av mulletant

Försöker skapa en ny tråd. Min andra. Den första skapade jag för knappt ett år sedan efter att ha skrivt i andras trådar ett tag. Ska kolla om jag lyckades:) / mt

Tilde
tors, 2013-10-17 - 11:53

...också för mig har dina inlägg och tankar här på Forumet betytt väldigt mycket och jag tycker det är så bra att du fortsätter att skriva här och dela dina tankar även nu då tiden gått och ni är ute ur krisen om man kan uttrycka sig så. Det är som Fygcert skriver, guld värt. Det inger hopp om att det går att förändra och göra det bra för sig även om man, som du skriver levt med alkoholen inneboende i sitt liv. Det tycker jag var ett bra uttryck.
Tack mt.
Kram Tilde

FylleFia
sön, 2013-10-20 - 07:49

Hej Mulletant! Förstår varför du är så älskad. Det du skrev till vill.sluta tog verkligen tag i mig. Du skrev det jag hade velat skriva men mina ord räcker inte till. Jag är en missbrukare och mitt inlägg hade snarast blivit ett påhopp. Ditt var bara kärleksfullt. Är glad för din skull, att du har fått tillbaka din "riktige" man. Allt gott brukar du skriva och det hoppas jag att du får.

Fia

vill.sluta
sön, 2013-10-20 - 19:26

Förstår då viker avtryck du har gjort hos mig?
Jag skulle verkligen vilja ägna mig åt att arbeta med folk som har det svårt.
Vis av mina egna erfarenheter.
Vet inte vad som driver mig, pengar?
-Nä, jag är certificerad webbprogramerare. Vore det pengar jag var ute efter så hade jag arbetat kvar i it branchen.
Aktier då, jag gick hemma tre år och var sk daytrader men där kan man snacka om stress och oro.
Pengar har aldrig varit min drivkraft.

Jag har arbetat på förskola, i särskolan. Ett tag var jag inne på att utbilda mig till rehabinstruktör och arbeta med folk som blivit nyskadade genom trauman, så jag kunde dra lärdom av min egen motorcykelolycka.

Jag har tävlat med motorcykel och kört roadracing.
I min ungdom vill jag bli polis, för att kunna hjälpa till.
Alfa yrken jag haft har jag velat vara den drivande, den som håller i taktpinnen så att säga.
Takt och takt..........
Jag har med tanke på takt, sansat sedan jag var 6 år

Jag har dansat allt från folkdans, latinamerikanska danser till bugg och jive.
Var med i Lasse Kuhlers pardans grupp, har uppträtt med franska rokokodanser.

Vad viol jag säga med detta nu då?
Inget, jag bara skriver av mig. Och skriver det som kommer upp i skallen.
Men jag hoppas och tror att de närmaste inte tagit skada eller lidit av att jag gillar att dricka.
Jag känner till problematiken och har lärt mig att säga
-Tack, men nej tack. Det har detta forum lätt mig. Alla föredömen, framförallt du m.t.
Men även Adde, Berra, Santorini, Markatta, Tilde....ja listan kan görase jättelång.
Även Fantastiska Fia skall vara med i båten.
Vart detta tar vägen vet jag ej, jag skriver med mobilen men vill bara säga till dig mullistantis.
Jag är så tacksam och glad över alla dina berättelser och vinklingar och hur din syn är på det hela utifrån som du sr på det hela.

Du är den som betytt mest för min överlevnad, och jag och även mina barn...min fru har just dig att tacka mycket för.
Tack vare dig kommer det gå bra, jag drar mig tillbaka kanske........
Men tittar förbi nu och då och lämnar lite lägesrapport.
Oj vad mycket det blev, får se om man fattar ngt? Jag har bara skrivit och skrivit nu en stund.

Alles//A

mulletant
sön, 2013-10-20 - 20:45

men Nej tack Andreas, jag är inte och vill inte vara din egen lilla ängel och inte mullistantis heller.

Jag skrev för att jag kände ett starkt behov att delge dig det jag känner när jag läser en del av dina inlägg och jag kan inte på något sätt se av det du skriver att jag skulle nått fram.

Jag har svårt att förstå till vilken hjälp jag kan ha varit, i synnerhet för din fru och dina barn. Jag kan inte föreställa mig annat än att de ”tagit skada eller lidit” av att ha en man och far som förhåller sig till alkoholdrickande så som det framgår av det du skriver - jag kan förstås ha fel men jag tror inte det. Dessvärre.

Nej, jag fattar inte riktigt, eller just ingenting.
Allt gott / mt

vill.sluta
sön, 2013-10-20 - 21:04

Min fru och mina barn är den insikten jag fått av dina texter i det vidare livet.
Men även dina konversationer med alla oss som gillar att dricka.
Jag tyckte att det du skrev till mig var så bra så jag läste upp texten för min fru.
Hennes spontana kommentar var mer en undran

-Behandlingshem?
Varför då!

Lite så kan jag oxå tycka.......
Kanske jag berättar mer än vad somliga är vana vid, eller inte.....
Sak samma, du blir inte kallad så av mig nåt mer.

Du är m.t.
Men oavsett vad du tycker, du har gjort possetivt intryck på mig!
/A

Gammel tanten
tors, 2013-10-24 - 18:20

Mulletant för en bra länk!

Ha en fin kväll!
Tanten

mulletant
fre, 2013-10-25 - 15:44

bra. Och när jag tänker på det och ser höstlöven utanför inser jag att nu är jag är fri på ett nytt sätt... nu är det länge sen årstider, årsdagar och andra minnesmärken kom över mig, väckte känslor som jag hade behov att skriva mig igenom... det har jag gjort många gånger här. När jag tänker efter vet jag ju att det var hösten 2010 - för tre år sen - vårt äktenskap och gemensamma liv var på upphällningen. Känns som en annan tid, ett annat liv. Minns också min räkneramsa som var så viktigt för mig... länge. Undrar hur den skulle se ut idag... ska se om jag hittar den...
Tacksam, tillfreds, lycklig / mt

mulletant
fre, 2013-10-25 - 16:13

tog jag med mig hit, så här såg den ut 1.2.2012 när jag skapat den här tråden: 24+53+15+173+60+91 dagar. Nu måste jag tänka efter... så här skulle den här varianten se ut idag - för tiden 6.12.2010 - 24.102013: 24+53+15+173+60+178+542. Alla plustecken är återfall. Alla utom det sista handlade om enstaka öl eller GT - det sista var det "största" och det avgörande för hans inre val att bli nykter. Den gången drack han sig berusad på ett par timmar - knappt det kanske.

I och med hans eget val att bli nykter fick jag också veta att det fanns ytterligare några tillfällen då han druckit utan att jag märkt det, det finns alltså en ramsa med några extra insatta plustecken... Plustecken som ju är negativa till sin innebörd och borde stå som minus:)

Hur som... den här ramsan har betytt oerhört mycket för mig, ett handtag att hålla i och "se" att nyktra dagar samlades... Åh vad jag har räknat och "samlat" dagar. Och börjat om... sex gånger. Och många fler gånger var det tungt... det första halvåret mycket tungt.

Nu är ramsan obehövlig och glömd utom när jag nån gång kommer att tänka på den när jag skriver här. Som nu. / mt

FylleFia
mån, 2013-10-28 - 13:35

Tack mt för inhopp i min tråd. Tack för dina snälla ord. Respekten är givetvis ömsesidig. Av själviska skäl hoppas jag att du finns kvar när jag är redo för att ta tag i medberoeende biten (Dröjer nog ett tag) annars kan jag ju läsa gamla trådar. Dom finns kvar.

Fia

mulletant
fre, 2013-11-01 - 18:22

sa mullegubben ikväll, att många, många skulle få uppleva den ro man kan få av att gå på AA... Och så upprepade han vad XX sade efter det sista återfallet: "Jag vet vart du ska gå, du ska gå till AA. Där kan du få hjälp." Och kort därefter följdes de åt till de första två mötena - en bit från hemknutarna, i stora stan. Sen dess har han gått själv här i de grupper som finns i närorten.

Av olika praktiska skäl, som iofs förstås också beror på prioriteringar, har han gått mindre frekvent på möten ett tag. Nu har han igen varit på tre möten på kort tid och är så även ikväll. Jag ser vilket lugn det ger honom men försöker att helt undvika att lägga mig om han går eller inte. Det lyckas inte alltid och då säger han att "jag kan gå på möte om det gör dig gott" och det har inte skapat bekymmer.

Det finns ett nästan ofattbart lugn i vårt liv nu tre år efter den sista sträckan mot sammanbrottet. Jag lever i djup tacksamhet och har lärt mig att vara rädd om min sinnesro. En stor gåva. Idag blev jag medveten om en sak som väckte känslor inom mig... lite upprörd, lite avundsjuk och tämligen förargad kände jag mig... och så plötsligt insåg jag: lägg detta åt sidan, det är inte värt att få störa min sinnesro. Snabbt återkom lugnet - så skönt. Tacksam, tacksam för allt detta som kommit i min väg. Och att jag och vi tagit möjligheterna tillvara. Idag känns det värt sitt pris.

Önskar er alla en vilsam allhelgonahelg eller halloween. Välj själv och lev väl. Allt gott / mt

mulletant
sön, 2013-11-03 - 06:31

i hjärtat när jag möter mina "forumbrorsor" Adde och Berra här på söndagsmorgonen. Finns inga ord som kan beskriva vad ni betytt för mig som levande, verkliga människor som förmedlat att det finns HOPP - man KAN förändra sitt liv! Och vännen Victoria - så långt borta och så nära. Så nära mitt hjärta / mt

mulletant
fre, 2013-11-08 - 17:19

- det finns människor som gillar att bli bjudna på mat utan att det ingår alkoholhaltiga drycker... Trevliga, glada människor:) Dom finns! / mt

markatta
fre, 2013-11-08 - 19:08

Till exempel jag! Men jag är sjuk och får stanna hemma med varm soppa och film.

Önskar dig en fortsatt trevlig helg!

mulletant
lör, 2013-11-09 - 06:00

kom jag ihåg att det snart är tre år sen en av de värsta eftermiddagarna i mitt och i vårt gemensamma liv. En av de hemskaste situationerna och ganska precis en månad senare gick jag. Ut genom dörren, ut i snön. Om det har jag skrivit här många gånger. Delat, som på möte. Ja:) Tack!

De två senaste åren har jag haft ett starkt behov, nästan inre tvång att skriva om hur det var den där lördagseftermiddagen och om andra situationer - att skriva här där jag har en riktning för mitt skrivande. Fästa mina tankar, känslor och inre bilder. Jag har mött dem, de inre bilderna, reflekterat över mina känslor, över mina minnen och jämfört "idag" med "idag-för-ett-år-sen" och "idag-för-två-år-sen". Till och med vissa klockslag är tydliga. Igår kom jag ihåg den där situationen som är nära nu och kände att jag är fri också från den. Jag tänkte efter och kom knappt ihåg "helheten" annat än i vissa element - men laddningen i minnet är borta. Befrielse! och, det är jag som gjort mig fri! Underbar känsla.

Kanske det kan vara till hjälp för andra att läsa om olika sätt att förändra sitt liv. Om flygcert som lämnade och gått igenom många kval i sitt nya liv och om mig som gick och vände tillbaka. Vi har det båda bra idag på olika sätt. Faktum är att i forumets trådar finns många som har ett bra liv... jag tror jag vågar säga att det gemensamma med oss som lever det liv vi vill leva är att vi tagit taget om vårt eget liv och därmed slutat försöka att förändra andra. Släppt ansvaret för andras liv. Insett att vi inte har makt över en annan... Vi är många som därigenom hittat vägen till sinnesro. Den dyrbara livsgåvan sinnesro.

Medan jag skrev nu, i min tråd, inser jag första gången så klart att just den situationen som utspelades för snart tre år sen har sin parallell i min barndom. En situation jag varit medveten om och berättat om bl.a för mg. Just idag ser jag att de situationerna, min utsatthet i de situationerna, är i det närmaste identisk. Den utsatthet jag upplevde i en som 10-åring med en berusad far utspelades 50 år senare med en berusad make. Idag kan jag kanske ta hand om den lilla flickan i mig som varit så rädd, inte för det egna livet men för att inte kunna rädda en annan. I ingendera av situationerna förstod jag att den enda jag hade makten över och kunde rädda livet på var mig själv. Det insåg jag inte heller när jag gick. Insikten har kommit långsamt medan jag skrivit här.

Min far gick under, drunknade i alkoholträsket, men min man är idag en stolt nykter alkoholist. Och jag - jag tar vara på varje dag, nästan varje ögonblick av det liv jag lever nu och älskar att leva.

Allt gott till er alla / mt

viktoria
lör, 2013-11-09 - 06:30

Gott att läsa dina kloka ord till morgonkaffet.

"jag tror jag vågar säga att det gemensamma med oss som lever det liv vi vill leva är att vi tagit taget om vårt eget liv och därmed slutat försöka att förändra andra" citerar dina rader som går rakt in i mig.

Tänk att det är så svårt, fast man förstår att det är så. En lång process, som du skriver - år.
Kram med önskan om en god lördag♥

flygcert
lör, 2013-11-09 - 20:21

Tycker så mycket om att få följa dig här!

Åh, jag vet inte hur många gånger jag skrivit till dig att jag kanske lämnade för fort, att jag kanske skulle ha härdat ut hans påbörjade nykterhet och allt det där... Men - de tankarna känns ganska avlägsna nu; jag är glad, stolt och nöjd över att jag lämnade. Möjligen är jag betänksam över jag att jag inte lämnade tidigare, att jag inte lämnade när jag blev beskylld för att vilja ligga med läkaren under förlossningen, eller någon av alla gånger han ignorerade mig och försvann i ett par dagar, ja...
Fast, det är inte värt att ångra. Men precis som du skriver - vi är nöjda med våra val! Jag har ett enormt kontrollbehov, men jag tror att det är därför jag hamnat mitt i detta i mitt liv - jag behöver arbeta med att släppa taget, och detta är ett sätt att ge mig den uppgiften (vem som nu gör det...)

Stor kram!!