Efter ännu en vaken natt har jag bestämt mig att jag är klar med detta. Senaste gången min sambo drack sa jag att nu blir det inga fler chanser.. Så igår kväll hände det igen. Och jag vill inte vara en sån som hotar att gå men sen är kvar i alla fall. Så då måste jag väl gå nu då?
Det blev så tydligt helt plötsligt vad medberoende är. Att jag senast året fattat alla mina beslut utifrån risk att han ska dricka eller att någon annan ska få veta.
Jag vill bli fri från klumpen i magen, rädslan för vad som väntar varje dag jag kommer hem och alla dessa lögner. Utåt sett, som hos så många andra här, ser allt bra ut. sambon har bra jobb, många vänner och ett aktivt liv. Åh vad jag hatar alkoholen och alla framtidsdrömmar den förstör.
Och nu bara ilska och sorg. Känner mig lurad på något vis. Vi som hade gemensamma mål som jag har kvar men han bytte mot flaskan..Och svårt att lämna i en ålder när vännerna skaffar barn och köper hus. Och svårt att gå för var går man i en stad som inte har några lägenheter att erbjuda... Jag är så trött.