Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

Sorgsen

...nu har jag komprimerat ner mina ord/önskningar på papper, lagom stort att ha i plånboken.
Gud, så ledsen jag är, och imorgon ska jag jobba förmiddag och eftermiddag...påsarna under ögonen är säckar nu!
Senaste månaderna har gett mig lite grågrönblå ringar under ögonen, det har jag aldrig haft tidigare...skrattrynkorna runt ögonen har däremot rätt vinklar fortfarande.
Finns alltid något positivt i allt elände ;)
Så tacksam jag har ett jobb fullt av energi, utveckling, framåtanda, känslor, skratt, gråt, kramar, sammanhållning, utmaning, kritik, uppmuntran, diskussion, initiativ, nytänk, engagemang... ren terapi...

Nattkramar...blir blöt handduk över ögonen innan sömn

till det som nästan känns som dagen D... Härligt att du kan se skrattrynkorna - den här erfarenheten kommer också att lämna några spår som du kan betrakta i efterhand... då när du vet hur det blev...
Härligt också med jobbet som du tydligen orkar hålla som en frizon - även det känner jag igen. Ta på sig yrkesjaget och fungera. För mig har det varit ett skydd som också haft ett pris.

Din text om vad som ställer till de i hans kamp att "bara hålla sig nykter" och hur konflikter kan leda till återfall... hmmm - det luktar hot och överläggande av ansvar i mina öron. Just det där, hur han låter sitt (Obs - att han låter sitt...) illabefinnande gå ut över dig tänker jag att du ska ta fasta på. Precis som Lelas skriver och som jag läste på den där tavlan så ger hans illabefinnande inte honom rätt att plåga dig. Och det gör han uppenbarligen; med gliringar, tystnad, flinande, fnysande och att allt lämnas öppet som ett oläkt sår. Just i det att vi uthärdar och ursäktar sånt förgiftande beteende för att "han" i första steget är full och därefter i torrfylla, vita knogar... och jag kan fylla på med skuldkänslor, skam, ångest, sömnlöshet.... det är vårt medberoende i ett nötskal. Jag tror att både du och jag i det har kunskap som kan vara en rikedom men också en fälla.

Jag tänker på dig idag! Tusen styrkekramar strömmar oavbrutet genom luftlagren till dig! / mt

Sorgsen

..ödmjukt för dina eftertänksamma ord.
Det är så lätt att hamna i de direkta händelserna för mig och svårt hitta de där övergripande uttryckssättet. Just för att jag står mitt i.
Min historia är lättare att greppa i rubriker eftersom det har blivit just historia.
Det jag får av dig, mulletant, är som en skänk från ovan. Du hjäler mig samla ihop och lämna bort detaljerna. Tusen ödmjuka tack...

Jag vet inte hur många gånger jag börjat prata med maken under våra år men inte en gång har det avslutats med ett förstående. Däremot har ag fått mina ord kastade i ansiktet vid senare tillfällen. Sista försöket som bara var välmening och positivt, kravlöst, bemöttes med att han väbde ryggen till och fnös att det där har du sagt innan.

Därför har jag känt att en tredje person måste finnas med, tillsammans med andra är han ju snäll och trevlig. Med en terapeut som finns knuten till behandlingshemmet kan han inte smita undan.
Någon tredje person finns inte med idag, tyvärr, men jag ber en stilla bön om att det blir en fortsättning och att denna dagen bara blir en bra fortsättning på "den gyllene halvmetern" ;)

Kramar

säger din alkis om att följa med till GiG ?
Och tror du mig om jag har gjort som Leif GW Persson och skrivit svaret i ett igenklistrat kuvert ? :-)))

I vilket fall hoppas jag att vi möts där :-)

lillablå

Jag håller tummarna för ett bra återseende!
Fokusera nu på vad DU känner och vill, så får han ta ansvar för sig!
Tror att det är det viktigaste nu, att han vet det, att han har ansvar för sig, sitt mående, och hur han behandlar dig! Det är INTE ditt ansvar, som du mycket väl vet...
Håller tummarna och tänker på dig!!!
Kramar!!!

Sorgsen

...nu packar jag ihop lite prylar som kan lämnas kvar hemma och snart tar jag mig till flygplatsen.

Jag har haft två ingående samtal med kvinnan på hemmet. Nyttigt!
Jag känner mig inte ledsen, inte stressad eller nervös. Lite märkligt...
Men, jag är van jobba under stor press och känner igen mekanismen i mig. Nu har jag bestämt mig så nu är det bara hålla fast i det och köra!
Hela situationen är så sjuk och jag gör, som mulletant skrev, faller i fällorna i kunskapsoceanen.
Jag HAR inget som stressar mig men heller inget som gör att jag behöver vänta. Väntan ger honom bara mer makt över mig och det finns inget i hans nuvarande beteende som visar på tillfrisknande. Det är bara uppgifter som blir ordentligt och noggrannt lösta, intellektuellt, tyvärr...
Jag har ingen mandat att analysera eller tycka något alls om det egentligen, det är hans liv och val, men jag är inte blind och har tillräckligt mycket livserfarenhet att jag vågar sticka ut näsan och säga det.
Det är bara tråkigt att det är så och gör mig ont...

Kanske behöver jag inte läsa upp något utan bara tar mina prylar och går.
Om några timmar vet jag...

Kram på er all kloka vänliga tuffa enträgna härliga medmänniskor

Sorgsen

Ja, vi får väl se...medlemsavgiften betalade jag in för flera veckor sen så jag är väl berättigad vara med ;)

Jag jobbar då men kanske jag kan vara ledig lagom länge för kunna vara med. Om inte annat så för att träffa dig Adde :)
Kram kram

Sorgsen

...nu...
Han har stuckit och är långt ifrån glad att jag kom hem.
Exakt som i psykisk misshandel så bär jag skulden och visar dåligt uppförande i att komma hem oanmäld...?! Sjukt! Sa till honom att han kunde ju blivit glad över att jag kom, det hade varit normalt i mina ögon.

Han älskar mig inte och vill skiljas.

Framkom däremot något nytt:

Helt enligt varningssignalera för psykiska misshandlartyper, så "minns" han inte och "kan inte föreställa sig" att han för några veckor sa att han älskar mig och att vi ska klara detta tillsammans.

Hankänner ett sånt förakt för mig och i gallan han spydde ur sig förstod jag att han gått runt och irriterat sig på delar jag framförde på anhörigblanketten han läste tillsammans med sin terapeuten. Jag kontrade med att jag kan se att det gjort honom ledsen och att vi kan prata om det. Jag frågade också omhan minns något av det andra, (vilket var mycket och innerligt) . Det han tog upp var nämligen bara sånt som handlade om vad som hänt med mig pga missbruket, typ viktökning, att jag ser återkommande mönster i berättelser från hans tidigare liv. Detta "ångrar" han att han sagt nu när jag "tolkat" in alkoholismen.
Flera gånger frågade jag vad allt det andra jag skrivit gett för tankar...det vägrade han svara på.
Han och terapeuten hade inte heller fattat detta med forumet, att de fick nick och inloggning, det som störde honom var mina ord att jag inte skrivit ner detaljer pga inte röjas helt här inne. Det trodde han var menat mot behandlingshemmet, att de hade diskuterat varför jag inte ville röja för dem vem jag var???? Långsökt när jag minns hur jag uttryckte mig men kan ju vara så att de bda missförstod. Detta tog maken som att "jag tror jag är märkvärdig, som om jag tillhörde kungahuset"???
Ja, på den nivån är snacket, ja, mer, gapandet från honom. För ja har ju gjort honom arg och förstört hans dag och helg nu!

Han uttryckte sig flertalet gånger om hur lite jag förstår och att vi aldrig haft ett bra förhållande.
Jag menar vi har haft det, överygad vi kan få det, men att vi måste ha hjälp utifrån för att inte hamna där vi hamnar, typexempel sitation här och nu. Han kastar saker, jag hänger på med ord, mängder av ord för att nå fram....KAOS!
Nu är han ute på "ärenden som planerats" "jag har satt ribban genom att komma hem oanmäld, respektlöst" att han valt inte prata med mig hör visst inte ihop med det enligt honom.

Jag känner egentligen inte så mycket. Var på Al-anon i morse så jag hade skydd av den där "extrahuden". Just sett filmen "when love is not enough" och nu messar med min bror. Han och hans fru blir de första som får del av min situation nu. Sagt jag behöver prata. Vi ska laga mat ihop nu...

Maken blev irriterad över min ankomst vid 23-tiden och inatt blev det hårda ord. Sen somnade han och när jag la mig tog jag i honom och bad om en kram, märkte han var vaken. Den blev en blixtsnabb högerarm där mitt hals blev fastklämd i hans armveck och han tryckte till så det knakade. Jag kom i chock, väl därför jag inte har så ont mentalt.

Ett annat typiskt tecken på mannens behov att kontrollera mig var att jag önskar vi kan prata och visa varandra den respekten att prata de dagarna jag är hemma.
Det enda som var viktigt för honom få veta var hur länge jag stannar. Så, liksom hans alkoholfriadagar planerades in efter våra dygn/veckor tillsammans, planerar han nu vara motfalls och odräglig, oåtkomlig tills jag lämnar igen.

Herre Gud, så sjukt detta är!

Nu iväg till min härlige bror, alla mina syskon är mina favoriter, men just vi två har en alldeles extra god kontakt. Liksom hans sambo...
Tackar för att jag har alla dessa sunda människor runt mig plus ett toppenjobb! Det ger mig sån styrka!

Och er här inne, ni har hjälpt mig få distans i sörjan!

Jättekram

inte igen det där beteende hos en alkis ?? Dum fråga som du kanske inte kan svara på men.....Går han på benzo eller annan typ av droger ?

Är han eller har han varit erbjuden halvvägshus ?

Kram !!

lillablå

Vilket mottagande... Han verkar verkligen inte vara nykter/drogfri...
Hans beteende är inte ok! Våld är inte ok!!! Strypgrepp är inte ok!! Att behöva be om lov att komma hem är inte ok!! Att kasta saker omkring sig, ett indirekt hot mot dig, är inte ok!!
Skönt att du har en god bror med sambo att få stöd av nu...
Skönt att få prata av sig med människor som inte dömer...
Prata och berätta om allt!!!
Hoppas ni får en lugn kväll!
Stora och varma Styrkekramar!!!
/k

Sorgsen

...benzo.
Inga droger eller alkohol sen 6 veckor, exakt idag!

Halvvägshus var meningen men han och båda deras terapeuter var gamla suparkompisar, varav ena utvecklats till bråk och slagsmål.
Så ligger det till, efterbehandlingen nu är ett möte i veckan någon månad. Alltså ingen sjukskrivning utan a-kassa och deras regler.
Riktigt dåligt med andra ord! Hans ekonomi blomstar inte precis och jag kommer från nu ha få möjligheter åka hem på länge och hans ekonomi tillåter inga resor.
Jag bjuder gärna, det har jag gjort hela vår tid. Just nu är det extra känsligt bara, han tar min hjälp som att jag visar kontrollerande. Svårt för mig se men kommer inte bjuda om han inte för det på tal själv.

min bild, genom din text, av din man gör mig alltmer konfunderad och tveksam... Kanske det är din tveksamhet jag känner? Kanske bilden trätt fram och blivit tydligare under processen när du skrivit?
Var rädd om dig, hoppas du ska sova gott! Kram /mt

Så ledsen jag blir för din skull när jag läser det du skrivit. Du är värd så mycket mer, så mycket bättre! Du behöver inte ta det där, han får inte göra så!

Överlever du/din kärlek om ni helt enkelt inte ses, om du väntar ut honom nu när han beter sig så här? Vill du att den ska överleva? Orkar du vänta?

Har du satt en gräns, hur länge får han bete sig illa mot dig innan det måste vända?

Ta hand om dig, du är värd det bästa!

Varma, varma kramar!

Sorgsen

..tack för dina ord och frågor.

Nej, jag har ingen exakt gräns.
Jag accepterar inte hans beteende.
Kärleken sinar också, just nu är jag över på andra sidan.
Jag går inte runt och väntar på några tecken i en eller annan riktning.
Om det sägs något tar jag in det och om det inte sägs något för att utöva makt är det ett tydligt tecken att jag fortsätter min väg ensam men fortfarande gift.
Om maken visar vilja till förändring hänger jag på, om inte kommer det visa sig. Jag skulle gissa snart.
Jag lägger inte över ansvaret, jag väntar inte ut, jag har bara en annan åsikt än han just idag.
Idag tror jag att vi fortfarande kan rädda äktenskapet med hjälp utifrån.
Imorgon kan den åsikten vara helt motsatt.
En dag i taget!

Han har ju idag varit tydlig ( och högljudd) i sin önskan. Så om han fixat skilsmässopapper till innan jag åker iväg igen så är det så det blir.

Jag tror ju, däremot, att allt är dåligt uppförande, hot och inre kaos från en ensam människa i djup kris. En kris som har en långt större vidd och sitter djupare än vad han vågar ta tag i.
Om, jag säger om, han vänder och visar välvilja och har tagit till sig det jag fick sagt, utan att vara högljudd, så kan det finnas hopp.

Innerst inne vill jag inte skiljas, det goda jag fått del av älskar jag. Hans beteende nu och sen länge( hela vår tid i olika grad) kommer jag inte acceptera.
Fortsättning förutsätter jobb, enskilt och i par!
Det med utomstående hjälp gick in i honom, det märkte jag. Om det blir omsatt vet jag inte.
Han har tydligt deklarerat sin ovilja att prata mer med mig under dessa dagarna.
Bara maktmissbruk!

Kan inte skriva ner allt som sades, blir för personligt och avslöjande, men oj vilka personliga påhopp och egenkära/högmodiga saker han kastat ur sig.
Problemet är att han inte kan trycka ner mig. Jag tillåter inte det!
Jag gråter inte, jag har lämnat över men varken stängt eller öppnat några dörrar.
Jag bara är och går vidare i mitt. Gärna med honom, utan elakheter, och om det kan uppfyllas i en framtid gör det mig glad. Om inte, så blir jag glad för något annat.
Hela våren är fylld av många saker jag ser fram emot, oberoende honom. Delar det gärna med honom men måste inte.

Fortsättning följer...

Sorgsen

...jag har varit riktigt försiktig, vill först rannsaka mig själv, vill undvika prata detaljer innan jag hittat det jag uppfattat som orsak. Letat inuti mig för se mina brister och vad jag själv har skuld i i denna härva!
Jag har också betett mig illa, sagt fel saker under vår tid. I höstas bad jag om ursäkt för det jag då kände skuld i, det ska jag göra igen om tillfälle ges, nu när han är nykter. Att göra det idag är bara dumt, det skulle uppfattas fel och ge bränsle till hans maktmissbruk. Det bjussar jag inte på, det fäller bara mig själv.
Jag har sista månaden förstått delar av hur mycket som fallit i glömska eller kanske aldrig registrerats hos honom pga alkoholen.
Allt detta har jag bakat in i orden:
"Det är nu vår gemenskap börjar"

Om det blir någon gemenskap återstår att se.
Han har inte makten, han tror kanske det i sin bubbla, genom att bestämma när han vill prata. Just den makten försvann helt (från succesiv insikt) förra helgen, i min värld. Den har han inte sett vidden av ännu och fortsatte den vägen inatt och idag.
Imorgon blir det likadant, enligt vad han redan sagt.
Jag har andra planer för morgondagen.
Tar hand om mig, även imorgon.

Alanon behandlade fjärde steget, blev alltså andra gången för mig i veckan.
Också intressant att se likheterna och olikheterna på själva mötet här i Sverige jämfört med de engelskspråkiga jag varit på.

ni hittar en riktigt bra parteraput och att han kommer med. Oberoende om ni ska fortsätta eller leva varsitt liv skulle det säkert vara värdefullt att få hjälp att dela varandras upplevelser och erfarenheter. Jag har en känsla av att ni är på väldigt olika plan - och behöver hjälp för att mötas och lyssna. Kram och ha det bra idag / mt

Lelas

Jag har varit bortrest över helgen, och kommer tillbaka till detta... vilken chock, Sorgsen!

Men det gör mig hoppfull att du verkar lugn och samlad mitt i all kalabalik.

Kram, jag tänker på dig.
/H.

Sorgsen

...och klädde på sig och gick ut!
Han slog inte me försökte tippa sängen, tog hårt i mig, skrek mig i ansiktet....och annat...
Han har varit go idag men menade att han bara varit det för ha lugnt.
Plötsigt vände han humöret när jag pratade och jag sa det inte är ok att han är otrevlig. Att hans illamående går ut över mig.
Han blev tokig och slänger ur sig allt elakt. Jag ber honom förklara sig, flera gånger och han blev totalt tokig och går ut!

Ska man ringa polis nu?

Han har sagt han älskar mig men varit lite kort. Han sa han kommer till mig på jobb. Jag har ingen anledning tro annat. Men han pratar mycket lite.
När vi äter berättar jagom min dag, han tycker jag ska va tyst eftersom vi äter o har tv på. Jag ler och säger man kan göra fler saker samtidigt.

Han gick och är hysteriskt aggressiv och allt är direkt riktat till och mot mig. Kulmen verkar varit då han sa han sett filmen tidigare, när den va mitt i, han setrött ut och jag frågar om han ärpå väg att somna, där vänder han till hysteri.
Han är inte här nu...men ska jag ringa polisen?
Jag sa jag omöjligt kan förstå efter allt gott, han menade allt han sagt var för att få lugn och han aldrig skulle komma till mig och allt fint vi haft bara varit ett spel mot andra. Att han aldrig mer kommer prata med mig.....

Snacka om dubbla personligheter!!!!
Han tyckte vi "pratade" nu. För nu kom ju allt fram...i en orkan av hysteri och farlig ilska!

Han är riktigt sjuk!

markatta

Usch vad jobbigt. Ja du kan ringa polisen! Det är upp till dem att rubricera brottet, du behöver bara berätta vad som har hänt. Är du rädd för honom så tycker jag absolut att du ska göra det.
Ring någon du känner som kan vara med dig om du har möjlighet till det, eller om du kan ta dig iväg någonstans. Man ska inte behöva vara rädd i sitt eget hem!

1000 kramar!
Ta hand om dig