Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

Sorgsen

...kom lugnet till mig.
Jobbet varit extra pressat till igår kväll.
Tillsammans med mannens utbrott slutade gårkvällen med magknip och ulkande som ett barn.
När jag cyklade, (i snön!) stannade jag till vid en dygnsöppen butik, insåg de bara sålde drycker. Befinner mig utanför Sveriges systembolagssystem. Min åsikt om systembolag har ändrats under omgångar i mitt liv.
20-30: släpp spriten fri!
30-40: systemet är bra, alltid bra sortiment
40-50: behåll systemet, av hälsoskäl

Ingen förespråkare av högre skatter, tror på en skatt, rakt av på allt man tjänar utan fifflande från skattebetalare och sen misstroende skatteutredare.
Men höga skatter på godis, sprit, tobak är jag för. Låt de sponsra basvaror!
Så här enkelt är det ju inte i verkligheten, men mycket har krånglats till överlag eftersom allt numer måste vara vinstdrivande. Vår demokrati i grunden bygger ju på moral och gemensamt ansvar.
Det har tyvärr börjat användas/missbrukas så vi har obalans mellan rättigheter och skyldigheter.

Sådär en generell grej bara. Inget nytt eller revolutionerande i de orden.

För knyta tillbaka till cyklandet i snön. Inne i butiken, nära midnatt, hämtar jag mitt bubbelvatten och cola zeron, där står en man. Så övertrevlig, välklädd, gott rakvatten, men ack så sorgligt, uppsvullen i ansiktet med en bira, det var långt från den första. Så tragiskt, så ensamt och så annorlunda jag tar det till mig nu mot tidigare.

Behåll systembolaget!!!!

Idag blir en fortsatt bra dag!

FylleFia

Tack Sorgsen för dina rader hos mig. Jag är nog lite likadan som du, har läst de flesta aktuella trådar men kommenterar sällan. Vilket jag tror är bra just nu eftersom jag fortfarande är i en aggresiv fas av mitt tillnyktrande. Ja inte lika arg som din man utan bara verbalt. Vilket är illa nog. Har läst hur jobbigt du har det och det är obegripligt att du orkar. Även min man dricker men inte alls som jag själv utan jag läser mera här för att se hur han uppfattar mig än tvärtom. Önskar dig styrka och lycka till!

Fia

Sorgsen

...jag är en irriterande seg jäkel ;) varit sen barnsben. Inte minst kan jag bli trött på mig själv, först ger jag upp-en sån där suckuppgivenhet- men sen är jag på igen.
När vi var ute hela familjen och plockade lingon när jag var barn(av rent ekonomiska själ) var jag den siste att lämna ifrån mig burk eller korg. Född streber, men aldrig tänkt "karriär" och tror jag kan vara latare än många. Lugnet själv men seg! Bra på organisera och praktiskt lagd.
Ler...inne på fjärde steget ;)

Jag är så glad jag slank in här,efter månader av aktivt läsande började jag skriva. Unikt att vi alla är samlade på samma forum och jag uppskattar att det är så många som hänger kvar länge. Att jag kan "lära känna" många och känna igen mig (eller mannen) i många? Först då som helheterna och sammanhangen blir tydliga för mig. Det gör att förståelsen och samhörigheten växer, både här och i det jag hoppas kan kmma bli i mitt äktenskap.

Jag tycker så illa om att mannen beter som som ett svin mot mig. Jag inbillar mig att hans godhet är äkta och att han någonstans, någongång, vill förändras. Jag behöver inte massa ursäkter, det skulle vara mer än tillräckligt att märka skillnad.

Verbala ilskan tar mig hårt( inget klander alls mot dig Fia). Det blir så personligt och förnedrande och också menat så. Det är smärtsamt! Att han kastade och sparkade och tog tag ger tillfällig rädsla men eftersom jag inte är liten och bräcklig så är en smäll inte dödande. Han har aldrig slagit ska jag tillägga! Däremot kan jag se att det skulle kunna utvecklas dit, men hittills i sitt liv drar han iväg innan-det är hans historia-gör sig oåtkomligt fysiskt och psykiskt-och så tuffar han vidare, 45 åringen som aldrig tagit tag i sig och sitt!

Vi väljer inte våra gener, vår uppväxt som barn eller eventuella sjukdomar.
Hur vi hanterar vårt arv är däremot bara vårt eget ansvar!

Stort lycka till Fia, gillar dig!

Du berättar om hemska saker som maken gör och säger, och du sorterar bort det och säger att du älskar den goda sidan och att du tror att han vill förändra sig... och jag jämför ju så klart med mitt egna liv: sambon som kan vara såå fin, snäll, go', omtänksam osv osv, och sedan kontrollera mig, hota mig, säga och göra elaka saker... och jag tänker på att jag ibland tror att jag fortfarande älskar honom... Men jag har gett upp - jag tror inte att jag älskar honom längre (han har sagt och gjort för mycket mot mig) och jag vill inte leva som jag levt längre. Men ibland önskar jag att jag orkade som du... Och samtidigt tänker jag ibland att du borde släppa taget för att klara dig själv!
Åh, detta blev svammel kanske, men jag tänker på dig, mycket, och önskar dig allt gott. Menar inte att styra dig, och menar inget illa på något sätt, tvärtom vill jag dig så väl, och vill bara att du ska slippa utstå det hemska...
Ja, vart vill jag komma? vet knappt själv, tänker bara att jag tagit till mig av din omtanke och hoppas att du tänker på dig själv också!
Varma kramar,
N

Sorgsen

...jag har släppt!
Jag kan inte göra mer!

Nu är det upp till honom men jag vet ju att en behandling som pågått 6 veckor är en droppe i havet!

Det är aldrig ok bli utsatt varken fysiskt eller psykiskt! Aldrig någonsin!
Jag har låtit mina gränser överskridas med omåttbar vidd.
I början, när det smög sig på, gjorde jag som, jag skulle tro, de flesta av oss. Jag blev ledsen, sårad, försökte reda ut, arg som ett bi...hela registret.
Där skulle jag stoppat och ställt ultimatum!
Om jag hade haft förstånd och erfarenhet hade jag kanske gjort det.
Sen förstod jag fler sammanhang, såg dem och tiden rullade på medans jag pusslade. Emellanåt mådde vi fantastiskt enastående bra tillsammans.
Missbruket har varit, sen ett år, tungt och allvarligt. (Förmodligen har missbruket varit huvudfokuset i mannens liv under hela vår tid men han lyckades pussla och få ihop sitt tillnyktrande till vår gemensamma tid, satt kork på flaskorna, han hade aldrig sprit hemma när jag kom hem, aldrig!)
Sen i somras har mitt mål varit behandling, hur, var, vad visste jag inte. Genom hans jobb fick han ju startat en katastrofalt dålig utredning, snacka om förnedring!
Mannen blev bara sämre och sämre och jag ville inte lämna.
Tog skiten och lät den passera,(oftast), gick aldrig in i snack utan nonchade. Teltider, avbröt samtal nr han va full..allt sånt. Mycket som gjorde ont, obeskrivligt ont! Men...fortfarande hade vi underbara, alkoholfria stunder.

Nu är behandlingen igång, han håller sig, hittills, från spriten. Det är bra! Då finns det ju hopp!

Jag och mannen har inga barn ihop, har aldrig riktigt bott ihop, vi har gemensam lägenhet men den är "mest" hans. Mitt hus är mitt!
Min bil min, han har sin (söp bort sitt körkort men får nu ta om om han vill). Det planerar han också.

All frustration har säkert förklaringar. Allt går inte reda ut samtidigt, det fattar jag.
Visst hade jag önskat en fé som svingar sitt trollspö över honom och mig men så funkar det ju inte.

Jag samlade en hög med positiva saker att ta till vid behov.
Nu har jag behov och plockar energi ur den högen.
Jag har det lugnt och skönt.
Ledsen, ja, så det knyter sig både i mage och hals.
Men, än finns det hög kvar och utifrån den kan jag säga att jag älskar honom.

Du är bra på att beskriva målande!

Ta hand om dig, jag förstår ju att du släppt, men ser samtidigt att du vill och jag bara hoppas att han tar sitt förnuft till fånga och inser vilken fantastisk människa du är och att han faktiskt kan förlora dig om han fortsätter.

Stor, varm kram!
Jag beundrar dig, och som sagt: är lite avundsjuk att du kan var så storsint att du kan ha överseende med hans ord/beteende osv, mitt överseende tog slut...

Kram

Sorgsen

...hade jag haft barn med honom hade jag gått!
Direkt!
Men, sånt är ju spekulationer.
Jag fick ju mina små när jag var väldigt ung och har vid två tillfällen behövt stå inför frågan om jag vill " börja om".
Frestelsen har funnits, men enbart för ge dåvarande man ett barn. Det räcker inte! Ville inte innerst inne...

Det är ju faktiskt kommentarer från prinsessan som till slut fått mig att inse hur mycket han skadat även dem - mina barn är mitt allt och i början var jag mest rädd att förstöra för dem genom att lämna, men nu förrsöker jag se styrkan - de slipper se oss krocka, de slipper leva i att mamma förnedras och förtrycks osv.

Kram igen

Sorgsen

Han är fullständigt klar över det!
Frågan är om han kommer välja svartmåla och lämna för göra det enkelt för stunden för sig själv.
Eller om han vågar ta steget ut på osäker mark.
Jag är mycket osäker på om han sväljer sin stolthet.
Mycket osäker!
Men...undrens tid är inte förbi ;)

Sorgsen

...du hade aldrig utsatt dig för detta om det inte var nödvändigt!

När jag ser tillbaka på min historia så vet jag att det var det enda rätta, att lämna.

Det är också det som ger mig styrka nu.
Inuti finns det något som säger att det fortfarande finns anledning nog att hoppas vi kan få ihop detta.

Det kan sluta kännas såimorgon, inget jag tänker på. Det får bli som det faller sig.
Det jag kan påverka påverkar jag

Och jag har funnit mycket styrka i alla gånger du skrivit en dag i taget, och jag ser att du också gör det - känner styrkan!

Jag har faktiskt lärt mig mycket mer att jag försöker att itne låta tankarna springa, jag behöver itne se alla möjliga scenario i framtiden, utan jag andas, låter varje dag komma, och sedan jag började klara av det allt bättre så har både boende och lugn kommit till mig mer än tidigare.

Du är klok. "Det jag kan påverka påverkar jag".
Kram

Sorgsen

...för all värme det strålar från dina fina ord.
En dag kanske jag kan låta mannen läsa allt...gott och ont...

Du ska se att när du får lite distans till det du står mitt i nu så kommer du känna dig rikare.
Mycket kan användas i framtiden, det jobbiga vändas till något positivt. Kanske inte så mycket händelserna, de hoppas jag du slipper upprepa, men hur du lyckats reda dig ur situationer som är jobbiga, omänskligt jobbiga.
Du skapar lite genvägar här och där nu...;)

Varm kram

Lelas

Det är fantastiskt att följa er, tjejer, och se vilken styrka ni hittar i varandra!

Tillsammans är vi oslagbara! Kram, båda!
/H.

Sorgsen

...är en föregångare Lelas, ett bevis på att det kan funka och bli bra.
Tack för du låter mig ta del.

Kram

Sorgsen

...reflektion nu när jag läser gårdagens ord.
Jag ser att jag berättar om hemskheterna, de som jag upplevt.
Jag skriver det jag fått berättat från mannens historia, om händelser jag själv kunnat ana men fått ord på, några här och några där, alltså hur saker ser ut från min värld.

Jag skriver för att sortera, lite tvärtom från mitt sätt se situationen. Jag skriver för att undvika fällan att "sortera bort", att inte förtränga eller förringa. Jag ser nu händelserna, som jag ser dem, i skrift. De personliga detaljerna och annat skriver jag ner i ett block. Endel sparas, endel kastas. Så har jag alltid gjort, särskilt när det handlar om stora vägskäl, stora beslut som gör skillnad för framtiden. Ännu fler ord om det involverar flera människor, som nu!

Jag samlar så mycket jag förmår, plus och minus. Jag är öppen och ärlig mot mig själv och mot mannen. Jag kan se dåliga mönster i mitt beteende mot honom blandat med hans. Den stora skillnaden är hans konstanta gränsöverskridande när det gäller normalt hyfs. Det gör inte jag, mina handlingar har gränser, det ärjag tacksam över.
Han har tappat sina, eller aldrig byggt upp sina, det vet jag inte. Det har, för dem som följt min tråd, varit mitt huvudbry.
Men det är ju just därför jag hamnat här, på anhörigveckan, alanon och därifrån få personligare kontakter.

Vad är min sjukbild i detta, vad måste jag ändra, vad är viktigast att fokusera på först för mig, vad är värdefullt? Vad.....?
Mängder av frågor och de flesta har mer än ett svar, de har inte sällan två helt motsatta svar dessutom. Plus att svaren pendlar beroende på det som sker här och nu.

Det "normala" har tänjts till förbi bristningsgränserna och nu står jag och mannen på två olika sidor.
Det råder alltså kaos!
Men, ett kaos som nu börjar formas, där saker kan sorteras in i olika "grupper". Inte sorteras bort!

Här inne har jag skrivit om godheten han bär, det som formar till ett vi. Vad den innehåller är ofta raka motsatser till det "onda".
Jag har sidor med skrift på våra positiva upplevelser, gemensamma, men inte minst mina personliga. Det han lyckats göra som får mig se ytterligare en bit längre.
Det handlar om hans förmåga få det goda godare och att vidga förståelsen för det nya och okända.

Jag accepterar inte det som hänt!

Missbrukaren är komplex. Det återstår att se om missbrukaren i grund och botten är en obotlig psykopat eller ett ljudligt rop på hjälp!
Det vet jag inte nu.
En nykterhet på 7 veckor tycker jag inte är mänskligt ha som vågskål för avgörandet av två, förhoppningsvis, i grunden älskande människor.

Men, det är min högst personliga åsikt.
Min mage säger mig detsamma...

Kram på er alla

Nu tvättstuga, ikväll trevligt umgänge.

Sorgsen

...kör!
Den förkortade tvättiden är den största fördelen med gemensamma tvättstugor. 1 timme för en vittvätt med förtvätt, toppen :)
Finns alltid något positivt ta fram ;D

Det vore enkelt, frestande enkelt att bara gå!
Gå och inte vända om!

Vem vet, kanske ligger det papper på skilsmässa i posten. Menar, det är ju upp till båda hur fortsättningen blir.
Det att han ska klättra för nå någon form av värdighet för få min kärlek känns som makt.
Antingen har han de känslorna och vill, eller inte.
Om jag tjänat som annat än en likvärdig tvåsamhet innerst inne så visar det sig.

Men, jag sjunker inte ner i någon dimma av bitterhet, jag väntar men förväntar inte.