöholm, den har ett fint budskap.
Tack Mulletant för dina kramar, jag behöver dem.

med kramar till dej. Kolla in "folket" som susar utför i backen idag och tänk att var och en representerar en kram till dej:) Glada, färggranna, hisnande kramar - så ser det ut för min inre syn. Och du och ungarna mitt i allt detta!

Alldeles snart har du skrivit här ett år - det året har du behövt. Du kan inte tvinga/locka fram/hitta hans engagemang för barnen... det finns säkert nånstans bakom något som han låter stå framför ... alkoholen? hans primärfamilj? kompisar? företaget? ... vad det är kan du inte veta och inte förändra. Det kan bara han.

Dina barn har ditt engagemang och din familj verkar var ett hållbart nätverk. Det är bra och det kommer att räcka till. Förhoppningsvis söker han sig till sina barn en dag... sånt händer.

Ha en härlig dag i backen! Kram, kram / mt

Framtidsdrömmar

Den dåliga magkänslan har åter infunnit sig. Jag jobbar natt och samtalet hem får mig att bli misstänksam över att kvällen inte är helvit. Inga katastrofala mängder, kanske anklagar jag honom felaktigt? Men små tonlägen och hans sätt att samtala med mig gör att jag blir misstänksam.
Vad gör jag med dessa känslor? Mina barn är hemma, kanske tänker de inte som jag? Kanske tänker de inte på detta när det handlar om små mängder? Kanske har jag fel? Men tänk om de känner och tänker som jag!!
Hur ska jag hantera detta? Hur ska jag, vid ev separation, kunna leva med detta och känna mig trygg? Detta kommer att förbli ett dilemma för mig :(

Ligger i sängen o skriver på mobilen. Lita på din magkänsla! Jag tänker att barnen är ju ensamma med honom nu också. Kram, hoppas du får en lugn natt på jobbet. Kram / mt

är vaken och dricker te... och när jag läser i fullskärm förstår jag... Du är orolig nu och du kommer att vara orolig på samma sätt när barnen är hos honom om ni separerar. Hur ska du kunna vara trygg? Den frågan har ställts av många här och visst förstår jag den.
Kan du vara mer konkret - du behöver inte skriva men tänka - precis VAD du är orolig att skulle kunna hända? Och hur skulle du kunna möta det? En annan tanketråd - är det just precis barnen som är hindret för att du ska lämna? Eller är tanken på hur barnen skulle ha det hos pappa en del av en "allmän" obeslutsamhet och beslutsångest? Försök vara konkret i dina tankar.
Nu ska jag somna om... Kram och god fortsättning på natten. / mt