Kära alla här på forumet.
Jag har inte skrivit på länge men har i vilket fall som helst varit vit och fri sedan 12 januari i år. Det går riktigt bra och jag känner mig stark, oftast.
Jag har tidigare varit igenom ett flertal nyktra perioder på ca 2-3 månader i sträck de sista åren och börjar nu närma mig den tiden igen. Vad som då hänt är att jag börjar ljuga för mig själv att nu har jag fixat det och inbillar mig själv hur kanon det vore med en riktigt häftig festhelg med massor av gott dricka osv. Vad som sedan slår ner som en slägga mot ett städ är ju Söndag morgon. Då har jag givetvis varit fylld av ånger men ändå köpt hela misslyckandet och varit lite glad över att vara som en människa igen och kunna supa till det med affärsbekanta och kompisar. Samt lite fredagsmys i soffan.
Skillnaden nu denna gång är att min insikt om att jag är alkis och aldrig mer kan dricka är ett faktum som tidigare inte riktigt funnits i mitt medvetande. Jag ser på mig själv med förundran och inte så lite avsky när jag går igenom mina sista 15 år. Var gick det snett, hur fan kunde jag göra så? Smygandet och gömställen i garaget. Hur fan tänkte jag? Jag blir så sjukt sorgsen och besviken på mig själv och det gör just nu så himla ont i mig. Jag tänker på mina barn som genom tiden sett förändringen, men inte fattat riktigt vad som skett med mig. Nu har jag sedan minst ett år tillbaka talat om hur det ligger till, för fru och barn. Men inte att jag fullt ut är alkoholberonde till den milda grad att det inte går att dricka igen. Bara att pappa mår dåligt av alkohol och får ångest av det. De vet att det är slut med drickat nu och är lugna över det allesammans, framför allt jag själv.
Just nu är jag som sagt inne i en fas där jag föraktar mitt tidgare beteende och kan inte förstå varför jag var tvungen att bedöva mig. Jag kunde vara rejält berusad på de mest meningslösa tillfällen och platser utan att någon faktiskt märkte det. Sant. Jag vill inte älta skiten för det går inte att få det ogjort, lika bra att öppna flaskan och fortsätta som förut.....aldrig.
Innerst inne vet jag nog varför jag bedövat mig. Rastlös, stora krav på mig själv, hög prestaionströskel och prestations ångest, aldrig riktigt tillfreds eller nöjd, allt kan göras lite bättre, fast jag är nöjdare nu sedan en tid tillbaka. Om jag tänker rätt mår jag bra. Det är tanken som skapar oss och vad vi är. Goda tankar gör oss till goda individer. All förändring börjar hos mig själv, inte hos någon annan. Det går att förändra sina tankar, men det är jobbigt och kräver träning.
Som jag läst i andra trådar här i Forumet så börjar en del av oss grubbla stort och mycket efter en tids nykterhet. Samma här. Det är mycket runt de "stora" frågorna som äktenskap, arbete, framtid och drömmar som man inte tagit tag i för fyllan varit ivägen. Nu finns det så mycket energi till att ifrågasätta, det har jag i och för sig alltid gjort mycket och ofta, men en annan typ av ifrågasättande som är sundare, mer öppen, ärlig och mer skrämmande.
Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Jag är kanske lite rädd att falla ner igen även om min insikt är betydligt starkare än den någonsin varit förut. Har en önskan att jag kommit längre fram i min nykterhet, känner mig inte helt trygg. Jag är lite sorgsen ikväll, men jag mår bra och tänker fortsätta min resa mot frihet och harmoni.
Ta hand om er.
Tar tacksamt emot tankar och funderingar från andra.
LP