Nu när jag äntligen tar mod till mig att skriva vet jag inte vad jag ska skriva. Det är så mycket känslor, allt från ilska, frustration, sorgsenhet. Helt obeskrivligt. Det började för några år sen när jag hittade ölburkar uppkastade på vinden. Han var borta på kurs och jag ringde och skällde ut honom. När han kom hem var han väldigt förlåtande och det skulle aldrig ända igen. Sen dess har det hänt flera gånger. Jag har konfronterat honom och sagt att vi separerar om han inte slutar men ändå gör jag det inte.

När barnen var mindre så hittade jag på ursäkter när de hittade ölburkar på konstiga ställen men nu är de så stora att de förstår. Fredagkvällar är värst, det börjar med att allt han säger 30 gånger att jag är det bästa som finns i nästa steg blir han syrlig och fäller elaka kommentarer. Efter det går jag och lägger mig.

För någon vecka sen när vi åt middag var han klart påverkad och vi hade inte ens druckit ett glas vin. Jag hittade till slut en flaskan och det visar sig att karln står och halsar ur en flaska whiskey i förrådet. Hur kan man sjunka så lågt?

Periodvis vill jag inte ens bjuda hem vänner på middag för jag vet inte om det fungerar eller om han beter sig illa. På nyårsafton började han med sina elaka kommentarer mot mig och då blev jag så arg att jag var tvungen att gå in i sovrummet en stund för att lugna ner mig.

Vet inte vad jag ska göra? Vid sista diskussionen sa jag att han skulle ta hjälp från någon professionell, men det vill han inte. Han tycker inte själv att det är ett stort problem. Periodvis fungerar det bra och då blir jag så himla glad. Han är världens bästa man. Men lika dålig är han när han dricker. Hur kan han bli så elak och när jag säger till så är det bara mitt fel och jag överreagerar.

Finns det någon som vet hur jag kan göra för i grund och botten vill jag ju ha honom kvar i mitt liv.

Mittendaliv

Du har kommit rätt. Det finns mycket stöd och hjälp att få här i forumet. Jag har inget bra svar på din fråga mer än att det är svårt att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt och inte inser att den har problem. Det rådet jag fått mest av alla kloka som finns här är att själv söka hjälp för att må bra. Den som dricker måste göra sin egen resa. Förhoppningsvis mot samma gemensamma mål om det är det man vill.

- du har kommit alldeles rätt! Det stämmer som Mittendaliv skriver - du kan inte sluta dricka åt honom och det är inte ditt fel att han dricker. Även om han inte anser att alkoholen är ett stort problem så verkar hans missbruka göra mycket skada åt dig. Läs omkring här i olika trådar så kommer du att känna igen dig och fortsätt skriva! Skriv om allt det där du kanppt hittade ord för i början av ditt inlägg, om din ilska, frustration och sorgsenhet. Du är inte ensam! Jag klistrar in länken till en blogg som hjälpt mig mycket http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Kram, kram / mt

rutan66

Det ligger som en klump i magen..... känslan av oro. Jag ställde ett ultimatum för några veckor sedan om att nu räcker det med smygsupandet och han lovade att prata med företagshälsovården. Jag tror att han var på ett första besök dessutom.... men igår åkte han på tjänsteresa och tog med sig kontanter. Han reser på tjänsteresa med middag som betalas. Dessutom tog han med sig euro till ett land som inte har den valutan. Jag skickade ett SMS och frågade varför men har inte fått svar. Kanske jag som är paranoid men jag tror han tänkte köpa sprit och ta med hem. Han hinner hem innan jag kommer från jobbet. Det är ju betydligt enklare att köpa för kontanter än jag ska fråga vad han köpte på kort.

Varför, varför, varför......

aneaant

Min man har ett återkommande smygdrickande. Förr blev han mycket elak och arrogant men då jag insisterade på skilsmässa övertygade han mig att det inte skulle fortsätta. Han fortsätter dock att dricka när han är ensam och tror att jag inte märker något.För 3 veckor sen kunde jag inte vara tyst längre och frustration kom ur mig då. Han menade då att han inte varit elak och arrogant och därför håll sitt löfte!!?? Efter ytterligare diskussion så lovar han att det inte ska fortsätta och så idag när jag trott att han hållt sitt löfte upptäcker jag nu ikväll när han inte är hemma har gjort slut på 1 liter vodka och 1 liter whisky. Älskar honom men jag orkar inte leva med detta smussel, lögner och att ständigt bli besviken arg och ledsen. I ett äktenskap ska väl ändå bestå av tillit och förtroende? Orkar inte längre ska jag verkligen ge upp efter 26 år tillsammans?

Kaeljo

Hej,
Vet inte om du kanske läst i min tråd, men jag och min man har också varit ihop i väldigt många år. Men jag har kommit till en gräns nu då det har tagit stopp totalt. Sedan jag tog upp att jag inte ville leva såhär längre för några månader sedan har han varit nykter, men jag tror det är kört ändå. vet inte hur jag ska kunna gå vidare. Det 'r så mycket som är förstört på grund av hans drickande i alla år. Känner att jag verkligen måste tänka på mig själv nu för en gång skull. Det går inte längre att köra över mina egna känslor.
Kram

Marialindahl20…

Hej har samma problem m min karl men jag har gett ultimatum antingen börja m medecin eller dra han börjat m medecin fast det har han gjort ett par gånger m nu har jag börjat leta lgh orkar inte m alla lögner o för barnens skull så känner jag att jag gör rätt. Hur går det f dig i dagsläget mvh Maria

Marialindahl20…

Hej har samma problem m min karl men jag har gett ultimatum antingen börja m medecin eller dra han börjat m medecin fast det har han gjort ett par gånger m nu har jag börjat leta lgh orkar inte m alla lögner o för barnens skull så känner jag att jag gör rätt. Hur går det f dig i dagsläget mvh Maria

Annher01

Jag gav ett ultimatum å han gick, så att säga. Nu har vi skilt oss och jag tog över huset. På nått vis är det ändå bättre på distans. Nu helt plötsligt så har jag distans till allt. Ändå så är vi tilsammans så länge det funkar. Har en 11-åring tillsammans.ja jag älskar honom men alkoholen nej. Är han nykter har jag inga problem å nu kan han gå hem om han vill dricka å han gör d. Vet ej vad som ör rätt eller fel men. Det funkar just nu å är man 50 år har jag annat att ägna mej åt. Kul å följa er alla?

Medberoende84

Har tyvärr inte något bra råd då jag är här för att jag själv är vilsen men i samma situation.

Lögn på lögn på lögn, han tror verkligen att jag går på det. Å när man ledsnar och tar upp det så är det ”överreaktion” och jag som känslig.

Både tomburkar och flaskor göms. Snart är dottern så stor att hon förstår... men redan nu påverkas hon fast han inte på något sätt brukar bli elak.

Å just det använder han ju som försvar, ”mitt drickande påverkarväl inte negativt, jag blir ju inte dum? Eller?”

Det är så sjukt svårt att förklara den ständiga stressen. Hur blir det ikväll? Aldrig kunna slappa av...

misty65

Hej.

Just den där kommentaren jag är inte dum heller och mitt drickande påverkar väl inte. Känner jag igen.
Men nu för tiden är han dum och elak. Jag orkar inte mer. Är i kontakt med kvinnofrid.
Han har blivit så lynnig jag känner mej inte trygg längre.
En långsam process. Men jag vill separera i första hand för se hur jag klarar mej. Vet inte har ju lite varma känslor kvar för honom. Men som det är idag lutar det åt skilsmässa.

Mija

Har aldrig gjort det förut och grunden är väl att man inte vill bli dömd eller inte tagen på allvar. Jag och min man har väl i det stora hela det ganska bra periodvis. För det är väl antagligen det han är.. en periodare. Eller så är det vad jag intalar mig själv. Jag har tagit upp det så många gånger o frågat -har du druckit?
Och varje gång säger han -ja men de är bara en öl.
Kontrar med att de kan inte bara vara en öl då du är en du längre.
Sen kommer de fram att de är fler.
Kan ibland när jag kommer hem från jobb se hur han står o vinglar i köket klart påverkad då han inte ens kan hålla balansen då han står still. Fast att jag vet nu att de inte lönar sig att ifrågasätta så gör jag det ändå. Och han blir sur.
De flesta gånger när han är påverkad o ljuger om allt sitt drickande då är det mig felet ligger hos. Jag är krävande o ständigt i behov av närhet o bekräftelse.
Ställde i våras ett ultimatum att han söker hjälp hos någon han kan prata om sitt missbruk eller så skiljer vi oss. Förklarade att jag orkar inte leva med någon som ljuger för mig hela tiden att han inte dricker fast att jag redan nu vet att han gjort de bara efter 3 öl. Att man hittar olika sorters spritflaskor i källaren som han slängt i en säck med ölburkar.
Först skulle han bortförklara sig att han inte dricker så mycket längre och sen kom alla mina fel o brister upp igen. Han visste att han älskade mig men kunde inte se en framtid med mig. Han förstod inte hur vi skulle funka i längden.
Där o då var jag nog mest trött på allt med hans bortförklaringar och sa bara bra. Då skiljer vi oss.
Dagen efter bad han om ursäkt för då hade han överreagerat o känts sig påhoppad. Men han skulle då ringa o boka tid för samtal.
Som aldrig hänt.
Nu ska vi dock på parterapi på måndag o det känns väldigt skönt.

Jag ber om ursäkt om mina rader låter patetiskt i jämfört med era egna. Men jag orkar inte hålla det inne länge. Har försökt prata med hans familj om de men dem ringer bara honom o han säger att så är det inte alls o då är det ändå jag som blir skurken.
Ville bara få skriva av mig.

sussidum

Mija!

Jag känner så väl igen det du beskriver. De står och blåljuger en rakt upp i huvudet utan att blinka eller skämmas. Tvärtom - de vänder det emot en istället precis som du säger. Min man säger att HAN inte har nåt problem, utan det är JAG som har det t ex. Han blir så jävla katig och stursk med lite innanför västen, vilket han annars aldrig är i nyktert tillstånd. Då är han tvärtom en jävla mes utan ryggrad alls! Konflikträdd till tusen!
Jag blir också den elaka när han ertappas på bar gärning. Då reagerar han med ilska. För han trodde ju att han skulle kunna komma undan denna gången med!
Han har, liksom din karl, ljugit om att han har sökt hjälp men aldrig ens närmat sig stället i verkligheten. Han har däremot hittat på en historia om att alkoholrådgivaren inte ansåg att han passade in hos dem. Eller hur!
Man får nog till sist och jag, liksom du, sa att nu får det bli skilsmässa men då tog han sig i kragen och tog kontakt med alkoholhjälp. Dessa samtal (iaf 2 av 3) har jag själv suttit och lyssnat på så DET vet jag iaf är sant. Men sen då? Hur går man vidare för att få tilliten till den som ständigt har ljugit för en? Kommer det nånsin att gå?
Jag önskar er stort lycka till på parterapin och hoppas att även min man så småningom kan följa med på sånt så inte allt blir som förr igen.
/Sussidum

sussidum

Hej Rutan 66.
Jag känner igen ALLA dina känslor som du har. Såna känslor TÄR på en och bryter sakta men säkert ner en. Just detta att de ljuger för en är det värsta som finns samt att de tar sitt beteende i försvar. De tänker inte på hur det kostar på hos de närstående bara de själva får sitt lystmäte mättat, så kan de gå över lik för att få det.
Jag känner också igen att man till sist avskärmar sig från vänner och umgänge eftersom det alltid slutar med att han dricker alltför mycket och skämmer ut en. För SJÄLVA skäms de visst inte!? Utan detta överlämnar de till en annan istället. Så på tid och längd blir man mer och mer medberoende och man lever nästan HANS liv istället för ett eget p g a att han inte kan hantera alkoholen. Man får gå "sprit-runda" i hemmet och leta gömmor, man får gå efter och se vad han gör i nästa rum. Man blir som en vakt i sitt eget hem - åt sin man! Sjukt!
Har han redan druckit är det INGEN idé att ta en diskussion då, för de tuggar om och tuggar om samma skit varje gång. Så jag gör som du - lägger mig istället! :( Detta är inte så roligt en lördagkväll - att lägga sig kanske redan runt 21.00. Men samtidigt står jag inte ut med att ens titta på'n när han är påverkad. Han äcklar mig sådant just då så det inte ens går att beskriva.
Med tanke på att halsa direkt ur flaskan kan jag berätta den sista episoden här. Vi hade då - återigen - pratat om hans alkoholproblem och han höll med och sa att han inte skulle dricka mer. Jag tog då också upp detta att vi inte har något umgänge längre med någon och att jag känner mig socialt isolerad. Då sa han att vi skulle bjuda hem en vän till honom så skulle han minsann visa att han skulle sköta sig. Jag frågade om vi skulle ha alkoholfritt, men det skulle inte vi andra behöva. Han skulle hålla sig till alkoholfritt sa han. Mhm, tänkte jag, men som vanligt gav jag honom en chans igen då! Sagt och gjort, vännen kom, vi åt mat och till maten bjöd jag på ett glas rött och sedan stod den öppna vinflaskan på diskbänken här. Efter maten drack vår bekant 2 starköl till matchen som gick på teven då. Då for plötsligt min man upp ur soffan och sa att han skulle sätta på kaffe. Men jag fick då en känsla av att nåt var på gång (man lär sig alla tecken under åren) och smög efter honom ut i köket. Då tar han vinflaskan och ska halsa direkt ur den. Då for jag fram och frågade vad i helvete han höll på med. Då snodde han runt och sen ältade han om och om igen; "jag skulle bara smaka, jag skulle bara smaka, jag skulle bara smaka. Det gör ju inget. Det gör ju inget". Så ja, pinsamt värre när man har främmande och allt, så jag fick försöka lägga band på mig under tiden matchen var på teven. Sen gick vår bekante så fort det bara gick när matchen var över. DÅ brast kriget ut här och jag kände "Nä, nu får det fan i mig vara NOG!" På riktigt alltså! Har ägnat hela mitt vuxna liv åt honom och hans jävla sätt. Jag tror att han denna gången äntligen fattade allvaret för denna gång ERKÄNDE han att han hade problem med alkoholen, vilket han inte gjort ärligt tidigare. Så jag krävde att han tog hjälp så jag fick höra att han pratade med någon. Detta gjorde han och tog då kontakt med rådgivarna här på alkohollinjen. Men nu känner jag att det kanske krävs ÄNNU mer än bara de samtalen, vilka han redan har utnyttjat 3 samtal utav av 6. Sen då? Vad händer då? Känner han att han gjort "sitt" då eller, och kan återgå till det som var förut? Eller? Jag är skeptisk. Man blir luttrad när man levt i missbruksförhållande i 38 år! Jag sitter på en briserande bomb varje dag! Bara väntar på när den smäller IGEN. Och han återigen lallar runt här och luktar alkohol men skyller det på nytt snus eller på att han har tagit halstabletter och dylikt. Men nu är det ju inte bara doften man märker detta på utan hans sätt; ögon som snurrar, sluddrar, raglar och tjatar om ända tills han antingen får utbrott eller somnar. Numera somnar han mer, eftersom jag har lärt mig att inte konfrontera honom när han är full för det blir bara värre. Men trots alla de kännetecknen jag nämnt, så stämmer det INTE att han har druckit! Eller hur! Det får gå så långt till ett erkännande att man ertappar honom med "fingrarna i syltburken" så att säga. Ända fram till dess är det blånekande rätt upp i ens huvud. Man är inte så mycket värd så man kan få sanningen ens!
Men jag har full förståelse varför du är kvar hos honom för förutom alkoholen är han en jättesnäll man och på alla dessa år har han ju blivit en del utav mig. Och det är just detta som man blir extra ledsen över; han är bra i nyktert tillstånd men det där andra monstret vill jag inte alls veta av. Det är knepigt att vara gift med två personligheter varav man älskar den ena och HATAR den andre.
Jag har gjort ett inlägg i denna tråd som du kan läsa och så har jag gjort ett eget inlägg på detta forum där du kan läsa om vill och orkar. Rubriken är: Anhörig och medberoende? Eller hjärntvättad?
Vi är iaf starka vi som står missbrukare nära - det kan ingen säga emot iaf! Det är så skönt att ha detta forum och känna att man inte är ensam iaf. Lycka till med allt. kram /Sussidum

Maskrosens-liv

Åh va skönt läsa att man inte är ensam om just ens man och hans beteende.
....som för 1 tim sen hade sonen en flaska vodka ståendes i köket där det var ca 2,5 cm kvar i botten. Jag gick ut och rökade på altanen som ligger ut med köket och märkte att han tittafe efter mig hela tiden och gick runder. När jag kom in va där 1 cm kvar i flaskan och jag frågade honom direkt. Men nä du vet om att jag inte dricker starksprit. Jo visst den har vi hört förr. Tog flaskan och satte in på sonens rum där det stod ytterligare en flaska med vodka, lite mer än halva. Sen åt vi middag. Sen gicka jag in och la mig på sängen för att googla om alkohol. Hör då att nån går in på sonens rum ( dörren gnisslar). Jag fattar direkt att det är han. Hör hur korken tas av och sen på....så jag reser mig från sängen och går ut från vårt sovrum och mkt riktigt kommer mannen ut från sonens rum och stinker alkohol. Egentligen är det inte sonens alkohol utan en av hans kompisar, de hade det i fredags. Sa bara till honom: Sök hjälp ( för femhundraelfte gången)......bara hör meningen i huvudet om att du vet om att jag inte dricker starksprit....och så går det kanske 30 min så e han på det igen. Sorgligt.

Priv

Min man och jag har varit tillsammans i 4 år. I början kom han med en flaska vin och ostar till mig och jag tyckte att det var rätt mysigt, men när vinflaskan var med i varenda god måltid, både helger och vardagar, satte jag stopp på det och sa att så där har det aldrig varit hos mig. Han fortsatte i smyg, när jag var på jobbet, helger han hade sin 3 årige son och jag jobbade, då åkte han och handlade mat och förbi sistemet med barnet, jag kunde komma hem och överraska honom bara för att hitta honom med flaskan framför sig och full. Sa jag nånting, då var han spydig mot mig och elak. Till dagen då han drack (en flaska wishkey, några öl och en flaska vin) och satte sig i bilen för att hinna innan sistembolaget stängde, på väg hem krockade han mot ett träd. Han hade änglavakt eller rätt sagt alla andra som korsade hans väg hade det,
Han bröt några revben. Han grät som ett barn och skämdes, lovade för mig och hans vuxna barn att aldrig mer. Han Förlorade körkortet, gick på rehabilitering under en månad, jag skjutsade, hämtade, besökte honom varje söndag, 40mil fram och tillbaka. Vi bor på landet, han behövde min hjälp till precis allt.
Medan han väntade på vilken han straff skulle bli, började han dricka igen, han lurade psykologen, läkaren, hans egna barn, mig om att han skulle ändra på sitt beteende.
Efter 2 och 1/2 år har han tagit körkort igen, han är glad, han känner sig hel igen, jag har inte gjort stor grej av det.
Jag är sååå besviken, jag skäms över honom, mina vuxna barn tycker inte det är ok att han blir så berusad varje gång, framför de och mina barnbarn.
Allt som jag har tvingat mig att gå igenom har förstört vårt förhållande, men han förstår inte det, enligt honom allt är mitt fel, mitt temperament.
Jag fortfarande älskar honom även om jag skulle inte vilja göra det.