Hejsan!
Behöver hjälp och tankar med vad man kan göra i en situation som den här.

Hade en sambo som jag älskade och fortfarande älskar väldig högt. Vi har det mycket bra tillsammans och det finns ingen som gör mig så glad som honom och allt känns bara rätt med denna killen, förutom hans sätt att dricka. Reda I början var jag orolig för hur han betedde sig när han drack alkohol, han blev oftast väldigt full och inte alls lik sig själv. Han har inget problem med att han måste dricka ofta, det är bara att det ofta blir alldeles för mycket!!! Han kan tappa bort kläder, vet knappt vart han är eller vad han gör. Detta ledde till osäkerhet och vi blev ofta ovänner bör vi drack tillsammans.

Tillslut hände det jag var rädd för att det skulle hända, han var otrogen. Efter en helg där jag blev ledsen över han gick ifrån mig när vi skulle ut och bara skulle dra iväg när vi gemensamt kommit på förfest och sedan säger ^^jag drar och vi ses sen!^^ märkte då med han redan var för full och blev ledsne över han drog så jag gick hem istället. Ringde och ringde men inger svar. Sedan fick jag prata med honom i tele när han fortfarande var på krogen, sa jag var ledsen och undrade vad han höll på med? Han la på i örat på mig, den natten kom han aldrig hem och jag bara grät och undrade vadfan han höll på med? På morgonen kommer han hem och säger "jag har varit otrogen!" Hela min värld rasade....

Flyttade från våran gemensamma lägenhet samma dag. Han var väldigt ledsen över det han gjort och han sa han inte visste varför det blev så...
Efter ett tag försökte vi igen och jag vet att han ångrade sig, ville först inte han skulle dricka för det gjorde mig så orolig. Vi bråkade mycket under den här tiden för var så arg och besviken på honom, fattade inte hur han kunde göra så emot mig??? Han fick sig känna att han inte dög, bara förstört för mig och inte ens borde få finnas.... Vi ville fortfarande ha varandra och jag ville ge honom en chans för han är inte en "elak människa" och visst alla kan göra fel någon gång!
Sedan var han på familjemiddag och skulle ta det lugnt, ha det trevligt och dricka några öl. Visst tänkte jag vad kan hända? Jo allt kan hända såklart eftersom det inte slutade med familjemiddag utan det fortsatte med kompisar ute på krogen,,,återigen för full. Följde med samma tjej igen( de har ett förflutet tillsammans). Fick reda på det en vecka senare. Hans förklaring nu var han var full, dum kåt och inte tänkte. Blev mer arg denna gång! Föyförbannad och tänkte den idioten ska jag inte säga ett ord mer till i mitt liv!!
Efter ett tag så började vi prata igen. Vet att många säger och tänker att det är någon man bara ska skita i och gå vidare! Och visst så är det väll det som vore det vettigaste. Men den lyckan han ger mig i mitt liv är inget jag ens kan sätta ord på. Älskar honom något så otroligt och han är värld allt, men honom är jag lycklig, sålänge han inte super och är otrogen.

Vi pratade, sågs lite och tog det lugnt med allt. Sa det att jag skulle vilja det funkade för han är en sån otroligt bra person så länge han inte dricker och blir som förbytt! Det är som han aldrig inser vad han håller på med och kan ha! Det stör mig någon så otroligt när han säger han ska ta det lugnt men det aldrig blir så! Han kan se mig i ögonen, säga han älskar mig och han ska ta det lugnt för han vill ha mig och ingen annan! Sedan slutar det med han är fullare än någonsin och ligger med någon annan. Han vet han inte kan hantera sprit, och han ska ta det lugnt.

Han är den "roliga" i hans kompiskretts och det är alltid han som är den som livar upp och gör knäppa saker som folk tycker är jätte kul! Det klart de vill ha med han ut, det är ju han som gör det roliga! De bjuder han på sprit och han säger då "äsch en gör ju inget", men det slutar aldrig med en såklart... Han är van att ha den rollen att alltid vara värst, roligast och fullast, om det inte är så får han alltid höra "men vad tråkig du är då!" Och det är ju klart det inte är så kul! Hans kompisar ät en stor del av hans liv, de flesta är singlar och arbetslösa och leva loppan medans mitt ex då blir en toffel med sambo och fastjobb.

Det jag vill ha råd om är hur man ska göra!! Han säger han vill sluta dricka helt, han säger själv "nej men det funkar inte med att man tar en öl och sedan kan det leda till så mycket mer och liksom riskera ens förhållande genom det" Han försöker, han har inte druckit på länge nu och han vill ha det bra med mig. Hittat på annat och han säger han trivs med det. Sedan kommer det de tillfällen då det är något speciellt, hans kompisar ska bort och hitta på nått och sedan ta några öl. Fattar inte att han bara inte kan låta bli då att dricka de där ölen??? Är det så viktigt?? Skulle vilja ha ett förhållande där han och jag drog ut tillsammans, gick hem tillsammans och då drack ihop och att vi höll det på en normal nivå när det var något speciellt. Vill ju inte hela hans liv och ungdom ska bli förstör så vill gärna han dricker, på en lagom nivå och att vi är tillsammans isåfall. För jag känner mig inte säker när jag har sett hur han kan bli när han är full, han har inte koll på något alls!

Blev väldigt mycket text och säker väldigt rörigt. Vet inte hur man ska förklara allt på ett bra sätt när det är så många tankar och funderingar. Iallfall vill jag mer än allt att det skulle fungera mellan mig och honom. Vill han ska inse vad han håller på med och vad han riskerar! Vet han vill ta det lugnt, men att han liksom inte kan hantera det! Han vill ändå inte inse, "jag är väll inte någon jävla akolholist!" Brukar det ofta bli som svar. Han säger ofta nej men nu ska jag inte dricka något alls, jag orkar inte med hur jag blir och den ångesten jag får av det! Men sedan efter några veckor låter det annorlunda "det går väll bra med en öl?" Mycket tyck hos hans kompisar tror jag och han är rädd den biten ska försvinna och han kommer bara bli en tråkig sur gubbe tillslut, självklart det jag inte vill.
Vill bara få han förstå och vad man ska göra, är orolig för honom när jag vet han vill få det bra på alla sätt men ändå nåt det inte fram :/

markatta

Det bästa du kan göra är nog att själv bestämma vart dina gränser går. Vet du det? Vad skulle krävas för att du skulle stanna eller vilka gränser skulle behöva överskridas för att du skulle gå? Risken i en sådan relation är ju annars att gränserna, till synes obemärkt, liksom skjuts fram annars.

Klart du kan prata med honom utifrån hur du känner/upplever att hans drickande påverkar dig och din oro för honom men antar att du gjort det flera gånger redan. Oavsett vad du säger så är det hans beslut men du kan ju om du vill kolla upp vad det finns för hjälp att få där ni bor, AA, beroendecentrum, behandlingshem o.s.v. och ha alla nummer och sådant klart för honom sedan är det ju helt upp till honom vad han vill göra med den informationen. Kanske gör han ingenting alls åt det. Kanske startas en process hos honom. Det kan du inte styra över tyvärr.

Jag fattar inte vad du menar med näst sista stycket. Varför skulle hans liv och ungdom bli förstört för att han skulle avstå från alkohol? Är det inte, efter vad du berättat om hans alkoholvanor, snarare tvärtom? Att han verkligen riskerar att förstöra sitt liv om han fortsätter dricka?

Kanske måste du också acceptera att han inte kan dricka på "lagom nivå", att du inte både kan ha och äta kakan. Kanske du också ska fundera lite över dina kontrollbehov och vart de kommer ifrån. Syftar då på att du skriver du vill ha en relation med honom där ni dricker på lagom nivå, går ut tillsammans, hem tillsammans och att han dricker bara med dig så du har koll på honom. Varför är det viktigt för dig att ni kan dricka ihop?

Välkommen hit och hoppas att du kan hitta något bra. Det finns en massa trådar att läsa också när/om man inte känner för att skriva själv.

Ta hand om dig!

tuva-lisa

Hej Moderjord!

Jag känner igen mig väldigt väl i det du beskriver. Min pojkvän har aldrig varit otrogen, men jag har många gånger fruktat att det ska hända för att resten av det du skriver stämmer verkligen in. Han är också någon typ av frontfiguren i sitt kompisgäng, den roliga, den som blir fullast, gör galna grejer, alltid är på att hitta på saker och alltid på festhumör. Min pojkvän har samma problem, dvs han dricker inte varje dag, är inte beroende på det sättet, men i sociala sammanhang är han beroende av att dricka och när han väl börjar så finns det inget stopp!

Vad våra män också verkar ha gemensamt är att dom inte inser själva att dom faktiskt har ett alkoholproblem, inte beroendemässigt, men ändå ett problem. Dom kan helt enkelt inte dricka alkohol utan att bli otrevliga, elaka, våldsamma eller göra dumma saker. För mig och min pojkvän kom vändpunkten i somras då en vild festnatt slutade med att han pissade i sovrummet och tog stryptag på mig i sängen. Då bestämde jag mig för att det var slut på eländet. Jag satte mig på tåget och åkte raka vägen hem till mina föräldrar som bor i en annan stad, sade upp mig från jobbet och gjorde slut med pojkvännen. Senare åkte jag och min far och hämtade mina saker och nu bor vi inte längre tillsammans.

Dock insåg jag snart att min pojkvän verkligen är den jag älskar och jag vet att han älskar mig också, så vi bestämde oss för att prata om saken. Lösningen blev att vi fortsatte vara tillsammans, men som särbos och att vi skulle hitta på olika saker för oss själva en tid tills han kommit till rätta med sitt liv och ändrat sitt beteende. Sedan den dagen i somras har han inte druckit, men han har en lång väg kvar att gå och även om det oftast känns hoppfullt så kan jag ibland ändå vara orolig och tvivla på att han verkligen kommer palla det här i längden. Han har trots allt förlorat kompisar och sitt huvudsakliga fritidsintresse på grund av att han slutat dricka.

Jag tror hur som helst att det viktigaste för oss som lever med dessa människor, är att vi hittar styrkan och värdet hos oss själva. Att vi inte hänger upp hela vårt liv, våra drömmar och framtidsplaner på pojk/flickvännen som har alkoholproblem, för gör vi det så blir det bara svårare att gå när det väl kör ihop sig. Jag har bestämt mig för att jag aldrig mer vill se den blicken som min pojkvän får när han är full, vill aldrig mer se den där vidriga människan ragla i säng, för det är inte min pojkvän. Jag finns där och stöttar och hjälper honom så gott jag kan, men i slutändan så är det HANS liv och HANS beslut om hur han vill leva det, det kan jag inte göra åt honom även om jag vill. Och det kan inte du göra åt din pojkvän heller.

Mitt råd till dig är att söka stöd hos vänner, familj, fritidsintressen, sätta upp mål och drömmar som INTE inkluderar din pojkvän. Säg till honom att du finns där när han behöver dig men att du också behöver leva ditt liv. Detta tror jag är jätteviktigt! Jag och min karl har nu haft distansförhållande i ett halvår och jag ska snart åka utomlands för att jobba och göra något för min egen skull. Jag tänker att om han är den killen jag tror att han är så kommer han fortsätta kämpa med sig själv även när vi inte kan ses på ett tag, men tar han tillfället i akt att börja supa igen så är han helt enkelt inte den man jag önskar mig. Och skulle så vara fallet så blir nästa steg inte långt att ta eftersom att jag redan är därifrån.

Lycka till och jag hoppas du finner styrka att klara dig utan din pojkvän om det visar sig att han inte kan ändra sig.
Kram

Sandrath

Jag förstår precis vad du menar. Min pojkvän är likadan. Roligaste i gänget och ska alltid vara den oseriösa och roliga, men han blir alltid för full.. Han har spytt de senaste 10 gångerna han har varit ute. Men trots det har jag alltid litat på honom, aldrig trott att han ville något med någon annan än mig. Men vi var ut en gång, vårt gäng, jag, han och alla våra kompisar. Han blev för full och dansade med en annan tjej, pussade och frågade om hennes nummer men inget mer hann hända innan en kompis fråga va fan han höll på med, och de va inte fören då han insåg att det var fel.

Jag trodde inte att de va sant för det skulle ju inte hända oss.. Han kommer inte ihåg nånting men många av våra vänner såg och det enda jag vill veta egentligen är vad tänkte han? Kan man vara så full att man inte kan tänka? Kan man vara så full att man inte förstår vad man gör eller är man alltid medveten?

Det hände för några veckor sedan och jag är fortfarande kluven. Jag älskar honom och jag vill ju inte vara med någon annan men jag har alltid sagt att det är noll tolerans mot svek. Han ångrar sig och vill knappt gå utanför dörren för han skäms men jag tror väldigt starkt på att man vet vad man gör - även när man är påverkad. För vad han ville göra med den tjejen det måste han ha velat, i alla fall då, i den stunden.

Jag undrar bara kan man vara så full att man inte tänker eller är medveten om vad man gör? Eller är det bara en dålig ursäkt för misstag man gör när man dricker.

..då de har supit till.
De vet att det är fruktansvärt fel, men ändå har spärrarna släppt när man har druckit och det spelar liksom ingen roll längre,
Det finns ingen morgondag och inga konsekvenser av sitt handlande, på något vis.
De vill helt enkelt inte tänka på det, trots att de i sitt innersta VET att det är fel av dem att göra så.

Och mycket riktigt, ångerfullheten finns där dagen efter, rejält!
Då är man oftast glad att man kanske inte gick längre i sina tankar, utan att det bara blev en flirt, och man aldrig hittade bilnycklarna.

Jag försvarar inte handlandet, försöker bara förklara det som känns så oförklarligt dagen efter.
Jag vet hur det känns när spärrarna inte finns där, och hur rädd jag har varit dagen efter, även om jag inte löpte hela linan ut.
Osäkerheten över att inte våga lita på sig själv är nog en av de hemskaste tankarna man får hos sig själv..
Vågar man någonsin bli så full igen, och det vågar man inte, det bara blir så på något konstig sätt, igen och igen...
Men för varje gång det varit nära, brukar de hemska minnena påminna en om att så här långt ska jag i inte gå nästa gång, i alla fall.

Men med alkoholen vet man inte vad för sorts eländigheter man råkar ut för, det som var hemskt, kan bli värre...

Berra