För en vecka sedan gjorde jag i vredesmod slut med min pojkvän (som jag inte bor ihop med) efter ännu en alkoholepisod och mera lögner. Jag har gått och funderat på det i ett par veckor men hade egentligen tänkt prata om det i lugn och ro med honom och förklara varför jag måste lämna, men nu blev det såhär istället för att jag var svag och lät mig provoceras tills allt brast.
Han började i alkoholterapi i april efter att jag då ställt ultimatum att jag annars skulle lämna, kändes dock som att han själv var rätt redo att göra ngt åt saken och jag tror inte att han gjorde det för min skull. Han var inte redo att ge sig in på avgiftning, men gick med till våran socialavd för missbruksfrågor (bor utomlands, vet inte hur det går till i Sverige) Iallafall fick han en rådgivare/psykolog som rådde honom att börja kontrollera och trappa ner sitt drickande, tillsammans med samtal en gång i veckan.
Jag tyckte det hela lät konstigt, men har läst böcker och på nätet om denna metod, och uppenbarligen finns det folk som slutat dricka på detta sätt med och tänkte att det ju iallafall var bra om han började titta på sina problem tillsammans med någon. De första veckorna tyckte jag att det blev bättre också - han verkade motiverad och vi pratade på ett annat sätt om hans drickande.
Men vi träffades mindre och mindre - han menade att han behövde tid för sig själv för att klara sina mål och för att bearbeta det som kom upp i terapin. Det kan man ju acceptera, problemet var bara att allt eftersom började det kännas som att han drack mer igen, den där intiutionen som jag inte vet var den kommer ifrån började ifrågasätta vissa saker han sa, och när jag kollade upp det visade det sig att han börjat ljuga igen. Sen kom hans semester och då föll han helt in i gamla mönster, men förnekade detta och sa att jag inte skulle oroa mig...
Och då bokade jag en tid åt mig hos en rådgivare för att fråga hur jag skulle hantera detta. Om det nu var ett återfall och om jag skulle stötta eller ta avstånd osv. Och hur den sortens terapi fungerar... Men denne rådgivare skrattade nästan ut mig när jag berättade hur det var, han sa att det är omöjligt att lyckas sluta så, och att min pojkväns (och min) enda chans vore att jag lämnade honom. Vilket jag ju ändå funderat på eftersom min kropp har börjat säga ifrån med ständiga infektioner och migrän (är aldrig annars sjuk)
Ja, och så i söndags hade vi stämt träff hos honom på hans sista semesterdag. Han ringde och talade om vilket tåg han skulle komma med och nämnde då också att han druckit lite, men att han inte skulle dricka mer på resan och alltså vara nykter när han kom hem (som är det vi kommit överens om när vi träffas)
Jag går hem till honom lite tidigare och väntar eftersom jag har ärenden i närheten och tio minuter innan han ska komma har jag ett meddelande i telefonen att han behöver tid för sig själv efter att ha varit runt folk så länge...och om vi kan ses om ett par dar istället? Och då blir jag bara så ledsen och förbannad, när han sen kommer är han ju helt röd i ögonen och nästan redlöst berusad. Han rycker bara på axlarna och säger att han inte hade lust mer, och jag borde vetat att han skulle dricka på tåget!
Och jag borde veta att det är en sjukdom men jag blir så arg att jag gör slut där och att han ska höra av sig när han är redo för en relation och att sluta med spriten. Han säger bara javisst och sen åker jag.
Nästa dag går jag dit efter jobbet för att prata med honom nykter och förklara hur jag känner, men han släpper inte in mig, har sin nyckel i låset så att jag inte kommer in med min... Han svarar inte heller i telefon och läser inte de textmeddelanden jag skickar heller. Ett par dagar senare skriver han mitt i natten att han inte orkar mer, allt är bara skit och han vet inte hur länge han orkar leva... Det svarar jag inte på, eftersom han brukat komma med just dessa saker ett halvår tidigare när han varit berusad och är gråtmild.
Sedan dess har jag inte hört ett knyst och eftersom jag hatar att ha ett oavslutat gräl mår jag skitdåligt. Visst, jag gjorde slut men jag vill inte att våra sista ord till varann ska vara jag som skäller när han är berusad...
Och igår kväll stod jag inte ut längre utan skrev igen...inget svar. Jag begriper inte detta - vi har aldrig haft några problem att prata när vi har lugnat ned oss. Vi har ju bråkat mycket förut pga alkoholen, men efter ett par dagar har vi alltid kunnat sitta och prata om det, förklara oss och försöka förstå den andre. Jag vet inte vad som är annorlunda nu och det gör mig fruktansvärt orolig!
Jag vet att det blev långt och otydligt, var bara tvungen att skriva av mig. Vet inte ens vad jag hoppas få höra - jo, jag hoppas att han kommit till en brytpunkt och att han inser att det inte håller att fortsätta dricka längre. Men jag tror inte på det - tror att han undviker mig för att slippa förklara sig, slippa mit "tjat" och mina påminnelser om vad han gör när han är full...
Och det gör förbannat ont att han behandlar mig som luft...känner mig faktiskt nästan snopen mitt i all förtvivlan. Att han inte saknar mig alls! Hade nog trott att jag betydde mer för honom än så.
Vet någon om denna "likgiltighet" eller vägran till kommunikation helt enkelt är ett steg längre in i sjukdomen eller kan det vara så att han gått in i en kris efter att de framsteg han gjort med sin nedtrappning gjorts om intet av hans återfall in i de gamla dryckesvanorna? Att det kan finnas hopp att han når sin botten?
Jag sitter forfarande fast i mitt medberoende, tänker inte på något annat än detta. Skit också.