av Dotts

Igår tog jag barnen med mig och åkte till mina svärföräldrar och berättade att deras är alkoholist. Förra gången det blev för mycket lovade jag honom att nästa gång skulle jag berätta. Han lovade i sin tur att någon nästa gång för hans föräldrar fick absolut inte veta. Nu ligger jag på en luftmadrass med ett barn på var sida om mig och försöker förklara. Tårarna är slut, likaså tålamodet. Efter sju år är jag trött på detta. Beslutet att åka hit varit hastigt, därför är planen härifrån inte tydlig. Att åka hem och prata är ett måste, men det lockar inte. Hoppas svärföräldrarna är beredda på att åka med, hitintills har de verkat förstå och vill hjälpa. Vårt nätverk är starkt. Vad händer efter pratet, nya löften? Jag har ju gjort det jag absolut inte fick, men kände var nödvändigt. Är jag välkommen hem? Barnen längtar efter sin pappa. Var tar vi vägen? Jobb och skola imorgon, massor av tvätt, jag har även studier som ska skötas, min mamma ska utredas för Parkinson och sonen förvinter det han behöver i skolan. Det finns liksom inte plats till mycket mer. Vardagen är redan trång och stressig. Hur gör jag nu?

flygcert
tors, 2013-12-26 - 22:02

ibland är man så säker på vad man ska göra, när gränsen är nådd osv, men sedan i nästa sekund så är man inte det... Kämpa på, du gör vad du kan!!
Kram!

Dotts
sön, 2014-01-05 - 11:57

Just nu känner jag hur oron växer i mig. Jag vet att maken inte tar sina piller, fast han säger att han gör det. Därför börjar nu oron om när att brakar ihop nästa gång komma krypande. Jag försöker slå undan tankarna, men de tränger sig på ändå. Försöker också tänka ut vad jag vill med min framtid och upptäcker att jag ofta återkommer till vad det är jag vill för honom, inte för mig själv. Jag vill är nykter längre, vill att han ska vara stabil. Vilket i och för sig skulle innebära att jag kan släppa på oron och kontrollen. Sedan skulle jag vilja att han visar lite genuint intresse för mig, inte bara en gång i veckan i sängen. Osv. I natt landade jag i att mycket av det här trillar tillbaka på mig. Om jag visar intresse, så kanske han börjar. Min mamma tjatar alltid om att man kan inte ändra på andra, bara på sig själv. Jag tror också på att min förändring kan dra med sig fler. Men vill jag förändras? I flera trådar de senaste dagarna har jag läst om att när partnern dricker försvinner känslorna och behöver sedan några dagar på sig att hitta tillbaka. Det känner jag så väl igen. Min upplevelse är dessutom den att det tar längre tid för var gång. Så var är jag nu? Var är mina känslor? Det är skrämmande tankar. Vad händer om jag kommer fram till "fel" svar? Jag har startat min process genom att börja gå till psykolog. Sedan får vi se om det leder till att jag får några svar.

lilleskutt
sön, 2014-01-05 - 16:38

Försök att vila lite i att du är på rätt väg. Jag har följt vad du har skrivit och beundrar det arbete du gör. Att du kan se din ambivalens och ditt medberoende är ett stort steg och det syns i dina texter att du är mitt i en förändringsprocess. Om du inte vet vad du vill just nu så låt det vara så en tid.

Acceptera att du inte har svaret på hur du vill att ditt liv ska se ut eller med vem och var stolt över att du har ställt dig frågan och träna dig på att känna efter i de små sakerna i vardagen.

Jag har själv problem med att sortera ut vad jag vill och vad jag tror att andra vill och jag har blivit hjälpt av att känna efter i småsaker som tex vad jag är sugen på för mat eller vad jag vill se på tv utan att fundera på vad dottern kanske skulle välja. Att jag sedan anpassar mig efter någon annan har ingen betydelse för så är ju livet ibland, det viktiga är att jag får träna mig på att skilja på just min vilja och andras förväntningar.

Det kan verka banalt men det har varit till stor hjälp för mig och jag har mycket lättare att finna min "magkänsla"i dag än tidigare.

Förändring tar tid och det är inte alltid det finns en bra och en dålig lösning att välja mellan och därför kan det vara fint att fundera riktigt ordentligt innan man fattar avgörande beslut ( så länge man inte befinner sig i fara).

Kämpa på och tänk på att du inte är ensam, du har många som känner med dig och som brottas med liknande problem.

Kram och lycka till!

Dotts
sön, 2014-04-13 - 18:49

Nu är länge sedan jag var här. Det är väl ganska lugnt, hemma han käkar Campral, tror jag. Trixigt att fråga. Det är ett känsligt ämne. Lyckades hitta en omväg idag. Ibland blir jag orolig. Det tar dock längre tid innan panikkänslorna kommer. Det är ett gott tecken. Helgen har varit märklig. Barnen har varit på övernattning med scouterna och då har han haft många oförklarliga ärenden. T ex i går kväll, fick han för sig att köra en runda utan att fråga om jag ville följa med. Kändes bra att kunna kommentera det utifrån det, för annars är det han som säger att det är jag som inte ger honom uppmärksamhet.
Sedan på kvällen i sängen (varning för kanske för privat, men vet inte var jag kan säga/ skriva om detta om inte här) så fick han utlösning innan vi hade kommit igång. Visst är han snabb annars också, men så här har aldrig hänt förr. Visste faktiskt inte vad jag skulle säga. Låg bara tyst.
När han är så här vill jag bara att han tar sina problem och försvinner. Jag har inte bett om att ha det så här! Samtidigt vet jag att det inte är en lösning.
Vi får väl se vart hän det barkar, skönt att få skriva av sig lite.

Dotts
lör, 2014-05-10 - 20:04

Jag har så svårt när han gör något eller är annorlunda. Det räcker med småsaker. Förlägger saker han inte brukar, lägger kläder på golvet, skulle lagat bilen (för annars kommer han inte till jobbet) men ligger bara och vilar/ sover. Jag vet att det har varit en intensiv vecka och att han realistiskt sätt är trött. Känner att jag ibland är den som stressar upp mig här. Suck!

Dotts
sön, 2014-09-14 - 15:52

Just nu känns det som om jag är i en tunnel. Vi är helt klart tillbaka där vi var för ett år sedan, men metoderna är förfinade. Han vet ju att alkohol är bannlyst i vårt hem numera. Jag känner en annan beslutsamhet. Jag orkar inte detta! För honom är allt som vanligt, inget konstigt alls. Trots att jag påpekar att han verkar berusad och luktar, så nej, allt är bra. Han vill inte prata om sitt mående eller känsla, inte mina för den delen heller. Sånt dravel ska man inte hålla på med. Men jag behöver mer. Det räcker inte för mig att alla samtal bara handlar om familjelogistik. Jag vill diskutera och fundera och ventilera tillsammans min partner. Idag vägrade jag sex om vi inte pratade mående. Då gick han. Min svägerska ( en fantastisk människa och vän) ger sig inte, utan tvingar sin strutsseende mamma till att prata med sin son, men jag tror inte det hjälper. Jag känner att jag är väldigt nära ett vägskäl och att det är egentligen bara en väg att välja på. Han kommer inte förstå något, förutom att han inte har fått sex på några veckor. Det kommer att bli tufft för att jag tycker inte att han är bra med och för barnen, helst inte eftersom jag inte vet om han är nykter. Så det känns som om både förtroendet och kärleken är slut. Tungt.
Jag har börjat gå till öppen mottagning för att få hjälp. De har dessutom en grupp som startar snart som jag tror kan passa mig.
Vi får se när jag orkar göra det som måste göras, för valen och tiden börjar sina.

aeromagnus
sön, 2014-09-14 - 19:04

Den där jävla alkoholen sabbar mycket. Din sambo har inte problem enligt honom själv och det hjälper inte att prata med honom. Hur mycket ni än tjatar så kommer han inte bry sig eller tycka ni är tjatiga. Vill inte vara negativ men om du ska må bra har du bara ett val och det är att lämna honom. Han slarvar med sin medicin, han slarvar med barnen, han slarvar med dig. Detta är typiskt för missbrukare. Jag vet, jag har gjort likadant. Jag kom till insikt när frugan bara sa flaskan eller jag. Det blev ett uppvaknande för mig. Ställ samma ultimatum till honom. Campral måste ju tas 3ggr per dag. Säg att hanbfår gå på antabus som du delar och tar han inte kontakta hans arbetsgivare och säg att han har alkoholproblem. Så har vi gjort och detvfunkar bra fadt jag har insett att jag har problem. Styrkekramar

Dotts
tis, 2014-09-16 - 22:39

Under några dagar har pusselbitarna börjat landa på sina platser. Så idag lyfte jag på locket och berättade att jag tyckte att vi inte har det så bra tillsammans. Det tyckte han också eftersom jag inte ville ha sex med honom utan att han ville prata med. I övrigt ryckte han på axlarna. Jag var ju bra att ha här för barnens skull. I övrigt verkade kvitta. Svara på några frågor eller prata vidare vill han inte heller. För något psykologsnack är han inte intresserad av. Inte heller att prata med mig om andra saker. Det räckte bra med familjelogistiken.
Tungt, men imorgon är det jag som ringer hyresvärdar och kollar lägenheter. Han blev inte särskilt berörd när jag sa att barnen flyttar med mig. Vi får väl se, reaktionen kommer kanske senare om det kommer någon.

Dotts
ons, 2014-09-17 - 20:09

Det är precis som du säger Ullabulla, det är läskigt när man inser att jag är inte den enda. Det är också sorgligt att fler har det så. Idag har jag provat ragga nytt boende, inget napp än. Pratade även öppenmottagningen idag. Jag tycker verkligen de är toppen, jag får ringa när jag behöver. Om två veckor startar anhöriggruppen. Annars känns det tungt i hela kroppen idag.

Dotts
lör, 2014-09-20 - 20:53

Igår fick jag en lägenhet och idag berättade jag. Han fortsätter tycka att allt är mitt fel. Ja, jag har min beskärda del i ansvaret. Men han begär att jag ska veta vad han tänker utan att han säger något och ser inte det omöjliga i detta. Ja, jag är en snackemoster och tycker om att vända och vrida på saker, men mest för att jag ska förstå och kunna förändra. Har svårt att förstå hur detta kan vara så fel. Nu är det gjort och han får ha sina åsikter.

aeromagnus
sön, 2014-09-21 - 22:30

Han har mist makten över dig och nu är det pay back time. Att vara taskig och elak är ett sätt att visa att han har makt genom att såra dig. Att skylla på någon annan är klassiskt. Ställ dig frågan. Vems är felet?? Vem drack? Vem ljög? Bra jobbat för nu är det du som styr över dig själv.

Dotts
mån, 2014-09-22 - 01:42

Precis så är. Det tuffa är att barnen kommer så fruktansvärt i kläm. I dag var det värre än någonsin och jag förmodar att det kommer vara så ett tag nu. Det gäller att hålla ut och fortsätta köra rent spel själv. Han försökte igår när jag berättade om lägenheten att skulle styra vem barnen träffar när de är hos mig. Den dödade jag direkt. Efter det kom hela skuldbeläggningen igen. Jag försöker sätt upp en spegel så att det studsar tillbaka. Inte för att han är i stånd att ta till sig, men som försvar. Men det är tufft. Igår lagade dottern och god mat, då stack han, utan att säga något, till pizzerian och åt. Patetiskt och oförskämt! Han vill åt mig, men det är barnen som får ta smällen.

Dotts
mån, 2014-09-22 - 03:15

Det går inte att sova. Tankarna bara snurrar. Känner mig så tom. Ensam. Maken sover i husvagnen och där får han gärna vara. Det gör mig inget. Försöker blunda, går en liten stund, sedan river tankarna tag i mig igen. Ska prova om Mindfulnessappen fungerar. Behöver sova, tuffa dagar framför mig. Vi måste prata med barnen. Livrädd att de ska tycka det är mitt fel. Dottern är pappas flicka eller är hon som sin mamma väldigt orolig för honom.

Ebba
mån, 2014-09-22 - 05:20

Jag hoppas att du har andra nära och kära att prata med.
Eran dotter kommer förmodligen reagera, det är självklart och du är förberedd på det tror jag för du känns klok ( om än utmattad och orolig), lita på att hon, även om det dröjer tills hon själv får barn, kommer förstå dig. Det är fånigt av vuxna att tränga in varandra i hörn och spela på barns känslor och försöka styra den andre på så sätt och som du skriver det är barnen som kommer i kläm men här känns det som att du inte kan göra mer än vad du redan gör och dessutom verkar A vara stor orsak till det beteendet. Jag tycker att du ska spara allt du har skrivit här och ge barnen när de är tillräckligt mogna och vid behov.

<3

Ebba
mån, 2014-09-22 - 05:37

och oj oj vad länge du har stått ut - inte stått ut, kämpat, försökt och gjort allt - det är inte en dag för tidigt som du lämnar denna tillvaro för att kunna bygga upp dig och orka skratta, le och ha det bra.
Det behöver barnen, hellre en frisk och glad förälder som lever isär än två som håller på att gå under under samma tak.

Stigsdotter
mån, 2014-09-22 - 13:58

Råkade ramla in här i din tråd och kan inte låta bli att kommentera det du skriver om att barnen kommer i kläm. Tänk tvärtom! Du har tagit dem ur klämman nu, du gör det som är bra för dig och barnen, du sätter er välfärd i första hand. Ni kan inte hjälpa honom, ni måste ta hand om er själva och se till att ni mår bra, det är det enda rätta!

När jag var 6-7 år sa jag till min mamma: "snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?". Min far var alkoholist och jag mådde så dåligt av den här stämningen som ofta är runt den som dricker, det är precis som om hela livet kretsar kring den personen: "har han druckit?", "hur mycket, vilket humör är han på?" osv osv. All energi går åt till missbrukaren och att försöka upprätthålla ett "normalt" liv kring denne. Jag tror att då först, när jag sa så till min mamma, så insåg hon hur medberoende hon var och att hon måste förändra något - för vår skull!

Min farmor var rent ut sagt skitarg på oss som lämnade pappa, det var vårt fel att han drack. Detta lät hon mig också veta som litet barn. Varken pappa eller hans familj ville inse att han måste förändra sig själv, det måste finnas en vilja till förändring. Den viljan kom tyvärr aldrig och jag fick alkoholismen i arv. Men, jag fick en bra uppväxt, det hade jag aldrig fått om vi bott kvar hos honom.

Dotts
tis, 2014-09-23 - 07:34

Igår blev en tuff dag. Allt verkade ok på morgon, förutom bakisångorna som fanns kvar efter att han kört. Vid lunch fick jag ett sms av svägerskan att hon sett maken köra upp på vår väg när hon körde till jobbet. Hon hade kontaktat svärmor som ringde honom. Han hade tagit semester för att fixa huset! Det var som att dra undan marken för mig. Jag bröt ihop totalt. Jag kände att jag vågade inte åka hem. Jag var inte rädd för min egen del, men för vad han kan ha gjort med sig själv eller huset. Tack vare uppmärksamma kollegor hamnade jag hos chefen som hjälpte mig sortera tankar.
Vi kom fram till att det var dags att lämna. Jag ville inte köra hem själv eftersom jag inte visste vad som väntade. Jag ringde och frågade svärmor som vägrade. Hon menade att då tog hon mitt parti. Jag tyckte att hon skulle vara där för sin son, men nej. Så jag åkte dit själv och allt var lugnt. Så där lugnt så jag nästan ångrade mig, men jag stod fast vid mitt beslut och samlade ihop saker till mig och barnen. Så klart berättade jag för honom vad som på gång, men han opponerade sig inte nämnvärt. Sedan åkte jag och hämtade barnen. Vi fick låna ett rum på skolan där jag i lugn och ro kunde berätta för dem. De blev först ledsna, men lugnade sig när de fick veta att de ska vara gå kvar på skolan och behålla sina aktiviteter. Vi körde sedan in till stan och skrev på kontraktet till lägenheten och körde förbi huset. Vi fick också veta att vi får nyckeln redan imorgon, skönt. Sedan körde vi hem till mina föräldrar och där har vi sovit i natt. Flickan var ganska ledsen och saknade pappa, men hon fick ringa och det blev bestämt att de gå på scouterna idag. Det är hans aktivitet med barnen. Kan bli tufft och få henne med mig därifrån.

Ebba
tis, 2014-09-23 - 07:49

Just nu är du en superhjältinna med superkrafter för att du måste, men även osynliga tårar och ett brustet hjärta skulle jag tro. Du gör allt så rätt och det känns att det här inte är ett hastigt beslut utan något som har vuxit fram under lång tid och nu är det dags. Ni kommer må bra igen, vet många vuxna barn till alkoholister som hade önskat att deras mamma (eller pappa) hade gjort något i tid under deras barndom, satt ner foten.

Kram.

Ebba
tis, 2014-09-23 - 08:04

Att sätta ner foten betyder inte att man inte bryr sig om, älskar eller vill personen man gör det åt väl. Tvärtom många gånger, därför krävs det att man tänker med huvudet och inte hjärtat.