Efter ännu en vaken natt har jag bestämt mig att jag är klar med detta. Senaste gången min sambo drack sa jag att nu blir det inga fler chanser.. Så igår kväll hände det igen. Och jag vill inte vara en sån som hotar att gå men sen är kvar i alla fall. Så då måste jag väl gå nu då?

Det blev så tydligt helt plötsligt vad medberoende är. Att jag senast året fattat alla mina beslut utifrån risk att han ska dricka eller att någon annan ska få veta.
Jag vill bli fri från klumpen i magen, rädslan för vad som väntar varje dag jag kommer hem och alla dessa lögner. Utåt sett, som hos så många andra här, ser allt bra ut. sambon har bra jobb, många vänner och ett aktivt liv. Åh vad jag hatar alkoholen och alla framtidsdrömmar den förstör.

Och nu bara ilska och sorg. Känner mig lurad på något vis. Vi som hade gemensamma mål som jag har kvar men han bytte mot flaskan..Och svårt att lämna i en ålder när vännerna skaffar barn och köper hus. Och svårt att gå för var går man i en stad som inte har några lägenheter att erbjuda... Jag är så trött.

Mittendaliv

Tack för tips!
Jag behöver hjälp. Nämndemannsgården har jag fått en bra känsla av. Ska fundera över att kontakta dom om jag är kvar i detta. Så sorgligt att jag har människor att prata med om allt men att jag varit tyst om detta. Ångrar det nu. De hade känts bättre om de om jag hade berättat från början. Vet inte vad jag är rädd för. Funderar på att berätta för någon denna vecka. Orkar inte bära detta själv.

Situationen hemma är värre än någonsin. Förstår inte vad som hänt. Från att ha velat ha hjälp till att ha gett upp allt. Nu snarkas det från soffan och det känns befriande när han sover. Önskar det fanns tvångsvård. Att någon kunde komma och plocka upp honom :(

Jag har nog gett upp nu. Hans vilja till förändring förut gav mig kraft. Den känslan är borta. Jag vill ha ett annat liv.

Mittendaliv

Hur kunde det ta denna vändning så snabbt? Nu är det bara alkohol som gäller, han säger att han inte har någon plan för förändring och vill inte ha någon hjälp längre.

Har tänkt mycket på det här med hem. Hur viktigt hemmet är för mig. För mig är det är trygg, kärleksfull plats där man kan få ro och vila. Jag kan inte kalla detta hem längre. Bråk, skrik, fylla och lögner har tagit över. Jag mår bäst när han inte är här.

Jag måste lämna detta!

SuzyQ

Det har jag förstått och han har även berättat att det är så. All frustation de känner, all ångest, panik, rädsla, oro osv Det kommer ut riktat mot mig. Jag kallar det som att han pratar i tungor för det är helt snurrigt det han säger och gud ska veta att munnen går i ett.Han fastnar i konstiga tankar som sen snurrar på helt utan kontroll och inget jag säger når fram och tyst vägrar han att bli. Det är det jobbigaste tillståndet, när han pratar konstant i timmar i sträck. Jag blir galen.
Jag har sån lust att lämna honom den här gången...vi får se hur det går med det.
Kram till dig i din kamp så kämpar vi väl på och möts här snart igen.:-)

SuzyQ

Det har jag förstått och han har även berättat att det är så. All frustation de känner, all ångest, panik, rädsla, oro osv Det kommer ut riktat mot mig. Jag kallar det som att han pratar i tungor för det är helt snurrigt det han säger och gud ska veta att munnen går i ett.Han fastnar i konstiga tankar som sen snurrar på helt utan kontroll och inget jag säger når fram och tyst vägrar han att bli. Det är det jobbigaste tillståndet, när han pratar konstant i timmar i sträck. Jag blir galen.
Jag har sån lust att lämna honom den här gången...vi får se hur det går med det.
Kram till dig i din kamp så kämpar vi väl på och möts här snart igen.:-)

Mittendaliv

Fy vilka veckor det har varit... Jag har varit så trött så jag inte ens orkar vara ledsen längre. Sambon full i stort sett hela tiden. Jag har försökt hålla mig borta från vårt hem så mycket som möjligt. Undrar hur långt det är till den där "botten" som alla pratar om...om det ens finns. I går kändes det plötsligt som en liten vändning, han vill ha hjälp igen och kan till och med tänka sig behandlingshem. Jag fick även lite oväntat stöd från hans familj som annars lyst med sin frånvaro så fort det blev problem här hemma. Kändes som en lättnad att de oxå visade vilja till handling så jag inte är ensam i detta. Men jag märker att jag inte längre blir naivt glad och tror att nu, denna gång, blir allt bra. Prat om förändring betyder inget, endast handling kan få mig att våga känna framtidstro. Funderar mycket på min roll. Om jag som sambo hjälper, stjälper eller helt saknar möjlighet att på något sätt påverka hans ev tillfrisknande åt något håll. Nu ska jag tillbaka till fokus på mitt liv, vad jag vill ha och vad jag kan påverka. Har unnat mig fina dagar med vänner denna vecka. Det ger kraft.

Läser här i forumet varje dag. Så mycket stöd och värme det finns här! Tack mt, flygcert, kastellen, suzyQ m.fl. för att ni tar er tid att läsa och stötta.
Kram!

SuzyQ

Jobbar han inte? Jag blir så apatisk när min man super och är helt borta, jag orkar och vill ingenting. Finns noll och ingen energi.
Tycker du är fantastisk som orkar umgås med vänner och göra egna saker. Bra för dig!
Nu är min gubbe äntligen nykter, vi sitter och tittar fotboll och äter popcorn med bubbelvatten och juice i glasen. Nu är jag trygg med det för jag vet och känner att han inte ljuger. Jag kan inte vara normal mot honom än, är så arg, besviken, ledsen, äcklad och gud vet alla känslor jag känner. Jag svarar på tilltal och pratar allmänt men tittar inte på honom och han får absolut inte röra i mig. Det lär väl släppa efter nån dag men det känns annorlunda. Jag har bestämt nu att vi ska sälja villan. Då har han några månader på sig att bevisa vad han går för. Då vet han att det är allvar från min sida och sluttramsat. Klarar han inte det så är det över. Jag hoppas att han kan välja mig och livet.
Önskar att din man kunde göra detsamma.
Kram på dig och kämpa vidare

Äntligenfri

Ja inte är det lätt att varken förstå eller leva med en alkoholist! Säger jag som själv har uppenbara problem med att hantera alkoholen för egen del, men det är ju i och för sig därför jag har valt att sluta dricka...
Idag glömde jag vartenda goda råd jag delat med mig av här på forumet och agerade helt mot min egen plan i full frustration...
Förb@ alkohol som förstör människor och så många liv runt ikring!
Jag hoppas verkligen att din man har kommit till sin punkt och nått sin botten nu! Min make har tyvärr inte ens insett att han sjunker...
All styrka till dig! Kram

Ärligbesvärlig

Hej mittendaliv. Jag blir så ledsen när jag läser alla inlägg här :( känner igen mig så mycket och det är så sorgligt :(
Min sambo bara dricker, ljuger och försöker "muta" mig med att köpa massa saker, kläder, parfymer mm. Jag vill inte ha nånting annat än nykterhet!!

Han har sin "pappa" som nyligen blivit nykter alkoholist och går möten osv. Så han stöttar honom och försöker ställa upp på honom. Han vet även att han själv har problem, men orkar inte ta tag i det antar jag. Han var med om ännu en fordonsolycka nyligen med blåljus och sånt. Och det känns som att hans enda chans (eller våran enda chans), är att han åker in i finkan!!!! Ibland vill jag bara ringa och polisen för att skynda på ärendet och hämta han på en gång. Men en timme senare känner jag helt tvärtom :/ tycker synd om honom och kan nästan gråta för att jag tänkt så elakt.

Hela tiden är det så där, längtar tills han åker hemifrån så jag slipper han, saknar och tycker synd om honom när han är borta.
Tänker på barnen som älskar sin pappa.. Fast han har kort stubin och är lite konstig ibland :(

Den här veckan är han borta och jobbar så jag ska njuta och gråta ut och tänka och sakna och hata.

Hoppas allt blir bra för dig tillslut! Kramar

Mittendaliv

Jag tycker du gör helt rätt som är glad. Vi vet inte hur framtiden blir men vi måste få vara glada och njuta av de bra dagarna. De är dessa dagar vi får kraft!

Vi är inne på dag 11 av nykterhet . Sambon har börjat en behandling för sitt drickande och går på aa möten mm. För mig känner jag att förändring är nära och har känt så ett tag nu. Jag vill inte ha det som det har varit längre. Antingen blir det ett liv utan alkohol här eller så kommer vi inte leva ihop längre. Även om han väljer nykterhet så har vi som par en lång väg tillbaka till förtroende och äkta glädje. Jag tänker inte säga att detta är sista chansen även om det känns så denna gång också...
Jag försöker hålla mig borta nu från han nykterhetsresa. Jag kan inte påverka den. Försöker lägga fokus på att göra saker som jag mår bra av. Idag första träningspasset på länge. Jag ska bli stark och få bra kondition oxå :)

Denna kväll en bra känsla i magen.
God natt

Det måste kännas skönt att han går med på det och går på möten!'
Det verkar ju som han inser att han har problem iallafall fall.
Tiden får väl avgöra hur du känner och om du vill och orkar vara kvar.
För det tar verkligen död på känslorna att leva med någon som inte är snäll.
Jag önskar dig all lycka hur du än beslutar dig för att göra.
Du ska göra det som känns rätt för dig och ta ingen mer skit för det tänker inte jag göra heller .
Bra att du gör sådant som du mår bra av :)
Ha en fin helg <3

trojja

Känner igen det ni sagt...
slitit mig loss från en som förstör oss med att dricka...

han vet också han gör mig illa, så han va med på att vi ska separera, men för nån dag sen sa han att han knte vill släppa hoppet på att de ska bli vi nån dag, sdn igår gick han o drack sig full.... olika ord o handlingar ger de tyvärr...

Mittendaliv

Trojja det låter som du haft det väldigt jobbigt. Så starkt att du slitit dig loss. Håll fast vid det som är bäst för dig.
Jag läste boken "Jaget och missbrukaren" i veckan. Den ger en förklaring/beskrivning till missbruksbeteendet som du och vi andra beskriver. Stor igenkänning. Det betyder inte att vi ska acceptera det men boken ger en ökad förståelse. Rekommenderar till alla.

trojja

Ja det är jobbigt... men inser att det tar för mycket kraft för mig att hoppas på han ska komma insikt.... de går inte att jobba i en relation alldelles ensam, de måste komma från missbrukaren med...

de blir bara tjat o som en stoppkloss i deras värld... inget ja vill vara längre

lost

Känner igen det där med att hota om något som inte sker. Jag har själv hotat med att lämna men är fortfarande kvar, vilket innebär att han vet att det är tomma ord...Tyvärr.

Känner också igen det här med att inte berätta för andra om det som sker... Kan bara tala för mig själv men jag skäms. Jag skäms för att jag någonstans vet att det inte är acceptabelt. Jag skäms för att jag väljer detta livet själv. Jag är samtidit rädd för att folk ska råda mig att lämna honom för det kan jag inte. Inte än. För jag vill kämpa lite till. Jag har inte berättat för att jag inte vill att andra ska se honom som en dålig människa. För det är han inte. Jag skyddar honom, men lever nog i och med det en lögn. Jag ljuger nog för mig själv men... det är så otroligt tungt att se den man älskar långsamt försvinna i alkoholens fördärv.

Önskar dig all lycka, du är värd att må BRA! ALLA är värda att må bra! <3

Mittendaliv

Tack lost för att du delar med dig. Fy för den där skammen. För mig är det precis som du beskriver. Jag har valt att inte berätta eftersom jag vet att jag skulle få rådet att lämna och det har jag inte varit redo för än. Jag har skämts så mycket över mitt livsval och gjort allt för att fasaden utåt inte ska rasa. Så galet, det är ju inte ens vi som dricker!

Nu till dagens positiva. Sambon är helt förändrad och verkar på riktigt bestämt sig för att sluta dricka nu under behandlingen. Det är inte längre bara massa ord utan handling. Han går på aa möten varje dag, läser böcker och artiklar i ämnet, laddat ner app som räknar nyktra dagar osv... Han har gått in för detta 100 % . Det är helt fantastiskt egentligen men känslorna i mig behöver mycket mer tid för att hänga med och våga tro på hans nya eller egentligen gamla (före alkoholen) jag. Min oro och rädsla är där hela tiden men jag känner att den avtagit lite senaste dagarna. Jag hittar inte min roll i denna process men jag hoppas den klarnar med tiden. Kanske har jag ingen roll utan måste lägga all min energi på att hitta tillbaka till vem jag var innan jag blev rädd, stressad, tjatig, orolig och fylld av skam. Jag har för mig jag var glad och ganska enkel att leva med :)

Mittendaliv

Det vände från en dag till en annan... När allt var som mörkast och jag inte såg någon framtid. Helt plötsligt ville sambon ha hjälp. Efter terapi och regelbundna möten varje vecka har vi nu snart haft en nykter månad. Livet har återvänt till det normala. I samband med att drickandet upphörde så försvann lögnerna, elakheten och vredesutbrotten. Jag ser mer och mer av den mannen jag levde med innan alkoholen tog över honom. Kvar finns bara en liten ökad känslighet och mer lättretlig men även det avtar för varje dag. Förändringen är helt overkligt! Är den för bra för att vara sann ropar att mina hjärnspöken. Finns de som slutar dricka från en dag till en annan och har jag turen att det är just min sambo som gör det valet? Han har så klart en lång resa kvar men just idag tänker jag bara vara glad och njuta av den ro som jag har i kroppen.