av Ärligbesvärlig

Hur ska jag börja? Min sambo är alkoholist och jag är ingenting. Vi har två döttrar ihop, 2 och 5 år. Har varit tillsammans i 7 år.
Nät jag förstod att han var alkoholist var när vi fick barn, att han fortfarande inte kunde va nykter en helg tex, han drack och drack och aldrig kunde han bara dricka EN öl, eller EN grogg. När han väl börjat finns inget slut, föräns han däckat i soffan eller kört åt helvete med skotern.
Jag har genom åren försökt prata med honom, både i nyktert tillstånd och i fullt tillstånd. I början var de alltid enklare när han hade druckit, för då släppte han allt och kunde prata om allt! Han grät ofta och berättade att han mådde dåligt och erkände att han hade problem med alkoholen. Jag fick trösta jämt. Men att jag mådde dåligt ville han inte höra, nej då gjorde ju jag han ännu ledsnare!
Sen började jag ta upp det i nyktert tillstånd, mest för att han kanske skulle kunna komma ihåg, men nej då vill han absolut inte prata utan blir arg.

Det har varit så mycket som hänt genom åren pga alkoholen, skoterolycka, pissat ner döttrarnas rum otaliga gånger och skämt ut mig inför min familj och vänner!

Jag vill inte leva så här! Jag har försökt ändra mig själv från att va "gnällkärring" till "psykolog" till "förstående flickvän" till "ignorera". Inget hjälper..
I perioder har han gått upp på nätterna För att dricka och jag har hittat sprotflaskor under soffan mm.

Nu för tiden är han arg när han dricker och antagligen för att han känner att så fort han druckit minsta lilla så blir jag stum och inåtvänd. Jag tittar inte längre och orkar inte bry mig! Men jag vill inte att mina små tjejer ska behöva leva så här. Han har väl aldrig varit dum MOt dom, men dom känner nog den här stämningen!
Ska även tillägga att han dricker när barnen somnat och jag jobbar kväll, vilket jag tycker är för jävligt!

Orkar inte skriva mer :(

Hur kan jag hjälpa honom? Kommer vi nånsin hitta tillbaka till varann?

mulletant
ons, 2013-12-25 - 00:32

- bra att du har hittat hit och du har hittat rätt! Om du läser i de olika trådarna kommer du att se att din berättelse innehåller samma mönster som många, många andra. Ja de flesta. Din avslutande fråga "Hur kan jag hjälpa honom?" är också den vanliga avslutningen - oftast är det en "han" som dricker och en "hon" som tar ansvar och hand om ... Den utveckling du beskriver angående hans humör är också den vanliga, det är så det brukar bli. Och allt värre.

Jag har läst och skrivit här i tre år och även om min situation inte var lika som din var mönstret hos maken detsamma. Efter det jag själv gått igenom och alla de många, många berättelser jag delat här är mitt svar knappast det du vill höra - du kan inte hjälpa honom. Han måste hitta viljan och motivationen att söka hjälp eller hjälpa sig själv. Du tycker kanske att det låter hårt och brutalt men så ser jag det idag.

Men det finns hopp! Det du kan göra är att ta hand om dig själv och barnen. Flytta fokus från att fundera hur du kan hjälpa honom till att göra vad du kan för att ha det bra själv och göra bra saker med och för barnen. Lämna ansvaret för hans liv och välbefinnande till honom själv. Det är lättare sagt än gjort, en lång process för de flesta. Men det är möjligt!

Jag har haft mycket hjälp av en blogg "Information och stöd för medberoende" http://medberoendeinfo.blogspot.com/ Ovärderlig hjälp har jag haft av att läsa och skriva här. Om det finns Al anon i dina trakter skulle jag rekommendera dig att gå på ett möte. Där träffar du människor som har liknande erfarenheter http://www.al-anon.se/ Läs också http://www.al-anon.se/Om-Al-Anon/Till-dig-som-ar-ny/

Hoppas jag inte skrämt bort dig eller gjort dig mer ledsen med min uppriktighet. Det är verkligen inte min mening - du har det jobbigt nog ändå. Fortsätt skriva här och läs, läs de olika trådarna.

Hoppas du har en lugn julnatt. Ta hand om dig och kom ihåg att du kan förändra ditt liv!
Styrkekram i julnatten / mt

Ärligbesvärlig
ons, 2013-12-25 - 09:16

Tack för ditt svar! Blev inte alls skrämd utan mer lättad :)

Igår när barnen somnat hällde han i sig massor och blev full. Och efter ett stort bråk så blev vi sams och han kändes så där öppen och ärlig och snäll som den man jag blev förälskad i i början. Vi gick och la oss sams. När han vaknade imorse var det den kalla ångestfyllda bakfulla gubben igen och jag blir så ledsen :( det är som han vill straffa mig och säger saker som är nedvärderande. Han har sagt förut att han menar inget illa när han säger dumma saker, men det är nog skitsnack!

Jag ska absolut kolla upp om det finns nåt sånt där al-anon och kanske gå på ett sånt där möte. Ska kolla bloggen och dom andra sidorna med.
Skönt att kunna skriva mig.

Tack!

Yogi
ons, 2013-12-25 - 12:01

välkommen hit!
Det är sorgligt att behöva hälsa någon välkommen hit eftersom skälen till att man sökt sig hit inneburit så mycket sorger och besvikelser. Men du har hittat rätt! Jag själv är inte "gammal" på dessa sidor men det jag har läst och de råd och stöd jag har fått har inneburit ovärderlig hjälp! Här kan du berätta allt det du aldrig skulle våga berätta för andra, här får du precis det stöd du behöver, utan att någon dömer dig. Din värsta domare är du själv och det är tungt nog att bära.

Det du beskriver är ett så klassiskt medberoendebeteende. Man stöttar, är förstående "psykolog", ignorerar, städar upp sådant som alkoholisten ställer till med på fyllan. Vi alla vet innerst inne att vi inte hjälper utan snarare möjliggör det fortsatta beteendet. Vi hittar på ursäkter, slätar över och pysslar om. Vi lär också våra barn detta. Vi visar också våra barn hur mamma får behandlas. Vilken bristande respekt som är acceptabel att bli behandlad med. Vi visar våra barn hur ett förhållande kan få se ut. Hur allt i en familj kan handla om en enda persons mående. Hur andra får undertrycka sina känslor av hänsyn till alkoholistens dagsform. Detta smärtar mer än allt annat i ett modershjärta. Skuldkänslorna och skammen när man inser det är outhärdliga. För man vill sätta sina barn främst och när man inser att det inte är det man gör drabbas man hårt.

Jag tror att det viktigaste och bästa man kan göra är att lära sig så mycket som möjligt om beroende och medberoende, att dra nytta av all den kunskap och erfarenhet som finns här. Acceptera att man är medberoende. Se vilka mekanismer som utlöser vilka reaktioner hos en själv. Lära sig att man inte kan ta ansvar för någon annan förutom barnen. Lära sig att lägga tillbaks ansvaret där det hör hemma. Jag klarar inte själv att göra allt det här så man kan säkert säga att jag "kastar sten i glashus", men man måste förstå och acceptera att det här är en process och att den kan vara lång. Men insikt är ett första steg och ett första steg är bra! Du har tagit ett första steg - bra jobbat! Fortsätt så!

Jag kan inte uttala mig om era chanser till att lösa detta men jag vet att det är möjligt! Men det kräver att även HAN kommer till insikt om att han har ett problem, erkänner det och är villig att jobba med det. Mulletant här på sidan har erfarenhet av att det går! Läs, bli inspirerad och uppmuntrad!
Våga också ställa obekväm frågor till dig själv. Lever du det liv du vill leva? På vilket sätt begränsas er vardag och helg av hans drickande? Känner du dig stressad eller orolig när du jobbar? Känner du i kroppen när han tänker dricka? Känner du att du genom ditt sätt gentemot honom kan påverka hans drickande? Känner du skuld eller ansvar; om jag inte sagt så, jag borde ha gjort osv?
Jag vet att du stöttar honom och ger allt av dig själv när han behöver det. Känner du att han ger dig stöd och allt du behöver?

Jag hoppas att du ändå känner att du har hittat en ventil här. Jag hoppas inte att jag har skrämt dig eller fått dig att känna dig kritiserad. De tuffa frågeställningarna är sådana som jag har ställt mig själv och detta har gjort att jag kritiserat mig själv väldigt hårt, framförallt som mamma. Att se hur det har påverkat mina barn har varit det jobbigaste av allt. Och jag har dömt mig själv hårdare än någon annan säkert skulle göra. Men kanske kan jag någon gång i framtiden klappa mig själv på axeln och säga att jag gjort det jag måste göra - att inte acceptera situationen som den är.
Oavsett om din framtid är med eller utan din man så har du nu lyft näsan över vattenytan och insett att er situation är ohållbar, det är inte ok. Något är fel och ni kan göra något åt det!

Varma styrkekramar från mig

viktoria
ons, 2013-12-25 - 12:19

Hej Ärligbesvärlig, jag håller till på andra sidan forumet - hos de beroende, men blev berörd av ditt inlägg och ville bara hälsa dig välkommen och tala om att du inte är ensam.
Jag är nykter sedan några år tillbaka nu. Jag är också gift med en man som drack lika mycket som jag själv, men som - efter en lång och bitvis tuff resa - valt att leva nyktert tillsammans med mig. Det finns möjlighet till ett liv tillsammans bortom alkoholen, men som de kloka Mt och Yogi redan svarat dig kan Du bara se efter dina egna och barnens behov, bestämma dig för hur ert liv ska se ut framåt. Han måste ta ansvar för sig själv och den del av familjen han utgör.
Häng kvar här hos alla kloka kvinnor (ja, det är väll mest kvinnor här bland medberoende på forumet)och ta del av den kraft forumet kan ge dig. Med varm kram och önskan om en lugn fortsättning på juldagarna för dig och familjen/Victoria

mulletant
ons, 2013-12-25 - 12:27

med ditt utförliga svar! Jag märker att det är såpass länge sen jag lärde mig de svåraste läxorna att jag säkert går för rakt på och börjar på "fel" ställe. Fint att vi kan hjälpas åt att försöka förklara. Vi är nog alla medberoende mer eller mindre i glashuset... och vi är både lika och olika. Olika som personer men medberoendebeteendena, -mönstret är likartat.

Yogis tips om att lära sig så mycket som möjligt om beroende och medberoende är en sån sak som varit till stor hjälp för mig. Den här artikeln har hjälpt mig att förstå hur otroligt fångad en missbrukare är i missbruksbeteendet http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/kidnappad-hjarna - och varken kärleksfullt stöd, tjat-och-gnat eller hot hjälper mot "suget". Det verkar helt allmänt att missbrukare "ljuger och bedrar" för att kunna fortsätta sitt missbruk. Att hota att lämna, ställa villkor och ultimatum som man inte är säker på att man kan, vill, förmår genomföra är mycket oklokt. Det bara flyttar gränserna för vad som är möjligt för missbrukaren och minst lika illa - den medberoende tappar tron på sig själv - flyttar också sina egna gränser och krymper sitt handlingsutrymme.

För mig har det varit bra att läsa på missbrukarsidorna här, där har jag "mött" de som kämpar och förstått så att säga "från insidan" hur tufft det är. Flera av dem känns idag som nära vänner - fast vi känner varann endast här.

Min andra tråd hittar du under Det vidare livet https://www.alkoholhjalpen.se/forum/det-vidare-livet/5747 Läs gärna Framtidsdrömmar och flygcert som skrivit här länge.

Allt gott denna juldag som är regnig hos mig - men med trygghet och lycka i hemmet / mt

Ärligbesvärlig
ons, 2013-12-25 - 14:26

Tack alla ni snälla! <3

Jag har läst lite nu om beroende och alkohol och jag ska läsa ännu mer. Det är intressant och så sorgligt tycker jag. Nu tycker jag ju ännu mer synd om honom!

Måste bara fråga en sak, Hur ska jag bete mig när han dricker? Ska jag säga något eller bara va tyst? Jag vet ju att ingen hjälper egentligen.. men jag vill inte acceptera och jag blir ju så arg och besviken så ibland kan jag bara inte va tyst! Och ibland så bara kniper jag igen och gråter och skriker inombords så hjärnan och hjärtat nästan sprängs!

mulletant
ons, 2013-12-25 - 16:22

Ärligbesvärlig. Så bra att du läser och skriver och försöker förstå. Så bra att du inte vill acceptera! Du frågar hur du ska bete dig när han dricker. Svaret måste du söka inom dig och det kan ta lite tid att hitta det. Det handlar om hur DU vill ha det, hur DU vill leva ditt liv - och det är det du måste stå upp för. Både för dig och inför honom. Några svar tror jag du har i ditt första inlägg där du skriver "Det har varit så mycket som hänt genom åren pga alkoholen, skoterolycka, pissat ner döttrarnas rum otaliga gånger och skämt ut mig inför min familj och vänner! ... Jag vill inte leva så här!" .... jag vill inte att mina små tjejer ska behöva leva så här." och "han dricker när barnen somnat och jag jobbar kväll, vilket jag tycker är för jävligt!"

Du måste klargöra för dig själv hur du vill leva och hur du vill ha det. Du ska veta att du äger rätt till dina upplevelser (hur du uppfattar det som sker) och till de tankar du tänker och de känslor du känner ("Men att jag mådde dåligt ville han inte höra, nej då gjorde ju jag han ännu ledsnare!") Det som borde vara självklart, att var och en äger rätten till hur man upplever sin verklighet brukar långsamt smulas ner medan medberoendet växer och till slut tror den medberoende att det mesta är hens fel och att det är "jag som är fel och mitt ansvar att bete mig rätt." Kan jag beskriva hur jag menar?

Du ska fundera hur du vill att ditt och barnens liv ska vara och så ska du fundera hur du ska stå upp för det. Du behöver faktiskt inte säga nånting om honom utan vad DU ser, hör känner, hur det påverkar dig och vad du önskar och vill. Det räcker. Det är han som måste välja hur han vill och tänker leva sitt liv. Det här är antagligen en väldigt stor förändring och det kan innebära att du till slut ställer ett ultimatum om nykterhet - så det är bra att du tänker noga igenom hur du vill ha det. Jättebra om du kan gå på Al-anon möte. Och jättebra att du läser här så kommer du att se mönstret hos oss andra medberoende som skriver här.

Om inte situationen känns helt akut kan du gott ge dig lite tid så att du hinner bli klar över hur du tänker, känner och vad du vill.

Styrkekramar / mt

Ärligbesvärlig
ons, 2013-12-25 - 19:48

Tack mulletant!

Dålig stämning idag här hemma, tills vi åt middag och det hände lite roliga saker så vi började skratta. Han föreslog sen att vi skulle hitta på nåt kul ikväll tillsammans istället för tv. Typ spel, jag tyckte de lät så mysigt och positivt. Har precis lagt mig inne hos tjejerna för att natta när jag hör det välkända ljudet "ptsssch" !!!!!! FAAAAN ! Jag blir så ledsen :( jag som kramade han och var glad innan jag gick in hit för jag trodde att vi skulle umgås och spela lite spel och mysa! Nu kommer jag komma ut dit irriterad och arg istället.
Men det blir nog att sätta på masken och gå ut och låtsas som han inte har några alkoholproblem och spela och ha "trevligt". För stämningens skull. Annars blir han på dåligt humör och får ångest och blabla.

mulletant
ons, 2013-12-25 - 20:24

- sätt den gräns som känns rätt för dig här och nu. Du är på väg nu och börjar se. Det gör ont men det är nödvändigt... och du måste få syn på det som är din sanning. Du är inte ensam. Kramar / mt

Mittendaliv
lör, 2013-12-28 - 15:17

Vilken knepig och sorglig sits du hamnat i.. Min sambo har oxå problem med alkoholen och jag har fått mycket stöd och goda råd genom att läsa här i forumet.
Nu har vi kommit till en fas där han insett att han har problem och sökt hjälp, hur det sen går får framtiden utvisa.. Att inse sitt medberoende är ett bra första steg. Jag, precis som du, har testat alla olika sätt för att få honom att sluta innan jag " gav upp" och det var väldigt befriande. Din sambo behöver troligtvis hjälp och du behöver välja ditt liv. Du frågade vad du ska görs när han druckit. Jag kom fram till att det bästa för mig var att inte göra något alls just då eftersom det ofta blir bråk och inte ger något att prata men någon som är påverkad. Så mitt tips är att göra det du tycker om då och försöka leva. Jag har gått på bio, träffat vänner, tagit långpromenader, läst böcker osv när min sambo varit full. Sen för att få ut min frustration/besvikelse så skriver jag alltid dagbok då med mina känslor. För ut måste det! Men att stå och gapa på en full människa ( ja jag har gjort det massa gånger ) fick mig bara att må ännu sämre eftersom mottagaren "inte var hemma" då.
Lycka till och ta hand om dig och barnen!!

Ärligbesvärlig
tis, 2013-12-31 - 22:30

Tack för ditt svar Mittendaliv.
Smart med dagbok, får man skriva ur sig där i så känns de kanske lite bättre. Jag vill ju egentligen inte heller bråka på han och tjata när han druckit, speciellt inte nu för tiden när han blir lättare arg. Jag skull vilja göra som du och tex ut och gå, åka och träna mm. Men vi har ju barnen som sover och jag vill inte lämna dom med han då ju.. :/ och sen vill han ju gärna umgås med mig, och jag med han. Bara att jag VILL inte vara med han när han dricker!! Får ont i magen varenda gång jag hör/ser/känner att han druckit. Jag hör på han bara efter ett glas/öl eller vad de är att han druckit. Känslorna för honom försvinner nästan direkt han druckit och det kam ta nån nykter dag innan dom kommer igen. Och nyktra dagar är inte så jättevanligt. Vet aldrig när han får för sig att dricka, men märker på honom på em när jag vet att han ska dricka, då blir han lite smått irriterad och stressad. Vi har dålig ekonomi också nu så han mår dåligare = mer sprit = mår dåligt för det osv.
Det känns som jag verkligen får tänka vad jag säger nu, för de mesta tolkas fel numera.. Och han blir arg. Likaså barnen.
Usch idag är de nyår och därför tyckte han de var ok att dra i sig en hel flaska whisky och nästan en hel champagne! Så nu ligger han och sover, och jag med snart. Inget fel med att sova nu i och för sig, vi har ju småbarn, men hade gärna kunnat va uppe till tolvslaget. Men med ett fyllo till sällskap blir det inte direkt trevligt.

Jag önskar så att han inser själv och söker hjälp! Har väntat på att något ska hända, inget allvarligt men nånting så han förstår! Men sånt hjälper tydligen inte heller.
Han har ju erkänt några gånger att han har alkoholproblem och att han dricker för att bli lugn och må bra. Hans farbror som han är uppvuxen med är också alkoholist och han hatar honom för det. Jag har även sagt att så som du känner för din farbror, vill du att dina döttrar ska känna så för dig? Nej de vill han ju absolut inte.

Håhåjaja, jag blir så matt och känner mig totalt maktlös. Vill bara ha min kära sambo nykter och som han är då.

Mittendaliv
lör, 2014-01-04 - 21:21

medberoende... Att vi anpassar våra liv, funderar över deras nästa fylla och den ständiga klumpen i magen. Visst är det nästan skrämmande hur bra man blir på att veta när de ska dricka.!? Precis som du skrev så hörs det på rösten redan på eftermiddagen om de kommer drickas på kvällen. Känner igen det du beskriver om att känslorna försvinner. Det är som att hjärtat stängs och jag blir helt kall av minsta antydan till berusning/lukt av alkohol. Sen tar det några nyktra dagar att hitta tillbaka. Och det ständiga tassandet på tårna för att det känns som att vara i hop med ett minfält. Man kan bli matt för mindre! Förstår att det är svårt att lämna hemmet eftersom ni har barn. Testa dagboken, den har hjälpt mig att ge lite ro.

Styrka till dig!

Ärligbesvärlig
mån, 2014-01-06 - 19:15

Tack mulletant, var in och läste där lite nyss. Väldigt bra och intressant.

Mittendaliv, tack för de du skrev. Så skönt att höra att man inte är ensam. Ja det är verkligen skrämmande att man kan märka och känna på sig när dom ska dricka. Har börjat skriva dagbok nu men det var svårt. Märkte att jag försökte försvara och förfina allt precis som man gör. Fick nästan dåligt samvete när jag skrev ärligt :/
Men jag tror det kommer bli enklare.
Nu har han varit nykter 2 dagar om man räknar idag. Bara druckit en öl igår och idag. Då känner jag nästan att jag överdriver att han har problem, fast jag innerst inne vet!

Tack igen ni snälla <3

mulletant
mån, 2014-01-06 - 20:43

Ärligbesvärlig. Så bra att du skriver här och vilken bra iakttagelse om ditt dagboksskrivande, att det är lätt att vilja försköna verkligheten. Fortsätt skriva och häng kvar här, läs och skriv. En liten försynt kommentar - när han druckit öl, om än endast en - så är han inte nykter. Med den beskrivningen du ger - och du har säkert inte överdrivit, så är det nog nolltolerans som gäller. Så tänker jag idag. Styrkekramar / mt

Yogi
ons, 2014-01-08 - 13:57

av dig, skriver ner det du känner och upplever här och nu. Det här är ett bra forum för det, där du kan se det viktigaste av allt - du är inte ensam och det finns hopp! Du har också tillgång till andras berättelser och feedback på din egen berättelse, allt detta är en hjälp för dig framåt. Dagbok är också en jättebra idé, där du kan skriva även dina allra innersta och mest privata tankar och upplevelser som du kanske inte känner att du vill/vågar skriva här, även om man är anonym. Det har hjälpt mig otroligt mycket att få berätta här. Jag går tillbaka ibland och läser alla inlägg från början till slut och kan se att mina tankar och känslor har förändrats mycket under resans gång. Jag har förändrats. Oavsett vilket mål man har, om man som jag gett upp hoppet om relationen och vill lämna, eller om man hoppas på förändring och förbättring så är det någonstans precis det man kan får hjälp med genom att skriva, läsa, öppna ögonen och våga se. Våga se sanningen. Utan förskönande omskrivningar, som är så lätt att falla in i om man inte verkligen anstränger sig.

Det finns hopp om förändring. Möjlighet till förändring. Även om du inte kan förändra din man, så kommer du att förändras och det kommer att göra dig starkare och det kommer att få dig att må bättre.

Styrkekramar!
/Yogi

Ärligbesvärlig
sön, 2014-06-22 - 21:42

Läste igenom alla fina kommentarer och de var skönt! Jag känner mig starkare då faktiskt.
Här hemma är ingenting förändrat. Förutom mina känslor för honom som snart är som bortblåsta.. :( han super och super och efter ännu en fordonsolycka där han var full så förstår han inte.. Han har givetsvis en väldigt massa ångest över detta nu och måste då dricka ännu mer. Och det är så synd om honom tycker han, han kan beordra mig att "komma och ge han kärlek och tröst nu, för de behöver han verkligen". Men jag då??
Jag vill INTE krama han när han är full! Aldrig!! Och om jag skulle behöva tröst? Finns inte! Då får jag trösta mig själv.

Jag har en vän som har ungefär samma problem. Vi har sakta men säkert smått öppnat upp små problem med våra män, och
När vi insett att vi är i ungefär samma sits så har vi berättat allt. Och det är skönt att inte va ensam. Men hon är så mycket tuffare än mig och hon kommer antagligen lämna sin man. Men jag skulle ju aldrig kunna hur mycket jag än vill :(
Det är så mycket som säger nej. Hans nyktra personlighet, hans föräldrar, våra barn, hus.. Tycker synd om honom, skulle kanske ångra mig och sakna ihjäl mig, mm.

Jag vill inte ha de så här :(

Ärligbesvärlig
tis, 2014-06-24 - 13:27

Nja menade bara att jag skulle känna mig så dum mot dom om jag lämnade. Hans föräldrar vet väl lite hur det ligger till men förstår nog inte allvaret.. Så det är mest att jag skulle vara rädd att dom ska tycka att det är jag som gör fel.

Ärligbesvärlig
ons, 2014-07-16 - 22:27

Har så mycket jag vill berätta för min sambo om hur jag känner, men jag törs inte :( det finns aldrig nåt bra tillfälle, antingen vill jag inte förstöra dagen om han är på bra humör, eller så vill jag såklart inte ta upp nåt när han är arg eller full.

Han är för de mesta sur och irriterad nu för tiden, han hatar när jag jobbar helg och straffar mig då genom att vara sur och extra lat, och jag säger inget..

Jag känner att jag blir starkare och starkare ibland men så en del dagar så störtar jag ner på botten och mår dåligt och ger upp. Jag orkar verkligen inte ha de så här mera :( nu är drickandet inte ens de störst problemet känns de som, nu är det hans beteende. Jag skiter i hur mycket han dricker, han får gärna dricka varje dag bara han håller sig borta från mig och barnen!

Jag vill ha massa kraft nu så jag kan berätta och ställa ett ultimatum: sök hjälp, eller fortsätt som du gör men ENSAM!

Jag önskar att jag hade en sambo som respekterar mig, som accepterar mig för den jag är, som jag kan känna mig trygg med.

Skitpisshelvete! Jag blir så trött :( jag vet att det här bara är en kort period i mitt liv, och att jag förhoppningsvis bara blir starkare av det här. Men jag vill ha förändringen nu, och jag vill att det händer av sig själv.

Ärligbesvärlig
fre, 2014-07-18 - 18:27

Dessa lögner alltså. Hur kan jag ens stanna, och hur kan jag hålla tyst? Undrar mina närmsta vänner som jag berättat för. Han är ute och festar när han säger att han jobbar. Han flirtar med andra och verkar vara sexberoende och ett stort bekräftelsebehov själv. Han är medlem i nån sexsida på internet där han kommenterar och chattar med andra.
Spelar ingen roll vad jag än säger, visar bevis på att jag VET han har bortförklaringar och blir arg (så uppenbart). Det här har pågått länge men jag ville inte skriva de förut :(
Fyfan! Nu är de nära! Äckelpäckel vidriga omogna snusk :(