av LenaNyman

Jag vrålar. Gud, kan man inte bara få dö någon gång. Jag är less.
Gud säger: "Ja, du ska få dö någon gång."
Men för fan, får jag lov att gå av skiftet nu i eftermiddag?

Jag fattar inte varför jag föddes och jag är trött på att plågas. Och jag super till mig en stunds vila.

Alkoholhjälpen
tors, 2014-05-15 - 12:37

Vill inte lämna ditt meddelande här okommenterat. Jag såg det väldigt fina raderna som du skrev till MIST i annan tråd. Du har mycket bra att säga och jag hoppas du vill fortsätta att skriva här ibland och att det kan ge dig något tillbaks. Om någon hade ringt till vår mottagning och sagt som du skriver så hade vi ringt upp och försökt få personen att komma förbi. För om man känner som du beskriver här så är det oftast bra om man får mer hjälp och/eller någon att prata med. Hur tänker du om det?

/magnus

LenaNyman
mån, 2014-05-19 - 14:30

... för din kommentar. Jag har tagit hjälp. Testat kommunens alkoholrådgivning. Ätit Antabus. Jag vill vara en duktig elev så när jag inte kan leva upp till "förväntningarna" skolkar jag hellre. Att ta upp tid för en människa i onödan är onödigt. Så länge som jag har lust att slarvsupa kan jag inte ta min önskan om att sluta dricka på allvar. I den vackraste av världar skulle jag älska mig själv. Vara rädd om mig. Flyktbeteendet skulle vara bara en förflugen tanke, om ens det. Så vad är det jag säger? Jag har dödslängtan. Jag vill komma hem någongång, inte behöva våndas så. Jag vill inte vara rädd längre. Och jag har tron på att vi föds hit till världen för att lära. Nu tycker ju jag att dom här hemuppgifterna känns på gränsen till oöverstigliga, faktiskt så pass att jag vänt dövörat till livet. Ingmar Bergman, here I come! Och så har vi min förmåga att se mig själv von oben. Jag sitter och flinar åt mina bemödanden. Undrar vad hon ska ta sig till nu? Det här kan ju bli riktigt festligt vad det lider...

Alkoholhjälpen
ons, 2014-05-21 - 13:26

Alkohol kan erbjuda omedelbar lindring och är samtidigt en svekfull och opålitlig källa till vila eller ersättare för kärlek och livslust. Den vila eller lindring den erbjuder får man oftast betala igen med ganska mycket ränta.

Jag vet inte om jag förstår dig helt rätt LenaNyman. Det låter inte som om den hjälp du sökte gav det du ville ha eller behövde. Det är ofta så att man kan behöva göra flera försök, snacka med flera personer för att hitta något som passar.

/magnus

Alkoholhjälpen
ons, 2014-05-21 - 13:27

När det gäller dödslängtan i kombination med alkohol så vill jag skriva några ord till. Både till dig och till andra som läser det här och upplever liknande. Alkohol påverkar känslor på allra möjliga, ibland oberäkneliga sätt. Om man har självmordstankar så kan de förstärkas av alkoholen, samtidigt som normala spärrar släpper och mer rationella argument försvinner i bland alla känslor. Tyvärr är det många som skadar sig själva då de är berusade och som inte skulle gjort det om de varit nyktra, även om tankarna kan finnas där. Därför kan det vara extra viktigt att prata med någon om sina mörka tankar. Det kan kanske vara en hjälp att skriva av sig på ett forum som det här. Men det finns också mer anpassade tjänster som Nationella stödlinjen, Självmordsupplysningen eller Psykiatrin där du bor. Läs gärna mer under någon av länkarna här.

http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Sjalvmordstankar/
https://mind.se/var-hjalp/sjalvmordsupplysningen/

LenaNyman
fre, 2014-07-04 - 22:11

Jag börjar med att säga följande till Magnus:
Du släpper inte. Det finns en människokärlek bakom dina svar som berör mig. Tack, kära du, för detta.

Varför känner man att man vill dö?

--

Kanske vill man dö eftersom livslusten tappats ur en. En sörja av händelser kan få diskproppen att splätta ut och ur. Något gör så himlans ont. Man orkar inte. Ingen kraft kvar. Just i den stunden vill man bara ta sig av daga. Och du, käre Magnus. Då finns inga råd kvar som får en att göra eljest.

Men varför går man från självmördare in spe till att möjligen stå ut?

Jag vet inte. Man kanske överkommer något. Underminerar. Spränger hela skiten i luften. Eller begravs.

Jag vet inte varför jag känner vittring av livsluft. Det kan bero på att jag är gammal och det fanimig bör vara så. Det kan beror på att något skett inom mig, varsamt och långsamt. Att vara vid liv har sina konsekvenser. Och livet stöter på. På alla håll och kanter. Man ger upp ibland. Och då är det så.

LenaNyman
fre, 2014-07-04 - 22:24

Jag super på grund av det som varit. Man tar bara "r" från självmord så... ja, vad händer då?

Berra
fre, 2014-07-04 - 23:32

Vem som helst förstår ju att dödslängtan inte tillhör ett normaltillstånd, utan är ett sjukdomstillstånd där någonting eller allting har blivit en övermäktig och man finner inga framtida lösningar kvar, utan vill lämna det vi kallar för jordelivet.
Jo det är ett sjukdomstillfälle om än något, någonting är fel med ens känslor, ingenting som vi normalt brukar diskutera med vem som helst då det fortfarande är höljt lite i dunkla misstankar från andra då de inte vet hur man ska tackla problemet.

Det brukar vara två sorters suicida typer av människor, de som pratar om det och försöker ropa på hjälp vilket är det vanligaste.
Den andra typen är den som inte säger någonting, utan behåller sina grubblerier för sig själv, blir mer och mer deprimerad och sluter sig för omvärlden.
Och du är alltså den som ropar på hjälp och vill gärna få ett svar på vad som kan vara felet.

Jag har själv varit där du är för fem-sex år sedan i en i mitt tycke ganska så våldsam depression, hela världen rasade samman för mig,
Visste varken ut eller in vad det var som var felet med mig, 40 50 årskris, vad var meningen med livet?
I samband med mitt uppvaknande så upptäckte jag att jag drack alldeles för mycket och för ofta, jag hade helt klart alkoholistiska tendenser.
Drack mig "lycklig" och smet ifrån den verkliga vardagen, jag ville ju vara någon annanstans, inte i det här skitlivet.
När jag slutade dricka så hamnade jag med raketfart in det ännu mer verkliga livet, och visst...det sög verkligen, ordentligt!

Så vad skulle jag göra?, lämna jordelivet och lämna familj, släkt och vänner i sticket, aldrig få se mina barnbarn och se mina gener fortplanta sig?
Nej självklart inte, det där var ju ett sjukt beteende, det fattade jag ju längst inne...

Så jag sökte upp min husläkare och blev remitterad till psykologer och KBT'are och fick prata av mig...
Herregud så sned min världsbild var, hade fått allting om bakfoten på ett väldigt egoistiskt sätt, tänkte bara på mig själv.
Alkoholen hade naturligtvis hjälpt till att förvärra det till sin spets...

Det tog ett tag att sätta min själ under luppen, men jag gav faktiskt aldrig upp, någonting var ju fel och jag ville verkligen rätta till det.
Att tänka om går inte på ett huj, man behöver lära sig att tänka i nya banor, förstå sammanhang och innebörden.
Och sätta allting i relation till mig och hur jag står i samhället, inga lätta frågor precis.

Man utsätts för press och stress prestationskrav osv, ibland så måste saker få bero, utan min inblandning.
Släpp taget och betrakta situationen istället, jag måste inte ha fingrarna i alla syltburkarna samtidigt.
Har man för många måstegrejor hängande över sig, sälj av eller kasta alla gamla bra-att-ha-grejor, det är faktiskt väldigt skönt.
Flera gånger i veckan tvingade jag mig till att göra saker som gav mig en sorts stimulans, tid för mig själv, återhämtning,
Allting gick bra så länge det inte skapar ett nytt sorts beroende, dvs ingen alkohol.

För det är vad vi är, vi är en beroendepersonlighet som inte alla andra är, och har svårt att förlika sig med.
Vi är allergiska mot alkoholen och självmedicinerar oss med den när den i ren motsats skadar oss egentligen, urholkar själen tills den är helt slutkörd.
Och det är troligen vad din själ är nu, den behöver en rejäl översyn och då behöver man hjälp av proffesionella människor som förstår sig på de hemliga koderna som hjärnan säger men som vi inte själva kan tyda till fullo, vi mår dåligt och kan inte trycka på den onda punkten, för vi vet inte var det gör ont.

Kapitulera inför alkoholen och ditt beroende, inse att du inte kan hantera den för tillfället, lämna den åt sidan för ett tag och skapa utrymme till att fokusera mer på vad källan är till varför du vill ta till alkoholen som en medicin mot det onda.

Det funkar!, om du orkar överlämna dig till de som förståsigpå och stålsätta dig ett tag med lite självdisciplin mot alkoholen.

Alkoholen är listig och stark, och att överlista den är ett litet stålbad, någonstans kommer du över krönet och när du är över, ..ja det kommer du märka,
För det är en frihet i sig självt som ingen annan kan förklara hur det känns, den bara finns och har plötsligt blivit en självklarhet, och alkoholen?
Den kommer inte på frågan, inte så länge jag lever, och det tänkte jag nog göra ett bra tag till framöver.

Är inte lycklig, men är väldigt långt ifrån olycklig i alla fall, och det är en bra bit på vägen.

Varje morgon bjuder på något nytt som jag ännu inte har hunnit erövra, man kan ligga kvar i sängen och anta att livet kommer att bli skit i dag också.
Men den som aldrig satsar, kan heller inget vinna, och jag kan vinna eller förlora, men tänker inte sitta med armarna i kors och vänta på att ingenting händer.

Passiviteten är ledans största bidragsgivare, var nyfiken och sök upp, ställ dig frågan varför som en liten unge, upptäck det du inte ännu har upptäckt.

Det finns hopp även för de benlösa, de vet ännu inte bara om det, eller så vet de det och har inte velat berätta om det, för ingen har frågat.

Berra

anonyMu
lör, 2014-07-05 - 07:54

Hej LenaNyman, ser dina rop på hjälp...

Ingen ska behöva må som du gör. Jag önskar att du ska orka söka hjälp igen. Jag har också varit sjuk och det tog flera försök innan jag hittade rätt läkare, kurator mfl. Ge inte upp. Du är inte ensam.

anonyMu
lör, 2014-07-05 - 07:55

Hej LenaNyman, ser dina rop på hjälp...

Ingen ska behöva må som du gör. Jag önskar att du ska orka söka hjälp igen. Jag har också varit sjuk och det tog flera försök innan jag hittade rätt läkare, kurator mfl. Ge inte upp. Du är inte ensam.

LenaNyman
lör, 2014-07-05 - 09:58

"Passiviteten är ledans största bidragsgivare, var nyfiken och sök upp, ställ dig frågan varför som en liten unge, upptäck det du inte ännu har upptäckt."

Tack, du. Där satt den.

LenaNyman
lör, 2014-07-05 - 10:36

Ja, man tjötar ihjäl sig. Om nu någon skulle lyssna när man vågar säga. Det var just det, Berra, som sa mig i förrgår att "det ska jag prova". Det finns en oändlighet av värld att vara i. Jag smygsuper as we speak. Jag vet att jag är ett vrak i morgon. Då går livslusten ... nä, den går inte ens på autopilot. "Tyck synd om mig, alla, jag har det sämre än mig."

Det finns en oändlighet av upptäcktheter överallt.

Jag stakar upp min vardag och håller inte. När spriten flödar in så tappar jag allt det där jag har börjat göra. Jag tror fortfarande att jag kan fixa alkoholen. Det som ligger under ... nä, not so much. Där har vi brasan jag inte vill låtsas om. Sorgen och vreden och uppgivenheten och kärleken som brann upp. Där är jag. Här är jag. I helvetet jag skapat för mig själv.

Jag är på väg och jag håller på med spriten. Ödesdigert. Jag har en längtan och inte längre en väntan eftersom jag börjar ta mig själv på allvar. Börjar. Vart ska jag börja? Jag börjar med att försöka tycka om min fotled. Den är inte så dum, eller? Den fotleden ska du skita i. Den är min och jag gör vad jag vill med den. Jag har gjort vad jag velat med den. Vara i bara det. Ens fotled är ens egen.

Just nu börjar min resa. Försiktigt. Den älskliga brasklappen du ger mig, Berra, ska jag ha. För att jag slarvsuper och skiter i. Kanske är det mitt problem. Kanske är det så att livslusten pockar på så pass. Eller så ruinerar jag mig själv. Har inte bestämt mig än. Det gungar och far. Skammen över att ens vara vid liv. Ta tag i skammen, våga vara.

Det är det som är det. När helst man inte vågar vara så undantrycker man sig själv. Rädsla. Jag törs inte våga. Rädsla och mod.

Jag är rädd nog för livet att jag hela tiden glor in i mina solkiga sängkläder. Jag hör fåglarna kvittra och ska jag dit?

Jag super för att åstadkomma modet jag saknar.

konstnären
mån, 2014-07-07 - 08:23

Hoppas din resa har börjat så sakta. Visst är fotleden bara din. Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva, men jag kan se att du mår riktigt dåligt.
Medlidande får du inte av mig. Alkoholen tog nästan livet av mig, rätt så att jag inte ville dö. Jag ville leva, men visste inte hur jag skulle ta mig
tillbaka. Allt var svartaste svart. Drack dygnet runt, och till sist orkade kroppen och själen inte längre. Jag hade inte en enda positiv tanke.
Fick proffshjälp för att komma tillbaka, och jag är så evigt tacksam för det. På torsdag blir det 10 månader och jag vill aldrig tillbaka dit igen.
Nu är det jag som bestämmer.
Du har modet utan alkohol, tro mig
Kram Konstnären

LenaNyman
sön, 2014-08-31 - 23:22

I morse gick jag igenom hela din tråd. Fick mig till livs kvalitetsläsning och många goda skratt, Herregud, bara det där med att du joggande knappt orkade förbi en pensionär med rullator och halt hund. Det gick inte att hålla sig. Så tack, Muränan! :)

LenaNyman
sön, 2014-08-31 - 23:27

Och nu snart ett helt år. Jo, har läst några av dina inlägg också, konstnären. :)
Jag hajar ju att nåt är på tok när jag driver mig själv att supa för att slippa ångest och frustration och oro och, ja, allt det där. När jag sen kommer tillbaka efter ett par, tre-fyra dagars supande så skäms jag ihjäl och blir folkskygg och det tar fasen flera dagar innan jag törs visa mig bland folk. Och så där har det hållit på. För länge.
Tack för din kommentar, konstnären. Ska nog vara här ett tag nu. Sommaren har varit tuff.

LillPer
sön, 2014-08-31 - 23:58

Din resa har börjat.
Jag har också gått omkring med dödslängtan och svår oro tidigare i livet. Har ibland sett döden som en utväg. Alkoholen gjorde precis allt så sjukt mycket värre.
Nu vill jag leva mitt liv utan ångest och jag är kanske inte fullt ut lycklig alltid, men definitivt inte olycklig och släpar inte på en tung säck med självförakt längre.
Jag tror du kommer dit och du är på väg. Ta en liten stund i taget.
Tänker på dig.
Kraft och styrka till dig.
LillPer

LenaNyman
mån, 2014-09-01 - 00:05

Tack för dina ord! Det är en sån röra och jösses; man kan verkligen ställa till det för sig själv, eller hur? Men jag börjar mer och mer inse att alkoholen stjälper ut allt kvarvarande sunt och suger in bara eländes elände.

LenaNyman
mån, 2014-09-01 - 09:05

Vill be om ursäkt för att tonen i några av mina svar här ovan inte är alldeles nyanserade. Dom skrevs i fyllan. Tänker inte skriva något på fyllan här längre. Ha en skön första september, alla.

:)

/LenaNyman

anonyMu
ons, 2014-09-03 - 15:01

LenaNyman? Ja, men här är du ju också! Funderade efter ditt inlägg i min tråd var jag kände igen dig ifrån. Aha - här var det.

Hur mår du nu egentligen? Om man jämför med vad du skriver inledningsvis här?

Kram