Hej!
Jag är Spes och har problem med alkohol.
Tänkt starta en tråd länge och skryta om
nyktra dagar och veckor. Det går dock inte
så bra så jag ska liksom ni andra försöka använda
forumet till att förstå mitt missbruk, sätta ord
på det och komma till insikt på ett sådant ärligt
sätt som möjligt.
Spes

Pellepennan

Och grattis till tråden! Här behöver du ju verkligen inte skryta. Det är ju det som är så bra! Öppet, hjärtligt och för alla är det här.

En bra dag till dig!

Buzzz

Välkommen hit!
För mig var det väldigt bra att börja skriva här, det hjälper på riktigt.

Att få skriva av sig om både bra och dåliga saker tror jag stenhårt på.
Båda sidorna av myntet hjälper, både för dig och andra som kommer att läsa.
Ha det gott!

Buzzz

Spes

Tack för svar. Jag är så trött på mig själv och min inre dialog som hela tiden handlar om dagar, veckor och timmar, ja, till och med månader år. Det bästa med dryckesperioderna, varje dag, är att slippa detta tjatande i huvudet. Tyvärr kan jag inte skriva det bästa med mina vita perioder eftersom jag inte har haft sådana sedan tonåren. Då jag bestämmer mig för att dricka mindre så brukar uppehållet vara 5-6 dagar i veckan, några veckor på raken och sedan är det kört igen. Dessutom tycker jag det eskalerar efter tag och det blir bara värre. Den här veckan har jag hittills fått ihop 3 dagar och målet är att det ska bli 4 då jag har för avsikt att inte dricka i dag.

Socialt sätt fungerar jag, än så länge, arbetar heltid, har hus, så gott som vuxna barn, och studerar på halvtid. Jag är den typen som aldrig gör ”dumma” saker på fyllan. Jag ägnar mig åt mitt drickande i hemmet, lullar runt i min egna lilla värld lätt, avtrubbad och sedan går jag och lägger mig och sover. Jag ringer inte till någon, skickar inga tokiga sms eller får för mig att ta bilen. Jag bråkar inte, ramlar inte och sticker inte ut på galej. Dricker gör jag dock, och inga små mängder, utan stora. Däremot sprider jag ut doserna (givetvis gömmer jag dem) under dygnet (på helgerna). På vardagarna försöker jag hålla mig till ”bara” rödvin och låter bli whiskeyn. Den ågren jag har dagen efter handlar om hur jag behandlar mig själv, min hälsa och att fortsätter jag så här så kommer det gå åt helvete. Ågren handlar också om att tankarna på alkohol ofta går före tankarna på mina barn, aj det där gjorde ont att skriva.

Varför dricker jag då? När jag utsätts för press och stress belönar jag mig med alkohol. När jag är upprymd firar jag med alkohol. Dessutom lever jag i ett förhållande där jag utsätts för passivt/aggressivt beteende och då dämpar jag mitt ”riktiga” jag med alkohol. Då rinner allt av mig. Detta har gjort att jag tappat bort mitt riktiga jag. Jag vet inte längre vem jag är. Vad kommer att hända om jag lägger bort alkoholen för gott? Min man är den enda som vet om mina problem även om vi aldrig har pratat om det riktigt. Jag upplever inte honom som medberoende mer som om att han har en hållhake på mig som han kan använda vid behov. Han har till och med, då jag sagt att jag vill vara nykter, köpt vin till mig och hällt upp ett glas och satt det under näsan på mig. Då jag har haft nyktra vardagar har han varit sur och grinig och när jag ramlat dit igen har han sett nöjd ut. Själv är han väldigt måttlig med alkohol, kan sluta efter första glaset och sedan dricka julmust i stället och så fungerar det ju inte riktigt för mig.

Jag måste på något vis hämta styrkan inom mig själv hur nu det ska gå till. Jag har läst i forumet under flera år och nu ska jag försöka skriva så ärligt som möjligt om mig själv och hoppas det kan vara till någon hjälp både för mig själv och andra.

Pellepennan

Intressant inlägg, och vissa delar är naturligtvis sådana som framkallar ett igenkännande. Tycker mig "höra" i det jag läser att styrkan inte ligger långt borta, och du har ju säkert som jag märkt att det finns ett par olika spår här inne att lyckas. Kanske är det så att det handlar om att ha lite "tur" och använda sig av det tankesätt som passar bäst till din egen person? Du har ju läst länge här...

Något som för mig skulle fungera (Inte alls säkert att du ser det så) skulle vara att jag skulle kunna bli fly förbannad på en situation där en partner har en "hållhake" och till och med saboterar genom att vilja behålla den hållhaken. Det skulle göra mig rasande, och säkert skulle det kunna vara en anledning, så god som någon, att fortsätta vara nykterist till den dagen jag lägger näsan i vädret!

Men oavsett,vi är många som förhoppningsvis har en lång tid framför oss, och jag för egen del vill fylla det med mina riktiga tankar och drömmar, istället för att livet bara "rinner" förbi och det inte är "någon ordning med allting" som hon väl sa Pippi?

Varma hälsningar från en för dagen stridslysten Pellepenna

Spes

Nu blev jag glad och till och med skrattade ordentligt fastän tårarna rinner. Jag har blivit fly förbannad och faktiskt har mina nyktra dagar många gånger varit för att visa honom. Han kom in i mitt liv när jag var sårbar efter en skilsmässa, och jag blev ekonomiskt beroende. Det finns mycket att berätta men jag får ta det i omgångar. Pippi förresten är min idol, så även där träffade du mitt i prick. Jag lever i ett förhållande som jag vet ska ta slut. Jag dämpar mig, vill bli klar i skolan och efter det så ser jag fler möjligheter än hinder. Jag är redo för kamp och strid. Hoppas det går bra för dig Pellepenna och tack för ditt inlägg, det värmde.

Spes

Tänker, tänker och tänker, vill inte tänka, vill vara normal, vill sluta, vill inte, vill! Kaos i hjärnan hela tiden. Jag är sårbar, trött och rädd, rädd för mig själv, vad jag gör med mig själv och vad jag inte gör.

Inom mig så finns det en rebell som vill säga emot, vill diskutera saker, analysera skeenden och kunna ha egna åsikter. Jag är bestämd, envis och ibland lite stridslysten. Denna rebell har jag motat bort med alkohol. Jag går på tå och när jag någon gång vågar säga emot eller be om något så drabbas jag av iskall tystnad, hämnd eller så sticker han iväg i timmar och jag vet inte var. Beteendet gör mig så orolig att jag för det mesta avstår att yttra mig. Min man säger att han ska göra saker men gör de inte eller så påbörjar han saker men avslutar dem inte. När jag hör arbetskamrater prata om hur diskussionerna går hemma angående rust, semesterplanering och städning så förstår jag hur kuvad jag blivit. Jag vågar knappt nämna sådant. Gör jag det när han är på bra humör så berättar han allt han/vi ska göra men oftast gör han det inte. Om jag föreslår att vi ska städa så har han ett ärende han måste göra först, han förhalar och tills sist städar jag själv. Är han på dåligt humör så anklagas jag för att tjata eller för att läsa av situationer dåligt. Han vill helst inte släppa fram sin ilska men jag ser ofta hur det blixtrar till i hans ögon innan han hejdar sig och istället väljer att spotta ur sig något sarkastiskt eller något elakt slag under bältet. Till sist blir jag arg och då anklagas jag för det. På sista tiden har jag helt slutat be honom om något och i stället tittar jag i flaskan.

Nu är det ju så att det är jag som dricker och att en alkoholist hittar tusen olika orsaker till att dricka. Visserligen eskalerade mitt drickande när jag träffade honom men jag läser på anhörigsidorna där många har partners som både dricker och har psykopatiska drag utan att de för den sakens skull dämpar ångest med alkohol. Det är jag som dricker, väljer att dämpa min ångest med alkohol. När jag träffade min man så var han egentligen för bra för att vara sann. Egentligen kunde jag se att han manipulerade mig men jag lät det ske. Efter att ha haft män som jag alltid fått ”ta hand” om så var det skönt med en man som verkligen gjorde allt för mig, skulle fixa saker och brydde sig om mig. Men det var inte äkta, det fanns ingen riktig empati, allt var ett spel. Jag står ofta på håll och ser hur han manipulerar människor som han kan ha nytta av. Han är alltid trevlig men jag ser också hur han i lönndom hämnas på folk som går emot honom. Själv så har jag nästan inga vänner kvar. Jag törs inte ta med honom till dem eftersom den personen som mina vänner känner kan jag då inte visa. Istället så lutar jag mig mot min nya bästa vän, flaskan, som tyvärr visat sig vara min värsta ovän och istället för att bota min depression så har den gjort mig mer deprimerad och beroende.

Vi har gjort slut ett flertal gånger och jag vet att jag med mina 42 år med halvvuxna söner skulle ha en bra framtid. Varför lämnar jag då inte på allvar? Hittills har det varit för att jag har haft hoppet om att den mannen som jag blev kär i och som tittar fram ibland skulle finnas där mestadels av tiden men honom ser jag mindre och mindre av. Jag är ägare av huset och alla skador, halvfärdiga projekt som han lovat ta tag i och avsluta har bara har förvärrat husets värde. Dessutom bor en av min två söner hemma fortfarande och jag vill skaffa mig en bostad som passar mig när jag väl flyttar. Jag vet, ursäkter, ursäkter och ursäkter, hela tiden. Jag bor dock i södra Sverige och skulle vilja flytta till Stockholm, ge mig av och börja om på nytt.

Det där med att han har en hållhake på mig, att han vill att jag dricker, finner jag två orsaker till. För det första så gör det mig sämre än han, det stärker hans eget ego. Dessutom så kommer alla tycka synd om honom och han har en godtagbar anledning att bryta förhållandet när han så vill. Jag är egentligen en starkare person än han och det vet han om men han har hittat rätt maktmedel för att bryta ned mig och jag har hittat fel ”botemedel” för att bryta ned mig själv. Det måste till ändring!

Spes

Sitter på jobbet och är tankfull.
Svårt att fokusera, inga goda nyheter än så länge med dagar hit och dit.
Men jag mobiliserar.....
Lite lustigt! Fick visa leg. på bolaget sist.
Mitt leverne syns inte på mig, borde se ut som 100 år.
Men hur ser man ut inombords?
Det är den skrämmande tanken, kanske den som ska höja motivationen....
Undrar lite försiktigt hur ensam jag är i det här, om det finns någon mer
i min närvaro.........innan jag började läsa forumet var jag helt ensam.
Forumet har satt ord på mina problem men också visat att det finns lösningar, dom som kan,
som kämpar, vill, det är inte hopplöst, kanske jag bara inte har slagit i botten än....

är det här. Skulle åka utomlands och fira en gammal vän, och då tänkte jag att OK, jag kan väl dricka en långhelg och sedan återgå till nykterheten igen. Men som så många gånger förr så fungerar det inte så för mig och oss, jag är alkoholist och det innebär att börjar jag dricka så är det djävligt svårt att sluta. Så nu är jag fast i fällan igen, dricker varje dag och vaknar varje dag och mår skit. Precis som du börjar jag bli rädd för hur det ser ut inne i kroppen, och lägger jag inte av kan det ju påskynda min död kanske. Det är verkligen hemskt att vakna med ågren varje dag, må skit och sedan kvickna till vid lunchtid och framåt eftermiddagen mår man hyfsat och har inte tänkt dricka idag. Men strax innan 18 har hjärnan övertygat min kropp om att ta sig till Systemet, bara en sista gång. Många gånger är det inte ens lockande att dricka, ungefär som att tvinga i sig mat bara för att man är hungrig. Men lik förbannat sitter man där på kvällen och har officiellt druckit två folköl, men inofficiellt sex-sju starköl som gömts. Det är så sjukt, jag vet att tar jag bort alkoholen i mitt liv så kan det bara bli bättre. Och ändå... Men Spes, en dag ska bli vår första nyktra dag på våra nya nyktra liv!
Vi hörs och syns

Spes

Jag minns att du hade en vit period, säkert mycket längre än vad jag lyckats med mina 6 dagar som längst på raken under en period på 6-7 år. Sedan har jag kört perioder, några veckor med 3-5 nyktra dagar i veckan. Det är som om jag är livrädd för nykterheten och så var det inte förr. En period när jag gick och studerade för en 10-15 år sedan drack jag vin kanske tre gånger i halvåret, då barnen var små. Annat är det nu, jag känner igen mig i det du beskriver. Sedan har jag svårt att börja räkna dagar här offentligt eftersom jag skäms om jag faller. Men det är väl också en del av mig själv som jag måste börja arbeta med, skammen. Det var skönt för mig att höra dina ord i dag, din uppriktighet och att ditt hopp finns kvar.
Klart vi hörs och syns!

Pellepennan

Är det idag? I så fall kan du manifestera det i dig själv genom att skriva det här, och säga det högt framför spegeln på dass, om du tror det hjälper? (Det kan faktiskt göra det) Så är du igång, och ingen här inne kommer döma ut dig om du faller, inte här inne i alla fall. (Så den ursäkten var lite för svag:-))
Sedan räknar man ju själv ändå, och gör man det och räknar noll, noll, noll så blir ju inte självkänslan bättre för det, eller?

Se detta som inlägg som vänskapligt och peppande!

ok, idag ska jag inte dricka någon alkohol (Ja sa det till mig själv)

Spes

I bland är det som att se sig själv i en dålig film med tråkig handling som bara snurrar på och aldrig tar slut.
Drickandet tar aldrig slut, trassliga relationer som aldrig tar slut och inga härliga lyckliga slut där prinsessan kysser sin
prins och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar. Nu kysser jag min flarra, den enda som kan ge mig sinnesro (ja, för stunden, ja),
sedan startar ekorrhjulet och det är en gåta att min omgivning inte ser den B-rulle som jag befinner mig i.I bland har jag till och med druckit en hel del W när någon kommer och anförtror mig om att den och den är nog alkoholist, eller råa skämt kring någon alkis och jag skrattar med högt och hoppas att tuggummit gör sitt, sedan åker jag hem och gråter över både alkisens och mitt öde. Spela filmen till dess slut,ett uttryck jag lärt mig här på forumet och när jag gör det så slutar det med ett snarkande i min säng och ett uppvaknande med ett par treo och sedan kommer ångesten. Inte över hemska saker jag gjort (ibland önskar jag att jag gjorde det så ångesten över dessa skulle kunna få mig nykter) men över mitt mående och min alkoholfixering och den trötthet som det medför.

m-m

Och välkommen hit. Har läst dina inlägg, och tycker du är stark som tagit dig hit. Din relation med mannen verkar inte vara något som är stärkande i ditt beslut att ändra ditt drickande, och desto viktigare med stödet och "samtalen" härinne. Se det inte som ett misslyckande att skriva om du inte klarar av att hålla dig ifrån alkoholen, det gjorde jag och jag tror att det var en orsak till att jag hade en lång startsträcka till att ta tag i problemen på riktigt. Samtidigt är det ju skönt att kunna berätta om sina framgångar någonstans, det är ju inget man basunerar ut på jobbet, eller någon annanstans heller förresten. Iaf inte med betoning på vilket jobb man lagt ner på att låta bli, utan det ska sägas lite i förbifarten, som att det inte var någon big deal att hålla uppe en månad eller så... Skriv både när du känner dig stark och svag, det är också ett sätt att lära känna sig själv och sina tankar.

Känner igen mig i mycket av det du beskriver om ditt sätt att dricka, att sköta det "snyggt", inga pinsamheter på fyllan, utan mer ett vardagstillstånd hemma. Gör ju såklart inte problemet mindre, kanske bara mindre uppenbart för omgivningen.

Lycka till!
/m

Spes

Tack för ditt inlägg. Jag får som du skriver hämta min styrka hos forumfamiljen. Känns ju lite deppigt förstås att man inte har det där stödet ifrån mannen. Ditt inlägg fick mig dock att le väldigt mycket. En scen kom över mig då jag ger tummen upp till chefen och säger "Dag 1 i dag, duktigt va?" Haahahah Han skulle antagligen tro att jag blivit helt galen.

Hur länge har du varit nykter m-m? Har du några knep? Hur lång var startsträckan? Har du haft återfall? Känn inget tvång att svara. Jag har följt dina inlägg men det kanske är dags att läsa din tråd.

Ha en bra dag!

m-m

Tack för dina ord, Spes. Ja, om du ,läste tråden fick du svar på några av frågorna. Jag började nog på allvar tänka att det var dags att göra något åt alkoholen för sådär 3 år sedan. Gjort några halvhjärtade försök och ändrat beteende, dvs försökt att hålla mig till flaskvin istället för box och endast på helgerna, men det har gått sådär. Dvs inte alls bra, mer än korta perioder. Förra hösten hittade jag forumet och gjorde ett första allvarligt försök att hålla uppe helt, som höll ett kort tag och sen tillbaka till gamla vanor igen. Nu går det riktigt bra, men första veckorna (ffa fredagarna) var mkt jobbiga. Jag hade bra stöd av min man och det har hjälpt mig, liksom forumet. Plus att jag verkligen VILLE ha en förändring den här gången.

Har idag varit hos en psykolog och pratat kring detta - fortsätter om det i min egen tråd. Men om jag får ge dig ett oombett råd, så tror jag att du behöver hitta någon att prata med både om alkoholen och din relation, som verkar destruktiv. Kanske någon du har förtroende för privat, eller någon professionell person att prata med. Det är tufft att jobba ensam...

Och vad gäller suget efter alkohol så blir det mindre med tiden, den första tiden är svårast.
Kram m

Spes

Det vankas mot 2014 och jag tänker som många andra, lite patetiskt, att förändra något i mitt liv och eftersom jag befinner mig i detta forum så vet alla att det handlar om drickandet. Jag ska förändra mitt drickande. Hur det ska bli, se ut har jag inte riktigt klart för mig men jag ska börja med dag 1 på onsdag. Det jag helst av allt vill är att kunna dricka normalt, lite och sällan. Jag har några inbokade skojigheter i januari och jag har inte bestämt mig för hur jag ska göra då. Men jag har bestämt mig för att göra ett allvarligt försök till att förändra mitt drickande och ett löfte om att det här är sista chansen, fungerar ej måttligheten så får det bli ett totalt slut. Jag har rensat ut skåp och flaskor, åker bort i dag och kommer hem till ett någorlunda alkoholfritt hem (mannen har lite flaskor) men jag brukar aldrig röra dem.

Tack m-m för ditt råd. Jag överväger att gå och prata med någon. Det är också en tröst att det blir bättre med tiden. Denna gång känner jag att det är på allvar.

Spes

Mammy Blue

Jag håller på att läsa ifatt, så jag har läst hela din tråd nu.

Vad det gäller att "spela hela filmen" så har jag själv valt att dra den långt, min egen film. Den slutar bortom pensionen, jag är 48 nu. Detta för att jag ska ha ett vägval att göra när jag funderar på om jag ska dricka. Min alkoholfilm slutar med att jag är farmor och mormor som inte får träffa barnbarnen, en sönderslagen, nedblodad och nedspydd lägenhet (en bekants mammas lägenhet står som mönster, hjälpte bekantingen att städa den när mamman låg på sjukhus...) och allmänt kaos. Är det den vägen jag vill gå? Nej, då återstår den andra, vita, smala vägen.

Sedan tänkte jag på att du börjar planera för att dricka redan nu, trots att du vill sluta. Ingen direkt bra början om du frågar mej.

Men det är mina funderingar, du kanske har klurat ut hur du vill ha det?

/MB,

m-m

Välkommen tillbaka Spes! Bra att rensa ut alkoholen, så att det inte finns något som frestar direkt när du kommer hem.

Angående det du skrev om att du har roligheter inbokade i januari och att du inte bestämt dig hur du ska göra... valet är ju såklart ditt och beslutet också, och du ska inte uppfatta detta som någon pekpinne, men jag tänker 1. att genom att hålla öppet hur du ska göra vid sådana tillfällen så fortsätter du med förhandlandet om ifall du ska dricka och isf hur mycket... och när kan jag börja.. osv. 2. fler förhandlingar nästa gång - utvärdera, omvärdera.. Vilka tillfällen är ok - vilka inte? Det tar mycket energi att hålla på med det och det leder sällan fram till något positivt.
Jag tror att löftet att vara nykter kan bara tas för en dag i taget, eller kanske en timme om det behövs, men jag tror att man måste göra klart en grundplan att hålla sig till, lite som kloka Santorini skrivit, fatta ett beslut som du vet är rätt och ompröva det inte (kanske inte ordagrant citerat). Är beslutet att dricka vid vissa tillfällen - ja, fundera på vilka tillfällen det skulle vara isf, och hur det ska gå till, så att du har något att hålla dig till. För mig känns det så mycket enklare när jag inte behöver förhandla och omförhandla med mig själv. Jag tänker aldrig att jag kan ta ett glas då eller då, eftersom jag inte skulle klara att hålla mig till bara de tillfällena. I alla fall inte i nuläget. Det underlättar mina tankar om min resa att göra så här.

Oombedda råd fick du av mig så här vid årets slut :) Ha en bra avslutning på året och lycka till!
/m

m-m

Haha Mammy Blue! Skrev om varandra med samma andemening :) Håller med dig om att spela hela filmen en lång väg fram, inte bara till nattens sömnlöshetsångest eller morgonens bakfylla... utan en bra bit fram!

Gott nytt och lycka till med flygresan och ha en bra semester - det var väl du som skulle ut och resa?
/m