Hej! Jag är ny här. Är sambo med en man som är alkoholist:( Vi har två barn tillsammans på 16 o 21 år. De har varit med om så mycket och jag har så dåligt samvete för att jag har låtit dem växa upp i sånt kaos! För han är inte snäll när han dricker! Han gapar ,skriker o säger taskiga saker. Jag kan inte ta mig ur det här på egen hand. Jag tog mod till mig efter sista bråket då min ena dotter sa att hon kanske inte ville komma hem mer o min andra dotter hade fått höra en massa skit. Ja sa att jag skulle sova borta den natten och att han är alkoholist och behöver hjälp o att han har gjort våra barn så illa ! Men då sa han att han skulle sluta dricka och bad om ursäkt som han aldrig brukar göra. Så jag gav honom en chans. Han höll upp ca 14 dagar men har så smått börjat igen:( Jag behöver råd!! Vad ska jag göra nu?? Kram Izzy

Tänker på dig, och har tänkt på dig ända sedan igår...

Hur går det för dig??
Skriv gärna så vi får veta, är ju lite orolig...

Om du har lämnat, hoppas att du kan känna lugn i det just nu.
Om du inte har lämnat, försök känna lugn i det just nu.

Jag minns hur svårt det var när jag var mitt upp e i det - att hela tiden leva i någon slags panik över att jag var tvungen att bestämma mig precis just där och då och kunna välja rätt väg att gå, låt inte det förgöra dig.

Kram

Tack alla som har skrivit, det hjälper mig att tänka lite klarare.
Annars hade jag nog börjat tvivla på mig själv och tänkt att jag gör fel. Det känns som att jag gör rätt som flyttar även fast allt är kaos nu och jag vet ingenting om hur allt kommer att bli. Gör jag det inte nu så kanske jag aldrig gör det. Det känns liksom som nu eller aldrig!
Jag har inte flyttat än men tänker göra det i dag, det får bära eller brista. Jag måste vara stark nu och stå på mig för jag vet att han inte klarar detta utan hjälp och det vill han inte ha. Alltså väljer han flaskan framför oss. Jag kommer inte vara hemma när han kommer från jobbet. Vi får se vad som händer. Jag känner mig lite rädd för jag tycker ändå att han var så lugn. När kommer utbrottet?
Vad gullig du är Flygcert som delar med dig och bryr dig så mycket och alla ni andra är också guld värda<3
Tack för att ni finns!!

Mittendaliv

Jag är så glad för din skull och detta stora steg. På nytt ställe kan ni få lugn och ro och skapa det liv som ni vill ha och mår bra av. Han säger ju att han inte vill sluta dricka och du vill inte leva med hans drickande...
Jag tror vägen tillbaka finns om du ångrar dig, att han sa definitivt är nog bara ett sätt för att få dig att inte våga ta steget. Jag hejar på dig! :)

Kram

Men jag vet inte om jag har gjort rätt?? Allt känns så konstigt! Lägenheten som vi bor i är bara en tillfällig lösning, så vi kan inte vara kvar där så länge.
Vet inte om jag ska börja leta efter en lägenhet eller hur jag ska göra. Allt känns så nytt o främmande.
Jag tänker att han ska börja fundera kring sitt drickande nu när han sitter själv där hemma och kanske komma till insikt.
Fast som sagt jag vet ju inte om känslorna finns kvar ändå. Det måste ju till en väldigt stor förändring i så fall.
Tack Mittendaliv för att du stöttar mig! Jag tror också att han sa att det är definitivt för att skrämma mig. Ja får se hur det blir!
Känner mig förvirrad :(
Kram

Varma kramar!!!
Och massa mys till ditt tillfälliga boende: här kommer fina blommor (gillar du syren, liljekonvalj och tulpaner?) och gott te (eller kaffe om du gillar det bättre!?), och lite god choklad!! Njut - du gjorde det!!!!!!!

Det är svårt att avgöra om man gjort rätt när man är mitt i det, men ge det tid!!
Jag sitter här med gåshud - när jag läser ditt inlägg så kan jag inte hålla tillbaka mina tårar, för det ger mig tillbaka så många av mina känslor från förra våren när jag lämnade. Precis som du så blev det lite uppskjutet någon dag, och det var osäkert in i det sista... Men jag gjorde det. Och det var sorgligt och tomt, men också en styrka och lättnad...

Ta tillvara på din osäkerhet:
- över om han kan komma till insikt över sitt missbruk SAMT
- över dina känslor för honom
- gå tillbaka och läs i din tråd!!!

Ingen av dessa saker går att lösa över en natt, ett par veckor eller så - och som Lelas skrivit många gånger: ungefär så här; för att bygga en relation måste det först finnas ett JAG, sedan ett DU och därefter kan jag och du jobba på ett VI.
Du behöver hitta dig själv efter en relation som på många sätt brutit ner dig; du behöver känna vad du vill, vad som är viktigt för dig och vad du vill/vill ha! Din sambo behöver ta ett eget, aktivt beslut om sitt liv; vad han vill och hur han ska nå dit...
Sedan kan ni kanske, om ni båda vill, försöka hitta tillbaka till varandra.

När jag börjat säga orden "jag vet faktiskt inte om kärleken finns kvar, jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka" - för mig var ju så mycket förstört genom hans beteende, ilska och hot så jag visste helt enkelt inte. Och så länge jag var kvar med honom så höll hjärnan på att koka över - jag fick ju ingen tid att tänka utan var kvar i "panik-tankarna" över hur jag skulle göra, att jag var tvungen att bestämma mig akut, att jag skulle anpassa mig för att han inte skulle bli arg osv osv. När jag hade flyttat fortsatte det att vara panik ett tag, men sedan lade det sig och jag kunde reda ut om jag skulle flytta tillbaka eller ordna ett eget boende.
Försök vila nu - gör saker du mår bra av, ta det lugnt, och träffa gärna någon att prata med; någon som på ett stöttande och bra sätt hjälper dig att reda i dina tankar.

Och - det är klart att det är tomt - för mig är det fortfarande på många sätt tomt, över ett år senare. Men - också så lugnt, avslappnat och jag kan tänka på mig, utan att behöva tänka på att anpassa mig.
Lättare sagt än gjort, men försökt att hålla ut. Om du ska flytta tillbaka så måste du ju känna en stark tilltro till att saker förändras, att saker blir som du vill ha dem.

Hur känner dottern?

Stor kram!

Pellepennan

Kanske är det en idé att göra som den som har problem med drickat ibland gör och bestämmer sig för att ta en vit månad för att reda ut hur situationen egentligen är, och vad som är vad?

Du kanske nu bara ska ta en "vit månad" från ditt medberoende? Få lite distans till allt så kommer säkert en och annan insikt att ramla in på köpet. Starkt att du nu har taget steget och bestämt dig för att det ska bli en förändring. Om det utlöser förändring hos din "alkis" återstår att se.

All styrka till dig!

//PP

Om man gör rätt. På ett sätt känns det väldigt rätt, jag kan inte fatta att det är jag som har gjort det här! Jag gjorde det som jag har tänkt på i så många år.
Men samtidigt känns det inte alls bra! Jag vet ju att jag har så mycket jobbigt framför mig om jag går. Som jag skrev i början på min tråd så har jag aldrig bott själv utan flyttade direkt till honom. Han har haft hand om ekonomin och skött allt pappersarbete! Jag måste ju klara av det!!
Tack för alla fina blommor Flygcert !! Jag får också tårar i ögonen när jag läser vad du skrivit! Ja jag måste nog ge det lite tid men det är som du skriver aldrig ok att bli illa behandlad , så är det bara och skulle jag gå tillbaka nu skulle det vara lugnt ett tag sedan skulle han börja igen. Jag skulle kolla om det såg ut som han druckit, letat ölburkar osv. Han vill ju inte sluta heller, det har han sagt!! Jag tycker som du att allt är så förstört efter alla elakheter som vi har fått höra. Det går inte att bara sudda bort. Min dotter har nog blandade känslor för det här. Hon vill nog tror jag att vi ska kunna flytta tillbaka sen. Men hon är också så arg och ledsen på honom och vill inte prata med honom än i alla fall. Han ringer inte eller vill träffa oss! Tänkte att han borde vilja be om ursäkt till dottern och försöka prata med henne.
Han har bara skickat korta sakliga sms till oss.
Ja pellepennan det kanske vore bra med en vit månad från honom.
Det behövs nog lite tid för att kunna tänka ut vad man vill. Men jag känner mig stressad och det känns som att jag måste bestämma mig nu!
Kram

Izzy! Ge dig tid. Du har levt så länge i kaos så det är det liv du känner. Det är helt naturligt att du är villrådig och osäker nu. Följ flygcerts råd, hon vet för hon har gått den vägen. Framtidsdrömmar likaså - hon är (jag ser för min inre syn) där emellan er på vägen. Sök stöd, professionellt stöd, på på Alanon möten och skriv här. Det hjälper. Kram, kram till dig och era flickor / mt

Var till huset och hämtade lite grejer nyss!
Jag ville därifrån så snabbt som möjligt, kände panik och trodde jag skulle bryta i hop.
Han sa inte ett ljud till mig först men började prata lite sen men ingen ursäkt och dottern har inte pratat med honom på snart en vecka.
Det är så konstigt att han inte vill att det ska funka med barnen! Jag råkade säga nåt ord dom inte passade och då vart han irriterad på en gång. Så skönt att bara kunna gå därifrån. Jag tror inte att jag vill tillbaka dit och känna den där känslan igen.
Ja Mt det måste nog få ta sin tid det här och det är som du säger att jag vet inte om nåt annat för vi har vart tillsammans så länge.
Jag vet inte hur det känns att vara riktigt glad i ett förhållande och känna sig omtyckt.
Måste hålla ut och klara det här!! Det känns så bra att ha sånt stöd utav er här på forumet' Det betyder så mycket!
Kram❤️

Det är en hemsk känsla det där, när man kommer för att hämta saker och det i sig känns mycket sorgligt, men det är också en press att känna att det blir så uppenbart varför man lämnat. Svamligt kanske, men...

Håll ut, varm kram till dig!

Men samtidigt stark som vågade gå. Jag och min dotter bor fortfarande i den tillfälliga lägenheten, det är en vecka sen som jag/ vi gick och tankarna far runt i huvudet!
Ja har nog aldrig fått så många sms nu som under hela vår tid tillsammans.
Först var han spydig o dum när han skrev men nu har han ändrat sig och är så snäll så.
Min dotter har försökt prata med honom i telefon och talat om för honom precis hur hon känner. Hon gav honom ett ultimatum och det var att antingen fick han gå till läkarstation och ta antabus eller så mister han kontakten med henne.
Men han gav inte med sig så hon har varit ledsen arg besviken på honom!
Han tyckte vi kunde ge honom en chans till för han var helt säker nu att han kan sluta
Sa att han kunde blåsa i alkomätaren varje kväll kl 22:00!
Hör ni vad sjukt det låter?!! Vi ska vara nå slags poliser och hålla koll så han inte dricker!
Nej tack!! Han var även väldigt dum och skrek i telefonen till henne.
Min andra dotter har också pratat med honom för att hon blev så arg , men han var lika dum mot henne och skuldbelägger henne.
I går ville han att vi skulle komma hem och prata men dottern ville inte träffa honom så jag gick själv.
Nu talade han om att han gick med på antabus och har nu beställt tid hos läkaren nästa vecka!!
Alltså jag vet inte om jag vill tillbaka även om han slutar dricka. Han har förstört så mycket så bara för att han kanske blir nykter så kan inte känslorna komma tillbaka på en gång. Går jag tillbaka nu så är jag rädd att aldrig komma därifrån igen.
Är så villrådig!!

Och jag måste snart bestämma mig om jag ska ta över lägenheten!
Den blir antagligen uppsagd till månadsskiftet.
Känner lite panik nu för jag vet ju inte hur jag ska göra.
Måste ringa och få en tid hos min kurator för att kanske kunna reda ut tankarna lite!
Det känns ju väldigt lugnt och skönt att vara ifrån varandra och tror inte jag vill tillbaka och känna den där stressen och klumpen i magen när vi är i närheten av varandra. Men samtidigt så har han faktiskt sökt hjälp nu men jag vet inte än om han går dit och han ser inte själv att han är beroende utan gör det för att inte mista kontakten med döttrarna. Inte för att han själv vill!! Tror också att han måste ha kontakt med en psykolog el liknande.
Ja ja vi för se hur det blir med allting!

Mittendaliv

Det är så svårt att ge råd, vill helst inte, men efter att ha läst det du skrivit tycker jag att du och döttrarna är värda ett eget lugnt och tryggt hem. Han vill ju som du skriver inte ens ha hjälp, då blir det nog svårt att lyckas. Om han en dag blir den nyktra man som du vill leva med då finns det säkert en väg tillbaka om ni vill. Inga beslut behöver vara för evigt. Nu tycker jag bara du ska ha fokus på dig och döttrarna. Hoppas ni kan njuta av solen i helgen!

Det är en sån chans jag inte får missa. Lägenheten är möblerad och klar och vi kan bara ta över den men när jag nu jar kommit så här långt så känns det inte så självklart längre. Min dotter vill inte bo i en liten lägenhet, hon är ju van att bo i hus och har bott där hela livet så jag förstår henne till viss del.
Hon känner att hon kommer inte bo hemma längre än två år till och tycker att jag kanske kunde stå ut den tiden att bo med honom. Jag har talat om att jag vet inte om jag har några känslor kvar för honom. Det känns som hon bara är arg på mig nu och jag känner mig så ledsen.
Det verkar som att hon vill flytta hem bara han slutar dricka men jag tvivlar på att allt blir bra då.
Tack Mittendaliv ! Hoppas att du också får en fin helg!

det är en sån chans du inte ska missa! Kanske det är din dotter som får stå ut med att bo två år av sitt liv i lägenhet? Hon ska faktiskt inte ha vare sig makten eller behöva ta ansvar över ditt liv. Kram, kram / mt

Hoppas att du har det okej idag!
Jag hoppas att du bestämt dig för att ta lägenheten...! Jag förstår att det är ett jobbigt beslut - när jag fick tag i mitt nya boende så var det en sorg och lite glädje, mycket tveksamhet och oro, osäkerhet och många tårar; plötsligt blev det ju så definitivt att jag faktiskt flyttat från exet och inte tänkte flytta tillbaka, att barnen inte skulle växa upp i en kärnfamilj, oro att jag inte skulle klara ekonomin osv, men det löser sig!!
Mitt boende är kanske inte optimalt för mina barn, men saker och ting fungerar - och faktiskt mycket bättre än tidigare! Din dotter kommer kanske inte ha ett optimalt boende, men hon kommer ha en förebild i sin mamma: en mamma som inte accepterar att bli trampad på, en mamma som fixar och gör det bästa hon kan i situationen som råder, en mamma som står upp för sig själv och lär sitt barn att förändra det som inte är bra!!!
Hoppas att du gör något för dig idag, och att du njuter!

Jag ska äta lite choklad och ta ett bad!
Stor kram

Men man ska väl kunna skriva om allt här utan att skämmas?
Jag är tillbaka igen i huset!
Hur länge vet jag inte och varför kan jag inte riktigt heller svara på!
I onsdags hade han tid hos läkaren och på kvällen frågade jag honom om han kunde komma och sätta sig och berätta hur det gick.
Han blev jätte närvös och sa att han inte ville/orkade berätta i dag men jag sa att jag måste ju få veta.
Han kom och satt sig men var irriterad och arg.
Han hade frågat läkaren om han kunde få antabus och läkaren sa att det kan de inte bara skriva ut så där, han ställde lite frågor om hans alkoholvanor och frågade bland annat om han haft mkt frånvaro från jobbet , om han hade åkt dit i nån nyckterhetskontroll och svaret blev ju nej.
Han hade berättat att han ibland gömmer öl men att orsaken var att han inte ens kunde ta en öl till travet pga oss.
Läkaren hade sagt enligt honom att antabus var nog inte rätt för honom.
De tog lite prover som han skulle få reda på om 14 dagar och så fick han telefonnr till samma kurator som jag går till.
Det känns inte bra om han ska gå till samma men jag tvivlar ju å att han tar kontakt med henne.
Jag blev så ledsen och arg och ifrågasatte honom för han hade ju inte berättat sanningen men då blev han jättearg och frågade vad han mer skulle göra för nu hade han ju gått ner dit och förnedrat sig!
Känner sådan press för lägenheten som jag har lånat ska antagligen sägas upp fr.o.m. 1 juni.
Jag kan bara inte bestämma mig så snabbt så jag får nog hitta på en annan lägenhet i så fall.
Usch det här blev rörigt men kände att jag var tvungen att skriva av mig lite.

Du behöver inte skuldbelägga dig mer!

Hoppas att du har det bra. Känns det som rätt beslut?
Är på jobbet och hinner inte skriva så mycket, men var rädd om dig!!

Kram

skämmas Izzy, det är helt rätt att du skriver som det är - framförallt för din egen skull så att du får "se" på dina handlingsval och tankegångar i text. Ingen annan kan säga vad som är det rätta för dig, det måste vara ditt val (så länge inga barn far illa). Det är ofattbart svårt att förstå hur insnärjd man kan bli - och blir - i sina (medberoende)mönster. Släpp inte taget och ge inte upp tanken på ett lugnt och gott liv! Kram / mt

Mittendaliv

Känner igen det där med skam över att skriva här. Men det är då man verkligen ska göra det för att den känslan inte ska få vinna. Trist med ert samtal efter hans läkarbesök. Han får det att låta som att han går dit av tvång och inte av egen vilja att ändra sitt liv. Du ska inte känna skuld. Ta din tid och försök unna dig att göra saker som du mår bra av. Tids nog kommer det livet som vi önskar och är värda! Kram