av Adde

..

Adde
sön, 2013-04-14 - 06:59

som förr i tiden var ett rent helvete.
Försöka få ner den där första supen som bara inte ville stanna i magen utan åkte expresshiss upp igen och hamnade, i bästa fall i toaletten, i värsta fall..??, tja, lite överallt :-( Kroppen slog bakut med allt den hade för att få lite ro men jag var ju tvungen att ha i mig skiten så jag fick "sinnesro" så på't igen bara. Kom ju på att det gick lättare om jag bottnade med några klunkar starköl först, sen var det bara att häva in. Lugnet och värmen som rann ner i strupen och händerna slutade skaka....så var jag redo att börja en ny dag.

Titta på goaste Timbuktu igår och hörde hur han lite blygt sa att han "är allergisk mot spriten" men att han inte tog nån notis om det när han var yngre. Hans låt The Botton is Nådd är skriven på exakt samma sätt som mitt liv såg ut, vi är så lika. Vem känner inte igen versraden :

"Ligger kvar i sängen, hoppas känslan ebbar
tills rummet krymper och jag trängs med väggar"

Eller :

"alla ledtrådar säger: förändra dig nu
patetisk och ynklig, fy fan vilken dag
Jag duschar men samvetet, det sitter kvar"

Jag lägger in hela texten nedanför och samtidigt hoppas jag att jag aldrig glömmer vem jag är.

Yaro,
Yaro, hey
Yaro, hey (vi kan hej)
Yaro, hey (vi ska)
Hey, hey, hey, hey
Yaro, hey
Yeah
Högt lågt överallt, ja sa?

Jag vakna med huvudvärk och sten i mitt bröst
Jag vet ingen tröst, jag måste sluta be till min törst
För det som kändes jobbigt känns nu dubbelt så svårt
Och hur illa betedde jag mig på klubben igår?
Jag var vidrig mot vänner, vad sa jag till tjejen?
Bråka med vakten om galnaste grejen
Ligger kvar i sängen, hoppas känslan ebbar
tills rummet krymper och jag trängs med väggar

Hon e 5 i 11, telefonen den ringer, försöker återfå minnet,
Vill här ifrån, och försvinner
ut i en bakfylla blandad med ångest
jag säger samma sak för 6002:e gången
Jag ska aldrig mer göra så jag känner såhär
Det kvittar vilken fest de är och hur många jag känner där
Jag svär om jag bara kan klara idag
så ska jag ta mig i kragen och vara så glad

För the botten is nådd
Hur långt kan man gå?
Hur lågt kan man sjunka?
Hur kasst kan man må?
Kändes förjävligt innan men det börjar bli lite bättre nu min vän
Om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen

Tillslut när jag orkar ta mig upp ur min bädd
får jag en chock när jag ser klockan är kvart över 1
jag skulle träffat min syster för typ en timme sen
jag missa telefon-tiden hos kronofogden igen
men jag lär ju mig aldrig av mina misstag
vilket ämne det jag har en brist av
varför går jag alltid över gränsen
min hjärna den står där brevid när det händer
jag måste ringa runt och be om förlåt
känns som jag hellre vill dö men vi får se hur det går
tacka fan för mina polare har tålamod med mig
hade jag vart dom hade jag knappt tåla att se mig
min kyl den är tom, mina pengar är slut
alla ledtrådar säger: förändra dig nu
patetisk och ynklig, fy fan vilken dag
Jag duschar men samvetet, det sitter kvar

För the botten is nådd
Hur långt kan man gå?
Hur lågt kan man sjunka?
Hur kasst kan man må?
Kändes förjävligt innan men det börjar bli lite bättre nu min vän
Om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen

Deppig som jag är börjar jag tänka på annat
som gör mig ännu ännu ledsnare och jag är nästan förbannad
men det som inte dödar mig blir jag ju starkare av
det är dags stirra upp skiten och göra smartare val
så knasst man kan vara, ja man smäller av
och de ät knappt att man klarar sånna sämre dar
innan det går för långt, nu är jag desperat
jag vill ju se till att göra nåt bättre av
denna korta tid som vi har här på denna planeten
kan man inte gå runt och skapa sina egna helveten
(Raahhh) äntligen så börjar ångesten släppa
och den bästa medicinen för mig är sånger som denna

Vi tittar upp ner, överallt
Jag sa: Upp ner och överallt
överallt Whooo

För the botten is nådd
Hur långt kan man gå?
Hur lågt kan man sjunka?
Hur kasst kan man må?
Kändes förjävligt innan men det börjar bli lite bättre nu min vän
Om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen

Vi tittar uppåt uppåt uppåt
Vi tittar uppåt uppåt uppåt
Yaro, yaro

högt lågt överallt...

Adde
sön, 2013-04-14 - 17:44

vänner tar återfall, eller snarare fortsätter att dricka efter ett par månaders uppehåll, så gör det så fruktansvärt ont i hjärtat.
Jag ömkar inte men jag känner en väldig sympati, faktiskt så mycket att jag fäller en tår över alkoholens fruktansvärda makt över oss.
Att stå bredvid, helt maktlös, och se livet fly både bokstavligt och bildligt är så fruktansvärt hjärtslitande. Helt klart är att bryts inte den här vändan så blir det begravning framåt sommaren. Kroppen är redan så skadad så det finns inga reserver kvar.

Snälla ni som kan tänkas prova igen....Gör inte det !!

Tänk i alla fall på er familj och era vänner och hur mycket ni skadar dem. Vi bryr oss om er !!!

Adde
tis, 2013-04-16 - 10:34

det gav sig ju själv det där.

Jag blir aldrig klok på hur turisttrafiken till den där ön fungerar ???? Färjetider som är helt uppåt väggarna (i den mån det finns några avgångar kvar) och flygtrafik nästan enbart från Stockholm ??? Är nog alldeles för många politiker inblandade i skötseln där.

Men å andra sidan sparade jag ju pengar på att inte åka dit !

mulletant
tis, 2013-04-16 - 11:41

får vänta på pensionen. Att betala resa och vara tjänstledig (som i sig kan vara svårt att få) blir för mycket.

Vet du nåt sommarmöte som du kan rekommendera? Inom ramarna 15.6 - 10.8 eller så...

Ha det bra Adde, hoppas våren har kommit till dig! / mt

Adde
ons, 2013-04-17 - 17:03

att ha oroats och gjort ett och annat försök att kontakta min nersupna vän (vi bor långt ifrån varandra) så fick jag äntligen svar på ett sms :

"Lever du?"

"Ja"

En konversation som i all sin enkelhet säger allt.

Att göra ett val för livet finns inte på kartan just nu och jag ger nu upp helt.

markatta
ons, 2013-04-17 - 18:25

för att förlora en vän.

Stor kram till dig idag!

Adde
tors, 2013-04-18 - 20:01

för er stöttning.

Att sätta gränser var något jag var tvungen att lära under mitt första år som nykter. Att se behandlingskamrater ta återfall, flera kom tillbaka men en del försvann, var djävligt tufft. Vi kom ju varandra så oerhört nära under dessa 4 veckor och skratten var så många och så hjärtliga. Om man blev ledsen fanns alltid en tröst hos nån kompis och det fanns alltid stöd och hjälp för allt. Vi var ju en väldigt blandad skara med alla möjliga erfarenheter och kunskap från livet "utanför" så det fanns alltid nån att diskutera med.

Att sen komma ut i verkligheten och höra om kompisar som tagit återfall var tufft. Jag är ju så medveten om att ett återfall mycket väl kan sluta med döden så jag blir ju så berörd och ska hjälpa till. Men jag vet ju så väl att jag inte kan göra något, inte ett djävla dugg fast ilskan ibland tog över och jag ville trycka in dem på den nyktra banan igen. Typiskt medberoende !!

Jag fick den hårda vägen lära mig att jag är fullständigt maktlös mot alkoholen när kompisar tog återfall. En tom hängde sig när han kom hem för att det inte funkade för honom. Nån försökte jag "prata" tillrätta men som ni alla medberoende vet så går inte det så bra. När jag märkte att jag själv tappade fokus på min egen nykterhet pga att jag brydde mig mer om andra än mig själv så var det dags för mig att rätta in mig i ledet igen och göra min läxa lite bättre.

Jag är maktlös inför alkoholen.

Men jag är en människa som har känslor och jag går igenom hela mitt känsloregister när vänner tar återfall. Ilska och sorg är de första och tyngsta känslorna som drabbar mig för att sen gå över i empati och förlåtelse. Jag försöker finnas om någon söker min hjälp och jag dömer inte vad de gjort på fyllan (Nja, inte riktigt sant....våldtäkt, kvinnomisshandel, pedofili mm har jag djävligt svårt för) utan försöker räcka ut en hand för att hjälpa till vid en återgång till nykterhet.

Men valet är helt och hållet alkoholistens.

Jag har sagt det förut att jag inte är religiös men jag har stor användning för Sinnesrobönen och då framförallt delen "....acceptera det JAG inte kan förändra..." och att mitt eget mående ALLTD har första prioritet när jag ger mig in i att hjälpa andra. Dvs se till att sätta en gräns för mitt engagemang. Ibland är det djävligt svårt när jag tycker mycket bra om en medmänniska. Det gör så ont att se vad som händer.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Sorgsen
fre, 2013-04-19 - 00:57

...fram emot få skaka tass med dig Adde ;)

Just de där gränserna har jag haft svårt reda ut.
Jag har alltid ställt upp för andra men inte har det haft en negativ "diagnos" förrän jag "hjälpte" min make.
Blev kaos i hjärnan.

Självkännedom och kunskap ger mig balans.

Kram kram

Adde
fre, 2013-04-19 - 19:26

inte helt gett upp hoppet trots pengarna och att det är fullt :-)) Ev kollar jag återbud på färjan nästa vecka. Just nu känns det som jag verkligen behöver få alla dagar jag kan för mitt eget mående eftersom mitt liv nu är i totalkaos med skilsmässan och husförsäljning :-(((

Adde
fre, 2013-04-19 - 20:51

A-M-G !! Jag uppskattar verkligen din kram ! Hoppas du också får en bra helg !