Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

Sorgsen

...mellan tvättarna.

Han vet att han gått för långt. Han har inte sagt det, än mindre bett om ursäkt. Några små stunder då och då kände jag att vi klickade, även förra helgen.
Jag vågar öppna mer än han men de där små tecknen håller kvar mitt hopp.
Däremot går ju det negativa över alla gränser. Om hans intelligens informerar honom att det är hans "fel" så måste ju rimligtvis ångesten och skammen var i såna mängder att det vore absolut lättast slippa ta tag i sörjan.
Om det finns en inrotad sjukdom som inte går bota så finns ingen skam och då är fortsättningen dödfödd!

Det hoppas jag få svar på. Om svaret inte kommer så ställer jag frågan.
När?
Inte en susning just nu.
Hur?
Där kommer tredje parten in. Klurar inte på det nu.

Nu hämta tvätt...igen...

Sorgsen

En tanke med värme till dig.

Känner mig låg idag men solen skiner och är ledig(nästan,schemafri)
Ska ut och blanda mig med folket på gatorna, helt oplanerat strosande.
Ikväll blir det Alanon. Ser jag fram emot!
Imorgon hård men givande arbetsdag.

Adde - funderar starkt på Gullbranna. Har ingen kontakt med maken nu så anmäler mig och ett dubbelrum. Får väl använda andra sängen som garderob om jag är singel då ;)

Kram på er

läsning :-))

Var faktiskt iväg och grattade en vän som jag brukar träffa därnere :-)) Han fyllde moppe i nykterheten :-)) ( Det är väl fortfarande 15-årsgräns för moppe ???? ) Jag brukar använda Eurostop av fler skäl, bra trafikmässigt, lagom långt från Gullbranna, KRAV-märkt frukost och en underbar personal ! Samt inte minst : Många i gemensakpen bor där så frukostarna brukar bli en orgie i skratt och kramar !!

Väl mött i gemenskapen :-)

Sorgsen

...kontakt med alkoterapeut nu. Står inte ut befinna mig i ingenmansland känslomässigt. Gör mig inte gott. Jag kan ta mycket men mår inte bra idag.
Hoppas få en tid hos henne...

Miss K

Hoppas också du får tid till alkoterapeuten! Vet inte så mycket om deras arbete, men låter bra.
Hur menar du förresten med ett ingenmansland? Menar du att han inte visar några känslor eller är det du som inte vet hur du känner inför honom? Undrar bara...

Ditt strosande på gatorna låter trevligt, hoppas du får en avkopplande dag!

Kramar
Miss K

Sorgsen

...ja du, bra fråga...
Båda tror jag...
Självklart önskar jag att allt detta är en dålig, overklig, film. En parentes i alltet.
Jag vill helt enkelt inte behöva vara i detta. Vill inte behöva ta ställning till någonting.

Tänk om vi kunde fortsätta där vi var den nyktra perioden vi hade vid jul/nyår...vore en dröm...Den har han svartmålat (för sig och förra helgen mig) för försvara sina hårda ord och reaktioner mot mig, trots att han för två veckor sen satt hos exet och sonen och bara pratade kärt om oss och visade foto och berättade...

Det gör så ont alltihop!
Jag vet att det kan bli bra men om han inte vill kan jag inte göra någonting mer än släppa och sörja.
Om jag bör släppa nu eller sen vet jag inte...det är mitt ingenmansland. Någonstans har han visat viljan, men väldigt kort och inte i ord. Det som sas vid mitt första besök på behandlingshemmet tog han tillbaka. Vad ska jag ta mest seriöst? Hur mycket är sant? Vad är vad? Mitt blandat med hans passar ju inte alls nu. Det goda jag fick för ett par minuter, vad var det? Det hysteriska och hotfulla, vad var det?
Jag vet vad jag vill...Är det rimligt? Är det ömsesidigt? Ibland har jag fått den uppfattningen...räcker det?

Jag vet, jag verkligen vet, långt in i maggropen att om vi får ihop detta så håller det till dödagar. Jag bara vet. Väl därför jag är kvar. Jag har vridit och vänt och försökt hitta vad som gör att jag inte ger upp.
Jag kan låta sjuk och egoistisk, blind och dum, kalla det vad ni vill, men någonting inuti säger att det är vi.

Jag tror, helt utan vetenskap, att han låst sig av stress och rädsla plus stor portion stolthet och det gått så långt att han inte kan vända.
Ju längre tiden går desto svårare blir det. Han måste släppa sin stolthet, vara egoistisk i sitt nyktrande, men släppa stoltheten och lita på att jag menar vad jag säger.
Hans falskhet/likgiltighet mot livet gör det kanske helt omöjligt för honom någonsin ta in vad ärlighet och lojalitet är?
I så fall har inget betydelse och inget gör heller skillnad. Allt blir i så fall bara spel och överlevnad? Tänk så ensamt och betydelselöst...

Han visar ingenting, vi ses inte, pratar inte och så fortsätter det om inget utifrån kommer hända. Så väl känner jag honom.

Tack för frågan, fick mig vända runt ett varv igen, med nya formuleringar...

boende på Quality Hotel som ligger precis vid motorvägen och ca 15 min från Gullbranna (med COOP-kort får man lite rabatt!). Det går att bo på Gullbranna också men det brukar vara fullbokat en timme efter de öppnar bokningen i februari :-) Men det finns en kölista för ev avbokningar !

Sen tycker jag att det är rätt skönt att komma bort och få vila huvudet för det blir rätt så intensiva dagar. Numera, vis av skadan, så sorterar jag vilka möten jag vill gå på och minglar mycket på "torget" utanför restaurangen, det går åt mängder med kaffe :-) Man får kaffe och kaka eller kaffe utan kaka eller kaffe med kram för samma pris i AA's eget fikatält :-)))

I början sprang jag på varenda möte jag kunde med påföljd att jag på slutet var totalt fullproppad med delningar och inte kunde sortera förrän flera veckor efteråt.

Ta hand om dig, försök släppa taget om alla tankar och bara vara i dagen i dag.

Kram ♥

Sorgsen

..tillägga...

Jag har inte betett mig illa mot honom. Inte ljugit, dömt, startat gräl, varit otrogen, skapat stress eller festat.
Mitt tempo är högt, inte stressigt, men jag har många projekt, de löper parallellt. Det kan se ut som att saker inte blir helt avslutade för ovana ögon.
Vissa löper över år och tar många oväntade vägar.
Mina resor är, som jag ser det, det största problemet. Han har svårt se framåt...det är ju en typisk konsekvens av långvarigt missbruk.
Jag har hört om hans idéer, de skulle ge honom ett lugnt arbetstempo och möjlighet följa med mig, jag är inte rädd försöka, min arbetsgrund är stabil nog för våga satsa på något nytt, utöver det jag har. Jag vill dela. Han är skeptisk och rädd.

Jag hoppar på och låter saker lösa sig utmed vägen. Han är livrädd bli beroende av tvåsamheten. Kanske för han aldrig upplevt den? Nu har han möjligheten men vågar inte. Så ser jag det. Jag har varit lika rädd, i min historia, men vi är nu mitt i livet och vet jag/vi måste våga. Jag och han kompletterar varandra. Vi skulle kunna leva ett fantastiskt liv ihop. Jag vet det! Men utan alkohol!!!!

Jag hoppas det släpper...att han vågar släppa och lita på att om skärmen blir lite trasig kan man ta till livräddningslinan medans skärmen lagas. Mer kan inte hända, inte så länge vi har varandra, lever i fred och har mat och en sovplats för vila.

Detta är min önskedröm.

Sorgsen

...hotellet är också fullbokat ;) men finns ju fler i Halmstad. Eller släkt ;)

Jo då, jag är en tänkare, inte bara i detta och heller inget nytt beteende. Mycket ord och ideer som far runt i mig sen barnsben. Livlig fantasi, glad och eftertänksam är och var jag. Blyg också, men det tror inte många numer ;), lärt mig gå förbi den egenskapen.
Nu ut en sväng till och sen direkt till alanon. Lördagsmötena brukar vara lugnare än de i veckan...får se hur det ser ut idag.

Kram

Kaka och kram? Dricker inte kaffe...

ja den fikavarianten går säkert att fixa :-))) Det finns även the´.....med kram :-))

Ps Nähä !! Det är ju inte fullt !! Jag var tvungen att kolla för jag har sega vänner som ska dit och inte har bokat än :-)) Däremot har de som vanligt höjt priset i takt med efterfrågan. Jag betalar ca 1200:- för 2 nätter. Ds

Kramar dig så länge och bara håller om dig!!
Ser i dina ord att du är låg, att du har det jobbigt, och jag förstår dig! Det verkar vara en oerhört jobbig situation, ta hand om dig.

Du verkar så stark, och det är ju bra om du orkar vara det, men vis av den sista tidens erfarenhet så är det ju skön att få bryta ihop, det blir ju bättre sedan, i alla fall har det varit så för mig!

Var rädd om dig, Sorgsen, du är bra, du är värd allt gott!
Kramar

Sorgsen

...på min dator var hotellet fullbokat...grrr...går inte lita på något numer ;)

Får ringa istället, 1200 är inte så blodigt. Allt är knökffullt på Gullbranna, och kö, så där kan man nog inte vänta sig något. Fantastiskt det är sån rush! Betyder ju att jag bara måste dit! Släpar dit mannen också! Fanns ju massa nyttigt om relationer ;)

Kram kram

Sorgsen

..skrev och så försvann allt...
Tack för kramen, den behövde jag. Kramar tillbaka.
Hoppas du har en god natt och får en Söndag så som du önskar den efter dens förutsättning.

Var på Al-anon, lugnt lördagsmöte även denna gången. Det finns god tid till delningar och läsningen var som om jag skrivit den, fram till sista punkterna kunde det varit min. Jag har märkt att jag sakta samlar på mig spänningar i magtrakten mellan mötena, det smyger sig obemärkt på. Det tar ungefär en timme från jag satt mig på stolen tills det är upplöst. Ett mönster jag märkte förra tillfället jag var där och det upprepades ikväll. Första mötet högg jag direkt och sa några ord, andra någonstans i mitten och sista gångerna har jag väntat till de sista.
Gillar systemet här, att man inte går i turordning, hoppas jag kan säga det utan att förnärma någon. Det blir lite stelt med ordningsföljd. Här pratar den först som känner den behöver och vill.
Det är ett fenomen att man sitter mitt bland massa okända, helt okända, och här på ett annat språk, och delar sitt innersta. Inte bara det utan dessutom finner man tröst i det också, tröst, tillit, förståelse och värme, massor av medmäsklighet. Mycket går förbi, endel påminner, endel är igenkännande, men främst är det just rummet, ett rum fyllt med beskyddande värme. Mottagliga är vi för varandras tonfall och röster, alla får plats och ingen tar plats, i ett opersonligt rum. En gemenskap helt utan prestationer eller pretantioner, utan attityder eller "spelet" som föregår i de flesta samvaror. Där är bara att vara, utan förväntningar på om det som kommer sägas betyder något för omgivningen, har sammanhang eller avslutas med punkt.

Ikväll har jag pratat med en god vän och kollega. Hon kände mig långt innan jag träffade maken. Hon har dessutom haft en familjemedlem som numer är nykter (15år) alkoholist. Hon är förvånad över vårt socilasystem i Sverige, det som så många länder har som förebild. Närmast chockad över att maken nu måste in under a-kassan och den stressen det medför. Hade halvvägshuset funkat som var meningen hade han fortfarande varit sjukskriven. Där fanns inget alternativ för maken och for därför ut i stressen med ekonomi. Bang, rakt på ändan bara, från en dag till nästa, bara dygnen före slutet på de 4 veckorna.

Missbrukaren boade in sig i lägenheten och det sitter i väggarna. De ljusaste stunderna har vi aldrig haft där och nu, liksom tidigare, är det närmast omöjligt få honom därifrån. Det ser ingen av de han har runt sig nu. Tänk vad jag önskar att någon skulle följa upp hans egna efterspel från sista veckan på gården. En kväll i veckan är bra för alkoholisten, men inte tillräckligt för hela människan.

Jag är glad jag är öppen och rak, men jag är obekvämt ärlig för många. Jag tar hellre smällarna utifrån än låter saker äta upp mig inifrån. Många gillar ha mig runt sig just för att jag är eftertänksam och sällan pratar tomt. Visst gör jag det också. Är en mästare på att prata utan att egentligen framföra något. Men de tillfällena är valda och ofta väldigt användbara för vinna tid i offentliga sammanhang. Påminner mig om vad som ofta utspelas på Helgeandsholmen ;)

Mår betydligt mycket bättre nu, av olika anledningar.

Tack för du tog dig en titt hit
Kram och sånt

att du befinner dig bättre, är lugnare, att du kan känna när spänningarna kommer, var de sitter och hur de löser upp sig. Du skriver och delar dig in i dig själv.

Socialsystemet (som den förebild många har) är nedrustat - det tar bara tid att inse på riktigt att det är så. Det är ju de mest utsatta som drabbas först och de har sällan kraft att skrika ut i offentligheten.

Tack för dina ord om Alanon - det är som att höra mullegubben beskriva stämningen på AA. Fint!!!

Kram, kram / mt

Sorgsen

...jo, jag tog en tur ut i periferin ett par dagar/veckor. Det blev ju inte så bra!
Nu pratat med exet till mannen, mamman, min bror och väninna/kollega sen drygt 10 år.
Fick ihop flera pusselbitar, ramen är sluten igen. Det får mig må bra och nu styr jag tillbaka till min övertygelse.
Det har redan gett resultat och både jag och mannen är på rätt spår igen.
Känns bra, jäkligt bra.

Kram på er

att bitar faller på plats och din bild blir hel. Ett återkommande arbete, en livsuppgift tänker jag ... när livet förändras, som det ju gör, skall delarna sammanfogas till en "nya" helheter där allt det gamla finns med... men kanske på andra platser där det ska fogas in... Jag tror du förstår trots denna bristfälliga beskrivning:) Kram, hoppas du får en fin vecka! / mt

Sorgsen

...mulletant. Precis så. :)
I kriser tvingas det till forcering. Mycket på samma gång som ska genom systemet(kropp och själ) och helst utan att fötterna tappar fästet. Yttre påverkan får man medvetet och omedvetet, endel blir bra och endel mindre lämpligt. Något kommer till användning och ibland får man synliga, direkta resultat, endel låter vänta på sig och endel vänder skutan åt fel håll. Det är då tvärbromsen och nödbromsen måste användas. Där var jag nu!
Är bra kunna använda några av genvägarna som skapades i min historia. Nu börjar jag trampa upp ett par nya också, för framtiden.
Befriande inte vara purung längre ;)

Har alltid varit intresserad av människor och våra olikheter, fascineras av det unika och personliga.
Mainstream är inget för mig samtidigt som tryggheten i det vanliga ger ro. Vi lever i så mycket våra tidigare generationer har skapat åt oss som gör livet enklare, som blivit, för oss, självklara.

Låter jag osammanhängande?
Möjligt.
Låter jag kaxig?
Möjligt.
Vet jag var jag ställt min kurs?
Ja.
Är det rätt väg?
Möjligt.
Går det åt den djupare skogen får jag fortsätta i mörker tills jag hittar skogsranden. Ljuset finns där framme och lite träd får mig stanna upp och överväga hur och var jag går vidare. Ibland får jag stångas en stund men vidare kommer jag.
Som jag sagt innan, så länge jag inte står och stampar upp grop i samma sörja är den närmaste sikten förhållandevis fri.
Nu har jag fått nya batteri till min pannlampa och tassar vidare. Känns som riktningen är vänd rätt nu.

Kram på er