Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

en "inofficiell" devis som bla används i AA-kretsar och som kanske kan ge dig kraft Framtidsdrömmar :

Långsamt kommer man längst.

Framtidsdrömmar

Låten med Martin Stenmarks låt "jag kommer inte hem ikväll" är faktiskt en låt som jag lyssnade mycket på redan hösten 2006. Jag satt då i mitt nybyggda hus och kände redan då att jag ville kasta loss..... Åren går, det är skrämmande.
Texten i låten säger så mycket om mig. Jag ska plocka fram den låten i mina spellistor och lyssna, tack för tipset Mulletant.

Jag är på jobbet och timmarna går, snart är det dags att åka hemåt. Hem till min sambo som varit ensam hemma idag (barnen är med mormor och morfar), jag är orolig för vad som väntar..har han läst brevet? Om han gjort det, hur reagerar han?

Miss K

Hej Framtidsdrömmar
Har läst lite av inläggen i denna långa tråd. Jag tycker att det var bra av dig att skriva ett brev. Det blir som en slags utlopp för känslorna för en själv. Jag skrev också ett brev till min sambo, men det var mer i miniformat. Kanske ändå att det fick honom att förstå min situation bättre.

Synd bara att din sambo inte vågat läsa brevet ännu. Det verkar som att du har tagit tag i saker och börjat tänka på dig själv också.

Hälsningar
Miss K

Lelas

Hej Framtidsvännen!

Ja, bollen är i rullning hos dig, utan tvekan. Det är skönt att läsa hur du har, långsamt som Adde säger, öppnat ögonen. Du är på rätt väg!

Får jag ge dig ett råd om brevet? Tvinga honom att läsa det! Sätt honom på en köksstol, sätt brevet i handen på honom, släpp honom inte med blicken förrän han har läst det. Ja, det kommer vara svårt för dig, men du behöver ta kommandot nu.

För så länge du väntar på att han skall läsa brevet och sedan tala om det för dig så att ni kan rensa luften - då har han makten över dig! Om han löser brevet, då brakar helvetet löst i hans ögon (dvs du stör hans drickande) och det vet han. Varför skall han då läsa brevet? Om han inte gör det så fortsätter ju allt som vanligt... Och han kan fortsätta dricka.

Han har fått sin chans att läsa brevet i sin takt, nu är det dags att du tar befälet och visar vem som bestämmer!

Kram!
/H.

Framtidsdrömmar

Jag känner som du skriver Lelas, han har fått sina chanser och möjligheter till att läsa i lugn och ro. Jag ska tala om för honom de närmaste dagarna att jag vill att han ska läsa...
Jag ville bara berätta att jag varit på massage idag. Min rygg, min nacke, min svank och mina skuldror var som cement. Det gjorde så fruktansvärt ont. Mitt i massagen börjar jag gråta hejdlöst, det är så många spänningar som släpper och känslorna kan komma fram. Jag inser hur viktigt det är att jag tar hand om mig nu, att jag satsar allt jag har på att läka både inuti och utanpå.
Ny tid inbokad om 2 veckor.
Nu äter jag lunch och sen ska jag prova sova lite, känner mig rätt så mör och har huvudvärk.

Tack för att ni lyssnar och finns till hands här!

vad du ska - ta hand om dig!
Har du en kopia på brevet? Annars tycker jag att du ska ta en sådan. Kanske du har den i datorn?
Jag blir faktiskt så trött av hur han drar sig undan så jag är färdig att be dig ta barnen och lämna.

Jodå, vi finns kvar här, läser och lyssnar. Och väntar.
Kramar, kramar! / mt

vill.sluta

Hoppas med hela mitt hjärta att denna saga får ett lyckligt slut!
Men det är dig jag hejar på förstår du väl dumsnuttis............
fast det ÄR ingen tävling jag vet.
Men du förstår nog vad jag menar, fast jag uttrycker mig så plumpt!
//A

Framtidsdrömmar

Ja, jag börjar känna mig otålig. Han läser inte brevet! När jag äntligen fått ur mig vad jag känner och tänker så "lyssnar" han inte..ÅTERIGEN!
Trodde att detta skulle bli ett bättre sätt att nå honom eftersom våra diskussioner alltid blir av paj-kastande karaktär och ingenting blir uppklarat...men det verkar som att detta inte heller funkar.
Jag vet inte vad jag känner..varför gör han så här??
Det är en fruktansvärd tystnad i vårat hem, ren tortyr. Han kan ju inte heller vilja ha det så här, varför säger han inget själv??
Vad gör jag för fel?

Jag önslar så att jul och nyår var över. Barnen började prata om att det snart är dax att pynta när vi satt och åt frukost i morse. Jag skojade och sade att vi struntar i det i år.....För deras skull ska jag pynta men allra helst hade jag åkt långt bort. Det kommer inte att bli en rolig jul...inte i år heller..
Ont efter massagen igår men den var välbehövlig. Ska nu ut och ta mig en promenad innan jag hämtar barnen på skolan.

markatta

Det är inte ditt fel att han inte vågar läsa brevet. Jag fattar att det är asjobbigt med den där tystnaden som råder också. Du har försökt att kommunicera på flera plan, att det inte funkar ligger nu hos honom. Försök att hitta ett lugn i det, att du faktiskt har försökt på alla sätt du kan och om viljan inte finns hos honom så finns det inget mer du kan göra tyvärr.

Var inte så hård mot dig själv, ibland måste vi acceptera att det inte finns något mer vi kan göra.
Bra att du unnade dig själv en massage!

Kram!

vill.sluta

Själv sagt håller jag med, du har gjort ALLT rätt efter konstens alla regler.
Nu är ditt jobb gjort.
Nu är det upp till honom.

Men köp inte ned dig, du och barnen
är värda SÅ mycket bättre.
Men oavsett så gillar jag dig skarpt.

You are
One of a kind!

Just nu ser du inte skogen för det är ETT träd som skymmer sikten.

Kramar!
/A

var viktigt och värdefullt för dig! Det är verkligen inte det sämsta.

Han visar med all tydlighet att han inte tänker (orkar?) lyssna, inte (förmår?) engagera sig.

Vet du, det verkar som om du inte att du når honom varken genom att tala eller skriva. Du, ni alla, "lever i en fruktansvärd tystnad" - "som tortyr" skriver du. "Det blir ingen rolig jul i år heller", skriver du. Vem annan än du kan förändra den situationen för dig - och barnen?

Vad väntar du på? Vad hoppas du ännu på? Vad hindrar dig ifrån att gå? undrar mulletanten

Nu har jag läst hela din tråd och jag kan inte hålla tillbaka tårarna.
När jag läser om hur du kämpat och försökt så känenr jag så väl igen mig, när jag läser om alla saker du beskylls för så träffar orden mig som pilar i hjärtat, när du berättat om hu viktigt sex är för honom så tror jag nästan att du är jag, eller att jag är du...
Åh, vad jag önskar dig ett lyckligt liv! Och mig själv...

Någonstans i tråden såg jag att mulletant skrivit att Lelas rått henne att inte älta det som varit med sin man, eftersom han ändå är så väl medveten om allt som gått fel. Och det låter ju klokt, ni båda stötar mig im in tråd och verkar alltid så klocka, jag blir så glad av era inlägg. MEN JAG VILL JU FÖR F-N BANKA IN I HUVUDET PÅ MIN J-A MAN ATT HAN SÅRAR MIG, han förnedrar mig, förminskar mig och förstör mig. Han kallar mig saker, skäller på mig, vänder allt jag säger emot mig osv, och ja, sorry, men jag är inte beredd på att bara säga "Åh, stackars lille du, vi fokuserar på dig och det du har jobbigt med nu", när jag faktiskt har fått nog. Jag vill hellre säga "Din ynliga svin, fatta att du har svikit mig, sagt och gjort så mycket dumma saker ENBART FÖR ATT DU VALDE ALKOHOL ISTÄLLET FÖR OSS att jag inte längre kan glömma, förlåta eller komma över det".
Jag låter kanske som en kall häxa, men jag kan bara inte köpa att det är en sjukdom och därför ska jag bara finna mig i att ha blivit behandlad som en dörrmatta. Nähä, tack!

Varm kram (med lite ilska i, för med ilska kommer man långt!)

Lelas

I anhöriggruppen som jag gick i träffade jag en hel rad olika kvinnor (och ett fåtal män, men då i egenskap av pappor, inga makar. hm, varför ser det ut så?) som befann sig i olika situationer. Alla hade det gemensamt att deras män var alkoholister, och av någon anledning hade hamnat på behandlingshem (ofta istället för fängelse efter rattfylla, men lika ofta frivilligt).

Det fanns mycket ilska (flycert, du har rätt, ilska är konstruktivt!), sorg, smärta, hämndbegär... allt möjligt. Och det var alltid gripande att höra dessa kvinnor berätta. De stod ut med så mycket skit innan vändpunkten kom. Deras män var så elaka mot dem. Ofta grät vi tillsammans där i gruppen, och det fanns alltid någon som kunde fiska upp näsdukar ur väskan till någon nykomling som överrumplades av gråten. Vi mer rutinerade hade ju egna med oss redan...

Men. En kvinna gjorde ett mycket starkare intryck än alla de andra, hur eländiga berättelser de än hade. Hon darrade som ett asplöv, knöt armarna hårt runt bröstet och kunde knappt prata. Det som skilde hennes situation från alla andras var tystnaden. Hon levde i en relation som hade blivit tyst. De hade inte sagt någonting alls till varandra på flera månader. Inte ens hej eller godmorgon. Och det gjorde henne galen, på riktigt. Hon önskade sig att istället befinna sig i någon av våra andras relation, där det yttrades många hårda ord. För allting är bättre än tystnad.

Så, snälla söta Framtidsvännen... bryt mönstret! Hamna inte i tystnadens tortyr! Det kommer äta upp dig! Du är värd så mycket bättre än detta.

Kram, gumman.
/H.

- det var i en situation när min man var nykter (med vita knogar) som det här forum"samtalet" om att inte utspelade sig, mellan mig, min man och Lelas. Det blev väldigt "rätt" för mig (och honom) just då. "Åh stackars lilla du" - typ - har aldrig legat för mig för mig... jag har mest varit förbannad när han druckit. Han har aldrig kallat mig fula saker - det var annat i relation till alkohol som gjorde att jag gick.

En anledning till att vi (jag och mannen) kommit hit vi är idag (ett nyktert, bra liv) är att vi båda har mycket kunskap om kommunikation och stor respekt för varandra. Vi har många goda år bakom oss före de åren som präglades av alkohol.

Behovet att ösa ur sig sina känslor, som du flygcert beskriver så bra, kan man få tillgodosett på en trygg plats - i en professionell relation eller på Al-anon. Visst kan du säga det åt mannen också - för din egen skull - men det för knappast relationen framåt att dra upp det gång på gång.

Att tala om för nån annan hurdan jag tycker h*n är för sällan framåt. Det är bättre att tala om sig själv, vad det händer i mig. Ex: Att se dig full och höra dig kalla mig fula saker gör mig ... (besviken, ledsen, förbannad, otrygg, rädd - känn efter vad DU känner) och så vill/kan jag inte leva. Jag behöver ... (trygghet, ha ordning, känna mig respekterad - känn efter vad DU behöver) och kunna lita på att det är så... därför vill jag att du ska vara nykter. Om du inte tänker vara det så ... här kan ett ultimatum komma i den stund man är övertygad och praktiskt har löst allt så att man kan genomföra det. Inga tomma hot...

Om man talar om hur nån annan är - eller att den är alkoholist - leder det ofta till en argumentation om huruvida det stämmer eller inte och det är meningslöst.

Det du själv känner, önskar, vill kan aldrig vara fel - var och en äger rätten till sin känslor och önskningar och rätten till hur man vill och tänker leva sitt liv.

Väljer era gubbs att supa skallen av sig kan ni inte hindra dem - men ni kan välja era liv.

Jag skrev tidigare idag i någon tråd att sjukdom ursäktar inte dåligt uppförande. Alkoholism är dessutom en sjukdom man själv kan välja att sköta.

Att vara arg kan vara en bra drivkraft, det håller jag fullständigt med om. Se till att fokusera kraften i ilskan i den riktning du vill röra dig!

Mitt-i-natten-hälsningar och styrkekramar!!! / mt

Framtidsdrömmar

Jag gråter när jag läser era senaste inlägg. Blir så rörd över att ni finns där och stöttar och hjälper mig att tänka. Skönt att ni vet vad jag pratar om.
Jag fick tillfälle igår att fråga varför han inte läst brevet.... Svaret blev att han inte orkar, att han har väntat så länge på ett brev så nu gjorde det väl inget att det dröjde innan han läser det. Jag förklarade för honom att jag uppfattar det som att han inte bryr sig och inte respekterar mig. Förklarade att det är viktigt för mig att han läser det. Han tycker att han fungerar nu, han klarar av sitt jobb och livet rullar på. Han vågar inte ta tag i detta med rädsla för att ramla ner i det djupa hål han befann sig i för ett år sedan. Återigen tror han att allt ska bli bra bar man sopar det under mattan och låtsas som att inget hänt, allt ska glömmas. Jag provade att föra samtalet i en vad-jag-behöver- och vad-jag-känner- anda. Jag vet inte om det lyckades. Det han frågar mig är; vad har DU tänkt att göra åt det då? Jag förklarade att jag inte mår bra och inte vill att barnen ska leva med två föräldrar som varken pratar med varandra eller är intima med varandra. "Jasså, tycker du det är bättre att du flyttar då, tror du att de mår bättre då" är svaret jag får. Sade även att jag hellre lever ensam och lycklig än i vårat förhållande som olycklig. Tog även återigen upp att min känsla när han dricker är att det är bara för att göra mig illa eftersom han vet så väl att han sårar mig, men enl honom så var det inte för att såra mig...Men han kunde väl dricka för det verkade ju ändå kvitta för mig hur han gjorde. Jag har också blivit nojjig och misstänksam på att han har någon annan vilket jag också tog upp, frågade honom om det är så. Han nekade men sade att han önskade så att han kunde vara otrogen så att jag fick känna hur det känns och för att han skulle få se om jag bryr mig. Tror du verkligen att allt skulle bli bättre då, frågade jag......
Jag förklarade min känsla av att leva i tortyr...Han kontrade med att jag utsatte honom för tortyr som tar upp detta och pratar om detta. Alltså enl honom ska inga svåra saker pratas om. Jag berättade om min oro att lämna barnen med honom, att jag har ont i magen varje helg jag jobbar natt och inför vinterns stundande slalomtävlingar som innebär bortaliggning med dottern och sonen hemma. Detta vänder han också emot mig igen; det är MITT fel att barnen känner så här eftersom jag har skällt och tryckt ner honom inför dem. Ja, jag har kanske ibland blivit arg och besviken inför dem men sin deras tillit till honom har han förstört själv.
Han blir så självömkande och det blir så synd om honom, han uppfattar det som att jag trycker ner honom när jag bara berättar hur jag känner...
Det sades en del andra saker också men jag orkar inte skriva dock fick jag faktiskt sagt mycket av det som står i brevet.

Jag avslutade med orden och det jag lärt mig här på forumet: vad jag känner kan ingen annan bestämma, vad jag behöver kan ingen annan bestämma, jag äger rätten till mina känslor och min magkänsla säger allt detta. DET BÄSTA ÄR ATT JAG BEHÖLL LUGNET OCH KÄNDE NÅGON KONSTIG ROFYLLD KÄNSLA EFTER ATT FÅTT SÄGA DETTA, ingen panikkänsla eller ångest.
Jag rår faktiskt inte på mina känslor och jag kan inte hålla de tillbaka längre nu.

Precis som du, Lelas, beskriver kvinnan som levde i tystnad...så känner jag nu och det är en ohållbar situation. Det är fruktansvärt. Man syns inte, är som den där figuren i Mumintrollet som jag inte kommer ihåg vad heter....

Flygcert, jag håller med dig i din beskrivning av vrede och ilska. Förstår precis hur du känner. Jag har verkligen försökt att förlåta och gå vidare men har nog väldigt svårt att glömma det som hänt för ett år sedan nu. Jag hade tänkt börja om och ge detta en ärlig chans efter krisen vi hade för 1,5 år sedan men mönstret fortsätter och allt snurrar bara nedåt i denna eländiga spiral.
Han vill inte heller ha det så här men orkar inte ta tag i detta utan tror att allt ska lösa sig bara man inte bryr sig om det och han tycker att jag är jättejobbig som drar upp detta hela tiden och inte bara låter det vara...Jag fixar inte det.

Jag glömde att jag också sa att vi inte kan förändra varandra. Jag kan inte bli någon som jag inte är bara för att han vill och tvärt om. Så tycker han att han lever ett bra liv och gör det han vill göra nu då ska han fortsätta med det men då vill jag inte vara med längre.
Nu blev det rörigt igen..

Mulletant, jag ska svara på din fråga "vad väntar du på"...Jag vill bara att detta år ska vara över så att jag kan börja göra något åt detta 2013, det är min plan nu. Jag tror inte att jag hoppas på något mera nu, bara att barnen ska ta så lite skada av detta som möjligt.
Kram

höst trollet

Det mesta är redan sagt.. Tillåt dig att vara ledsen, men låt inte din man förminska dig!
HAN är själv ansvarig för sitt "mående" inte du!
Jag vet att det är såååå vanligt att våra alkies skyller på oss, på resten av familjen, ja på "alla andra", för att de mår som de gör..
Mycket är för att de innerst inne inte accepterat att de har alkoholproblem. De tycker att det är omgivningen som har problem med deras drickande.. (Detta har jag fått från en fd missbrukare och alkoholist, som numera jobbar på en beroendemottagning)

Jag ser att du någonstans nått vägs ände (utan att stänga dörren helt)Du planerar för ett nytt år och det gör du rätt i!
Min "kontaktperson", berättade att det tog honom flera år, efter det att hans fru flyttat, innan han insåg (ansågs sig vara i behov av vård) att han var alkoholist och missbrukare.
Vid det laget, satt han bokstavligen på parkbänken (så långt kan det alltså gå för en del)

Ärligt berättade han att hans egna "filter" var så starka, att han gav henne skulden för att han drack..
Han berättade också om den mycket svåra resan tillbaka, om skammen och den kompakta tystnaden från barnen..

Det enda goda detta haft med sig, sa han, är att det finns ingen missbrukare eller alkis som kan blåsa mig om själva missbruket.
Däremot är det deras egen sak, att ta till sig och göra förändringarna..

..lite av, "Du kan leda en häst till vatten, men du kan aldrig tvinga den att dricka.."

Tröst och styrkekramar / trollis