"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

Eken

Är lite osäker om jag alls borde kommentera här då jag ju tillhör andra sidan på forumet.
Men jag skriver utifrån det att jag varit med om liknade situation under min uppväxt. D.v.s. ena föräldern som var mycket svajig i humöret och periodvis väldigt aggressiv och kontrollerande.

Din flicka är kanske inte så gammal ännu men hur blir det då hon blir äldre med mera egna åsikter och alla revolter som hör tonåren till?
Hur kommer din man att acceptera detta? Genom att behandla henne på samma sätt som han nu beter sig mot dig nu?

För egen del vet jag att alla små elakheter då och då har sänkt min självkänsla. Alltid lite annorlunda än alla andra..?

T.o.m. efter att jag blev myndig och hade flyttat hemifrån har jag starka minnen kvar efter situationer då jag försökt hjälpa och få den av föräldern som underkuvade sig att ta hjälp av andra för att komma ur situationen..
Detta är enbart min situation som jag ville dela med mig av. Hoppas att du inte tar illa upp! :)

Alla behöver vi en egen oas av lugn och ro där vi är trygga ;)

Tack Eken, för dina tankar!

Tack för att du delar med dig. Jag är rädd för precis det som du skriver: vad händer när flickan blir större, står på sig på ett annat sätt osv... Och samtidigt så är jag så rädd för att jag ska göra fel. Känns som jag spelar ett gammalt band: jag ältar. Jag vet att jag bara borde lämna, men kan inte. Är rädd att flickan ska ta skada, att han ska använda henne emot mig, att jag itne kommer kunna göra det bästa för henne osv osv osv... Men jag laddar...

Berra,
har tänkt mycket på det du skrev:
"I framtiden kommer det bara att vara vid överlämningen av barnen,
och vilka helgdagar de ska få vara hos vilken av föräldrarna.
Vilka kläder de bär och vad de gör när de är hos den andra föräldern, är deras ensak.
Man kan inte styra förbi ens egna befogenheter, jag har sett det allt för ofta hos en del mammor."
Jag skulel kunna komma att bli en av dessa mammor. Och det är itne av elakhet, utan av skälet att jag levt i detta - där sambon inte vet när barnet behöver mat, inte tänker på att smörja in barnet med solkräm och hon bränner sig, inte tänker på att barnet måste kissa innan man sätter sig i bilen för en längre resa, inte tänker på att barnet kommer frysa iklädd bara förra vårens tunna jacka när det är -5 och snöigt... osv osv... Men jag ska tänka på det du skrivit...
Och det gör ont: det gör sååå ont att tänka att sambon som inte orkar med barnet en dag, hur ska han orka en helg? Det gör ont i mig att tänka på hur mycket ignorerande, skuldbeläggande, skäll flickan ibland kan få utstå när jag är med och avlastar, men hur blir det när han är själv med henne?

Ja, jag är så fruktansvärt osäker. Så rädd att det ska bli fel... och samtidigt vet jag att detta inte är rätt: kan inte leva så här.

blir tydliggjord, att du sätter ord på den. Jag skriver bara kort

- Det kan bli så att sambon inte orkar med barnen och att deras kontakt glesnar ut. Det har jag sett ganska många exempel på.
- Det kan bli så att sambon lär sig.
- Det kan bli så att han snabbt hittar en annan som det fungerar med - eller inte.

I många, troligen de flesta familjer som delat på sig lever barn olika liv. Ofta blir det bra.

Du kan omöjligt veta hur det kommer att bli - och ändå vet du att du måste våga.

Det är så bra att du skriver och sätter ord på din oro. Fortsätt med det.

Styrkekram! / mt

Sorgsen

...delar åter med sig av klokhet, tydligt och varmt.

Ett delat boende ändrar ju sig också hela tiden. Mitt äldsta barn träffar en annan och de har börjat planera flytta ihop. Jag kan bara hoppas att det inte får tråkiga följder, det blir mina barn- dina barn i skiftande åldrar, heltidsbarn-varannanveckabarn-varannanhelgbarn, plus exens viljor tillsammans med deras nya familjer. Allas vägar kommer ju någon gång korsas...

I er nuvarande situation läser jag det som att det inte finns något utrymme för ett gemensamt lugn. Lugnet verkar vara mer ett standby-läge, ett läge jag kan känna igen mig i, den där ro'n där man ständigt är beredd för antingen väja eller kontra.

Kram

Fick ett samtal från en kollega idag. Några kollegor vet lite om min situation, och jag skäms nu - nu är lugnet här och jag tänker återigen att jag överdrivit.
Jag mår så dåligt och vet att det hänt/händer, men oron över att flickan inte ska få det bra raserar hela min plan. (Jag skulle bo hos kära bror nu, men jag är inte där...). Som du skriver Mt, jag tror inte att sambon skulle orka med barnen, men bara tanken att han skulle göra det är hemsk, att han skulle orka känna å ena sidan bra men samtidigt tänker jag då själviskt nog att då kommer jag ju vara utan barnet så mycket, och sista grejen som också SOrgsen är inne på: alla delade familjer, allt "mina barn- dina barn i skiftande åldrar, heltidsbarn-varannanveckabarn-varannanhelgbarn, plus exens viljor tillsammans med deras nya familjer" - åh, ska jag vara den som förstör för vår familj?

Men som du skriver Mt:
"Du kan omöjligt veta hur det kommer att bli - och ändå vet du att du måste våga." Ja, för så här kommer jag inte överleva. Jag klarar inte av oron, oro över missbruk, oro över hur jag behandlas, oro över vad som komam skall för barnet, oro över relationen, fasa för att leva ett liv i total avsaknad av lycka.
När jag är med flickan så är jag lycklig, men jag har en ständig hjärtklappning av oro över hur det ska bli. De gånger jag känner mest harmoni, mest lugn och mår som bäst är när jag och flickan är själva och jag vet att sambon kommer vara borta några dagar - och där har jag svaret svart på vitt: jag mår bäst när sambon är iväg. Och ändå vågar jag ju inte - av rädsla för att jag inte ska få göra det bästa för mitt älskade barn...

Rätt Sorgsen: vi har ju ett lugn ibland, men det är ändå något slags standby-läge där jag är beredd på att antingen behöva försvara mig, anpassa mig eller hålla mig undan. Den största delen av tiden just nu är det ju absolut lugnt, men känslan finns ändå där. Och på många sätt är han kvar i ett starkt missbrukande och jag vill inte vara en del i det, jag har gjort min del av det. SJälviskt kanske, men ...

Lelas

flygcert-vännen. Nu skriver du att du skäms, igen. Jag önskar så att du skulle kunna sluta med det! (Ja, alltså, inte att skriva utan att skämmas, såklart...) Du har ingenting att skämmas över!

Och jag tänker så här (kanske låter jag lite hård nu, men du vet att det är av omtanke om dig, eller hur?):

Du har sagt till sambon att du vill separera. Bra! Men, om du nu inte gör verklighet av det, så kommer sambon att tolka det som: "Hon överreagerade, jag kan fortsätta som innan, för hon menar ju ändå inget med att hon hotar om att lämna mig. Och om hon inte har nått sin gräns ännu, ja då kan jag ju till och med öka takten lite i mitt beteende mot henne. Hennes gräns är inte nådd, och alltså behöver jag inte ändra på någonting."

Alltså: du MÅSTE ta dig ur det här.

Du tror att du stannar för flickans bästa, men du behöver inse att det är att lämna som är flickans bästa. Att stanna nu det är att bevisa för både dig själv, henne och sambon att det är ok att han beter sig så här. Hon kommer ha en bild av att en relation får lov att innehålla våld, hot, trakasserier, missbruk och skräck.

Du. Måste. Lämna.

Du är på rätt väg, vännen min. Ge inte upp nu. Du fixar detta, du kommer att få den styrka du behöver.

Kram, gumman, var rädd om dig!
/H.

Sorgsen

...Lelas.

Om du är kvar nu gräver du ett nytt djup i gropen du redan sitter i.
Var ska du dra nästa gräns för att lämna om du inte går nu?
Vad finns kvar att förödmjuka?
Vilka kärleksfulla handlingar i tvåsamheten har du fått uppleva sista månaden?
Ställ upp en för och emot lista om du känner dig villrådig. Då ser du vilket som väger tyngst.

All din oro är normal.
Skäms gör du för att du inte vill kännas vid hur du egentligen lever, om jag uppfattar det rätt.
Varför ser ditt liv ut så?
Vad har du gjort?

Måste lägga in ett veto i din kommentar om "förstöra min familj". Så ser inte jag på det och inte de heller, de är lyckligare och gladare än sista åren de var kvar i sina respektive äktenskap.
I mitt barns fall så var den skilsmässan ett föredöme, också deras nya förhållande...jag och äldste pratade igår om just kombinationen mitt barn erfarit. Min totalt katastrofala utveckling av separation mot deras nästan friktionsfria och den nya partnerns mera "normala" med lite smågnabb. När jag skrev hade jag mer i åtanke att de kommer stå inför en ny familjebild med nya ställningstaganden. (Nya har tonårsbarn och mitt barn är småbarnsförälder fortfarande, lite skillnad ;) )

Livet rör på sig, blandar gott och ont.
Själv ser jag det som rikedom!

Kram

Skrev igår och suddade, skrev i morse och tappade bort det. Kanske meningen så - jag blir upprörd när jag läser... Jag måste fråga: är det en (1) person som skapar en bra relation? Är det en (1) person som förstör en familj? Är det inte så att alla bidrar, alla är delaktiga i det som är? Alla (utom små barn) har ansvar i ett sammanhang. Inte kan väl din sambo heller ha det bra i relationen?

Jag måste fråga igen - och du behöver inte svara:
Hur har ditt liv gestaltat sig före du träffade och gick in i relationen med sambon?
Vad bär du med dig?
Var finns ursprunget till ditt (över)stora ansvar?
Var har du lärt dig att just du ska bära så tunga bördor?
Är du så här villrådig i andra frågor också?

Jag menar att fråga av omsorg, inte alls som kritik!

Vet du, barn klarar av att kissa vid vägkanten, begära mat när de är hungriga och att ha "fel" jacka enligt årstid och väder - mer bekymrad är jag över ignorerande, skuldbeläggande och skäll. Jag förstår och tar din oro på allvar - men du hjälper ingen genom att gå under själv. Ta till dig ALL hjälp du kan få i din näromgivning. Ni behöver det. / mt

Framtidsdrömmar

Ville bara titta in och säga att jag följer dig i dina tankar!
Kram

Återkommer till rubrikvalet längre ner...

Ja, Lelas: skammen i mig är djupt rotad: under våra år tillsammans så skämdes jag i början över att jag levde i ett förhållande som gjorde mig så lycklig, men som också kunde trycka ner mig så, och skammen låg ju i att jag alltid försvarade/sa att allt var bra. Till och med på en rak fråga om sambon slog mig svarade jag övertygande nej (trots att han då hade slagit mig, något som inte händer längre). Och skammen har varit kvar, men är idag vänd till att skämmas över att nu har jag berättat för en del om hur det är, men ändå stannar jag...

Lelas, du stärkte mig idag: när jag läste dina ord om mitt hot om att separera och hur han kommer bara se det som tomma ord så kände jag att jag måste stå på mig. SItte roch laddar precis nu för att säga till honom att jag imorgon kommer bo hos brorsan ett tag (orkar inte nu säga att jag inte kommer tillbaka, eller i alla fall inte planerar att komma tillbaka).
Om du visste vad dina ord var viktiga, Lelas!! Just idag tog de skruv så otroligt!

Sorgsen, så rätt du har:
Nästa gräns? Min samtalsterapeut ställde mig frågan vad som skulel krävas för att jag ska lämna och det är tragiskt för jag har ju så många gånger bestämt mig för att lämna och sedan inte följt det. Jag har ingen gräns längre, för alla mina gränser har bara flyttats bort, jag har passerat allt, så det är för sent: jag måste lämna nu.

Mt: Jo, alla är delaktiga, alla bidrar, men sambon är såå snabb med att tala om att han bidrar med allt det positiva och jag med inget, jag försöker ta upp att han inte helelr verkar nöjd, men han tar bara upp att han vill leva med mig... eh...

Innan vi träffades så hade jag bestämt mgi för att leva ensam resten av livet, eftersom jag blivit bränd i en tidigare relation.
Jag brukar var väldigt säker på vad jag vill och hur jag tänker, men i relationen är allt tvärtom... Vet verkligen inte varför?

Jag vet som du skriver att "barn klarar av att kissa vid vägkanten, begära mat när de är hungriga och att ha "fel" jacka enligt årstid och väder", men det är just vad som händer när de säger att de behöver kissa, äta eller fryser: ibland går det bra, ibland blir pappa väldigt arg och gapar om att "du kissade ju förut, eller vi har ju ätit... Det gör ont.

Nu kommer han hem och nu ska jag säga något... puh. Smårädd. Lycka till, till mig själv, kära N!!

"Jag gillade inte pappa när ni blev ovänner förra gången"

Idag sa flickan plötsligt i bilen "Jag gillade inte pappa när ni blev ovänner förra gången" och efter lite öppna frågor om vad hon menade, hur hon tänkte osv så var det att hon blivit rädd, att pappa varit dum osv... Svider.

att ditt samtal med mannen gick "bra" - att han inte reagerade så att du tillbringat natten i rädsla. När jag läste så var min tanke: Nej, varför säger du, så här inför natten? Vänta tills imorgon...

När du skrev "ska jag vara den som förstör för vår familj?" - har du då gått in i hans bild och tankemönster? Jag ville att du tänker efter om du verkligen tycker så. Är det så, att i TANKEN vet du att alla bidrar, till bra eller dåligt, men ändå så tar du ANSVARET på dig? Så blir det för mig när jag läser. Han verkar inte vara beredd att vilja se på sin del...

Jag anade och befarade att det är så som du beskriver med barnet och barnets behov... hans oförmåga att möta dem. Och jag förstår din oro att lämna barnen till honom utan att du är med som stötdämpare... Att du känner dig som fångad i en rävsax. Du är inte ensam om det. Och så skäms du för att inte kunna välja...

Nu hoppas jag att du haft en lugn natt och åker till kära bror eller annan trygg plats när dagen kommer. Och att du gör ditt bästa för att lägga skammen i första bästa sopkorg närhelst den dyker upp. Kram / mt

Sorgsen

...allt fungerar för dig.

Det där med gränser, eller den ofrivilliga utvecklingen till det gränslösa, känner jag igen. Jag är själv förvånad över att mina har raderats ut i relationen. Som du, har jag klart för mig vad jag anser vara ok och inte. Det kroniska överskridandet raderar dem och till slut far allt ut i ett gränslöst intet eller kaos. Inget är heligt längre eller av värde eller ens finns.
För hålla min tanke så klar som möjligt går jag tillbaka till den där grundplanen. En form av "utvärdering" blir det automatiskt med hjälp av tiden, inte minst genom att läsa tillbaka i min tråd här.
En dag i taget, en sak åt gången- det viktigaste först!

Tänker på dig

Kram

... och känner mig rätt utanför i deras familjeidyll, men samtidigt mer avslappnad än hemma!!!

Ja, sambon och jag är inte eniga på något sätt, men jag och flickan är inte på samma plats som honom just nu. Det kommer bli ett kämpande nu, men det känns också lite skönt: jag har en tids fristad, men får se hur jag gör nu... Han har klargjort att han vill ha flickan mycket och vi får se hur det ska bli.

Kanske har du rätt Mt: skulle kanske itne ha pratat på kvällen, men samtidigt så har han varit lugn det senaste och när flickan sover är bästa tiden att prata.
Jag vet att jag gjort allt för attd et ska funka, men det har itne hjälpt, nu är jag rädd att jag ska förstöra mer än göra något bra, men det är också så konstigt eftersom han säger att han tar på sig saker, men sedan är ändå allt mitt fel.
Tack Mt, för ditt stöd!

Sorgsen, idag ringde en ny-gammal vän. Vi pratade länge och hon fick mig att minnas många många saker. Det här med gränserna äter ju upp mig. Det har hänt så mycket och ändå har jag glömt så mycket. Ibland när jag berätar om en händelse så kommer det upp fem andra i minnet... och det gör så ont att jag förträngt, att jag låtit mitt liv bli så här. Men jag hoppas att jag är på väg nu. jag ska göra allt för att mitt lilla hjärta ska få det så bra som det går. Jag förstår inte hur jag ska orka leva ibland, när jag är så trött, det gör så ont och jag är så paralyserad i situationen att allt tycks bli pannkaka och jag bara önskar att det hände något drastiskt... Men jag ska göra allt för att mitt barn ska få det så bra som det är möjligt. Jag ska göra mitt yttersta för att lösa allt.

Jag har tyvärr itne orken att läsa igenom min tråd nu, inte heller mina dagboksanteckningar från det senaste halvåret, men minnet finns ju kvar, eller i alla fall en stor del av et. Men en dag ska jag ta mig igenom mina anteckningar och jag hoppas att jag den dagen känner mig helt säker på att jag gjort rätt.

En dag i taget.

Lelas

Åh flygcert! Jag sitter här med gråten bakom ögonlocken och gåshud på armarna!

Du gjorde det! Du lämnade!

Jag är oändligt stolt över dig och önskar dig inte styrka och kraft nu, utan vila och sinnesro. Stanna nu kvar hos din bror, låt dig falla i hans armar.

Ikväll är min aftonbön om dig en bön av tacksamhet. Du gjorde det.

/H.

PS. Skriv upp det där som flickan sa om pappa på en lapp och lägg den i din plånbok. Ta fram den när du tvivlar på om du har gjort rätt. Den är ditt bevis på att hon har uppfattat vad som har pågått och att du har gjort rätt val, för henne.

markatta

Så skönt att du kan känna att du är mer avslappnad där. Du beskriver ofta hur trött du är så nu behöver du ju få vila upp dig lite. Du har kommit långt. När man börjar en sådan här resa ,så var det i alla fall för mig, svårt att föreställa sig att den skulle vara så jävla lång. Men det är den men jag får känslan av att du nu har bestigit ett av de brantaste partierna. Klart du är trött då. Var stolt över att du lyckats ta ytterligare ett steg i rätt riktning! Jag är stolt över dig!

Och du, det du skrev att du är paralyserad i situationen, det är du ju inte. Du själv fattade ett beslut om att det bästa för dig och din dotter vore att bo hos din bror ett tag, och fullföljde det. Där var du aktiv i ditt eget liv.

Kramar till dig!

att du tog dig iväg och att det gick "bra"!

Förstår samtidigt att det inte är enkelt att vara "inneboende"... Kan någon, soc?, hjälpa dig att söka en egen bostad? Eller skulle du kunna bo ett tag på kvinnohuset? Och brorsan förstås hjälper säkert till. Det skulle vara viktigt nu att du inte går tillbaka för att det blir obekvämt med boendet.

Det här med gränserna händer alla - jag tror faktiskt alla - som lever (för) länge i en svår situation eller "sjuk" miljö. Det ska de veta och kunna på Soc och i synnerhet på kvinnohusen. Jag sätter en länk om Normaliseringsprocessen så kan du läsa om och när du orkar - finns också beskrivet på Tuvaforum. http://www.varningstecken.n.nu/normaliseringsprocessen

Kram,kram - sov och vila men släpp inte taget om ditt eget liv! / mt

PS Jag klistrar också in en text ur en Handbok utarbetad av Familjefrid Sunnerbo. Den ligger på nätet.
Läs det sista stycket - det handlar om dig:

Normaliseringsprocessen för kvinnan. Fritt sammanfattat efter Eva Lundgrens modell.

I våldsprocessen utvecklar kvinnan strategier, dels för att förhindra att våld uppstår,
dels för att överleva i relationen. Detta sker genom att:

1. Kvinnan förskjuter orsaken till våldet: I början kan våldet förklaras som en
olyckshändelse eller genom yttre orsaker som att mannen är trött, har haft det
tungt på jobbet, blivit arbetslös eller liknande. Med tiden förekommer våldet i
relationen utan några förklarliga orsaker. Kvinnan börjar bygga upp
skuldkänslor inför våldet och känner sig själv ansvarig för det som sker, något
som mannen också ofta framhåller, ”hade du inte sagt si eller så hade jag ju
inte behövt slå.”

2. Kvinnan tappar referensramar: När kvinnan utplånas psykiskt tappar hon
referensramar för vad som är ”en vanlig och en våldsam mansroll.” Hon
anpassar sig till och underkastar sig mannen. Han är den som bestämmer
vad som är tillåtet eller inte, och det som var tillåtet igår kanske inte är det
idag. Gränserna för vad som är acceptabelt eller inte suddas ut gradvis.

3. Kvinnan isoleras: Genom isolering från sociala kontakter kommer mannen att
dominera kvinnan känslomässigt och hon blir beroende av honom. När alla
andra kontakter skurits av har hon ingen att ”stämma av” med när det gäller
vad som är ”normalt” eftersom mannen utgör hela hennes referenssystem och
är normgivare.

4. Kvinnan utsätts för växling mellan våld och värme: Genom att mannen
alternerar mellan våld och värme sjunker successivt kvinnans självförtroende
tills hon helt anpassat sig till mannens våld och hans motiv till våldet. Hon
börjar se sig själv med mannens ögon. Det känslomässiga beroendet till
honom förstärks. Han som gör allt det hemska är också den som efteråt
pysslar om och tröstar. Detta skapar en stor förvirring hos kvinnan och hon
kan inte längre tänka klart.

Beskrivningen ovan är en process som gradvis påverkar kvinnans personlighet.
Kraften till förändring försvinner och den negativa självbilden förstärks. I detta
läge är det svårt för kvinnan att själv förändra sin situation, hon behöver hjälp
utifrån. Det är viktigt att minnas att personligheten hos den våldsutsatta kvinnan,
som i den utomstående betraktarens ögon kan verka underlig, är en effekt av
misshandeln, inte orsaken till den.

Sorgsen

...av dig att lämna och skönt att flickan är med dig.

I min tråd sa Lelas jag skulle andas. Jag säger detsamma till dig.
Andas!
Vila själen och kroppen!

Att vara "inneboende" är obekvämt men njut lugnet. Min erfarenhet är att barnen inte upplevde det som jag, om det kan vara någon tillfällig tröst. Jag hade ju så gärna velat erbjuda ett "riktigt" hem. Det hade jag inte råd med och de första åren bodde de ju var hos sin far och jag i min studentlya långt bort. Därför umgicks vi nästan alltid hos min släkt på orten där de hade sina kompisar.

Dagböcker, jag skrev mycket och de ligger i en hög nu, du påminde mig om att jag inte gjort mig av med dem. För många år sen brände jag all korrespondens från skilsmässan och dagböckerna ska samma väg.
Det är inget för andras ögon när jag en dag lämnar jordelivet.

Lita på tiden, den arbetar för dig!
Ett litet steg är lika viktigt som ett stort.
Du tog ett jättekliv så vad med några små idag. Sömn kanske?

Kram

Va stolt över dig själv!

Tack. Ett så öppet, innerligt och varmt tack.
Tack för allt ert stöd sedan jag började skriva här och ett varmt tack för det ni skrivit sedan igår.
Mycket på grund av ert stöd sitter jag här idag och byggde upp mig själv för att våga lämna. Jag hoppas inte och tror inte att jag kommer gå tillbaka heller, men när jag ser hans tårar så vill jag bara hålla om honom.

Ja, Lelas, jag gjorde det... (Och nu har jag precis skrivit en lapp och lagt i plånboken med orden "Jag gillade inte pappa när ni blev ovänner", fint råd!!)
När jag läser om dig och din mans resa så känner jag ofta att jag borde ha kämpat mer, att sambon kanske en dag kommer att må bra/bättre och att jag gett upp för lätt, men jag försöker se att jag faktiskt har kämpat, att han har ett beteende som trycker ner mig och får mig att må dåligt, att jag faktiskt håller på att tappa livslusten pga vår relation. (Jag är ofta inne i tankemönstret att jag känner att jag mår så dåligt, att jag inte förstår hur jag ska orka leva mig igenom detta, att jag tänker att jag ska bli påkörd/överkörd och därmed slippa ta steget själv, men heller inte behöva leva...)

Markatta, jag känner mig mer avslappnad! Och bara grejen att jag inte behöver känan att jag har ett extra barn som jag ska plocka upp efter, städa efter och fixa mat till, det har tagit mycket energi det också...
Du har så rätt: jag är ju inte helt paralyserad: jag tog steget!! Jag är lite småräädd, men jag har genom min planering och mina förberedelse (en sak i taget...) lyckats komma ifrån honom så att han, ja inte att han är med på det, men han hotar mig i alla fall inte...!

Mt, ja, det gick "bra"... men det kommer bli jobbigt, svårt och allt, men jag tror att det kommer vara värt det!
Har kollat med soc om bostad, det finns inga möjligheter, men jag har lagt ut många trådar och försöker hoppas att det ska lösa sig. Bostad känns viktigt för att jag skulle ha lättare att göra något bra för flickan och känna att jag är stabil osv...
Kan bo hos brorsan med lätthet i några veckor, det är ok med dem, och de har sagt att jag får bo längre om jag behöver, men jag vet inte om jag mäktar med det? Det känns som sagt just nu bättre än innan, men inneboende länge känns inte lika "kul", lätt.

Tack för länken.
1. Ja, jag har förklarat hans psykiska våld (och ibland mer handgripliga, men inte helfysiska)med att han druckit, att han jobbat mycket, och jag har kunnat förstå hans förklaringar att han blev så arg/ledsen/besviken på mig, men däremot har jag aldrig tyckt att det varit ok.
2. Jag har tappat referensramarna för vad som är ”en vanlig och en våldsam mansroll.” Jag är osäker på om alla män skulle reagera på samma sätt över saker jag gjort/sagt, jag vet inte vad som är normalt och blir då osäker.
3. jag har varit ganska avskuren men inte helt: har inte velat ringa eftersom han ibland kommenterat mina samtal coh vad jag sagt och ifrågasatt det, jag har inte kunnat träffa kompisar hur länge jag vill eftersom han ibland blivit sur för att vi varit på ställen där han anser att man raggar, eller för att han tyckt att jag varit borta för länge... Men jag har tagit upp en del kontakter mer igen.
4. Han växlar: den största delen av tiden är han ju rätt normal, snäll, lugn och emellanåt är han helt galen och emellanåt så överdrivet snäll... Men det är ovkså det som gör att jag tror att jag handlar fel just nu... Jag kanske bara överdriver, för han är ju allt som oftast ganska normal, men det är ju bara så himla jobbigt att inte veta... Att jag har lämnat är ju framför allt för att jag följde hjärnans tankar "detta går inte, jag har bestämt mig så många gånger för att lämna; nu vet så många hur jag har det, jag måste lämna så de inte tro att jag är galen" och kvar är väl samtidigt hjärtat - jag kan ju inte säga att jag älskar honom, men jag kan inte säga att jag inte älskar honom... och min medkänsla är svår: jag lider med hon när jag ser hur ledsen han är.

Sorgsen, men medsyster. Jag har en bild av dig i mitt huvud och den ger mig lugn.
Ja, som di skriver: som vuxen vill jag ju ha ett fast boende, dels för att det känns mer riktigt (och för att jag vill kunna kontrollera, känna att jag har koll) men också för att ge barnet "mitt hem"; nu pratar hon då och då om att hon vill hem till sitt hus, och det är klart för det är där hennes saker finns, hennes liv, allt det vi brukar göra...

Jag förstår dina tankar om att bränna dagböckerna och jag vill itne heller spara alla mina anteckningar, den dagen då jag säkert vet att jag itne behöver dem, men jag är så fast i mina tankar om att det inte är så illa som det nog är, att jag överdriver osv, och det behöver jag ha kvar för att veta att om jag blir osäker så kan jag gå tillbaka och läsa om det och förshoppningsvis känna att jag gjort rätt!

"Lita på tiden, den arbetar för dig!"
Tack, jag hoppas det!!

"Va stolt över dig själv!" Tack Sorgsen!!
Och jag hoppas att du får det bra! Jag läser i din, och många andras, tråd/ar varje dag, men jag ahr inte kraft nu att kommentera, men jag tänker på dig och alla andra!

Nu ska jag snart sova. Och imorgon ska jag ha en vilosam dag, en lugn dag. Hoppas jag.

Lelas

Det konstiga är att det är precis tvärtom... jag är övertygad om att vi är där vi är idag, jag och maken, för att jag var svag. Inte för att jag var stark, inte för att jag kämpade. Utan för att jag gav upp. Först då kom vändpunkten.

Alltså har jag inte kämpat hårdare än du. Jag är svagare än du.

Men, jämförelserna spelar egentligen ingen roll. Det viktiga är att du gjorde det!

Kram, vännen. <3

/H.