Försöker skapa en ny tråd. Min andra. Den första skapade jag för knappt ett år sedan efter att ha skrivt i andras trådar ett tag. Ska kolla om jag lyckades:) / mt

som nu har börjat lyftas är våldtäkter som inte anmäls. Och många gånger är alkohol/droger en del av det.
#mörkertalet på Twitter och Mörkertalet, gemenskap, på facebook ger tillfälle att lyfta och stötta.

När jag förra hösten insåg att exet var alkoholist så sa jag först till min bästa vän "Ja, han är alkoholist, men det är så skönt att det inte är något mer, utan om han bara slutar dricka så kommer det bli bättre"... Och jag minns det som igår; när jag sa det, hur jag sa det och var vi stod när jag sa det. Men det var inte så att jag skämdes över hur han behandlat mig - jag hade ännu inte förstått att det faktiskt var något mer än alkoholism, att det faktiskt inte är ok att behandla någon så som han behandlat, och ibland behandlar, mig. Det kom liksom efterhand... Som att jag plötsligt fått undan ridån.

Kanske är det som du skriver: att man ofta skäms över att ha blivit så illa behandlad, men ändå stannat (vilket jag jobbar hårt med: att inte vara så dömande mot mig själv för att jag stannade i det), men jag tror också att det är vanligt att man faktiskt inte förstått: att det normaliserats och sedan när man väl förstår så skäms man.

Kram!

kollat det - hittade Stockholm och det ligger bra till avståndsmässigt. Och det kan ju Västerås också göra - ligga inom rimligt avstånd. Ska du dit?

du sätter ord på det jag tänkte men inte kunde formulera. Jag tror att för många är det just så som du beskriver - man "ser", inser, förstår inte vad man är en del av. I synnerhet när alkoholen finns med som en del i våldsproblematiken är det ju lätt att tro att alla problem beror på alkoholen. Tack för att du redde ut det där. Fastän mönstret är så lika finns ändå olikheter - därför är jag just nu så tacksam över att Carina B tar upp det här temat i sin blogg denna månad.
Kramar - till er alla medsystrar / mt

markatta

Visst är det så. Normaliseringsprocessen gör det så mycket svårare att bryta sig loss. Det är ju det som är så jävligt med våld i nära relationer, att det ofta kommer smygande, till skillnad från om man skulle få en smäll av en främling på gatan eller bli kallad något fult. Då är det tydligt, svart/vitt, att den här personen vill man inte ha något med att göra och att denne agerat fel.

Också samhällets syn på vad som är våld i nära relation och hur det visas i media påverkar oss. Om den enda referensramen är filmen "Sova med fienden" är det lätt att inte ta sina problem på allvar. "Sova med fienden" är ett praktexempel på vad som jag tidigare trodde var den typiska misshandelsrelationen. Många filmer som skildrar detta visar också rollerna så, mannen som oerhört kall, kvinnan liten och rädd, hatar mannen men vågar inte lämna, vågar inte säga emot. Men så ser inte alla relationer ut. I verkligheten så har vi ofta en ibland kärleksfull relation, gör roliga saker tillsammans för att sedan vända på en femöring vid ett bråk eller så. Våldet går ofta i cykler och ibland kan stunderna utan våld vara mycket intima. För mig och många fler så var det också det svåra, att när det var bra så var det så jävla bra och jag ville verkligen bevara det, trots att en oro fanns ständigt närvarande att det skulle kunna hända igen så kämpade jag med att stänga av den oron.

Också hade jag svårare att se mig som en utsatt då min roll inte alls såg ut som Julia Roberts i den nämnda filmen. Dels var inte våldet så grovt eller frekvent, jag hade inga blåtiror att dölja, men mest för att jag inte var så passiv som rollfiguren. Jag kröp inte ihop bara han var arg på mig, tvärtom så var det ofta jag som var argast. Jag skrek och sa riktigt elaka saker. Jag såg mig då inte som ett offer eftersom jag själv hade varit aktiv i "bråket".

I både hans mansgrupp och i min grupp hos kvinnojouren var det första vi gjorde att ta upp frågan "Vad är våld?". För mig och många andra var det smärtsamt att inse att vardagen varit kantad av våld, att det inte "bara" var de situationer då det kom en smäll utan även det tysta eller uttalade hotet, gliringarna, de förklädda skämten, varje form av oönskad fysisk beröring, en näve genom en skåplucka. Flygcert har tidigare nämnt en svensk film som heter "Vi" som jag tycker belyser verklighetstroget hur normaliseringsprocessen kan se ut och hur det psykiska våldet tar utrymme i vardagen.

Som du skriver MT så ser mönstret likartat ut men det finns stora olikheter hos individerna. Det har jag sett i min grupp. Någon har haft en man a la Sova med fienden men de flesta har haft relationer med ömsom våld, ömsom kärleksfullt beteende. En del av tjejerna har varit tysta, rädda och försiktiga, andra har skrikit och gapat. Vissa har medvetet provocerat fram ett våldsamt beteende, tryckt på knappar, inte för att de gillar att få en smäll men för att de velat åtminstone behålla kontrollen över när det ska ske, "få det gjort". Vissa har slagit tillbaka.

Många av berättelserna rymmer alkohol eller droger. Många har sett alkoholen som boven i dramat då det grövsta våldet förekommit då men förbisett det där nedbrytande vardagliga våldet, det psykiska. Därför brukar jag här tjata om att våld i nära relation och missbruk inte är samma sak. Missbruk förvärrar men det våldsamma beteendet försvinner inte per automatik bara för att en slutar dricka.

Jobbiga känslor väcks av att tänka på detta men också en stor tacksamhet över att vara fri ifrån det.

FylleFia

Hej mt och markatta! Jag tänker ofta att nu jävlar skriver jag inte en rad till på detta forum. Där vilket psykfall som helst kan läsa mina ord och eventuellt senare vända de orden emot mig. Men sen läser jag era texter och dras tillbaka. Det finns styrka där ute. Det finns mod och medmänsklighet. Starka systrar (nej, jag är inte feminist, men kanske borde bli) som ger mig saker att tänka på. Just kvinnomisshandel har jag själv fått bevittna de närmaste dagarna. Otroligt nog men kanske inte så var det min man som såg det först och uppmärksammade mig. Vi befinner oss på en relativt liten charterort, ser samma människor varje dag. Äter lunch på samma strandkrog. De senaste dagarna ddhar ett danskt par börjat dyka upp samtidigt. De uppför sig minst sagt underligt. Hon skrattar för högt och rensar/benar hans fisk. Låter ju inte mycket när jag sätter det på pränt. Men iaf så näm
ner jag detta för mannen efter lunchen.

- Vilket underligt par.
- Men herregud Fia. Ser du verkligen inte att hon är en nedtryckt kvinna? Att han bestämde vad hon skulle äta? Att han bestämde att hon skulle ta en öl till? Att han bestämde att det var dags för henne att gå upp på rummet, inte stranden, utan rummet medans han tar in en ny öl?

Nej till min skam kan jag erkänna att jag såg inget den dagen, men däremot dagen efter. Och jag fattar ingenting? Jag har en enda gång i min ungdom haft en karismatisk pojkvän som fick mig att ta ut hindersprövning (hallå, jag var 19 år) och han var råalkis. På den tiden drack jag ytterst lite själv. Men allt "normaliserades", jag tappade kontakten med vänner. Flyttade ihop med galningen medans omvärlden "inte förstod".

Sen kom dagen när jag förstod. När han lulla runt med en sax och hotade ömsom med att ta livet av sig själv eller mig eftersom jag inte älskade honom nog. Lyckades övertyga fanskapet om att jag skulle till bensinstation och handla och smet iväg. Till Mexico. Givetvis kom äcklet efter. Efter att ha misshandlat min mor och på så sätt ha fått fram en adress. Men han kom försent. The "spell" var borta. Jag såg en patetisk kille med en liten kulmage.

Vet inte riktigt vart jag vill komma med detta inlägg. Men det kändes bra att skriva av sig. Så Tack mt för utrymmet.

Min slutsats är att alla missbrukare är inte onda. Men missbruk KAN ge bränsle till det onda som bor inom oss.

Fia

Ps: så hur gick det för kulmagecharmören? Han söp ihjäl sig vid 35.

markatta

i att inte planera att skriva något, sedan läser jag något som provocerar fram känslor och minnen och plötsligt ser jag mina ord där på skärmen. Upplevde samma sak på alanon, hade inte tänkt säga något men hör sedan min egen röst dela. Och det har alltid känts bättre efteråt.

Jag är glad att du skrev om din upplevelse. Det hjälper mig och jag är säker på att det hjälper andra. Desto fler berättelser ju mer nyanserad blir bilden av "offret" och det blir lättare att acceptera att det kan hända vem som helst. Jag ser dig som en stark kvinna, blir lättare att se mig själv som stark då också om du fattar vad jag menar. Också Mulletant och Flygcert som jag beundrar och har delat med sig. För varje person som jag inte dömer blir det också lättare att inte döma mig själv.

Starka systrar javisst! Jag är feminist och har alltid varit det. Jag har i många år jobbat mot mäns våld mot kvinnor. Jag tränar kampsport. Ändå hände detta mig. Normaliseringsprocessen och det psykiska långsamma nedbrytandet gjorde att jag vägrade acceptera, se verkligheten. Jag hade kunnat försvara mig men det gjorde jag inte. För jag låtsades att jag inte var där, att det inte hände mig.

Jag är så mycket starkare idag. Jag får inte ens ångest över att prata om det. Säkert har det också underlättat i min process att mannen som utsatte mig för detta har sökt hjälp, att vi har kunnat prata om det, att jag har förstått våldsmekanismen från hans sida, att det inte hade ett skit att göra med mig och att jag nu inte känner mig det minsta rädd för honom. Men det är ändå viktigt för mig att fortsätta prata om det för att inte komma tillbaka till det att jag tänkte att det inte hände mig.

Borde kanske lagt detta i min egen tråd men ville också svara till Fia här.

FylleFia

Tack markatta för respons och mt för utrymmet. Precis som markatta känner jag att detta kanske hör hemma i min egen tråd, men nu hamnade det här. Mitt arbete med att förstå den där processen som håller kvinnor kvar hos de sjuka männen. För jag förstår inte alltid utan läser de vidrigaste skildringar och tänker ; "Men lämna nu, bara gå!"

Jag hade på något undermedvetet sätt inte glömt men förträngt min tid med kulmagecharmören. Kanske eftersom jag senare i livet träffade en riktigt bra man. Min nuvarande. Ett "bevis" på detta tycker jag är att de flesta av hans vänner är kvinnor och bögar. Han är inte rädd och därför behöver han inte slå eller förtrycka. Men visst kysste jag många grodor innan jag hittade rätt.

Jag är glad för att markattas alkis har fått hjälp med sin (som jag ser det, icke alkoholrelaterade promblematik) och att du mt har fått din nyktre man. Alla kvinnor förtjänar en värdig partner. Min man är fortfarande glad i alkohol. Men det är inte samma problem för mig längre. Visst blir han sinnesförändrad av det. Sentimental och dansglad och när en två meter lång karl dansar loss till sin ungdoms punkmusik är det inte alltid vackert. Men jag kan unna honom det, jag har slutat triggas av hans och andras drickande. Jag tror jag börjar glimta på vuxendörren. Inse att jag själv inte är Guds gåva till resten av mänskligheten.

Jag tror även att det självklart finns ett mörkertal av de otäcka männen (kvinnorna) här på forum. De som förtrycker sin partner. Kanske genom slag men antagligen oftare genom att dra på sig offerkoftan och sura när något går emot. Jag önskar också att de vågade skriva om det. På ett anonymt forum som detta kanske det skulle kunna hjälpa både förövare och offer att se hur tankarna går?

Tack för utrymmme än en gång mt -ska försöka hålla mig "hemma" i fortsättningen. Nu blir det sol och bad med en lite halvbakis karl som kommer att slumra i skuggan. Men eftersom jag är en god kvinna så ska jag inte rynka på näsan när han tar in en öl till lunch.

Fia

- mg har samma "läggning" som din man beträffande urvalet av vänner... ändå är han sannerligen en "riktig karl".

Det gör inget alls att det ni och andra för ett samtal i min tråd. Jag har själv tagit plats i andras trådar och det jag velat "ha" i min egen tråd har jag klistrat dit. Min tråd har ett stort värde för mig, den inrymmer så mycket av min process (funderade vilket ord jag ska använda och hittade inget riktigt rätt).

Sköt om er och om varandra/ mt

längs det oklara tankespåret och söker det ord som kunde kännas rätt för det jag kallade min process. Mitt liv, som till det yttre ser ganska likadant ut idag som för tre år sen... och som är helt annorlunda på insidan. På två - eller kanske flera lager av insidan.

Insidans yttersta lager är det som ryms innanför hemmets väggar. Några månader innan mitt uppbrott började vi, dvs mannen, med en ombyggnad som vi talat om länge och inte var helt överens om. Jag ville och han var tveksam. En anledning till att jag inte drev på mer var att jag under flera år levt med ett ständigt sökande efter kraft och mod att bryta upp. Mina tankar sysslade konstant med det. Var jag skulle kunna bo och även omgivningens reaktioner. Det avslutande "gamla livet" och inledningen av "det nya" är präglat av detta praktiska. Idag är vi båda väldigt nöjda med hur det blev.

Under fjolåret genomförde jag en arbetsförändring som innebär mindre stress, mer egentid och lägre inkomst. Det kunde jag inte ens planera innan då jag dels ville försäkra min ekonomi och dels tänkte att om jag lever ensam kommer jag att både kunna och vilja satsa tid och engagemang på jobbet. Min arbetsförändring betyder mycket för mig och enbart gott. Etthundrafemtio procent gott:) Dock - nu märker jag att, och hur jag reagerar på stress. Det har jag säkert gjort under lång tid men de finstilta reaktionerna har drunknat i bruset... i både privatlivs- och arbetsbruset.

Vi har förlorat ett vänskapssammanhang där det visat sig att vänskapen till oss handlade mer om att samlas kring alkoholhaltiga drycker än att dela varandras tankar och erfarenheter - fastän umgänget till synes tog fasta just på "djupa" samtal. Så får det vara. Vi har numera umgänge där var och en dricker vad den vill på ett okomplicerat sätt. Vägen dit har inte varit helt enkel. Jag har mina tjejkompisar - som också är gemensamma - och jag gläds i hjärtat åt mg`s samvaro i AA. Efter bara några möten såg jag att han var så lugn när han kom hem. Så har det fortsatt. Samvaro som är "på riktigt" där det inte handlar om titel och status.

Jag längtar efter och söker mig till fysisk närhet. Vill sitta nära. Vill "klappa" på honom. Vill ligga nära, tätt intill. Under många år var det inte så. Som person vill jag ha stor rörelsefrihet, jag har har behov av egentid och ensamhet och jag har stort behov av både utrymme och gränser kring min kropp. Men nu vill jag vara nära och det är så gott.

Jag kan göra egna val i till synes små saker. Jag kan gå ut och gå för att jag behöver det även om han är lite ledsen och skör. Jag behöver inte "finnas till hands" för att han inte ska känna sig övergiven. Och om han känner sig övergiven äger han rätten till sin känsla och jag behöver inte ta ansvar för den. Jag kan välja mig själv men jag vill ofta välja att vara tillsammans. Oerhörd skillnad. Handlar kanske mest om att verkligen våga överlämna ansvaret för de egna känslorna till den som äger dem. Minns en konkret situation för kanske sju år sen när det verkligen inte var så och vi band varandra och båda var förtvivlade. Fast vi visste och kunde så mycket... men då ägde vi inte makten att ta det egna ansvaret och överlämna den andres...

Allt svårigheter i detta förvärrades av alkohol, även om det handlade om dyrt vin till god mat.
I allt detta har nykterheten medfört förutsättningar att ta vår kunskap, kärlek och goda vilja i bruk.
Nykterhet ger möjlighet att besinna sig och göra bruk av sina goda intentioner.
Så tänker jag.

I min innersta insida växer tilliten. Tilliten till att jag kan ta vara på mig själv... att jag kan ta ansvar för mitt liv och "klara" mig - det har jag egentligen aldrig tvivlat på... Jag har alltid, även som litet barn förutsatts klara mig... Men till vilket pris? I boken 12 steg för hopplösa handlar de tre första stegen om Maktlöshet-Tillit-Överlämnnde. Min utmaning är att våga känna... våga ha... tillit. Att våga överlämna mig till livet och ha tillit till att det ordnar sig. En obegripligt stor utmaning för ett "Vuxet barn". Jag övar... idag känns det så att när tillitsgrodden tagit fast - i hjärtväggen - då växer den vidare... men inte av sig själv ändå. Nej, den måste nog ha näring eller åtminstone måste jag passa mig för ogräs... det finns hela tiden frön också till sådant.

I min innersta insida växer tilliten - inte bara till att jag ska klara mig utan till att det goda finns. För mig. Jag behöver inte kämpa, behöver inte anstränga mig så mycket, inte "lyckas". Jag duger, jag "är värd" - detta uttjatade uttryck... Jag känner sinnesro - det inser jag när jag kommer i obalans, då ser jag vad jag saknar och jag har vägar att hitta tillbaka. Eller låta vara... låta det vara obekvämt i visshet att det går över. Jag kan ställa vardagsproblem i relation till hur det var och hur det är... och då blir det mesta hanterligt. Överkomligt. Ibland futtigt.

Jag läste nyligen att tillit och respekt är receptet för att bra förhållande. Det kan inte köpas... det är typiskt sånt som inte kostar men som kostar på... det kräver att båda verkligen vill. Kärlek och vilja. Kärlek utan vilja är sentimentalitet och vilja utan kärlek är manipulation skrev Erich Fromm för länge sen. Vi såg en dokumentär om Liv Ullman där hon beskrev livet och relationen med Ingmar B. Så mycket kände jag igen, alla lappar med ord och enkla bilder. Värmen, innerligheten och smärtan. En så djup samhörighet bortom orden... bortom allt. Som vi brukar skriva här - man känner igen det inre mönstret oberoende av ramen. Och vi är kvar.

Nu sjunger Barbro Hörberg Gamla älskade barn... Lisa Syrén spelar musik från min barndom och ungdom. Jag dricker lördagskaffe och har haft min tanketimme - som är minst en-och-en-halv-timme eller två. Gott kaffe, bra musik två långa lediga dagar... lördagslycka. Och så läser jag igenom - är detta jag? Ja... olika lager, olika sidor av mig... och så kan påminna den som ev läser att jag är en ganska krass person och inte särskilt kramgo:) Varje insida har sin utsida... och varje utsida sina insidor... forum är en plats där jag tar mig plats att veckla ut och betrakta olika sidor av mig. Tack och lov att vi fick ett livsforum!/ mt

PS Kan tillägga att jag skriver detta efter en ganska tuff vecka för både mg och mig. Vi har vardera mött olika utmaningar som förr kunde tagit musten av oss och orsakat (vi skulle låtit det orsaka) både förargelse och dålig stämning. Vi förnekar inget idag, sopar inte under mattan, men vi låter inte dagliga bekymmer överväldiga oss. Var och en tar hand om sig och vi kan be varandra om hjälp när vi behöver. DS

m-m

fin och innerlig text att läsa såhär på lördagsförmiddagen. Ger fortsatt hopp om framtiden! Tack för att du delar med dig.
/m

skriver Sanna Ehdin i sin blogg idag http://blogg.passagen.se/sannaehdin/entry/medberoende_101 Hon rekommenderar 12-stegsprogram som Alanon. Hon tipsar också om en 12-stegsgrupp Co-Dependents Anonymous (CoDA) http://coda-se.se/ - en gemenskap av män och kvinnor vars gemensamma syfte är att utveckla sunda relationer. Det enda villkoret för medlemskap är en önskan om friska och kärleksfulla relationer. Varje lördag kl 13:00-14:30 hålls öppna möten i Fröjdska rummet i Hartwickska huset på Sankt Paulsgatan 39 D i Stockholm (ingång från gården). / mt

hade sedan ett efterspel då mannen delade ett lager, ett skikt till av det han brottats med under veckan. En självbekräftande upplevelse - jag fick bli delaktig av sånt som gjort ont i honom... och numera har jag lärt mig lyssna, bara lyssna utan att förklara, försvara det jag sagt/gjort - mina "tankar, ord och gärningar":) Det här har jag - och han - vetat så länge och upprepat i oändlighet, att alla äger rätten till sina reaktioner, känslor, tankar - samtidigt som jag äger rätten till mitt. Men att verkligen leva så är långt mer utmanande än att förstå på ett "tekniskt" plan. Det är det som inte kostar men kostar på... att handskas med sig själv.

Om verkligen viljan finns, och kunskapen, medvetenheten... tror jag, nej - jag har verkligen erfarit att nykterheten har en avgörande betydelse. Och då handlar det också om min, icke-missbrukarens, nykterhet. Redan en liten mängd alkohol gör att jag/man släpper en del av kontrollen - det är ju det som eftersträvas - "att lossa tungans band"... och då halkar det lätt iväg - då kan det bli helt omöjligt att verkligen möta den andre där han/hon är... när samtalet börjar handla om något som berör djupet inom en själv eller relationen. Då blir lätt fokus på den andre(s fel och brister) - inte på hens upplevelser/erfarenheter - och då blir det fel.

Jag har idag sökt fram sommarkylas blogg http://livetarlivsfarligt.blogspot.se/ för att dela den till en medsyster, ännu ett "Vuxet barn". Så berörande, så smärtsamt. Jag tror att alla som lever nära en missbrukande anhörig, vi medberoende, kan känna igen balansgången på den tunna, tunna och sköra lina man rör sig på när man försöker balansera själva livet. Utanför linan - i tomheten - är avgrunderna av kärlek, hat, besvikelse, hopp, förtvivlan, misströstan, uppgivenhet... skuld, ansvar, frågor - hundratusen frågor och funderingar... saknad, längtan, sorg-sorg-sorg...

Jag funderar ibland varför det är så få medberoende som orkar skriva och hålla taget här... Det finns ju många fler medberoende än missbrukare. När jag skriver ur mig orden för min känsloavgrund som säkert delas av flera förstår jag - igen - tröttheten, modlösheten, uppgivenheten i det jag ibland kallat medberoendeträsket...

Mina avgrunder har idag öar av hopp, tröst, tillit, trygghet, förväntan förhoppningar, frihet... lycka, glädje, förtröstan...
Ja, idag måste jag citera en av favoritpoeterna, Eeva Kilpi:

Ja. Det finns skönhet.
Det finns kärlek.
Det finns glädje.

Alla ni som lider av världens elände.
Försvara dem!

Gör det - försvara dem! Och du som lever i mörkret idag... Ljuset finns och det kommer tillbaka. Kramar / mt

när du skriver mt!

Åh, har skrivit till Framtidsdrömmar och tårarna rinner, för det väcker upp alla mina minnen från mitt lämnande... Så ont det gjorde, och gör fortfarande ibland...

Och så fint det är att läsa om saker ni kunnat lära er, du och mg! Är så glad för er skull, och samtidigt gör det ju så ont i mig att ni kunnat arbeta var och en för sig och tillsammans - som jag önskar att jag hade kunnat jobba så med min exsambo och att vi hade kunnat lösa det, och att jag hade sluppit sätta in två barn som med darrande underläppar frågar när jag hämtar dem igen i exsambons bil.

Men jag försökte och det fungerade inte... Mt, tack för att du hjälpte mig att inse det - tack för allt...!

Stigsdotter

Har tråkigt på jobbet och surfade in här på Alkoholhjälpen. Jisses vad mycket tid jag ägnat åt dessa sidor! Nu blir det inte så ofta längre och när jag väl tittar in brukar jag inte skriva så mycket. Idag har jag kommenterat ett nykomlingsinlägg. Men, när jag nu ändå är här så vill jag titta in till dig och lämna en hög med kramar. Hoppas ni har det bra du och Mullegubben!

då jag föll rakt ner i katastrofkänslohålet - och blev uppfångad och omhållen. Gott, gott.

Tack Stigsdotter för din hälsning - även här. Fint att höra av dig:)

Gläds gör jag åt nya skrivare som Asteroiden, Lars44 och nygamla Mullegubben förstås. Och sidans Old Boys: Adde och Berra. I den kategorin alltså.

Hittade i morse ett inslag på nätet där det framgick att Andreassons forskning finansieras av Systembolaget http://www.tv4play.se/program/nyheterna?video_id=2487256 Sånt gör mig betänksam och reserverad... fast jag vet hur svårt det är att hitta forskningspengar så samtidigt förstår jag... också. Och är övertygad om att avsikten är den bästa.

Det var dagens... Allt gott, lev väl / mt

Lars44

Andreasson detta pastående kan döda många av oss med sjukdomen alkoholism! All annan forskning, vetenskap o kunskap hävdar de motsatta. En gång alkis alltid alkis. Visst kan de kanske gå en , tio eller flera gånger för en del. Men sen faller vi tillbaka precis där vi slutade dricka. För oss med denna dödliga sjukdomen kan det första glaset bli våran död! Har du inte tillräckligt med pengar Andreasson ?