av Berra

Ångesten tar mitt liv...

vill.sluta
tis, 2013-08-27 - 02:07

Fruktansvärt klargörande beskrivning.
Det är Berra ut till sista stavelsen.
Har sagt det förut, säger det igen

-TACK!

Dröjer innan jag kommer gräma mig över priserna.
Tråkigt att se, och veta att man själv, klagat på ungarnas vilja att köpa "dyra" saker i affären.

När mamma eller pappa köpt vin och sprit för tusenlappar.

Jobba nu, god bra och
En nykter härlig morgon!

/A

Proffset
tis, 2013-08-27 - 04:24

...ska man säga! Berra for president. Mycket bra skrivet! :)

santorini
tis, 2013-08-27 - 05:45

Precis så är det, jag kan skriva under alla fördelar du beskriver och många fler. Och aldrig har jag ångrat mej dagen efter att jag inte drack:)

LillPer
tis, 2013-08-27 - 17:51

Att inte hålla med om allt vore att ljuga. Så speciellt när du säger skynda långsamt, då tar jag det som ett OK att inte lägga av ännu. Det är den första flyktiga tanken. Sedan så är det befriande att inte lägga en sån stor press på sig själv och bara slappna av i det du säger. Gör man det till ett tvång så funkar det inte!

Att ställa den enkla frågan om man inte tycker det är värt att hoppa över till nästa gång är fin.
Samtidigt fråga sig själv om man blir lyckligare av att öppna flaskan just nu?
Svaret är sällan ja på den frågan. Mycket kort lycka i såna fall.

Ja, det börjar mogna i mig så sakteliga, det är utan tvekan så.
Tack för hjälpen Berra, jag behöver den och göder den med dina kloka ord.

Börjar bygga upp en fylleplan för helgen, men det ska jag med ro avstyra i tid, och troligen lyckas med, det är mitt mål för denna helgen.
Det räcker väl så, tycker jag.

LP

vill.sluta
tis, 2013-08-27 - 20:10

Som du själv sade, låt det ta tid.
Själv hittade jag hit I oktober I fjol och ännu är jag dessvärre inte I hamn.
Men jag vet vad som krävs och vad jag igentligen vill.
Jag önskar dig all världens djävla lycka till.
/A

Berra
tis, 2013-08-27 - 23:18

..på taskiga erfarenheter av med alkoholen, det är en bra början tycker jag...
Hur mådde jag innan jag började, blev fyllan bättre än den förväntade reaktionen?
Vad blev dåligt, raglade du, pratade en massa svammel, spillde ut något, sa något du kanske ångrade, raggade osv...

Jag brukade "spara" på små minnen och blev min egna observatör, såg lite på distans hur jag betedde mig, varför gjorde jag så, är detta normalt, gör jag så här varje gång jag hamnar i den här situationen?
Jag såg ofta mitt beteende upprepa sig och kunde snart förutse hur kvällen skulle te' sig, lite patetiskt, jag var förutsägbar nästan varje gång.
Så det blev någon sorts ekorrhjul och liknande en skiva som hoppade i och ur samma spår hela tiden, jag ville ju att det skulle hända något nytt!
Så inte bara vanan blev en vana, utan själva innehållet av en berusning blev en vana i sig självt, så vad förblev nytt då, ingenting..
Jo självaste fyllan kan bli tråkig den också, och man drack ju under förutsättningen att man skulle få det roligare, men blev den det?

Det kan låt trist att man ska behöva rannsaka sig hela tiden, men det kan vara bra att veta varför man beter sig på samma sätt.
En del i utvecklingen är att vilja och våga förändras, annars så står ju allting bara helt stilla, men människan är ett vanedjur med rutiner..

En grej för mig blev att försöka bryta alla gamla inrutade grejor jag hade för mig, handlade t.ex alltid samma mängd mjölk, av samma märke, fetthalt, i samma butik och staplade dem på samma sätt i kassen varje gång, varför??
Samma sak med ost, bröd osv, blev förbannad när inte "mina" varor fanns i butiken, varför?

Sedan åkte jag inte längre till den närmaste butiken, köpte mjölk i fel "färg" och av annat tillverkare, osten blev alltid en ny sort varje gång,
och jag tvingade mig att köra igenom hela sortimentet av "äckliga" mörka bröd i brödhyllan.

Varför?

Jo jag ville bryta mina gamla inkörda traditioner, tvingade mig att uppleva nya ställen, prova på nya smaker och allt var inte gott,
men jag fick erfarenhet och en bättre vidgad vy när t.ex vissa brödsorter passade bättre till frukost men inte till middagen t.ex.
Det visste jag inte tidigare och jag fick lite mer erfarenhet med lite mer intressen, det hade jag inte tidigare, och det ökade på min nyfikenhet.

Såg väldiga likheter med mitt drickande, köpte alltid samma antal starköl på samma butik, samma veckodag i veckan, drack dem vid samma tillfällen, satt på samma plats i soffan och gjorde samma sak, blängde på TV'n, vilket jäkla röjigt liv man levde, ha!

På fester var det helt annat, då slog tokfan i mig istället, och då frodades ångesten i tiofalt dagen efter.
Så antingen gjorde jag ingenting och drack, så hände det heller inte lika mycket med ångesten..
Eller så gjorde jag någonting, och då hände det mycket mycket mer med ångesten..
Så det jag ville göra, gjorde mera ont, men jag drack i alla fall och gömde mig på kammaren för att inte utsätta mig för fler prövningar,
men hallå!, vilket jävla liv, och i båda lägena så drack jag i vilket fall.
Det här var inget glamouröst liv, trots att man hävdade motsatsen när man hade varit på fest...
Man pratar aldrig om det som gör ont, ångesten och bakfyllan, det är som att svära i kyrkan, ve och fasa!

Allt detta kändes så himla falskt, jag hängde på i floskerna om hur jäkla ballt det var att vara på fest, när dagen efter var pest, egentligen.
Jag led och detta var stort, väldigt jobbigt för mitt psyke, nedbrytande..
Jag drack egentligen fast jag inte ville, det var ett drogberoende, ville bort i berusningen för att skyla alla jobbiga tankar.
Om man kunde smaka på situationen så skulle den ha smakat hemskt beskt, kväljande, och fängslande på samma gång..
Ju mer man drack, desto mer var man tvungen att dricka för att orka glömma, men vad var det jag försökte glömma?

Alltihopa hade blivit självdrivande, jag drack för att jag hade ett dåligt liv, det dåliga livet berodde på att jag drack..
Allt det roliga och stimulerande i livet hade förträngts av alkoholen, allt var bortsvept och jag var trots gott sällskap den ensammaste i hela världen, ingenting dög åt mig längre för ingenting var roligt nog....utan alkoholen..

Ser ni den gemensamma tråden nu, jag satt som i en rävsax, men oförmögen att förstå hur jag lossade på dess käftar..
Och när man börjar ge upp livet, DÅ börjar det bli farligt, deprimerad och hålögd utan en minsta ork för någonting längre..

Jag hade nått min personliga botten, det var i stort sett två vägar kvar för mig, ta livet av mig eller påbörja en förändring.

Här sitter jag idag, och min förändring fortskrider fortfarande, en mental träning på att inget är för evigt..(förändring är bra).
Och antingen kan jag sitta slött och se livet passera utan att röra en fena, eller så gör jag någonting åt det..

Det första och bästa var att sluta dricka alkoholen, man kunde lika gärna ha suttit och låta liemannen äta med sked direkt ur skallen.
När strypsnaran från alkoholen hade börjat lossna så var villrådigheten stor hos mig, vart ska jag gå?
Och då började helomvändingen inom mig, vad håller jag på med, och vart vill jag?, samt en liten fråga till....VARFÖR?

Har inte fått svar på alla frågor, men jag är för rastlös för att sitta stilla, och sitter jag?, ja då ska jag fanimig njuta också.

Jag har lärt mig att jag ÄR en beroendepersonlighet på alla plan, och att jag får passa mig så att jag inte snöar in för mycket på en enda sak.
Alkoholen är ingenting för mig längre, jag kan inte njuta av den utan att missbruka den, alltså undviker jag den.
Om andra vill dricka så är det deras egna ansvar, jag ansvarar bara för mitt egna beteende...

Jag försöker skapa luckor för att utveckla min intressen, och ger mig lite lyx ibland för att det ska vara härligt att njuta av något...

Det är inte förbjudet att njuta emellanåt, men att frossa kan vara en överdrift...

Idag har jag makten över hur jag ska må under morgondagen, den klär jag bäst i att inte dricka något med alkohol idag..

/Berra

Bea-Li
ons, 2013-09-04 - 12:04

Hej! Jag har blivit inspirerad av dig Berra, att sluta dricka helt och hållet. Jag är kvinna, 33 år gammal, har man och två barn. Jag är rädd att jag kommer förstöra mitt liv om jag inte slutar dricka. Jag dricker väldigt sällan, kanske en gång i månaden. Under sommaren har det blivit mer, kanske en gång i veckan. Min man dricker nästan aldrig och i så fall bara ett glas. Mitt bekymmer är att jag inte kan sluta. Ibland går det bra med ett par glas men jag vill alltid ha mer. Vissa gånger dricker jag så mycket att jag inte minns nåt alls och då är ångesten total. Nu senast blev jag jättefull på en personalfest och skäms så jag dör. Vet inte vad jag sagt och gjort. Ibland går jag ut när min man och barn sover och festar på krogen och på efterfest med okända personer. Sist stack jag ut dagen före min dotters 3-årskalas och var förstås helt förstörd på kalaset. Eftersom det ibland går bra med ett par glas har jag inte velat inse att jag har problem men efter den senaste tidens eskalerande drickande och minnesluckor gör mig rädd! Jag vill inte förstöra vår familj och måste inse att jag är på god väg. Min man inser inte vidden av problemet eftersom jag döljer det för honom. Jag har tidigare tänkt att jag ska sluta men sedan fallit dit igen när jag tänkt "bara ett glas". Efter personalfesten har jag sådan obegriplig ångest att jag inte vet hur jag ska ta mig igenom dagen. Och det har gått fem dagar nu! Orkar inte leva så här längre!

LillPer
ons, 2013-09-04 - 13:01

Det er svart, men gar over. Ner du vel bestamt dig for att legga av sa kommer allt funka bra igen.
Du har en veldig drivkraft att legga ner detta beteende genom angesten du lever med nu?

Stora Kramen fra

LillPer

Cookie
ons, 2013-09-04 - 18:20

Bea-Li, vad bra att du hittat inspiration genom Berra och Forumet.
Jag fick själv inspiration härifrån att ta tag i mitt drickande (har nu varit nykter i 23 dagar.) Önskar att jag kunde författa/uttrycka mig sådär klokt och vist som många av de andra som varit med ett tag, Mammy Blue, Santorini, Adde, Berra m fl, men har ibland svårt att sätta mina tankar på pränt. Förstår din ångest efter personalfesten, för jag har varit med om en händelse för några månader sen, som poppar upp ibland.
Nämligen en minneslucka, den första och förhoppningsvis den enda i mitt liv.

Det var så här att jag såg på mitt konto att ett taxibolag dragit en summa pengar från mitt konto, bara 70:-, och jag kunde inte fatta varför. Ringde upp dem och kollade om de haft nån körning den aktuella dagen till min adress, vilket de hade haft och jag frågade varifrån körningen påbörjades. Jaha, det var adressen utanför den pub jag ibland har gått till, och just den kvällen var jag där, satt och snackade med andra som inte spottade i glaset och så mycket kommer jag ihåg, att jag drack fem öl i ganska rask följd, på nästan fastande mage (hade bara ätit en soppa på hela dagen).
Kommer fortfarande ihåg vilka jag pratade med och om vad, MEN jag kan banne mig inte komma ihåg hur jag kom hem. Det konstiga är, att det är en kort promenad hem från puben, tar 7-8 minuter, men tydligen har jag då stoppat en taxi på vägen och betalt med kort - jag kom tydligen ihåg koden då, eftersom köpet gått igenom. Detta skrämde mig rejält!!! Himla otäckt, vad som helst hade kunnat hända. Jag har aldrig pratat om detta för någon, för jag tycker det är så skrämmande och pinsamt. Och vad vill jag säga med detta? För denna episod jag berättar hjälper knappast dig, men du ska veta att du inte är ensam om minnesluckor, om det kan vara nån tröst?

Men vet du vad? Nu är du ju en bit på väg, bara att läsa här och skriva av sig och ev få nåt svar eller fler är en viss hjälp.
Du skriver att du ska sluta dricka helt och hållet och det är en bra tanke. Som du säkert vet, och läst här, så finns det, i alla fall på vissa orter, hjälp att få. AA har hjälpt många, för min del var det först och främst min egen vilja att sluta och sen bra samtal med en kompetent alkoholterapeut, i kombination av Antabus, som jag begärde, då jag inte litade på mig själv. En vacker dag ska det förhoppningsvis kunna fungera även utan Antabus.

Jag önskar dig all lycka och förhoppningsvis lättar ångesten något snart.

Ja, som jag skrev i början, så är jag inte så bra på att ge råd och tröst, som "de gamla erfarna", men kände din smärta och ville försöka "peppa" dig och det är klart att du ska leva, men det måste till en förändring.

Massor av styrkekramar till dig!
//Cookie

santorini
ons, 2013-09-04 - 21:04

Vi som varit med lite längre har bara lite annan erfarenhet som vi kan uttrycka men det behöver inte nödvändigtvis vara bättre stöd. När man själv kämpar kan det vara bättre tröst att se att andra har det lika jobbigt istället för våra hurtfriska just do it :)

Jag läste med intresse om din black out. Såna började jag få allt oftare på slutet, det var faktiskt det som till sist fick mej att nå botten. Att på morron se på mobilen att jag talat i tjugo minuter med systern sent kvällen före och inte ens minnas att hon ringt. Ännu mindre vad vi talat om. Och det var en vardagskväll så om hon märkt att jag inte var nykter så var det värre än om det varit lördag. En gång hade sonen ringt och frågat om barnvakt och när dom kom var jag som ett frågetecken men man blev ju expert på att fejka och hitta på ursäkter.

Det som ändå blev droppen var förra våren en dag då vi var i stugan. Jag började dricka ganska tidigt, maken var ute och höll på med nåt. Jah somnade i soffan och vaknade att maken kom in rusande och drog batteriet ur brandvarnaren. Den tjöt för jag hade satt på potatis och somnat så den hade kokat torr och utvecklat rök och en hemsk lukt. Det värsta med detta är att jag inte minns att jag gjort det eller varför för det var inte ens middagstid. Då var faktiskt maken rasande för första gången och jag förstod att det här går åt helvete om jag inte gör nåt. Men det är fortfarande en gåta för mej hur det gick till och av förklarliga skäl vill jag inte fråga maken. Det var ändå en bra händelse för det blev min botten.

Det som slog mej nu först är att min man verkligen också varit en medberoende. Han har slätat över och inte låtsats om. Inte ställt mej mot väggen eller ultimatum. Förmodligen för att han också drack för mycket och då vågar man ju inte ställa krav på andra. Skulle han slagit näven i bordet kanske jag tvingats sluta tidigare. Men vi är i samma situation som Victoria beskrev och var det kanske Mammy? Att båda dricker men är inte redo att sluta samtidigt. Nu har jag fortsatt att vara medberoende men ställer mer krav och min man dricker sej full mycket mer sällan nu. Det går åt rätt håll.

Cookie
ons, 2013-09-04 - 22:44

precis så är det; att man blir expert på att fejka och hitta på ursäkter, och för mig har det också ofta handlat om att jag pratat med just min syster och kanske har kunnat "låta hyfsat OK" när jag pratat med henne, trots att jag druckit och sen dagen efter, så har hon refererat till något som vi tydligen pratat om kvällen innan, och jag har då på nåt sätt lyckats lirka ur henne några detaljer som då gett mig vissa minnesbilder av vad som dristats och kommit med ursäkter om att jag varit "lite tankspridd".

Men å andra sidan, så vet hon om mina problem med alkoholen, så ibland har hon rakt ut sagt att hon vet att jag inte var nykter då vi pratades vid.
Hon har blivit expert på att "lyssna av" mig, så trots att jag kanske bara druckit två öl och jag själv tyckte att det omöjligt kunde höras på mig, så banne mig, hon märkte direkt!

Vad det gäller medberoende, som du beskriver gällande din man, ja, så har vi också till viss del haft det. Han kan dricka rätt friskt fre-lör, ja det har varit obligatoriskt sen vi träffades, så han har heller inte ställt krav på mig, förrän på sista tiden, då jag börjat dricka i veckorna hemma, ja, jag har inte smugit med det då, däremot har jag passat på att köpa extra, så att han också "fått" öl, och det har han inte sagt nej till.
Däremot har han så småningom reagerat på att min tur till mataffären tagit ovanligt lång tid, vilket jag bl a skyllde på att jag träffat nån bekant som jag pratade med, eller att jag passade på att gå in i en skoaffär, för att jag tänkte köpa nya skor, eller att det var så fint väder, så jag satte mig i parken och njöt av solen och tittade på folk, ja, ursäkterna var många - och istället för alla mina förklaringar, så hade jag istället slunkit in på puben i närheten och snabbt svept ett par öl, så att jag åtminstone fick en liten "buzz". Och sen på vägen hem, in med tuggummi, eller Fishermans Friend för att kamouflera lukten. Men han fattade det till slut.

Ja, nu när jag läser vad jag skriver, så vilket BEDRÄGERI man höll på med, jag skäms! Men nu, när min nykterhet påbörjades, så har han av "sympati" inte druckit här hemma, däremot förra veckan, då han skulle hämta pizza, så märkte jag att han luktade öl då han kom hem och jag sa att jag kände lukten och frågade om han tagit sig den "obligatoriska hämtölen" - han trodde nog inte att jag skulle märka det och blev lite tagen och sa i en försvarande ton att det skulle jag skita i, för att det är ju jag som har problem. Grejen var den, att jag sa inte det i nån anklagande ton, utan gjorde ett konstaterande bara, men jag märkte att han inte gillade att bli "ertappad". Förstår ni vad jag menar?

Oj, nu blev det himla långt och detaljerat, men det kändes skönt att skriva av sig.

Som avslutning, vilken tur att ni hade brandvarnare då det torrkokade, jag fattar att den händelsen gav en tankeställare!
Ja, alla har vi varit med om skit som alkoholen är bov till, fy!

God natt till dig Santorini och ni andra kämpar :)

//Cookie

Berra
ons, 2013-09-04 - 23:50

Ett nytt namn för mig, välkommen!

Tack för att du kikade in, jo jag börjar bli gammal i gänget nu och har hängt här länge.
Känner mig smickrad över att du valde just min tråd, efter alla dessa år så jag funderat mycket på om min roll har spelat ut mig här,
och du bevisade motsatsen, tack för det

Vid din ålder hade jag precis "lärt mig" att dricka rödvin, tidigare så hade jag bara druckit starköl, och då i massor.
Rödvinet hjälpte mig ju knappast heller, nu hade man ju ytterligare en måltidsdryck som dessutom var mycket starkare,
den var lika självklar vid grillen och på parmiddagarna och tog över från ölen.

Jag har brottats mycket med min fylleångest, därav rubriken på min tråd, det var den som fick mig att välja bort alkoholen för gott.
Ångesten är ett väldigt bra verktyg också, den kan hjälpa dig att skapa en förändring hos dig.
Man brukar tänka.."aldrig mer ska jag någonsin dricka något med alkohol igen.."
Men med tiden bleknar dessa minnen, man chansar och testar igen efter någon vecka eller så..
Klarar man av det utan ångest, så tror man att man har besegrat alkoholdjävulen, och allt är frid och fröjd igen, en enda gång!
Gör man det inte, utan skämmer ut sig igen (vilket bara är en tidsfråga..) så kommer ångesten tillbaka dagen efter som ett brev på posten.
Och då funderar man, men va f-n, jag skulle ju inte dricka mer..

Tyvärr så kan jag bara säga att ångesten kommer att eskalera med tiden, det kommer bara att bli värre...
Ditt drickande kan möjligen skapa mindre ångest om du inte går utanför husets väggar, du blir en "hemmadrickare", i det fördolda..
Men man hinner göra väldigt mycket dumt hemifrån också, telefonsamtal, konstiga SMS, och för att tala vad för dumt man kan göra med en dator...
På fester jag var den givna festprissen, spottade inte i glaset utan drack så länge det fanns något att dricka, löpte amok!

Så jag hade båda av dessa drickbeteenden, hemma och borta-drickaren, inget var bättre än det andra, jag lovar.
När ångesten höll på att trasa sönder mig så bestämde jag mig, jag skulle inte dricka något mer för en obestämd tid framöver.
Kanske tills dess att jag inte kände någon ånger längre för allt vad jag hade hunnit ställa till med under mina fyllor...
Men ångesten för mitt drickande försvinner inte, de bleknar med tiden, men försvinner aldrig, jag ångrar fortfarande för vad jag gjorde ända bort till mina tonårsfyllor..
Däremot så mår jag så otroligt mycket bättre av att jag INTE skapar några nya ångestframkallande fyllor, det är som att stå på perrongen och se att det faktiskt finns en sista vagn på tåget, det finns verkligen ett slut på ångest-tåget, det är en skön känsla.

Ingen ide' att försöka be om förlåtelse för det man har gjort, eller försöka släta över sina dumheter, det var då, nu är nu..
De som känner mig ser att jag har förändrats, och är inte konsekvent tokfull längre.

Jag går fortfarande på fester, kör bil dit och hem, inga problem, umgås så länge de jag pratar med ger mig tillfredsställelse,
när fyllan tätnar så finns det mindre och mindre personer kvar att föra ett vettigt samtal med, och då är det dags att ta ett farväl.
Till en början red jag ut stormen, satt kvar tills festen var slut, för att se hur andra bete'r sig och hur jag troligen själv skulle ha betett mig, det är väldigt givande, men samtidigt otroligt påfrestande, man är oftast helt slut dagen efter.

Varje gång jag såg ett sjöslag så gav det mig en bitter eftersmak, jag gladde mig åt att vakna dagen efter och ändå må så fantastiskt ångestfritt.
Jag hade hela kvällens sanning framför mig, jag visste PRECIS vad som hade hänt, en ynnest i jämförelse mot de andra festdeltagarna som NU mådde pyton, detta var en energikick inom mig, att gå på fest och ändå må bra dagen efter...
Några timmars... jag-är-full-och-mår-skitbra-känsla, till en heltids... jag-är-ångestfri-och-mår-bra-känsla, finns det verkligen någon som vill byta?

Nej idag känner jag mig "lurad" av alkoholen, både att jag mådde så fantastisk bra när jag var full, när inte egentligen hade någon anledning till att det skulle vara så "fantastiskt bra".
Också att det så snabbt bytte till den mer gravallvarligare bakfyllan med den hemska ångesten, måste jag straffas för att jag hade det "så kul"?
Det kändes som om jag blivit helt bortkollrad av alkoholen, och dessutom så återgick jag till samma apstadie igen efter några dagar!!!
Man kan ju inte vara riktigt klok egentligen, eller så hade man blivit beroende av skiten..

Fanns det en risk att jag hade blivit en alkoholist?
Nejnej för f-n, sådana personer sitter söndertrasade på parkbänken, och skämmer ut sig, inte skämde jag väl ut mig?, eller?
Så ligger skillnaden i att man har helare kläder, ett jobb och ett helt hem, är man ändå inte beroende av drickat då?
Ordet alkis skrämmer nog många, men de man ser på bänken har man som referens.
När det i själva verket är 97% av dem som inte syns, de som ändå har ett jobb, en familj och ett eget boende...
Många av oss är helgalkisar och skulle inte kunna drömma om en helg utan sin ranson, trots att de påstår motsatsen...
Hur många av dem tror du är villiga att testa, hur många av dem som vågar tror du klarar en vit månad?
Hur många av dem skulle klara ytterligare två, tre månader utan att känna en inre stress?

Där går skillnaden tror jag, de som påstår sig kunna vara förutom alkoholen, och de som verkligen kan det.
Den som pallar ett vitt år är nog en som skulle kunna kalla sig oberoende, för dem spelar inte alkoholen någon större roll.

Likväl anser jag att om man vågar tacka nej då och då utan att känna någon ånger över sitt val, så måste man inte dricka.
Så finns det de personer som dricker 3-4 gånger per år, men ändå blir plakat i kvadrat, de kanske inte skulle dricka alls,
de får 100% brakfylla varje gång, och är troligen inte heller beroende av alkoholen på samma sätt.

Vi som går omkring och småtutar flera gånger i veckan, och tror oss kunna hantera drickandet utan att kunna sluta i tid
har kanske bara ökat på vår tolerans om vi sedan tittar på den sammanlagda mängden.
Och när vi sedan jämför så vill vi ju göra det mot andra som dricker lika mycket eller helst mera..
Då känns våran egna konsumtion mycket mindre, eller kanske t.om normal..

När bakfyllan och ångesten har blivit en del av vardagen så tänjs ens referensramar tills den dagen då man fastnar i en nykterhetskontroll,
kroppen ljuger inte men sinnet säger ju att allt är som vanligt.

Fyllan ställer mest till tokigheter, de flesta inte ens värda att försöka minnas, och gör man det så mår man bara kasst.
En fingerborg av lycka, och en skottkärra fylld till bredden av o-lycka, det är min konsekvensanalys av innehållet i alkoholen.

Alkoholen gör det svårt att välja vilket ben man ska stå på, jag valde att stå på båda benen och alkoholen var den som fick stryka på foten.
Det blir stadigare så och inte så mycket vingel/mingel.

Tråkigt?, tja vad gjorde man innan man började kröka?, var livet så mycket tristare då?, ännu en referensram som förflyttats.
Svårt?, ja inget som har gått lätt, det krävs förändringar i ens vanor och tankegångar.
Värt det?, absolut, min nyfunna frihet att få bestämma över mig själv kan inte köpslås med ett nytt beroende.

Jag dödade två sjukdomar, mitt egna beroende, och mina anhörigas medberoende på ett enda val, genom att fortsätta INTE dricka.
Och det borde vara lika självklart som om jag slutade skära mig med en kniv, så slutar det att gör ont,
men alkoholen har en större drivkraft, att man samtidigt tappar förståndet, därför kände jag mig grundlurad av alkoholen.

/Berra

Villvaranykter
tors, 2013-09-05 - 08:40

Som ny här så har jag bara börjar läsa en bråkdel av det du skrivir men jag kan bara konstatera att det är visa ord!
Jag känner igen mig så mycket i alla lögner och självbedrageri som du beskriver.
Man glömmer så fort allt negativt som alkoholen orsakat tidigare och går in i nya fyllor i tron att den här gången ska det gå mycket bättre.
Hur går det? Jo, PRECIS som vanligt, med efterföljande ångest som ett brev på posten.
Någon sa: Hur länge ska du upprepa samma sak med samma förutsättningar och tro att resultatet blir annorlunda?"
Klockrent tycker jag.
Tack för alla tankvärda ord!
Spottar i glaset, idag också!

Mrs B
mån, 2013-09-09 - 10:55

Åhh, jag behöver hjälp. Har redan börjat gå på mottagning men trillar dit hela tiden. Jag behöver någon som tejpar igen käften på mig:-(
Tack Berra, jag behöver dina inlägg. Jag skäms så mycket när jag tänker på olika saker jag gjort!!
Ibland funderar jag på att skriva mer de episoderna men jag vet
inte om jag klarar det rent mentalt!! Vore en osannolikt
deprimerande bevishög på omdömeslöshet. Shit, tänk
om någon skulle lägga rabarber på det :-/
Hoppas jag klarar att vara nykter i dag åtminstone....

Berra
tis, 2013-09-10 - 01:19

Du skulle nog inte behöva någon som tejpade igen käften på dig, utan tvärs om, någon som lyssnade på dig vad du har att förtälja...
Eller som Adde brukar säga när man tar fram trollen så spricker de i ljuset...

När historien kommer fram i dagsljuset så döljs de inte i mörkret längre, att våga och vilja prata om dem...
Att lägga locket på är bara till att öka trycket i tryckkokaren..
Att våga blottlägga sig, så här j..vla illa är det, om man har fått ner sina tankar verbalt eller i skrift så lättar dem,
man har förflyttat en del av det tunga och delgivit andra den bördan, om de sedan bär den eller inte spelar inte så stor roll, men
man har lastat av en del av sig själv, det viktiga är att man får det berättat för sig själv, att hjärnan får höra sina egna tankar.

Det har funkat för mig, när jag har skrivit av mig på forumet, så kan jag läsa min utsago bara minuter efter det att jag har tryckt på sändknappen.
Och då lättar det, jag har fått det sagt, fått det ur mig och kan somna lite lättare till natten.

Som människa är det lätt att skylla ifrån sig och lägga ansvaret på någon annan, det var min uppväxt, låg i generna osv...
Men allra ytterst så ansvarar man bara inför sig själv, jag brukade tänka varför dricker jag?
Om man skalade bort alla bortförklaringar som kom jag närmare mig själv, utan någon reträttväg.
Allt jag gjorde slog enbart tillbaka på mig själv, alla beslut jag tog kom iväg som en bumerang, och tillbaka som en bumerang.
Om jag grimaserade i spegeln, så grimaserade spegelbilden tillbaka...
Men när jag drack så slog det eländiga tillbaka först några timmar senare, i ångestdrivande plågor, de vällde över mig.
Istället för att slå dem ifrån mig så valde jag att lyssna på innebörden, varför ville dessa ständiga tankar plåga mig?
Var det enbart för att jag drack, eller fanns det andra mörkare tankar inom mig?
Oavsett vad så kom de som mest fram dagen efter att jag hade druckit, tänk om jag inte drack...?
Då borde de heller inte komma fram oavsett vilken bakgrund de hade, tänk om..?

Ett konstruktivt drickande efter ett tag gjorde att jag analyserade vad som händer med mig när jag dricker,
jag höll kvar närvarokänslan och lyssnade på vad som verkligen hände med min kropp, utan att falla för det förföriska buzzet i huvudet.
Att uppleva nu'et i verkligheten, känna pirrandet i alla extremetiter, lockandet till skratt och välmående utan orsak, varför?
Tankarna förflyttar sig från oro till mera behagliga tankar utan verklighetsförankning, ett drömrus..
Oron över att man kanske har ett beroende slås bort av ett "HA, där fick du, oh tråkiga tanke, här flummar vi bort i ett behagligt rus.."
Allt känns så bra och behagligt, men utan en minsta anknytning till det verkliga livet, det finns ingen anledning till detta lyckorus.
Vi vet att vi blir lurade, men tillåter det ändå utan förbehåll, gång på gång, för vi vill det...

Finns det minsta anledning till oro för sitt drickande, så avlöses dessa tankar lätt med nästa rus tills ovanan har blivit en vana..
En tvångsmässig vana kanske borde vara en starkare varningssignal än självaste berusningen i sig självt.
De som dricker sig aspackade några gånger om året har väl inget problem med drickandet, eller?
Men vi som gör det flera gånger i veckan, och kanske inte ens blir packade, utan bara behöver vår lugnande dos???
Vanans makt över oss borde göra oss mer vaksamma än någonting annat anser jag, vi gör saker vi inte vill men anser ändå att rutiner är något som är bra att falla tillbaka på, oavsett deras innebörder.

Därför har jag ett eget mantra att "..förändring är bra", erfarenheter är också bra, även de dåliga, kanske mest de dåliga.
Jag brukar också förlåta mina egna gamla förehavanden inom mig med att tänka, jaja det var DÅ när jag drack...
Det fina med att INTE dricka är att det kommer inga nya nojjor om vad man kan tänkas sig ha gjort på fyllan.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg, det finns en sista vagn på ångesttåget, det fylls inte på av nya hela tiden.
Och att det är en frihet att ha kontroll, nu och senare, man blir en mindre trasig människa.

Idag är jag en starkare och mer självständig individ än jag någonsin har varit, jag har vänt ut och in på hela min livssituation.
Det stora bekymmeret kanske inte var att "bara" sluta dricka, utan att reda upp det liv man hade på sidan av drickandet.
Förfallet går långsamt, och till slut kanske man inte har någon orsak till att vilja gå tillbaka till livet med verklighetsanknytning.
Det finns mycket kvar att vilja ändra på, och den livsuppgiften kommer att vara livet ut hoppas jag på,
men bara att jag vågade ta tag i den svåra och tungstartade frågan förvånar mig lite fortfarande..
Men det kanske inte var så svårt egentligen, jag befann mig på livets botten, och det fanns bara en utväg och det var uppåt...

Och det är väl vid den punkten man kan ställa sig frågan, hur mycket mer av min livsvärdighet är jag villig att fortsätta offra?
För det handlar fortfarande om mig, jag och mig själv hela tiden, jag kan inte lägga ansvaret på något/någon annan.
Det finns inga piller som avlastar dig från besväret att ta dig därifrån, utan det handlar om tillräcklig motivation att orka rida ut stormen
och inte ta sikte på nästa stormby.
Alkoholens förbarmande famn finns precis där du vill ha den, på nästa firmafest, tjejmiddag eller after work.
Eller så skiter du i allt förutom ditt egna välmående, och då får det kosta vad det kostar vill.
Vill du låsa in dig och vänta på att blåsten lägger sig, so fine, du kan också konfrontera dina farhågor genom att fortsätta gå på fester och utmana din rädsla tills den inte finns den längre, utan du känner dig trygg i din nyfunna situation, jag är allergisk mot alkoholen.

..och en allergisk person brukar inte hålla käften, utan ställer krav på alternativ för att inte bli sjuka.
Och alkoholism är en sjukdom, och den kräver vård vilket vi drabbade knappast vågar kräva, eftersom den dras med så mycket smusslande.

/Berra

LillPer
tis, 2013-09-10 - 11:13

Dina insikter och ord har stor effekt på mig och mitt sätt att förhoppningsvis förändras fullt ut. Jag är av de där helgalkisarna som kämpar mot besöket till bolaget eller inte. Jag finner mig oftast på fredagen så energisk och glad efter 5-6 dagar utan dricka så det är värsta läget att köpa med sig några kassar hem. Köper även två extra starka öl som jag gömmer i garaget för att kunna gå ut och börja dagen med. Alltid någon skruv eller bräda som måste dras åt eller sågas av.

Jag är en energisk, idrottande, aktiv person som inte riktigt förstår var det gick snett. Mitt behov av bekräftelse och är stort, det får jag ofta, men kan ändå inte ta det på allvar om någon ger beröm eller komplimang.

Jag kan känna mig euforisk då jag dricker, vilka planer jag målar upp! Nu senaste året är det enbart jobbigt för effekten jag vill uppnå innebär smyga, gömma, och söka små slattar. Glöm inte heller alla lögner.

Nu ser jag efter ganska många års kamp ett uppvaknande vara i förestående. Ja, det känns så. Jag har sagt det 1236 gånger förut. Men jag vill inte ha detta påhäng över mig längre.

Tack för alla inspirerande klokheter och sanningar, Berra.

LillPer

Bea-Li
tors, 2013-09-12 - 10:28

Tack tack tack allihop för att ni finns och stöttar! Jag upplever just nu en otrolig frihet - jag kommer aldrig mer att bli full med efterföljande ångest. Ett lätt val men det krävdes att jag drabbades av en sån fruktansvärd ångest att jag inte klarar mer. Jag har, precis som du skriver Berra, tidigare bestämt mig för att inte dricka men när minnena av ångesten bleknat trillat dit igen. Skillnaden denna gång är att jag inte sörjer att jag inte kan dricka utan att jag känner mig fri! Jag inser att denna känsla säkert kommer att förändras och att jag då kommer att behöva stöd. Därför har jag pratat med min man och förklarar att jag inte vill dricka alkohol. Sedan jag blev vuxen har jag haft ett väldigt destruktivt förhållande till alkohol. Festat varje helg och druckit mig apfull. Sedan jag fick barn dricker jag väldigt sällan men det slutar allt som oftast med minnesluckor och ångest. Jag har äntligen insett att mitt psyke inte klarar av detta längre. Jag tror faran och vad jag behöver vara uppmärksam på är att ångesten så småningom lättar och att då hålla kvar vid nykterheten. Detta har du fått mig att inse Berra, tack!!! Jag tror detta kommer bli min räddning!

Pontus
tors, 2013-09-12 - 11:40

Ja verkligen konstigt även om man fallit så hårt och ångesten kommit över som ett tåg, men när minnet av den ångest
bleknat ligger man där igen med den vånda. Vill också vända tanken om att inte kunna dricka till den positiva frihet

Mrs B
mån, 2013-09-16 - 11:00

Nu blåser det rejält.
Efter pratat ut med min bror så rådde han mig att kontakt företagshälsovården.
Sagt och gjort, fick träffa vår addiktolog.
Det var ord och inga visor, jag låg långt upp(ner?)på skalan. "En bomb som briserar snart".
Visst visste jag det någonstans långt inne.
Addiktologen sa att rekommendationen till min chef blir behandlingshem.
Då rasade världen!!! Mina barn? Mitt jobb? Alla som måste få veta!!!!
Jag bara grät och grät. Tog mig hem och bara skakade.
Denna vecka som varit, har nog varit den värsta i hela mitt liv. Jag har bara gråtit och tänkt.
Min man har kramat mig och stöttat. Ringde mamma och berättade och sedan tog jag mod till mig och ringde chefen.
Mamma är så go och chefen var väldigt stöttande. Men ändå........varför jag? Kunde jag inte ha stoppat tidigare??
Känner mig så ofantligt mycket mindre värd! Vad ska folk på jobbet säga??

Sen har jag också någonstans accepterat att det kanske är för det bästa detta sker.
Har blivit något lugnare men känner mig väldigt sorgsen och nedstämd.
På fredag är det möte med chefen, HR, addiktologen, min man (tack och lov) och jag. Not so fun. Då ska vi diskutera
det fortsatta förloppet.

Det som är det som skär mest i hjärtat är tanken på fem veckor utan barnen.
Den tanken är fruktansvärt smärtsam!

Jag har inte druckit på 7 dagar och jag känner absolut inget sug. Jävla alkohol!!!
Jävla, jävla skit alkohol!!

Har någon av er fantastiska människor varit på behandlingshem? Om ja, hur var det?
Kan någon följa med och hålla handen? :-)

Mrs B