av mulletant

Försöker skapa en ny tråd. Min andra. Den första skapade jag för knappt ett år sedan efter att ha skrivt i andras trådar ett tag. Ska kolla om jag lyckades:) / mt

mulletant
sön, 2013-04-14 - 13:07

ångest när jag ser hur tiden rusar iväg... Har det så bra i livet och vill bara ta vara på varje minut. Ser tillbaka på ett härligt dygn med ett antal praktiska utmaningar... inte minst icke-fungerande P-garage i Stockholms city... allt har vi klarat med bibehållet gott humör ... och njutit av god mat, olika nolldrycker, fantastisk föreställning... hotellnatt och -frukost... Och inte minst att vara hemma igen. / mt

mulletant
mån, 2013-04-15 - 14:28

skugga är jag idag... "När du möter demonen - vik inte undan med blicken..." idag vännen Victoria behöver jag dina ord. / mt

flygcert
mån, 2013-04-15 - 21:51

Mulletant, go'a, bästa du! Idag får du extra tankar, kärlek och tack från mig ♥♥♥♥♥♥♥

Hoppas att din dag blivit bättre, kanske att du får en bra dag imorgon!

Du är en fin människa, en fantastisk medmänniska och en alldeles underbar mulletant!!!
Stor kram♥

mulletant
tis, 2013-04-16 - 07:11

varma tankar, kramar, hjärtan och goda ord.

Jag bär med mig, inom mig, mörka, svarta stråk från min barndom och ungdom - hotfulla situationer, psykiskt våld och övergrepp som man (ingen?) på den tiden hade ord och kunskap att benämna för vad det var. Jag berättade aldrig för någon vuxen - förresten vissa saker var uppenbara eftersom min fars alkoholism var fullt synlig... men det var som det var... bara.

När jag möter händelser som väcker känslor inom mig, känslor som saknar ord och benämning... som bara tar plats som diffusa bilder... Då faller jag... ganska djupt och blir lite overklig.

Men inte helt.

Också i detta är det en avgörande skillnad att leva med en människa som är nykter och konstant vid sina sinnen. Det tillåter mig, ger mig utrymme att falla mera handlöst... kanske djupare... mycket mera möjligheter ligger numera i min hand. En del hinder är inte mer...

Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden...

Det kan vara så att jag ska fokusera mera på modet att förändra... nu när hela livet är så förändrat.

Idag skiner solen... / mt

Tilde
tis, 2013-04-16 - 10:18

Det var ett nytt sätt för mig att se på sina demoner och nu tänker jag inte på alkohol. Demonerna som är lättare att handskas med i en nykter tillvaro men som ändå lever kvar och som ibland kanske är orsaken till varför iallafall jag föll för vin. Jag kände genast igen mig i din beskrivning i att falla tillbaka i det förskrämda barnet och reagera därefter. Känner igen det hos mig själv. Jag har vänt och vridit på detta en stund och att inte vika undan utan gå rakt fram i dessa situationer som du skriver är bra. Själv måste jag vara väldigt uppmärksam på de här demonerna, jag är ofta inte beredd. Nu ska jag försöka tänka på dig nästa gång och tänka att vi reagerar utifrån våra gamla demoner och måste skrämma bort dem och våga se dem i ögonen.

Att ha en kär man vid din sida som förstår måste vara guld värt. Lycka till med dagen, Mulletant och en varm kram från Tilde.

mulletant
tis, 2013-04-16 - 10:52

- nykter och närvarande i kropp och sinnen ÄR guld värt... Liksom du Tilde och mina andra vänner här.

Vi tänker på varandra med värme ♥

Varm kram / mt

mulletant
tis, 2013-04-16 - 11:10

med händerna. Planterar pelargonskott (som har långa rötter) och ska putsa fönster. Jag behöver öva mig att vara i min kropp. Vara hemmastadd i den. I min Enneagrambok står det om femman (som är mest i huvudet och tanken:) "En femma måste odla sin inre värld för att finna modet att vända sig utåt, mot yttervärlden." Författaren beskriver "en genial väg" att utvecklas som femma - att arbeta som massör för att "befria sig från självupptagenhetens och isoleringens bur och öppna sig för sin egen och andras kroppslighet". Det skulle passa mig, som ett komplement till mitt intellektuella yrke. När jag jobbade inom vården använde jag alla tillfällen till fotvård och massage - gjorde gott åt mig och var alltid uppskattat. En av mina favoritpatienter - som är en ängel sen långt tillbaka - sade att jag har "healing hands" - henne glömmer jag inte. Alla patienter ska mötas med respekt och medmänsklighet - men en del av dem får en särskild plats i hjärtat.

Det är fint här på forumet - när man/jag mår bra får man/jag ha sina/mina skriverier i lugn och ro (på ett gott sätt) men så fort livet är svårt får jag värme, kärlek, kramar och stöd. Så fint! Tänk vad rik jag är som har er, mina vänner här, mina skyddsänglar och min Mullegubbe. / mt

markatta
tis, 2013-04-16 - 13:06

Jag känner igen det du skriver om känslor som saknar ord, diffusa bilder och overklighetskänslor. Det låter som posttraumatisk stress, tycker jag.

Har du fått någon professionell hjälp att bearbeta detta? Om inte så tycker jag att du ska söka den. Jag har gått i en massa olika terapier men det som jag tycker hjälpt mest har varit kbt med en konkret plan och ett konkret mål. Där har jag verkligen övat på att möta mina demoner och se dem i ögonen tills min rädsla minskat avsevärt. De diffusa bilderna är oftast de mest skrämmande men de blir ofta, tvärtemot vad många tror, mindre skrämmande när de blir skarpare i konturerna.

Ta hand om dig vännen!

flygcert
tis, 2013-04-16 - 13:45

Tänker på dig, du fina människa!
Idag har jag träffat ytterligare några fina människor, och framför allt så har jag fått bästa, bästa samtalet från min goda vän som jag trodde att jag hade förlorat (men mina hjärnspöken spelade mig ett spratt...) - en bättre dag idag än igår för mig, och för dig också verkar det som!

Kramar!

Sorgsen
tis, 2013-04-16 - 14:24

...du finns dagligen i mina tankar. Det känns tryggt du finns. Tack.
Att ha denna platsen att återkomma till känns också tryggt och berikande. Jag har alltid mått bra av att sätta ord på situationer, letat mig in till kärnan så, här får jag dessutom del av dina och andras tankar.
Det finns ju däremot allt det där mellan, allt som inte har ord att beskriva. Allt det är jag också tacksam över att jag känner. Allt det där som finns inuti eller utanpå innan den formlösa demonen får sin benämning.
Tänk så mycket det finns som ögat, örat, huden, själen "ser" men som hjärnan sorterar bort för signalerna inte kan "rapporteras".
Att veta vi inte behöver veta allt och samtidigt få sätta händerna i jorden, känna myllan och dofterna, eller putsa fönster och se glanser, sånt gör livet levande.
Livet formar oss och allt negativt vi inte kan välja bort måste vi ju lära oss leva med. Det krävs mod att våga öppna, risken är ju att man tappar balansen.
Jag gratulerar till att du och mg nått så långt att ni fångar varandra, även utan ord.
Önskar dig och er allt det bästa.

mulletant
tis, 2013-04-16 - 16:29

skrivit in dikter och annat som betyder här i min tråd. Dina ord Sorgsen "allt som inte har ord att beskriva" påminde mig om en dikt i en för mig mycket betydelsefull liten diktsamling från 1970-talet; "Rumskamrater" av den finske poeten, psykiatren, musikern m.m Claes Andersson. En dikt som varit och är "vår" och som fångar just det där... (utom alkoholen i vinet då:)

Allt det där som vi håller på med, det där
med långa samtal och resor och vin,
minns du, det där med glädjens två ansikten,
glädjens tre ansikten och päronet
som började växa inne i dig.
Allt det där med sötma som gjorde ont
och gråten, den varma.
Det där när vinden kom hårt i ansiktet
och träden
de uråldriga som röntgenbilder mot den långa
strandremsan med lyftkranarna, allt det där
med den ensamma staden
och att ändå bry sig om.
Det där som låter som tystnaden mellan
två andetag eller som när någon
just har dött.
Allt det där, du vet.

Tack för dina ord Sorgsen, för allas alla ord... och värmen som binder dem samman (det sista också citerat av C.A) / mt

mulletant
ons, 2013-04-17 - 06:33

med en vän igår. En vän som varit nära, mest i hjärtat, då vi båda haft fullt upp i livet. Hon är medberoende (till ett av sina vuxna barn) och "ser" sin situation men har ingen, eller mycket begränsad kunskap om missbruk och medberoende. Mullegubben har berättat för henne om sin nykterhet, om AA och om vårt nuvarande liv och tipsat att det finns stöd för den som behöver. Vi talade länge och nämnde även en annan familj där missbruket lever - just nu till synes under kontroll - i skenet av goda viner och kanske starksprit av fina sorter.

Jag blev bekräftad i att medberoende är en mycket okänd sjukdom/tillstånd... även hos mycket välutbildade och begåvade, "kloka" människor... och i hur lika våra "resor" gestaltar sig... hur gärna man vill tro... och hur oerhört svårt, nästintill omöjligt det kan vara att komma till den där gränsen när man släpper taget och gör sitt eget val... OCH det värsta - insikten hur paradoxalt och katastrofalt det är att just det som känns omöjligt (att släppa taget) kan inrymma missbrukarens möjlighet till frihet.

Hur som, ett mycket angelägen och god samvaro. / mt

markatta
ons, 2013-04-17 - 08:34

nu på morgonen när jag var ute i skogen med hunden. Dina inlägg, dikter och citat inspirerade mig att formulera dikter, ord att skriva ner för mig själv när jag kom hem. Ord om att känna sig jordad, som en del av rotsystemet där jag gick. Ord att ta fram till tröst när jag behöver och känner mig flygig och konturlös.

Hoppas du får en fin dag!

mulletant
tors, 2013-04-18 - 05:36

när vi inspirerar och hjälper varandra. En sommar, 2011, spelade vi (ja, hemma i våra hem långt, långt ifrån varandra) men ändå "här" Lisa Ekdahl och delade texter här. Musik som fortfarande har stark och speciell betydelse för mig... som denna text:

Hon är på jakt efter solen
hon är på flykt från sin skugga
hon har något hon vill lära dig
hon säger för att kunna svälja måste du tugga
för att kunna lära måste du känna
annars blir din kunskap grå och platt
hon säger: människan skall inte vara ensam
så kom, låt oss dela denna alltför mörka natt

Hon är på jakt efter solen
hon har seger i sitt steg
hon går rakt in i ljuset
hon må vara rädd men aldrig feg
hon vågar vinna över rädslan
hon kan se sin rädslas grund
hon säger: människan skall inte vara ensam
så kom, låt oss dela denna alltför mörka stund

Det är så fint att dela - och hela, bli helad(e) tillsammans./ mt

mulletant
lör, 2013-04-20 - 06:40

av känslor när jag "ser" och upplever kraften i medberoendet. Destruktiva känslor, destruktiva krafter... ilska, maktlöshet, förtvivlan - skulle vilja ta om axlarna, se rakt in i ögonen, hålla om... kanske likt det Adde beskriver att han upplever när han ser vänner som tar återfall på väg mot undergång.

Att se hur cirkeln krymper, hur tankarna är fångade och fokuserade på mig, mig - vad kan jag göra? hur ska jag vara? vad ska jag säga? ... för att jag ska vara/göra "rätt"?

Ändå inser jag så klart att alla måste gå sin egen väg... så som jag har gått min och Mullegubben sin väg... Mött våra egna, personliga avgrunder.

Herregud vad jag är tacksam över mitt liv idag, just denna dag... Att jag tog det där avgörande steget och att han tagit sina... och jag är helt förvissad om att i det liv jag hade innan skulle jag absolut inte vilja vara kvar. Oberoende av hur det skulle blivit vet jag idag att det var rätt att gå.

Jag förstår också idag dem, främst Adde och Lelas som stod vid sidan och försökte vägleda mig... speciellt det första halvåret och året. Och Mie... Mie... betydde och betyder så mycket. Även om jag höll och har hållit min väg och min linje har alla råd och tankar varit av oerhört stort värde. De har varit speglar mot vilka jag prövat och tagit till mig det som varit möjligt och som känts rätt.

Idag har Mullegubben i många avseenden kommit så långt i och med AA... snart ett år sen hans första möte. Också jag har indirekt fått så mycket.

Nu börjar dagen. / mt

mulletant
lör, 2013-04-20 - 10:04

från 25 april - 16 maj förra året. Återfallets tid och det första AA-besöket 14 maj.
Avgörande, absolut avgörande veckor i vårt liv.

Ska tillägga att jag fick lätt hjärtklappning av att läsa - alltid lite obehaglig magkänsla av att läsa bakåt och bearbeta i samband med "märkes"dagar eller -tider som nu. Känner den accelererande stressen som fanns under ytan förra våren. Helt annorlunda nu. / mt

mulletant
sön, 2013-04-21 - 06:33

Igår "samtalde" vi på medberoendesidan om hur svårt det kan vara att hitta gränsen och skillnaden mellan sund medkänsla och medberoende. Carina Bång har skrivit om det den 21 mars i år - jag citerar:

Vart går gränsen mellan att visa medkänsla och att agera ut medberoendebeteenden?
Och måste man bli helt egoistisk bara för att man inte ska vara medberoende?
Vad är vad och var går gränsen?

Så syftet med att arbeta med sina medberoendebeteenden betyder inte att man ska sluta visa empati och medkänsla för sina medmänniskor! Det är styrkor och egenskaper vi behöver mera av här i världen! Om vi tvärtom, sätter stenhårda gränser mot allt och alla, bara fokuserar på oss själva, slutar ta ansvar för hur vår kommunikation och förhållningssätt påverkar andra, då kommer vi i stället börja såra våra medmänniskor. Då har det dragit för långt åt den andra hållet i stället.

Ett sätt att tänka som har hjälpt mig har varit denna: "Medberoende är när min omtanke om en annan människa blir på bekostnad av min egen hälsa och viktiga livsområden".