"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

och trött är du flygcert! Du är logisk och klartänkt också. Det märks på det sätt du sorterar och svarar oss som finns omkring dig här på forumet. Det är ett väldigt gott tecken!

Klartänkt, skärpt med förmåga att planera och göra val! Omtänksam och kärleksfull! Det är du. Också.

De erfarenheter jag har av vårdnadsproblematik, -tvister och barn som far illa stämmer med de Sorgsen beskriver. Också att myndigheter ibland hyllar barnets rätt till båda biologiska föräldrar för länge och att det spelar det roll vilka personer som tolkar lagar & styrdokument. (Och jag belastar ingen, det är mycket svåra frågor.) Det är alltid svårt att separera när det finns barn men oftast löser det sig bra när separationen är ett faktum. Att leva i ovisshet är värst - och det gör ni alla nu.

En del av din utmattning beror helt säkert på att du levt under långvarig stress och känt/känner dig hotad. Du lider antagligen av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, vilket är "normalt" om man varit med om nån svår olycka eller som du, blivit hotad eller kränkt i sin integritet. Den som lider av PTSD är hyperkänslig för sinnesintryck (exempelvis ljud, miner, dofter-lukter, beröring) som påminner om de hotfulla/kränkande situationer man varit utsatt för. Det kan vara intryck som drar så snabbt förbi att man knappt är medveten om dem - men de finns! och man tar dem till sig. (Samma fenomen som magkänslan som så många medberoende skrivit om och lärt sig lita på).

Det här lever du i hela tiden och kastas hit och dit när han svänger i humöret. Att du tvivlar på dina egna upplevelser och dina erfarenheter är också helt normalt i den situation du befinner dig. Livsviktigt att du håller kvar dina friska kontakter och fortsätter skriva här!

Och kom ihåg - samtidigt som du är sönderstressad och utmattad är du omtänksam, kärleksfull, klartänkt, skärpt med förmåga att planera och göra val! Snart kommer du att göra verklighet av dina planer och skapa ditt liv! / mt

och så oerhört ledsen.
Det är fortfarande lugnt, men emellanåt kommer små utbrott där han visar att han inte riktigt förstår hur småbarnslivet är. Det är lugnt, men jag hör, känner och ser att han inte är helt nöjd med mig och flickan, hur vi är, gör och säger.

Jag förstår verkligen inte hur jag ska fixa detta. Och mitt uppe i allt detta har jag ett arbete där jag ska vara behjälplig i alla situationer från leveranser, personalfrågor ekonomiärenden och vara social och trevlig, men jag klarar ju knappt av att tänka på vad jag ska svara när telefonen ringer. Chefen vet ju om att jag har det jobbigt hemma och skickade ju hem mig, men samtidigt så är det så många fler på arbetsplatsen och jag känner mig såå utlämnad när jag tänker på jobbet - orkar inte.

Varmt tack Sorgsen för dina råd och din erfarenhet, jag har inte ord att tacka dig! Du lugnar mig och ger mig styrka att försöka stå på mig i min plan. Jag önskar att jag kunde skicka alla världens vackraste blommor, all choklad eller vad du än ville ha i världen!!
NEJ, jag vill inte leva som nu (...men klarar jag det som kommer istället?)
Har pratat med försäkringsbolaget och jag får ingen hjälp med advokat eller saker sambon gör sönder...

Mt, dina ord stärker mig. Ja, jag känner att jag är ganska klartänkt, säker på att jag inte vill leva så här, men samtidigt så finns den där osäkerheten och rädslan. Jag är inte riktigt aktivt troende, men jag tänker ibland att Gud vill lära mig något genom att utsätta mig för detta, att han vill att jag ska lära mig något, öva på något eller liknande...?

Är såå himla matt, har sååå ont i kroppen, ont precis överallt nu för tiden, och en hjärna som bara inte fungerar som den brukar, så frustrerande.

Kram.
Sorgsen, jag sänder alla varma tankar jag kan till dig idag.

Sorgsen

...uttalade ordet, tankar och utveckling, är mer än tillräckligt för mig. Om det kan bli en win- wineffekt på både det vi läser och det vi själva skriver så har ju hela forumidéen nått sitt syfte. Tack för att jag får dela med mig och det gör mig gott om du kan använda något.

Om man slår sönder saker medvetet gäller ju inte försäkringar.
Hemförsäkringen går in när det finns ett mål i familjerätten, inte för advokat för rådgivning. Så funkade det för mig i alla år i alla fall.
Maken knåpade ihop en bluff-faktura också, den gick inte in i tvisten såklart. Det låg vid sidan om och då tickade arvodet iväg i en rasande fart. Du kräktes ju lite över rättssystemet, det kan du tro att jag också har gjort. Fakturan tex, den ställde han på två kronor under gränsen för när man får plocka med advokatarvode i slutsumman. när dom faller. En räkning tagen ur luften som han sammanställde själv, betalade avgift hos kronofogden, så vips en dag låg det ett brunt kuvert i min brevlåda. En räkning utan överenskommelse! Trodde ju att sånt inte var möjligt!

Jag trodde inte heller jag skulle orka och det var omöjligt att greppa situationen. Gjorde då som nu, en dag i taget, försökte hitta det viktigaste först.
Gick krokigt, men det gick! Det går!

Kram

Imorgon är min plan att jag ska säga att vi måste hitta en lösning som blir bra för barnen. Har packat akutväskan och lämnat hos väninnan så om jag måste sticka så räcker det att komma ihåg plånbok och barn!

Sorgsen, hur delade ni allting i bostad, allt från köksprylar till möbler?
Jobbade du hela tiden?

Är så ledsen, stressad, nervös och har bara sååå ont i hela kroppen. Måste snart ta tag i jobbet, men jag orkar ju inte tänka...

Sorgsen

...jag är med dig i tankarna.

Huset gick till försäljning eftersom han ville flytta ihop med nya kvinnan och hennes 3 barn, detta skedde på mycket kort varsel. Tidigare hade jag låtit allt vara kvar i det som varit vårt gemensamma boende, just för att barnen bodde kvar. Detta var en risk jag tog.
När allt skulle delas hade vi, var och en, en extra person med för att undvika gnabb i efterhand.
Vi delade allt! Naturligtvis försökte vi dela så att jag fick det som varit presenter eller arv från min släkt och omvänt. Han lovade kopiera alla foto, på min bekostnad, han ville ha dem. Dem har jag/vi aldrig fått.
När det senare blev domslut, att barnen skulle bo hos mig, lämnade han/de ingenting ifrån sig. Varken kläder eller annat som var barnens. Långt, långt senare fick jag säckar med bråte, en salig blandning med gamla brödrostar, nya kvinnans nylonstrumpor, trasiga barbiedockor från hans dåvarande kvinnas döttrar, trasiga skor som barnen för längesen vuxit ur, allt möjligt och osannolikt...insåg att jag fick sortera hans och nya kvinnans källare...så kan bitterhet se ut i praktiken ;) jag grät och sorterade, brände eller sparade-har bla ett jättefint foto på exets mormor och på exets konfirmation. De är till barnen, resterande foto på barnen som små hoppas jag exet ger dem om han har dem kvar. Ligger på hans samvete! Min historia, de där 13 åren, har jag ju kvar i minnet eftersom jag var vuxen.

Jag jobbade hela tiden, jobbet var min fri-zon.
Mitt yngsta barn hade en barnflicka som hämtade på skolan eller fritids och stannade tills jag kom hem. För oss skedde ju inte vändningen över en natt utan kom successivt. Jag förstod när skulle hända och kunde förbereda skola och få tag på barnflicka veckan före det skedde.

Många styrkekramar

Lelas

Åh, flygcert!

Jag tänker på dig och hoppas av hela mitt hjärta att det har gått bra idag!

Och med det menar jag: jag hoppas att du har tagit plånbok och barn och lämnat, men jag hoppas att det inte behövde innebära en flykt i panik.

Kram, hjärtat!
/H.

Ja, så blev det. Alla tårar, olycklghet, sorg och allt, samt allt jobb tog ut sin rätt... Gick till läkare idag och frågade vad jag ska göra... och fick beskriva läget lite och så och det blev sjukskrivning. Skäms, eftersom jag är kvar i tankemönstret "jag kanske överdriver, jag borde ju kunna jobba"... Men samtidigt infann sig ett litet lugn: jag ska försöka använda tiden till att fortsätta stå på mig, vila och ta hand om mig (= promenera, basta och ha det så gott jag kan). Det känns i vilket fall välbehövligt eftersom jag är så helt färdig, hjärnan går på högvarv hela tiden!

Ja, idag har jag sagt att jag vill att vi separerar. Det blev en del hot och skäll, men förvånansvärt lugnt... Men sedan åkte han iväg direkt efter det och vi pratade ju inte om hur vi ska göra eller barn eller så, så jag är kvar, utan bostad och allt. Men jag närmar mig!!! Känner mig ändå lite nöjd, även om jag önskar att vi hade kunnat reda ut mer om framtiden. Men det är en bit på väg... Jag backade inte, mitt i alla elakheter om att det är mitt fel allt som hänt. Men emellanåt tvekar jag, vill bara hålla om honom och visa att jag bryr mig, men jag försöker påminna mig om alla elakheter, alla hårda ord, allt som hänt osv osv så att jag inte ska falla tillbaka, för det går ju inte så här!!!

Det gör ont, såå ont. KÄnner mig så osäker på om jag gör rätt, osäker på hur jag ska få det att fungera.
Och samtidigt så säker på att jag inte kommer kunna leva så här. Om jag backar nu så tror jag att jag kommer stanna kvar i osäkerhetskänslan, olycklighet och missnöje och må dåligt och återkomma till samma punkt om ett tag igen, att jag måste lämna. För jag kan inte acceptera det som hänt.

Men sorg, stor stor sorg... Osäkerhet. Blir så rörd av din berättelse Sorgsen. Hur går det för dig nu?
Lelas, är så glad att du och din man löst det, att ni är lyckliga!
Mt, tack för allt.

Sorgsen

...smärta, låt det värka, det blir bättre. Du har tagit ett stort kliv ut på otrampad mark, det är modigt.
Oavsett vad som väntar så är du på väg mot något nytt, bort från det som gör dig orkeslös, skrämd och ledsen.
Det är ledsamt att inte få sin relation att fungera, oavsett vad som skett eller om det stått stiltje.
Jag tänker på dig och barnen och hoppas av hela mitt hjärta att inget oväntat/obehagligt händer er.

Tack som frågar, jag mår bra. Skilsmässan är ju över sen länge och barnen är vuxna med egna boenden. Smärtan och skulden jag känner över att barnen behövde gå igenom allt lämnar mig aldrig men jag gjorde så gott jag kunde. Mina barn är vidsynta och har mycket tålamod, positiva egenskaper. Även ont för gott med sig.

I min nuvarande situation känner jag mig befriad. Så länge maken är under daglig behandling finns ju inga frestelser. Jag vet att han tar till sig och är klok och jag hoppas han har styrka stå emot frestelserna när han står inför dem i framtiden.

Var rädd om dig!

tekla

Läser om det som händer dig och vill sända en hälsning!
Vill bara skriva lite till dig och hoppas att du inte tar illa upp. Säg till i så fall.

Inget löser sig på en gång, även om man hade velat det.
Låt det ta lite tid men ändra inte det du har bestämt dig för att göra.

Du gör så gott du kan och låt det få kännas jobbigt, för det är en stor förändring som du håller på att göra. Fokusera på ditt mående och barnens. bättre med en mamma som mår bra än en som mår dåligt.
Låt tiden visa hur ni löser det med barnen, se till att finnas där när de behöver det.

Har själv gått igenom en skilsmässa med barn inblandade och vet hur jobbigt det är.
Pappan ville så mycket men fanns inte där så det var alltid jag som fick ordna allt och det är till mig de vänder sig när det är något som de behöver hjälp med. De har bra kontakt med honom också men på ett helt annat plan.

Gör det bästa av det som händer och ta en dag i taget.
Man orkar det man behöver.

Stor kram till dej
tekla.

att du är sjukskriven och helt rätt tänker du om att använda tiden för att bli starkare. Återhämta dig. Det kan bli en jobbig period att leva under samma tak tills du får en egen bostad - hoppas det ordnar sig med det snabbt. Fortsätt skriva här och berätta hur det går. Du har gjort en stor resa inom dig - och det är den viktigaste. Nu följer du din egen väg.
Styrkekramar / mt

Lelas

Vad skönt med sjukskrivning - använd nu tiden till att vila och samla kraft. Gör saker som du själv mår bra av, låt bli allt annat!

Och: vad glad jag blir av att höra att du har sagt ifrån! Heja dig! Jag känner mig stolt över dig! :-)

Kram!
/H.

Ja, smärtan och sorgen är kvar. Gråter så oändligt mycket, och vill bara sova, men det får vänta...

Har fått ett samtal från brodern (A) till sambon: han tycker att jag gör fel. A säger att vi borde gå på familjerådgivning och prata mer med varandra, finnas där för varandra, så tror han att sambon och jag kommer nära varandra igen....... Vad ska jag säga? Jag har försökt tala om att jag inte håller med, att det har hänt så mycket - jag har tom berättat en del, men kära brodern svarar ungefär "Njae, så där skulle inte X göra, jag känner min bror". Dessutom säger A att jag "är skyldig barnet det", att lösa saker. Helst vill jag bara dö känns det som. Andra alternativet är att säga till A att sluta ringa till mig, för jag tror inte att det går att lösa längre, men samtidigt vill jag vårda relationen eftersom jag hoppas att de ska fortsätta ha kontakt med barnet även om inte barnets mamma och pappa lever ihop...

Det gör sååå ont. Vet inte vart jag sak ta vägen. Oftast är jag såå säker på att jag vill inte leva så här, jag ska ta mig ur det, men så kommer tvivlet: tänk om jag gör fel. Men - kärleken har ätits upp av alla elakheter, det finns ingen återvändo.

Tekla! Tack för dina ord till mig, ja, jag ska försöka tänka på dina ord: "Inget löser sig på en gång, även om man hade velat det. Låt det ta lite tid men ändra inte det du har bestämt dig för att göra."
Det är oerhört viktigt för mig. Jag önskar ju att allt bara var bra imorgon när jag vaknar, men så kommer ju inte att ske. Och mitt fokus är klart.

Mt - ja, det är gott att jag sagt ifrån, men jag tror inte att det sjunkit in i honom, han kommer och är småironisk emellanåt, men fortfarande är allt mitt fel...
Känner att jag har ett klart spår, men samtidigt är det som den slirigaste vägen: jag halkar så lätt av, det gör så ont, tänk om mitt barn far illa av en separation, tänk allt han kommer använda mot mig: att jag valde att bryta upp, trots alla hans försök att få ihop oss...
Åh, gör såå ont.

Satt på Kvinnojouren idag och gjorde upp en plan: jag ska lämna honom och bo hos brorsan ett tag, och ringa familjerätten imorgon. Bra plan!
Men nu tror jag inte att jag klarar av att fullfölja den.
Jag är så säker på min sak, men så osäker... Och det blir så definitivt när jag väl ringer familjerätten.
Åh, orkar inte...

Lelas

Hej igen!

Måste du ha kontakt med "Bror A" just nu? Han vet inte vad han pratar om, och det är uppenbart att han inte bidrar till att du skall må bättre. Kan du låta bli att prata med honom på ett tag? Jag gissar att han själv inte har en aning om hur illa han gör dig när han säger så där. Han vill inte tro att hans bror är en idiot, och väljer att försvara honom. Men han har faktiskt inte en susning om vad som egentligen pågår. Du har rätt, inte han.

Kram igen!
/H.

Sorgsen

...kan kanske verka kyligt att säga detta men...
...skuldfrågan är ju egentligen oväsentlig nu. Vem som sagt vad, gjort vad....

Koncentrationen i rätten ligger på barnets bästa, inte på vuxnas gräl och oegentligheter. Men, jag återkommer till det där med hotbilder, missbruk, misshandel, då är det avgörande få utrett. Det måste utredas, och fortsätta få fokus om utredningarna känns diffusa eller otydliga. Då är vi vuxna skyldiga ligga på!

För mig var det också så, fick skuld för allt. Jag sa..ok...jag tar det, vad ska vi göra nu? Hur löser vi detta? Att försöka reda i det där infekterade skapar bara mer smärta och oförståelse, inte minst hos de utomstående, de kan inte veta så därför är det klokast försöka låta deras ord passera.Ta inte åt dig, de vet inte bättre, även om de kanske vill väl.

I rätten gjorde exet likadant. Efter alla hans förklaringar och anklagelser sa jag bara att jag inte har samma åsikt, i undantagsfall fick jag förklara för domaren men oftast räckte det med ett kort ja eller nej. Domare ser igenom det där, familjerätt tar stor del av rättsväsendet.

Steget du tagit har du gjort för du måste. Annars hade ni ju löst situationen redan, eller hur?

Familjerätten finns till för såna situationer som du står i, de som är omöjliga att greppa och ordna på tu man hand.
Se det såhär, om mannen tycker du är dum och bär skuld, då är det ju bra ni separerar. Om han och/eller du känner längre fram att beslutet var tokigt så kan ni ju alltid försöka komma tillbaka till varandra. Svårare är det ju inte.

En separation är omvälvande, dramatisk, traumatisk för alla, men den är ju övergående.
Livet ni har nu ser inte ut som ett bra alternativ för någon. Det tredje alternativet, med familjerådgivning, det har ni ju varit igenom....
Vad finns kvar att göra för att må bättre?

Läs, skriv, gråt, sov, men...ge inte upp..ditt liv är ditt ansvar.
Tänker på den där syrgasmasken i flyg, hjälp dig själv först så har du kraft nog hjälpa andra.

Var rädd om dig vännen
Kramar

Igår satt jag på samtal och berättade om de senaste veckornas händelser och kände att jag vet ju rent mentalt att jag måste komma härifrån, men jag tvekar ju känslomässigt (pga barnet), men så kom jag plötsligt ihåg det som hände vid jul- och nyårshelgerna och fick nästan skamkänslor: "men hallå, hur tänker jag? Allt detta har hänt och händer, och ändå tänker jag att jag inte har det tillräckligt illa osv". Det gör ont och när sambon är ledsen så vill jag bara kramas, men det är ju kört...

Och häromdagen kom han hem tidigt från jobbet och barnet sov middag. Då var han först ledsen, och när jag inte föll till föga vände det till ilska och beskyllningar om att jag minsann inte tagit tag i mitt liv, att jag är hemsk, att jag hamnat i en kris som jag får ta itu med själv, att jag förstör familjen osv osv och när jag inte backade så vände han till att vädja om jag inte kan tänka på familjen och när jag inte backade då så vände han till ilska och att jag är hemsk som splittrar familjen... Och allt var ju som vanligt mitt fel. Det finns så många sådana här tillfällen, jag måste sluta tveka. Jag kommer få det tufft utan honom, och det kommer vara jobbigt när vi måste dela bohag, strida om barnet osv, men jag tror att jag kommer få det bättre utan honom, lugnare och mer harmoniskt.

Vad gäller brorsan, så var jag nog otydlig Lelas: Brorsan A är ju bror till sambon och brorsan som jag ev kan bo hos ett tag är ju min brorsa.
Du har ju helt rätt: jag lever i detta och känner hur negativt påverkad jag är. Sambons familj lever inte i det, vet inte vad som händer på så nära håll.

Sorgsen, du har ju så rätt: skuldfrågan är helt oväsentlig; jag mår dåligt i detta. Det spelar ingen roll vem som sagt/gjort vad, eller säger/gör - jag orkar inte.
Har en stund i klarhet idag - jag mår bäst utan honom. Känner mig lugnare, mer i harmoni, barnet verkar också lugnare: säkert för att jag är lugnare...

Men det som hotats, sagts till och gjorts inför barnen - jag har inga bevis (lite inspelning) men det kommer ju bara bli ord mot ord... Hur ska någon kunna utreda det? Och jag har knappt ork att tänka så, vill bara att vi ska komma överens (vilket vi nog aldrig kan...?).
Känns väldigt skönt att läsa om rättens reaktion på alla ditt ex utläggningar och att de såg bakom det.
Tack, återigen tack SOrgsen, för dina erfarenheter är värda så mycket, jag kan inte nog berätta det för dig!!!!
Helg... Vad blir det för helg?
Kram

Sorgsen

...men samtidigt är vi alla lika.
Menar, det du går igenom är helt unikt, ingen kan veta hur du har det mer än du, så där riktigt. Jag kan föreställa mig genom mina egna erfarenheter men bara du vet hur du lever och mår. Tro och lita på den känslan, den är din och lika sann inuti som din spegelbild visar ditt yttre med alla konturer och färger.

Det som har hänt har hänt och är berättelser du ska ta med advokaten du blir tilldelad vid eventuell tvist. De kommer råda dig.
Nu ska du följa din magkänsla och göra det du känner du måste.

Det enda jag vet är att någon gång blir det bättre, hur lång tid det tar är omöjligt att förutspå. För mig var det jobbigt ta beslut, ännu jobbigare genomföra men när det rullade så var målet så tydligt. Då var det så mycket enklare bära smärtan. Det där villrådiga förgör allt.

Att lämna eller vara kvar i ett trasigt förhållande kräver mycket tid, tålamod och handlingskraft.

Kram och styrka från mig

Sorgsen

...men jag tror inte du ska ha för stora förhoppningar på ordväxlingarna ni har haft i en rättstvist. Om inte det finns missbruk eller misshandel inblandat. Men, som sagt, det där vet bara du. Utredning med soc blir det om sånt anses finnas och det är det jag menar du är skyldigt att anmäla som vuxen. Vid tydliga missförhållanden är det ju såklart polisen som ska kontaktas akut.

Det där kan bara du bedöma och veta.

Tvist blir det bara om ni inte kommer överens om var barnet ska bo.

Det är otroligt frustrerande att se sitt barn, i mitt fall barnen, må dåligt. Men hur deras far valde leva med barnen valde ju han. Det var inte olagligt eller i närheten av misshandel enligt lagarna vi har. Det stred mot sättet barnen levt tidigare och den slutliga vändningen var mycket tvär. Efter flytten från det tidigare gemensamma boendet vantrivdes de. Tidigare kunde de successivt märka xets förändrade värderingar och levnadssätt. Barnen stannade kvar hos mig efter en helg eller tog sig till mina föräldrar som fanns geografiskt nära, mot sin fars vilja, och tvisten var igång. Först den interimistiska vårdnaden, sen lång tid innan den slutliga domen föll. Tid....räkna med att det kan ta tid.

Detta var bara lite torrt om hur det hamnade i rättstvist för mig och mina.

Tänker på dig

Håll fokus på det som är viktigt för dig, bara dig!

Låt inte känslorna spela dig ett spratt, eller låta dig manipuleras av ditt ex.
Du vet vad som är DIN sanning, och stå fast vid den, vill han drilla dig med gammalt groll,
så är det hans tillkortakommande som visas, inte dina.
Svara inte på en massa skit som slängts i ditt ansikte, utan bara korta och koncisa ordval.
Det här är det som hände, min version, punkt slut.

Sätt målen redan nu vad du vill med ditt fortsatta liv, och bestämt även hur mycket ditt ex. ska få vara med och spela i din regi..
I framtiden kommer det bara att vara vid överlämningen av barnen,
och vilka helgdagar de ska få vara hos vilken av föräldrarna.
Vilka kläder de bär och vad de gör när de är hos den andra föräldern, är deras ensak.
Man kan inte styra förbi ens egna befogenheter, jag har sett det allt för ofta hos en del mammor.

Din gamla familj är ett minne blott, en erfarenhet du har fått, och den fungerade inte så bra.
Nu blidkar du framåt och du väljer naturligtvis alltid vad som är bäst för dig,
om du mår bra, så mår även barnen bra, såväl som i slott eller koja..

Sätt upp en mental fasad med kraftiga murar, och bestäm vad som får komma igenom dina barriärer,
det du släpper in gör dig också känslig och svag inför detta, så välj noga.

Historia är historia, och en del ligger till grund för dina framtida val,
det sämsta man kan göra är att upprepa sina misstag om och om igen...

Ditt mål är att må bra, allting kommer att bli bättre och du kommer att känna dig starkare.
Låt inga hinder stå i vägen för dig, och ibland måste man ryta till för att nå dit man vill.
Att göra sig obekväm ett tag är ingen fara, det finns nya ögonblick att ta tillvara.

Oroa dig inte för saker som ännu inte har skett, var dag har sina bekymmer och du tar dem efter hand.
Lugnt och metodiskt stakar du ut din framtid, vad vill jag med mitt liv?

Du har ett viktigt liv, ta hand om det, och du behöver inte styras av andra.

Lycka till!

/Berra

Jag vet ju så väl: min upplevelse räcker, den behöver inte bekräftas/förstås/upplevas av andra. Men så är jag där igen: svajar och tänker att jag förstör för lilltösen... Jag tycker inte att hon är påverkad av sambon, det är ju inte så att han alltid går och skäller; ibland är han lugn, snäll och typ harmonisk, men ibland är han stressad och brusar upp lättare, och ibland blir han jättearg, men det är ju som sagt varierande, och därför tänker jag att hon kanske har det bättre med oss båda än med oss enskilt...

Som vanligt stärker du mig Sorgsen, men jag vacklar... Jag kan svära på att jag hundra och åter hundra gånger lovat mig själv att jag ska och måste lämna honom, men sedan lägger det sig. Jag försöker hålla kvar känslan, men den försvagas (ända tills han nästa gång brister...). Är dessutom så feg: vet ju inte hur jag ska driva igenom och lyckas säga att jag vill flytta, dels för att jag är osäker på om jag gör rätt, dels (framför allt?) för att jag inte vet hur han reagerar: det är ju ett evigt pendlande mellan ilska, ledsenhet, hot osv...

Nej, jag förstår att våra ordväxlingar inte kanske spelar så stor roll, men det är ju vid flera av tillfällena som barnet också blir utsatt för hot osv, det är nog mest det jag hoppas kunna använda... Åh, fattar inte hur jag tänker: när jag läser mitt senaste stycke så förstår jag ju inte själv hur jag är skapad: jag tycker ju uppenbarligen inte att det är ok att bete sig som sambon gör, men ändå har jag inte kraften att bara säga "stopp, nej, jag diskuterar inte mer, jag har fått nog, nu separerar vi"... Så jävla klantig.

Men dina ord om tid gör ont - min lilla är ju så liten, och för henne är det ju en lååång tid att vara utan mig mer än ett par dagar eftersom hon aldrig varit det (bara en enda gång och då ringde hon ju flera gånger och bara bad mig komma hem)... Tanken att hon skulle vara hos bara honom och inte mig svider.

Berra, tack. "Håll fokus på det som är viktigt för dig, bara dig!" Jag jobbar på det, 24 timmar per dygn... Men det viktigaste är min flicka, och jag vet inte vad som är viktigast/bäst för henne...
Du har många klara, raka punkter. Jag tar till mig och försöker fokusera.

Ångest.