"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

Framtidsdrömmar

Varför är både du och jag så rädda för konsekvenserna och har redan på förhand målat upp vad som kommet att hända och ser bara en massa hinder. Varför kan vi inte försöka se bortom alla murar och se det från den ljusa sidan. Min sambo är inte hotfull på det fysiska planet inte heller verbalt när han är nykter. Dock är det så psykiskt påfrestande att bara stå och stampa, att inte ha några framtidsplaner som känns kul.
Jag är orolig för dig, att han ska göra dig riktigt illa...
Kram

SKrev precis en rad till dig!

Ja, varför kan man inte bara leva i nuet och inte måla upp värsta-scenarion i alla lägen?
Förstår att det är tufft även om din sambo inte är hotfull som nykter, men jag känner mig inmålad i ett hörn. Ingen tror att han är så hemsk som han är...! Han är sååå trevlig mot allt och alla, och det finns ingen som engagerar sig mer när vi träffar andra människor än han, i mig, i barnen osv. APa!

Måste rusa nu.
Kram

höst trollet

Hej tjejer! Ja rädslor har vi alla, av olika slag.. Men att vara modig, betyder inte att man inte är rädd!
Att vara modig är att göra det man måste, även om man är rädd!

Styrkekramar til er båda/ trollis

Sorgsen

...ofta på dig flygcert.
Hur mår du?

Du undrade hur det blev för mig och barnen i skilsmässan.
Här en sammanfattning så fråga på så svarar jag så gott jag kan. Fråga om allt, stort som smått!

Jag flyttade till ny ort pga studier och senare arbete. Det gjorde att det var omöjligt för mig att rycka upp barnen från deras rötter trots att de levde i en ohållbar situation. Jag kunde inte ha någon form av dialog med barnens far. Han var både hjärntvättad och maxat avig mot mig i alla lägen. Trots att han hade inlett ettnytt förhållande innan vår skilsmässa var klar. Han försökte sätta mig i dålig dager i alla lägen. Han försökte knäcka mig ekonomiskt, jag levde på csn. Hade jag inte lyckats skrapa fram stipendium hade jag inte kunnat fortsätta studera.
Många gånger tänkte jag avbryta mina studier för att jag inte hade kraft men jag kämpade på en dag i taget.

Inga samtal med soc eller kuratorer kunde förstå hur det stod till så barnen kände ingen annan utväg än att rymma, en efter en. De båda äldste gick det lättast för. De yngre fick flytta med deras far in i hans nya familj. Där blev den totala katastrofen bara djupare. De blev i princip förbjudna hålla kontakt med mig och mina föräldrar. Jag gav dem telefonkort eftersom alla samtal till dem jag gjorde blev avlyssnade. Den yngste, då 7-8år, fick ett som pappan tog ifrån henom. De fick pengar av mig till mat, under sista 6 månaderna tappade den yngste 4kg trots att hen redan var mager. Det var ett rent helvete att se mina barn lida men det var enda vägen för mig att gå. Låta bli att förlänga lidandet genom att hjälpa. Slående likt medberoende till missbrukare!

Den yngste rymde efter ca 6-7månader i nya familjen, hen var då 8år. Sen började anmälningar och rättegångar, utredningar och mängder av advokatsamtal. Först när min yngste var 14 år kunde soc lägga ner en anmälan pga hens ålder och luta sig mot tidigare utredningar. Efter det blev jag anmäld för att ha diverse sjukdomar, anmälningar så grova att jag kunde anmäla exet för förtal enligt min advokat. Det lät jag bli trots att hämningslusten drog.

Först fick jag interimistisk vårdnad, egen vårdnad under tiden rättegången rörande barnens framtida boende löpte. Det tog lång tid, minns inte hur länge, men vi hade en slutförhandling och bara i helt sista halvtimmen gick exet med på förlikning. I den innehöll delad vårdnad, som jag tillät. Den ställde till det vid ett par tillfällen för den yngste då exet lyckades manipulera hens lärare och dök upp i hens skola utan att meddela innan. Det var mycket obehagligt för henom och inget jag kunde förbjuda. Vi kom då överens om att hen skulle be om få gå på toaletten och då bara lämna skolan och gå hem utan att säga till någon om det skulle upprepas.
Om pappan skulle försöka få in hen i bilen bestämde vi hen skulle skrika högt om hen kunde. Oavsett så lovade jag att jag skulle hämta hen så snart jag fått vetskap. Just det hände aldrig, tack och lov.

Trots allt detta så har hen utvecklats till en stabil vuxen. Hen har haft en tragisk upplevelse för något år sen men tagit sig igenom även den. Då kom vi ännu närmre varandra. Hen ligger mig riktigt nära, är mitt hjärtebarn, tillsammans med de andra såklart, men hen har störst behov av extra närhet med jämna mellanrum. Hen fyller i år 25.

Hoppas något av detta kan hjälpa dig.

Fråga på..

Kram

Sorgsen - en så dramatisk och tragisk berättelse du delar med dig av - med lyckligt slut! När jag tänker "omkring" finns det livsöden, inkluderat skilsmässor, just så ofattbart svåra att man undrar hur människor orkat ta sig igenom. Det visar att det alltid finns möjligheter och ger hopp!

Jag känner en kvinna som för 10 år sen levde i rätt lika omständigheter som Sorgsen beskriver. Idag har hon ny familj, är lycklig. Alla barn mår bra och har hittat sin rätta plats.

Det är ändå värt att komma ihåg att för de allra flesta så flyter en separation på hyggligt eller riktigt bra efter den första tiden - både för barn och vuxna. / mt

Framtidsdrömmar

Tänker på dig och din kamp....
Hoppas att vi kan vara starka tillsammans..
Kämpa på och var rädd om dig!

barbalala

Började från slutet av oktober och till ditt sista inlägg för en dryg vecka sedan.
Du har tagit jättekliv framåt under den - ganska korta - tiden! Du är fantastisk!!

Jag har själv nyligen lämnat ett destruktivt förhållande med en narcisistisk, alkoholiserad man som nu är nykter, men lika nacisistisk. Vi har tre gemensamma barn, (Den historien finns delvis här i forumet), och din beskrivning väcker många starka minnen och jag känner verkligen med dig. Jag vill dela med mig av tre saker:

- Även om du inte får med dig dottern på heltid direkt så hjälper du henne mer genom att erbjuda ETT ställe som är fritt från hans oberäkneliga och hotande beteende. Hon kan hantera honom bättre om det finns ett alternativ där hon kan känna trygghet. Det är värre för henne att hela tiden befinna sig i det hem där hon ibland far illa, och aldrig kan veta när det kommer att hända igen. Hon behöver komma därifrån, även om det blir på deltid.

- Alla de som ser att "Han är sååå trevlig mot allt och alla" ... de går förmodligen inte på det. De kanske spelar med, är trevliga och respektfulla tillbaka, men många många upplever nog hans hotfulla och obehagliga vibbar. Du tror att ingen kan tänka sig vilka saker han säger till dig, men det kanske de kan. Det kanske du får höra den dag du lämnar honom.

Det tredje jag vill ge dig är den bild som jag ser framför mig medan jag läste din historia: En människa som befinner sig i en djup grop som inte går att klättra ur, eller i en vak utan bärande kanter, kan inte ensam välja att lämna den. Det valet finns inte. Och det är inte heller någon idé att slå på sig själv föratt man inte tar sig ur sin situation. Du måste först rädda dig skaffa en stege, eller en livlina, sedan kan du välja. Du har fått många bra tips av våra kära forumkompisar om vilka stegar och livlinor som finns att få tag på. Den enda lilla plankan just nu i din vak är hans mer "normala" stunder, och dem kommer du att klamra dig fast vid tills du får tag i stegen, livlinan, räddningsbåten, eller kanske ett litet flygplan? flygcert...

Varma kramar till dig! Du kommer att lyckas! För du är stark! Och du säger som det är! / M

För inte är den här i alla fall.
Har varit inne flera gånger det sista och läst i era trådar, läst era inlägg och bara inte orkat skriva något tillbaka. Är så otroligt förvirrad. Vet att jag måste göra något, men vet knappt vad eller hur, när eller om eller...?

Tårarna känns som min bästa vän, men de kan ju inte komma så ofta, för jag vill inte vara så ledsen inför flickan.

Trollis, tack för ditt stöd, tack! Känner mig såå rädd, och försöker vara modig att stå upp för mig själv, men oj, svårt, svårt!

Sorgsen, vad jag lider med dig. Läste precis i din tråd och aj, aj, känner ända ner i tårna, ända ut i fingerspetsarna och i hela magen, i hela huvudet och hela kroppen hur jobbigt det är, hur ont det nog gör även om du försöker att inte låta honom komma så långt i sina sårande ord.
TACK, för att du delar med dig av din historia. Det betyder mycket för mig och jag känner mig stärkt av dig, men också känner jag med dig.
Men samtidigt: så illa som du verkar ha haft det, så illa har vi inte det...
Ingen utanför vår familj vet ju hur vi har det - sambon är ju som sagt trevlig, social och på alla sätt ett föredöme. När vi är själva kan han också vara allt detta, men så emellanåt sätter han sin egen agenda: håller på med det han vill och i princip glömmer av att vi andra existerar, kan få ilskeutbrott, kan skälla och hota mig, kan skälla på flickan för att hon tar för mycket utrymme osv. Men jag vet itne om det är tillräckligt illa för att jag ska kunna få igenom något...
Jag vet att jag inte orkar leva så här (med alla saker runt omkring), men jag vet inte om barnen skulle må bättre med delat boende... Sambon kan ju då och då säga att jag är en fantastisk mamma osv, men däremellan kan han ju också tala om att jag är sämst...
Jag läste i din tråd och du verkar kunna se att bortom alkoholen finns en bra sida av din man, då ni har det gott! Min sambo dricker ju inte nu, men den där nästan sadistiska sidan finns ju ändå kvar - och allt annat som hänt, som han sagt och gjort, både under alkoholens påverkan och utan, allt det sitter så djupt i mig, jag tror inte jag kan komma över det...

Mt - det är ju så sant: oftast blir det nog bättre av en separation, självklart önskar jag att jag och min sambo skulle leva hela livet ihop, för att vara lyckliga, för att barnen skulle få ha en hel familj osv, men det gör ju så ont; att en alltid anser sig ha rätten att må dåligt, att få stöd, att få stöttning, att få skälla och säga vad som faller honom in, att få leva som han vill, allt under skydd av att han egentligen mår dåligt...

Barbalala, tack.
Känns som vi har likheter! Jag kan ju se att min sambo får färre utbrott numera, men de finns ju hela tiden - ibland är allt guld och gröna skogar, och plötsligt så är det fullt kaos och fyllt av ilska... Han anser sig ha rätt att titta på porr, ha kontakt med vem han vill, och samtidigt menar han att det är för att jag inte vill ha sex tillräckligt mycket/ofta. Han får kalla mig vad han vill, för jag är så kall och älskar inte honom tillräckligt osv. Men jag är aldrig säker på om jag överdriver eller om det är jag som har fel, gör fel osv. För emellanåt är han ju snällast i världen, omtänksam och allt, men det är ju bara att jag inte vet när det vänder- när jag får skit för det jag sagt i förtroende... När jag skriver detta så blir jag ju så ledsen, för det låter så hemskt om jag tänker att det skulle vara någon annan som levde så, men samtidigt så känns det som jag överdriver/inte ger hela sanningen, för jag vet ju att han älskar sitt barn, att han vill ha familj, att han försöker också. Ibland är han ju så engagerad, snäll, roliga och glada, påhittiga pappa...

Du skriver om att andra förmodligen inte går på hans trevliga sidor, men jag tror de flesta gör det. Nu har jag ju börjat berätta lite för några vänner och några har ju sagt att de funderat över enstaka saker som hänt, men några är också väldigt överraskade... Vi har varit på familjerådgivning och han har själv sagt att han blir aldrig så arg på någon som på mig.

Tack för din berättelse om vaken, känns målande. Är bara så j-a ledsen, emellanåt går det ok - jag biter ju ihop för flickans skull, men oj vad tungt det är.

Hur fungerar det när man separerar? Tänker på alla saker vi köpt tillsammans, saker vi har, allt från foton, ramar, möbler, köksprylar osv. De är inte viktiga på något sätt, ingen sak är så viktig att den är värd att jag ska stanna, missförstå mig rätt, men ändå så viktiga eftersom jag vet att jag kommer prövas starkt ekonomiskt om vi separerar, och jag vill kunna ha saker så att flickan känner igen sig, så att jag inte ruineras av att behöva köpa nytt.
Han kan ju hota mig med att jag ska lämna huset, att jag inte kommer få något osv, och det känns verkligen inte det minsta viktigt, om det inte vore för flickan. Hur har ni löst det?

Barbalala, lämnade du din relation före eller efter att han blev nykter? Har du märkt killnad på något sätt när han är nykter eller inte?

Tack.

barbalala

Allt jag hade skrivit försvann!! Det var väl någon mening med det...

Jag ska svara på dina frågor imorgon.

Kram och god natt flygcert! / M

Sorgsen

...en varm kram.

Kan känna smärtan i dina ord också. Alla ord, all iskall tystnad, sarkasm, utbrotten..allt gör ont långt in i benmärgen.
Vi människor är ju flockdjur och behöver närhet för att överleva så varför ska det behöva vara så svårt att bryta ett destruktivt mönster?

Hade svaret funnits hade vi inte mötts här för att lära av varandra.

Vill bara säga att du är inte ensam.

Separation.
En separation är ett misslyckande men kom ihåg att du kan bara ta ansvar för dina handlingar. Hur din man beter sig är hans val, oavsett om beteendet orsakas av sjukdom, socialt arv, missbruk eller annat.
Om någon är sjuk krävs läkarvård
Socialt arv som påverkar livet negativt kräver också vård av professionella
Missbruk-samma där

Åtgärder/vård kan man söka tillsammans om det är möjligt. Om inte så måste man känna efter vad man själv måste göra för att ändra en ohållbar situation.
Oavsett vad man kommer fram till så behöver det ju inte hållas krampaktigt fast vid. Man kan ändra sina beslut utmed vägen.

Min historia
Jag vill tillägga att när jag stolpat upp i kort text så ser det naturligtvis förskräckligt ut. Det var det också men i äktenskapet mådde vi alla mycket bra, inga nämnvärda bråk eller annan misär.
Vi levde i ett stabilt äktenskap med mycket värme och kärlek. Barnen minns inte vår tid tillsammans som något annat under våra många som gifta. Det som jag beskrev var skilsmässan, allt som hände i den och efter. Jag tog kontakt med en advokat innan vi inledde skilsmässan, ett gemensamt beslut. Sakta förändrades exet, före uppbrottet och sen trappades allt upp, under 8-10år. Det var därför jag vid ett tillfälle här inne skrev att om jag vetat vad som kmma skulle hade jag nog övervägt att försöka stå ut några år till, tills mitt yngsta barn blivit ett par år äldre, men det är ju bara spekulationer. Mellan alla händelser levde vi i en glad ensam-mamma-familj. Vi behövde inte konfronteras med det negativa dagligen eftersom vi bodde 30 mil från det som kom att bli, särskilt det yngsta barnets, helvete. De gånger vi fanns på den orten, och körde förbi huset hen rymde från, kröp hen ner på golvet, hen ville inte se. Såna händelser gjorde så ont i mig och det måste ju bara varit en bråkdel av smärtan hen kände. Jag kunde ju inte själv föreställa mig att det varit så illa som det var, jag fick nya pusselbitar länge efter barnen hamnat hos mig.

Jag återkommer till min historia, lite för att stilla din oro, att oavsett vad som händer så kan det bli bra att skiljas. Jag mår bra och mådde bra i mina beslut, det var skitjobbigt, men konstruktivt och jag kände att jag kunde ge barnen och mig det jag ansåg var sunt.

Skilsmässan ska registreras hos tingsrätten. En blankett du kan beställa eler printa på nätet.
Det blir automatiskt 6 mån betänketid när det finbs minderåriga barn.
Kommer man inte överens om barns boende så blir det utredning med soc.
Bostad och bohag delas 50/50 om ni inte skrivit och fått registrerat annat juridiskt.
Om man inte kan komma överens tar, oftast var och en, kontakt med någon för en värdering av bostaden.
Likadant för bohaget om man inte kan dela upp sakerna.

Den som tar över bostaden köper ut den andre. Om det inte finns pengar till det så får man sälja.
Värderingarna brukar i regel ligga lågt i förhållande till försäljningspriserna.

När det gäller vårdnad så döms det oftast till delad vårdnad.
Om man anser eller tror att barnet far illa så pratar man med soc, de är skyldiga att utreda alla anmälningar.

Min nuvarande situation
Min make drack sista två veckorna men inte när jag kom hem över helgen. Men han var inte någon muntergök precis, bara sista timmarna igår kväll mjuknade han lite, men även då pendlade han. Däremot kröp han intill när vi skulle sova, det är jag inte bortskämd med sista året. Jag har envisats med att hela tiden fortsätta tala om att jag är stolt över honom, att jag älskar honom och att han har det vackraste hjärta. Det har han och han är mannen i mitt liv, det känner jag, men jag hatar alkoholisten och honom vill jag aldrig mer leva med, aldrig! Funkar inte behandlingen så drar jag. Utan tvekan! Men jag hade grubblat resten av mitt liv över om jag gjort tillräckligt om jag lämnat tidigare. Det var därför jag aldrig ställde det ultimatumet innan.
Jag vet inte om jag hade orkat se förbi hans destruktiva leverne om jag inte haft i sikte att få in honom på behandling.
Som du förstått så reser jag mycket och det gör ju att jag inte lever i den negativa atmosfären varje dag. Oron har jag burit på och hade jag gett upp hade han aldrig fångat upp oss. Vi har inga gemensamma barn att ta hänsyn till heller och mina är ju vuxna så därför finns det inga konflikter där heller.
Jag har ett sunt liv vid sidan om makens missbruk. Men oj, så mycket tid och energi detchar gått åt, slösade bort massor innan jag bröt mitt stegrande medberoende i somras.

Detta blev väldigt långt, förlåt att jag tar så mycket plats i din tråd.

Ville bara förtydliga lite av varje.

Fråga så mycket du vill, jag tänker på dig.
Följ din magkänsla!

Sorgsen

...få saker till.

Min makes veckor och dagar utan alkohol tog inte bort hans nyckfulla sätt. Som Adde skrev i min tråd-att vara utan alkohol är inte samma som att vara nykter.
Han hade satt på korken på flaskan men bar den alltid med sig liksom. Tänket hade inte ändrats men han var gudomligt go nästan hela tiden från i julas, tiden han har varit med mig och vi har varit på resande fot.

Historia
Mitt ex manipulerade alla! Så, jag har upplevt att folk, både soc-skolkuratorer-gamla vänner-grannar-lärare-...inte har en susning om att samma person kan ha två helt motsatta personligheter. Barnen och jag visste, och advokaterna, jag höll mig till samma alla år men han avverkade mängder. Ingen lyckades vända hans skeva bild utan han tyckte de motarbetade honom och bytte, och bytte, och bytte. Han hade tydligen tänkt föra sin egen slutplädering, den som inte blev av pga förlikningen, den tog i sig flera timmar och kunde vara hämtad ur en riktigt dålig film med advokaterna springande mellan våra små rum med en korridor mellan. Kan se det framför mig, nu med ena ögonbrynet upphöjt och en suck. Minns nu när jag tänker på det att de bad mig vänta i min lilla vrå på att lämna rätten efter exet lämnat byggnaden. När jag kom ut möttes jag av vittnen han samlat på sig, tidigare gemensamma bekanta, som inte hade fått besked om förlikningen. Jag pratade vanligt med dem, som alltid, och gör fortfarande om jag träffar någon. Just då kunde jag se att vederbörande skämdes.

Tid är oftast till en fördel, den visar väg, men förändringar måste drivas medvetet. Hur de faller sig kan tiden hjälpa till med. Man får styra lite, ta hjälp utifrån vid behov, hålla ögon, öron och känselspröten aktiverade men skynda långsamt.

Tänker på dig

Är tillbaka i känslan av att jag inte orkar det här, att jag bara vill lägga mig ner och dö.

För en vecka sedan sa jag till min sambo att jag inte vill leva med honom. Men jag har ju ingenstans att ta vägen och sedan dess har jag fått utstå alla möjliga elakheter, hot, skäll osv. Han pendlar mellan att han ska ha kvar flickan till att han vill aldrig mer se henne (eftersom hon emellanåt säger till honom att han är dum osv) och jag har inte hjärta att bara slita upp henne och inte ha någonstans att bo, kan ju inte bo i bilen gärna....

Fy fan, han är sååå ödmjuk när han pratar med folk, men mot mig finns bara ilska och elakheter, och emellanåt även mot barnet. Jag tror att jag hatar honom för hur han behandlar mig. Läste i någons tråd att den som skrev inte vill utlämna sin man (Sorgsen?), men jag orkar inte försvara och stå upp för någon som beter sig som ett barn och skäller och säger/skriker alla möjliga saker, kastar saker emellanåt, är dum och ilsken vad jag än säger, men ändå menar att det är mitt fel eftersom jag inte älskar honom...

Orkar inte ens jobba, håller på att bryta ihop helt och hållet, har ingen hjärna kvar och vill bara flyyyyyY!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Men är för feg?!

Sorgsen

...känner jag igen. Ibland är den så stark att känslan bara blir tom och fjäderlätt, inget magont-ingen kärlek (2 starka krankheter), bara tomt, flykten känns som en befrielse, ren och enkel.
I drivkraften av tankeflykten finns ingen smärta längre. Det dröjer ju tyvärr inte så länge innan förståndet pekar finger och påminner om att flykten har massa saker som måste redas i, då vänder befrielsekänslan och blir blytung och svår. Elakheterna är olidliga men ett uppbrott känns oöverskådligt.

Min man la skulden över sin ilska på mig, att jag var den enda i världen som fick honom så arg. Han var hur trevlig som helst mot andra, nykter och oftast onykter också. Men, han hade polisen runt sig många gånger i sitt liv...jag har nu förstått att parkbänken inte var långt borta, han hade börjat umgås med några av dem utanför systembolagen. Glad han valt andra vägen.

Jo, jag skrev att jag inte ville lämna ut min mans innersta tankar. Kan låta motsägelsefullt efter allt jag skrivit innan. Jag känner/menar nog såhär.

I missbruket är min man i ett sjukdomstillstånd, ett annat beteende än det jag vill tro är hans rätta jag. Det som hände behövde jag ventilera för själv förstå och få bekräftat att det är en sjukdom. Smärtan lättades av det och jag tror att styrkan jag fick genom alla här hjälpte mig och därigenom även min man. Jag gjorde mer "rätt" och kände mig inte elak i min tydlighet.

Nu finns han ju på behandling och öppnar sig och är totalt sårbar, vill förändra och lära. Därför vill jag absolut inte lämna ut hans tankar han ger mig i förtroende. Det har jag ju inte gjort men kände jag tassade i gränslandet.
Bara liten förklaring i hur jag tänkte.

Jag kan inte råda vad du bör göra men kanske kvinnojouren är en idé?
Jag blir orolig när jag läser din smärta men ännu oroligare över likgiltigheten som smyger sig på, menar orden " mitt hjärta verkar dött"
Att du läser och skriver här, att du tagit steget att berätta du inte vill leva med honom tyder på styrka och förändring.
Låt kroppen och hjärnan få stå på standby emellanåt-den samlar nya krafter. Men fortsätt läsa och skriv, det tror jag kan vara viktigt. Ställ dig inte i ett hörn med skuldkänslor, du har ingen skuld! Hans beteende är hans ansvar! Glöm aldrig det!

Många kramar, så många och långa du behöver

Sorgsen

...vill bara säga att du är modig.
Det krävs mod att säga att du inte orkar mer.
Kanske du kan sjukskriva dig och nysta därifrån?
Kände jag ville tillägga det när jag läste igenom vad jag skrivit...

Förlåt att jag ockuperar din tråd, känner bara igen mig så mycket i dina ord.

I höstas hade jag en kort, men betydelsefull, upplevelse. Mitt jobb är viktigt för mig och jag har slitit och försakat för att nå dit jag är. Jag lovade mig själv för längesen, i historietiden, att inget ska få rubba det! Jag hade en vecka där jag dök rakt ner i avgrunden. Ville inte jobba med detta mer, aldrig mer, och ringde till 2 olika personer och sa detta. Dagen efter samtalen insåg jag hur jag lidit och projicerat mitt medberoende på jobbet, så som maken la missbruket skulden på mig. Det kstade ju mig ofantligt mycket att alltid hålla masken varenda j--la dag, de är ju tuffa nog utan extra pålagor. DÅ fattade jag hur sjuk jag blivit!!!
Vände mina tankar, de hade redan vänt långt tidigare, men efter den helgen ställde jag mig på andra sidan om problemet liksom...

Flummigt? Jo, kanske, men någon kanske förstår???

Vill säga att en sjukskrivning kanske kan få dig att se saker på ett annat sätt.

Kram..igen..

tankebanorna... Jag skrev att det är en balansgång att skriva om något som berör en annan... men det handlar om andra saker än du skriver om flygcert. Det handlar t ex om min (och jag tror Sorgsens) man och hans upplevelser och sårbarhet som han delat med mig eller som jag funderar över.

Du beskriver vad du är med om, hur du har det och känner det. Även om hans våldsamhet och din skräck! Det har du all rätt att göra. Jag blir orolig över samma sak som Sorgsen, att du blir allt tröttare... Du har gjort fler försök att ta dig bort från hemmet som slutar med att du är tillbaka - inte för att du vill det utan för att han "tvingat" dig.

Håll kvar dina kontakter till socialtjänsten, Al-Anon och framförallt kvinnojouren och fortsätt skriva här! Vad du än gör, ge inte upp! Det finns ett annat liv än det du har nu. / mt

Jag är ju sååå slut nu. Så fort flickan är på dagis så kommer mina tårar, och så gråter jag mig igenom hela dagen (så mycket att jag blivit hemskickad från jobbet nu) och försöker prata, försöker kolla bostad, försöker allt, men orkar inte riktigt.
Sedan hämtar jag flickan och försöker vara en snäll, go', omtänksam, bra mamma som leker, fixar mat och stöttar och finns där.

Och för en stund sedan ringde sambon och försökte säga att han förstår nu att han inte kan fortsätta som han gjort, att han måste ändra sig... och jag har hört det så många gånger, men det går ju inte -han måste hitta sig själv och jag måste hitta mig själv, och sedan får vi se var det hamnar... för jag vill inte leva så här. Men han använder ju alltid flickan, alltid - "ska du förstöra hennes liv?", och det är ju just det jag är så rädd för - att jag inte ska kunna skydda henne, att jag inte ska kunna finnas där för henne.

Men jag känenr ju att jag håller på att knäckas - jag orkar snart inte. Men på en rak fråga har jag inte heller kunnat svara att jag inte vill leva med honom - för jag är ju rädd, för honom och om barnet!

Tack för allt ni skriver, det gör mig så ont att det finns många som mår/mått dåligt, men samtidigt så skönt med någon som förstår. Och ändå tänker jag att han inte är så hemsk som han framstår här, trots att jag mår såå dåligt i det...

hurudan han är... det väsentliga är att du mår så dåligt i ert förhållande, att du är rädd och ibland skräckslagen. Det är allvarligt. Hur kommer det sig att han har så stor makt över dig? Du behöver inte svara men jag undrar vilka erfarenheter du bär på innan du mötte den här mannen.
Du skriver att du måste skydda flickan? Vad är du rädd att ska hända henne?
Om du har kontakt med soc - kan de hjälpa dig att söka bostad? Eller kvinnohuset? / mt

Sorgsen

...det som att du kommit till punkten där en förändring är enda vägen?

I min historia och nu känner jag lite likandant, då syftar jag på sista utvägen. Jag har vänt och vridit, känt efter både utifrån och inifrån. Försökt föreställa mig hur livet kan komma se ut om jag är kvar och om jag lämnar, både i skilsmässan fr länge sen och min nuvarande situation.

Min familj splittrades men med tiden gick det samla ihop delarna igen, då menar jag inte barnen utan främst mina syskon, föräldrar så länge de levde och tex kusinen som vi tidigare umgicks mycket med som familjer. Efter snart 20 år så har jag sista åren träffat barnens farmor några gånger, det går alltid reparera.

Med maken i behandling så känner jag att tiden får visa väg. Utan den förändringen hade jag lämnat!

Tiden är fantastisk och generös, tålamod och det viktigaste först bara.

Ditt förhållande med dottern kan mannen inte förstöra, visst kan ord ställa till med förvirring i barns kroppar, men de känner och märker oftast ganska snart vad som är vad. Oroa dig inte över det. Lägg fokuset på ditt mående.
Du är ingen dålig förälder för att du inte orkar och gråter.

Prata med soc eller vem som helst av dina kontakter. Du behöver inte lägga fram någon lösning, bara berätta helt öppet hur du känner och mår just den dagen där och då. Du behöver inte hålla fast i de orden varken timmen efter eller en månad senare. Då berättar du hur du mår då. En sak i taget, en dag i taget.
Lösningen finns där, du måste bara aktivt fortsätta söka den...
Har du någon återkommande kontakt som känns "rätt" att prata med?

Tänker på dig
Ge inte upp!

Mt, så rätt - det spelar ju ingen roll hur han är, jag är rädd och det räcker.
Jag vet faktiskt inte varför han har sådan makt - jag är nog rädd:
att bli ensam,
att inte klara ekonomin,
att aldrig träffa någon annan,
att han ska få rätt i det han säger om att jag förstör flickans liv...
att inte försöka få ett barn till som jag såå gärna vill!

Och samtidigt är han ju sååå snäll och omtänksam däremellan (fast oftast förväntar han ju sig något i gengäld - att jag ska visa stooor tacksamhet eller liknande).
(Innan vi träffades var jag mycket osäker, trodde aldrig att någon skulle vilja ha mig, att jag inte var tillräckligt rolig/intressant osv - och trots allt så känner jag mig mera vuxen idag, kan märka om någon flirtar med mig, kan känna att det finns människor som accepterar mig för den jag är, men är samtidigt så rädd för att bli skrattad åt, att andra ska driva med mig bakom ryggen osv)

Vad gäller flickan så har det ju varit flera tillfällen som sambon skällt på henne för att hon pratar eller stör, ignorerar henne osv, och nu finns jag ju där och kan kramas och trösta, men om jag inte gör det så är jag så rädd att hon ska stå där, själv...
Och dessutom - alla som pratar om att det är bäst för barnen att ha båda sina föräldrar...

SKa kolla med soc - har ju inte haft kontakt annat än med familjerätten och de kan ju inget göra på bostadsfronten.

Sorgsen, ja, jag tror att förändring är enda vägen. Jag har hört så många gånger av sambon att han ska ändra mig eller sig, men det har ju inte gjort att vi har ett bra liv. Jag vet att jag kämpat: har försökt förändra mig, hoppats att han ska ändra sig, gått på familjerådgivning i 18 månader (och varit rädd varje gång att jag ska säga fel saker så att han blir arg när vi är där... och ändå fått skäll hela tiden för att han tycker att jag aldrig kan ta på mig orsaken till våra gräl), jag har kämpat, men det är inte värt det längre.
Jag tror att vi kommit så långt att även om vi fortsätter leva ihop så är vi så långt ifrån varandra att förr eller senare så kommer vi ändå separera. Det har hänt för mycket missbruksrelaterat (alkohol, sex, shopping), hårda ord och yttringar och hot mot barnet och mig för att jag ska känna tillit och trygghet och kärlek.

Känns gott att läsa din ord "berätta helt öppet hur du känner och mår just den dagen där och då. Du behöver inte hålla fast i de orden varken timmen efter eller en månad senare. Då berättar du hur du mår då. En sak i taget, en dag i taget."
Jag går på samtal på kvinnomottagningen och har ju några vänner som stöttar mig. Men önskar att någon styrde mig att ta rätt beslut. Fast, jag tänker på Lelas berättelse om mannen som bad till Gud och fick hjälp genom både båt och helikopter, men tackade nej; jag väntar ju på uppenbarelsen, men jag får ju hela tiden bekräftelser på att jag ska lämna honom. Vill bara hitta en bostad.

Jag önskar dig all lycka i livet, jag önskar att mannen klarar behandlingen och att ni står starka och får ett gott liv. Jag förstår att det är jobbigt och svårt många gånger, men jag hör din kärlek som finns kvar till honom!!
Stor, varm kram, du är en sådan fin människa!!