För en vecka sedan gjorde jag i vredesmod slut med min pojkvän (som jag inte bor ihop med) efter ännu en alkoholepisod och mera lögner. Jag har gått och funderat på det i ett par veckor men hade egentligen tänkt prata om det i lugn och ro med honom och förklara varför jag måste lämna, men nu blev det såhär istället för att jag var svag och lät mig provoceras tills allt brast.

Han började i alkoholterapi i april efter att jag då ställt ultimatum att jag annars skulle lämna, kändes dock som att han själv var rätt redo att göra ngt åt saken och jag tror inte att han gjorde det för min skull. Han var inte redo att ge sig in på avgiftning, men gick med till våran socialavd för missbruksfrågor (bor utomlands, vet inte hur det går till i Sverige) Iallafall fick han en rådgivare/psykolog som rådde honom att börja kontrollera och trappa ner sitt drickande, tillsammans med samtal en gång i veckan.

Jag tyckte det hela lät konstigt, men har läst böcker och på nätet om denna metod, och uppenbarligen finns det folk som slutat dricka på detta sätt med och tänkte att det ju iallafall var bra om han började titta på sina problem tillsammans med någon. De första veckorna tyckte jag att det blev bättre också - han verkade motiverad och vi pratade på ett annat sätt om hans drickande.

Men vi träffades mindre och mindre - han menade att han behövde tid för sig själv för att klara sina mål och för att bearbeta det som kom upp i terapin. Det kan man ju acceptera, problemet var bara att allt eftersom började det kännas som att han drack mer igen, den där intiutionen som jag inte vet var den kommer ifrån började ifrågasätta vissa saker han sa, och när jag kollade upp det visade det sig att han börjat ljuga igen. Sen kom hans semester och då föll han helt in i gamla mönster, men förnekade detta och sa att jag inte skulle oroa mig...

Och då bokade jag en tid åt mig hos en rådgivare för att fråga hur jag skulle hantera detta. Om det nu var ett återfall och om jag skulle stötta eller ta avstånd osv. Och hur den sortens terapi fungerar... Men denne rådgivare skrattade nästan ut mig när jag berättade hur det var, han sa att det är omöjligt att lyckas sluta så, och att min pojkväns (och min) enda chans vore att jag lämnade honom. Vilket jag ju ändå funderat på eftersom min kropp har börjat säga ifrån med ständiga infektioner och migrän (är aldrig annars sjuk)

Ja, och så i söndags hade vi stämt träff hos honom på hans sista semesterdag. Han ringde och talade om vilket tåg han skulle komma med och nämnde då också att han druckit lite, men att han inte skulle dricka mer på resan och alltså vara nykter när han kom hem (som är det vi kommit överens om när vi träffas)
Jag går hem till honom lite tidigare och väntar eftersom jag har ärenden i närheten och tio minuter innan han ska komma har jag ett meddelande i telefonen att han behöver tid för sig själv efter att ha varit runt folk så länge...och om vi kan ses om ett par dar istället? Och då blir jag bara så ledsen och förbannad, när han sen kommer är han ju helt röd i ögonen och nästan redlöst berusad. Han rycker bara på axlarna och säger att han inte hade lust mer, och jag borde vetat att han skulle dricka på tåget!

Och jag borde veta att det är en sjukdom men jag blir så arg att jag gör slut där och att han ska höra av sig när han är redo för en relation och att sluta med spriten. Han säger bara javisst och sen åker jag.
Nästa dag går jag dit efter jobbet för att prata med honom nykter och förklara hur jag känner, men han släpper inte in mig, har sin nyckel i låset så att jag inte kommer in med min... Han svarar inte heller i telefon och läser inte de textmeddelanden jag skickar heller. Ett par dagar senare skriver han mitt i natten att han inte orkar mer, allt är bara skit och han vet inte hur länge han orkar leva... Det svarar jag inte på, eftersom han brukat komma med just dessa saker ett halvår tidigare när han varit berusad och är gråtmild.

Sedan dess har jag inte hört ett knyst och eftersom jag hatar att ha ett oavslutat gräl mår jag skitdåligt. Visst, jag gjorde slut men jag vill inte att våra sista ord till varann ska vara jag som skäller när han är berusad...
Och igår kväll stod jag inte ut längre utan skrev igen...inget svar. Jag begriper inte detta - vi har aldrig haft några problem att prata när vi har lugnat ned oss. Vi har ju bråkat mycket förut pga alkoholen, men efter ett par dagar har vi alltid kunnat sitta och prata om det, förklara oss och försöka förstå den andre. Jag vet inte vad som är annorlunda nu och det gör mig fruktansvärt orolig!

Jag vet att det blev långt och otydligt, var bara tvungen att skriva av mig. Vet inte ens vad jag hoppas få höra - jo, jag hoppas att han kommit till en brytpunkt och att han inser att det inte håller att fortsätta dricka längre. Men jag tror inte på det - tror att han undviker mig för att slippa förklara sig, slippa mit "tjat" och mina påminnelser om vad han gör när han är full...

Och det gör förbannat ont att han behandlar mig som luft...känner mig faktiskt nästan snopen mitt i all förtvivlan. Att han inte saknar mig alls! Hade nog trott att jag betydde mer för honom än så.

Vet någon om denna "likgiltighet" eller vägran till kommunikation helt enkelt är ett steg längre in i sjukdomen eller kan det vara så att han gått in i en kris efter att de framsteg han gjort med sin nedtrappning gjorts om intet av hans återfall in i de gamla dryckesvanorna? Att det kan finnas hopp att han når sin botten?

Jag sitter forfarande fast i mitt medberoende, tänker inte på något annat än detta. Skit också.

Mammy Blue

som alkis så vet jag att allt som står emellan mej och min bäste vän flaskan är jobbigt.

För din egen skull- släpp honom. Läs här i anhörigtrådarna, det framgår ganska klart att du som anhörig inte kan rädda din alkis, för det måste han göra själv.

Läs och skriv, lite tyst just nu på forumet men det kanske beror oå att det är mitt i semestern för många.
Mvh MB

kerran

för ditt svar - och jag vet ju att jag måste släppa...Men jag kommer sakna hans nyktra sida enormt och känner mig just nu bara eländig och svag!

Mammy Blue

kan du göra, känna dej eländig och svag, men bara ett kort tag, för du har gjort vad du kunnat, mer kan du inte göra. Att stå bredvid en alkis och se på när det går utför måste vara hemskt. Man kan ju inget göra! Spelar nog ingen roll att man vet det, känslan av otillräcklighet finns nog där ändå.
Min sambo dricker fortfarande men bara helger och möjligen någon/ några kvällar i veckan, men jag märker ju tydligt att han byter samtalsämne fort om jag för det på tal, så vad jag kan göra är då bara att vänta tills han får samma aha- upplevelse som jag fick när jag kom på att jag var alkis... Bara att vänta, suck!

Fortsätt läsa och skriva, man mår gott av att få häva ur sej, här har jag skrivit sådant som jag inte ens skulle sagt till sjukvårdspersonal.

Kram/MB

kerran

och prata ut i nyktert tillstånd. Det blir väl till att utväxla lägenhetsnycklar och de grejer vi har hos varann med - jag får ångest när jag tänker på det. Har också ångest att jag ska bli bevekad av hans omskrivningar och bortförklaringar och börja grubbla om jag överreagerar och borde ge honom och hans pseudobehandling en chans till...mest ångest har jag dock att han inte ens ska försöka utan bara godta att vi avslutar vår relation utan invändningar. Inte så moget, jag vet.
Vad jag också funderar på är ska man bryta kontakten helt? Eller vara där som en god vän, hur det nu går till? Vad som komplicerar saken lite grann är att vi jobbar tillsammans, visserligen skift så vi ses inte jämt på jobbet, men ändå...

kerran

det blev worst case scenario... Han tycker att det är bra att vi gör slut, han har ingenting att ge mig säger han. Och det stämmer ju i och för sig men alla hans känslor var borta! Känns nästan som om han planerat det här för att slippa göra slut själv? Han var givetvis inte heller ett dugg mottaglig för prat om sitt alkoholproblem, den dörren är stängd igen och han är övertygad om att hans problem sitter ngn annanstans. Han ville inte ens erkänna att hans beteende för tio dagar sedan var onormalt utan menade att sånt händer och att han gjort likadant mot vemsomhelst utan att tveka. Orkar inte ens bli arg utan känner mig bara ledsen och värdelös.
Förklarade för honom hur ledsen allt detta gör mig, och hur svårt det är för mig att det måste ta slut. Han svarade att han varken var ledsen eller arg, att inget spelar honom någon roll längre. Hur kan man inte ta det personligt när man försvinner ur hans liv och han inte ens bryr sig? För mindre än två veckor sedan hade vi två fina dagar tillsammans med hans dotter, och då fanns det kärlek i hans ögon... Nu fanns ingenting där, inte ens medkänsla. Kan verkligen spriten göra allt detta??? Idag var han ju fortfarande nykter när vi sågs, kommer inte eventuella känslor tillbaka då? Jag kanske bara ska vara glad att det inte finns några kvar, så att jag slipper vela hit och dit, men det gör ont!
Mycket självömkan idag, sorry!

Mammy Blue

inte är jag rätt person att råda dej, jag är ju alkis själv. Men om jag tänker mej in i hans ställe, så skulle jag kunna tänka mej att du är en grinig, tjatig en som står i vägen för flaskan. Han var nykter när du träffade honom, men det kan ju vara så att hans enda tanke var typ "kan hon inte gå nu så jag kan få dricka i fred".

Jag vet inte, jag känner ju varken dej eller honom, så det kan ju vara helt fel. Men om jag vore du, så hade jag nog gett upp honom, skulle det vara så att han lyckas sluta dricka, så kanske han hör av sej, men jag hade inte hört av mej. Men det är jag.

En varm kram till dej!
/MB

har så rätt !!

Han har ingen insikt alls om sin sjukdom utan lägger allt ansvar på andra. Hans enda kärlek finns i flaskan och den skyddar han med allt han förmår och du står bara i vägen för den kärleken.

Mina känslor, de riktiga, kom tillbaka fullt ut mellan ett halvår till ett år in i nykterheten. Svårt att sätta nån gräns eftersom jag glömt hur det var att känna naturliga känslor. Jag var fullständigt bedövad i över 15 år och OM det var något som hände, exvis föräldrarnas död, så kvävdes alla försök till att känna känslor omgående med rikliga mängder sprit. Alkoholen tog över allt, lämnade inget kvar för mig att själv bestämma.

Du gör helt rätt som tar hand om dig själv och väljer ditt eget liv. Du är värd det.

kerran

och kommentarer och givetvis har ni rätt. Det känns bara konstigt att vi för två månader satt och skulle få hjälp med en ambulant terapi och att han ville sluta då, och så denna attityden nu. Naivt kanske, men jag trodde att man väl kommit till insikt att man måste sluta, att den liksom skulle sitta kvar... Inte att det för den skull skulle funka att sluta dricka, så menar jag inte. Det är klarrt att det är en lång väg att gå. Men nu är det som han inte tycker det behövs längre. Att inget spelar någon roll...
Känner mig förbannad på hans terapeut som satt och sa att det inte är någon vits att lägga av helt om man inte tror att man klarar det själv, utan att man ska börja med delmål som man säkert klarar av. Det blev plötsligt legitimt att dricka två dl vodka om dagen bara för att det var en förbättring... Men det kanske hade blivit likadant ändå och det är ju som det är.
Grinig och tjatig har jag väl inte precis varit - visste om hans problem när vi började träffas och har egentligen aldrig krävt att han ska sluta dricka. (ja utom för två månader sen att han skulle med till rådgivning iofs) Men visst har jag blivit sur när han inte hållit sig till reglerna när vi har täffats och visst har vi bråkat då. Men däremellan har vi också kunnat prata normalt om problemet och det kan ju i och för sig vara manipulation från hans sida, men han är fullt medveten om att han är alkoholist och egentligen aldrig kommer att kunna dricka "normalt". Däremot tror jag som du säger, Adde att han älskar vodkan för mycket. Han har haft en grym tur också, och sluppit många konsekvenser som egentligen borde kommit vid det här laget. Finns alltså för lite anledning att sluta.

och verkligen bli nykter kan vara en lång process.

Min man blev nykter, det som kallas med vita knogar, då jag lämnade honom. Han ville verkligen bevara äktenskapet men egentligen inte sluta dricka... det var ett tvång. Under det första halvåret var det ett antal jobbiga konfrontationer med önskan och tjat att vi skulle dricka vin till maten ibland, fira med champagne ibland, dricka planerat (något lite) på fest osv. Efter två försök insåg jag att det inte fungerar och satte kravet "noll". Efter det första kämpiga halvåret kom ett lugnare år med några korta återfall (några öl/GT som jag oftast upptäckte direkt och då avbröt han) - under början av det året sov han massor och humöret var inte på topp. Ett och ett halvt år efter "gränsen" kom ett återfall då han drack sig berusad och därmed hans egen insikt. Han började då på AA och efter ytterligare ett par månader hade han en "inre upplevelse" då han liksom "såg" alkoholen i relation till allt han hade och har kvar.

Efter ännu ett år, alltså nu denna sommar, har hans "bild" av sig själv som alkoholist fått ännu en dimension och djupnat - på ett sätt jag upplever gott.

Förutom hans långa resa gäller att ett förändrat liv även innebär en förändringsprocess i och för relationen.

Under hela denna tid har jag haft enormt stöd av att läsa och skriva på forumet. Jag har haft lika mycket stöd och lärt minst lika mycket på missbrukarsidorna som på anhörigsidan.

De svar du fått av MB och Adde stämmer helt med min bild av alkoholisten som ännu inte insett sin situation "på riktigt". Så länge det är så kan du troligen inte nå fram till honom - hur konstigt det än låter i skenet av det du berättar. Terapeutens råd att trappa ner låter totalt knasigt, inte trovärdigt överhuvudtaget. Dessvärre finns både läkare, företagssköterskor och terapeuter som är djupt okunniga om missbruk.

Ta hand om dig och ditt liv! Det enda du har makt över. Kram / mt

markatta

Jag tror inte vi anhöriga kan förstå alkoholistens agerande på annat sätt än att det är en sjukdom, där handlingarna inte alls följer samma logik som för en frisk. En alkis logik är helt anpassat för att passa in på att just kunna fortsätta att dricka. Jag tänker på mina år med en alkoholiserad sambo när du skriver, "däremellan har vi också kunnat prata normalt om problemet". Många var samtalen där jag trodde att nu kommer det vända, nu fattar han att han måste ändra på sig. I backspegeln ser jag att många av de här "bra" samtalen vi hade, hade vi då han var bakis, hade ågren och var skör. Då gick han med på nästan allt jag sa utan att egentligen tänka över vad det var det innebar. Förmodligen för att han var för skör då för att orka bråka med mig.

Att vara medveten om att man är alkoholist behöver inte heller innebära någon medvetenhet om behovet av förändring. Tvärtom så gömmer många alkisar sig bakom orden "jag är alkoholist" som om det skulle betyda samma sak som att de aldrig kan ändra, har ansvar för sitt beteende och också ett sätt att flytta över fokus till den anhöriga. Som att säga, "du visste att jag drack så här mycket när vi träffades så du har ingen anledning att bråka på mig nu".

Vi anhöriga vill gärna tro att om vi säger till vår alkoholist att vi kommer lämna så kommer de förstå att alkoholen får stora konsekvenser och därför vilja sluta. Tyvärr är det inte alltid så. Den insikten, om vilka konsekvenser drickandet får kan vi tyvärr inte tvinga fram.
Jag har ett exempel på det. Jag växte upp med en pappa som drack. När jag flyttade hemifrån så bröt jag kontakten med honom helt och gjorde klart att det var p.g.a. hans drickande. Visst hoppades jag då på att han skulle sluta dricka men jag var också vid den tidpunkten redo på att jag inte längre skulle ha en pappa. Han var liksom död för mig. Men han valde alltså att fortsätta dricka framför att umgås med sin egen dotter. Det tog två år innan han själv kom till insikt om att han inte ville leva sitt liv så och att han måste göra något åt det själv. Nu har han varit nykter i flera år. Han har förklarat för mig vad han kände då när jag bröt kontakten med honom, att han inte kunde förstå hur han kunnat få en så elak dotter, att han tyckte det var skönt för han skulle kunna dricka ifred.

De beslut alkisen fattar är inget vi kan styra över. Vi kan bara försöka leva våra egna liv såsom vi vill ha det. Ibland innebär det att vi måste bryta upp med människor vi älskar då de på verkar våra liv så mycket i en negativ riktning. Det är ingen lätt sak att göra och självklart kommer det en massa känslor och tankar. Det är viktigt att inte fly dessa känslor, fortsätt sätta ord på dem genom att skriva här och om du kanske har någon att prata med också. Jag rekommenderar al-anon om du inte varit där.

Kram

kerran

som ni skriver i alla delforum och det hjälper verkligen att få perspektiv. Gläder mig att läsa de positiva inläggen hos dem som jobbar med att sluta och att se att det finns de som klarat det! Men också viktigt att skruva ner det eländes hoppet, att kanske ge upp på riktigt. Svårt!
Har inte varit på något möte - känns lite försent nu när det är slut ändå...

markatta

för att gå på möte för din skull. På al-anon pratar man inte om alkoholisten eller hur man ska få denne att sluta dricka. Tvärtom så utgår man där ifrån sig själv, de känslor man har och också de beteendemönster man lagt till med som medberoende (ofta omedvetet). På samma sätt som många alkoholister följer liknande mönster så följer också de anhöriga medberoende liknande mönster. Skam och skuld är vanligt, oro, ångest, låg självkänsla, svårt att sätta gränser, svårt att göra saker "bara för sin egen skull", svårt att släppa kontrollen m.m. Allt det här försvinner inte bara för att min inte längre träffar "sin alkoholist", inte om det är invanda mönster. Självklart finns det många andra sätt än al-anon, forum här t.ex. Själv har jag tyckt det har varit väldigt bra att gå på alanon-möten, att få dela med mig av sådant jag burit som en hemlighet inför en "riktig" person som inte dömer mig, har hjälpt mig och jag har kunnat släppa på mycket.

Var och en hittar sin väg i livet men det är aldrig för sent att göra saker som är bra för en själv.

kerran

med mycket funderingar, tårar och läsande. Och han har hört av sig plus att vi de senaste dagarna har haft liknande skift på jobbet och setts där. Vilket har varit tokjobbigt eftersom jag saknar honom så mycket och att det är jobbigt att se hur trött och ledsen han ser ut utan att kunna fråga hur han mår. Han har ju också den jag delat alla tankar och mina upplevelser med - och jag har fått ta del av hans (ja, inte alltid förstås...!)

Vet inte om det är ett kardinalfel jag gör nu, men jag har tackat ja till att träffas i eftermiddag för ett par timmars cykling i det fina vädret. Har funderat mycket fram och tillbaka om det är bra eller dåligt för oss båda men hittar inte svaret. För min egen del vet jag bara att jag måste släppa hoppet om att "rädda" honom och att allt ska lösa sig - kan tänka mig att hoppet växer om jag får för mig att han älskar mig. Samtidigt har vi ju så kul tillsammans när alkohol inte är med - är inte riktigt redo att förlora vår vänskap än.

Vad hans sida av saken är kan jag ju svårt avgöra, och ska väl inte heller tillbringa för mycket tid i hans huvud heller - där har jag ju varit alldeles för länge. Vad jag vet däremot är att komma ut ur lägenheten och att röra på sig hjälper mot hans depression, ibland även till att hålla sig nykter en dag. Och även om det inte förändrar nästa dag, har det varit ett par trevliga timmar. Vad jag inte vet är om det gagnar honom mer att inte ha något kvar, inte ens vänskap? Jag kan förstå att man ska hitta botten innan man kan resa sig, däremot tar det emot att avvisa positiva impulser av princip. Som att han skulle vara spetälsk tills han inte dricker en droppe mer. När isåfall kan man komma tillbaka som vän?

Jag vet att bland annat du MB i någon tråd skrivit att du hade ett halvår av dag 1 innan det gick att sluta riktigt, och jag ser ju att många av er andra också blir tvungna att starta om hela tiden. Hade ni mått bättre om era respektive samt vänner vägrat kontakt under denna tid?

Mitt eget problem har jag nu bestämt mig en gång för alla att lösa INNAN jag går in i något som helst förhållande igen. För jag har också en beroendepersonlighet, bara tur att inte jag också dricker. Inte är det en slump att jag valt en alkoholist, det visste jag redan då... Ska banne mig äntligen lära mig att älska mig själv!

markatta

det kan bara du svara på. Jag tänker att huvudsaken är att du bestämmer vart dina gränser går och står fast vid det. Bestämmer du att du kan med att träffa honom, bara han inte druckit just då, så gör det då men märker du att du går in i medberoendemönster (t.ex. att passa på att lukta på hans andedräkt efter sprit) så kanske du ska tänka på vad som är bäst för dig. Läser man i trådar här så skriks det ofta "lämna och stryp kontakten!" men oavsett om våra mönster av alkoholism och medberoende ser lika ut så är vi också individer med olika förutsättningar och livsvillkor.

Jag förstår vad du menar med "däremot tar det emot att avvisa positiva impulser av princip. Som att han skulle vara spetälsk tills han inte dricker en droppe mer". Känns det ok att träffa honom och cykla och du fortfarande respekterar dina gränser och är sann mot dig själv så är det väl bara att köra. Däremot är det väldigt viktigt att du inte lägger på dig själv att det är ditt ansvar att hålla honom nykter genom att komma på eller känna att du måste delta i aktiviteter med honom. Även om du hade valt att inte cykla med honom och han då väljer att dricka istället så är det hans val.

Bra du skriver att du vet du måste släppa hoppet om att rädda honom. Lite orolig blir jag då du skriver "kan tänka mig att hoppet växer om jag får för mig att han älskar mig". Krasst, jag vet, men kärlek har liksom inget med det att göra. Tror till och med den där filmen om AA:s grundare heter något i stil med When love's not enough. Jag är övertygad om att både min pappa och min sambo älskade mig men även om de sa det till mig eller till sig själva så innebar det ju ingen förändring vad gällde alkoholen. Visst, jag satte också stort hopp i att få höra de där orden "jag älskar dig och jag vill leva mitt liv med dig", som så många medberoende som törstade efter bekräftelse från sin alkis och tänkte att nu kommer det att bli bra. Det jag egentligen borde satt hopp i att få höra var "jag tänker lära mig att älska mig själv och söka hjälp för att kunna leva det liv jag vill leva".

Kram på dig!

kerran

att träffas som kompisar. Jag har inte släppt hoppet att vi ska kunna fortsätta vår kärleksrelation och det blev pannkaka av allt. Det är skrämmande vad man kan lura sig själv och tro att man har helt andra bevekelsegrunder än man egentligen har. Nu har detta väldigt lite med alkoholberoende eller ens medberoende att göra, eftersom det aldrig ens kom upp på tapeten, så egentligen hör detta inlägget inte in i forumet men vafan. Bara mina egna skitspöken som sabbade en annars riktigt bra dag. Faaan!
Sådana här dagar känns det som om jag bara inbillat mig att alkoholen var boven i dramat - att jag själv helt enkelt inte räcker till och att en annan människa reagerat lugnare i de situationer vi har bråkat oss igenom. Att det visst hade gått att leva ihop ifall jag varit hel. Det jag läser hos en del av er andra, vad era drickande män har gjort mot er, har jag ju aldrig behövt uppleva. Förutom ett par sårande kommentarer här och där plus en del lögner och brutna löften har min ex ju aldrig gjort mig illa. Ja, utom att han nästan "gav bort mig" till en egyptier i fyllan på semestern - då var jag rädd att bli våldtagen men lyckades ta mig hem oskadd iallafall. Men om jag känt mig älskad hade jag nog kunnat leva med de där sakerna, så problemet hos mig sitter inte i hans vodkaflaska utan i mig. Och det hade känts så mycket bättre om det hade varit tvärtom...

Tack för kramen, markatta - den sitter fint just nu! Kram tillbaks

markatta

på många sätt tror jag att det är svårare att släppa en kärleksrelation man har haft med en alkoholist. Just på grund av sådant du skriver, brutna löften och lögner. Ofta tror vi ju att det är just den som sårat oss som kan göra det bra igen, ta bort det med fina ord och gester. Dessutom så är det ju väldigt nytt, ert uppbrott, så det är inte alls konstigt du känner en massa kring det. Oavsett man bryter upp med en alkoholist eller en "vanlig" partner så är det jobbigt och en process att gå igenom.

Det är väldigt svårt att känna sig älskad av någon som ständigt prioriterar alkoholen framför en själv. Döm dig inte för det. Fundera också på om du verkligen hade kunnat acceptera hans alkoholintag bara för att du känt dig älskad. Jag förstår inte riktigt vad du menade med det. Det är fullt rimligt att vilja att någon i ens närhet, som man ser har problem med alkoholen, ska sluta dricka även om denne inte är elak på fyllan. Är man orolig för någon annans drickande så finns det ofta en anledning till det.

Ta hand om dig!

kerran

vad jag menade med det - kanske att jag skulle kunnat vara kvar tills han själv insett att hans liv skulle vara bättre utan. Nu blev det så att hans liv blev bättre utan mit tjat istället ;-)
Men ni har rätt i att mitt liv förmodligen blir bättre såhär och det har jag insett. Nu ska bara hjärtat följa med också och sen går det uppåt.
Tack för allt stöd!

Mammy Blue

besvara din fråga ang mina "dag1:or".
Innan jag fattat att jag är alkis hade det förmodligen inte gjort nån skillnad, jag hade nog fortsatt dricka.
Efter uppvaknandet hade jag nog blivit stressad av ultimatum från familjen, kanske hade haft ett större virrvarr av tankar som segat ner processen. Jag skötte mej själv, gjorde fel, utvärderade, provade på ett annat sätt, blev bättre men inte bra, utvärderade etc. Det hade nog varit svårare med någon hängande över axeln. Tror jag...Men jag är nog glad att jag fick " arbetsro" när jag skulle sluta dricka.
Det här ovan gäller mej och hur jag tänker, andra tänker på sitt sätt.

Kram!
/MB

kerran

och det kan säkert vara så i hans fall också. Ska iallafall inte fundera mer på varför han gör det han gör utan försöka klura ut hur jag ska finna glädje i att vara ensam. Är ändå tacksam att du förklarade hur du kände det och vad du behövde!