Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

Lycke

Den alkoholberoende behöver lära sig se skillnad på sina personligheter, och uppmuntrar omgivningen den friska delen utan att kontrollera, så kan personen förstå att den fortfarande är en person som andra vill ha i sitt liv, förutsatt att han eller hon är nykter! "Dåligt beteende" som onykterhet väljs bort. :)

Lycke

Det är sant, förstår precis hur du menar, han måste nog i sin botten innan han kan göra sin vändning. Och jag vet hur jobbigt det är att leva med någon som alltid har alkoholen i sina tankar. Nervös och rastlös i sin nykterhet. :(

så skulle jag utan att blinka be honom tillbaka in i mitt liv.Utan tanke på om han dricker eller inte och utan tanke på om han skulle välja att sluta eller inte.Men jag har nånstans ändå nått min gräns för vad jag klarar.Jag kan gå tillbaka till de första åren då han var så underbar i sin gränslöshet och sin mjukhet och hur jag fick se långt in i hans själ när han var onykter/ångestfylld i sitt tillnyktrande.Men nånstans på vägen så började jag se det sjuka i detta och tog mer och mer avstånd från den onyktra personen.Men han fanns ju ändå kvar och därför blev det så svårt att leva kvar i relationen om du hänger med i mina resonemang.Jag levde ju med två personer och trots att jag älskade båda så visste jag att den ena var sjuk.Då var det svårt att ge den sjuka personen näring och gnisslet smög sig in.Där började egentligen mitt medberoende på allvar samtidigt smyga sig in.Den medberoende såg vad som var ett måste,tillnyktring annars dör relationen.Och den medberoende delen av mig jobbade stenhårt utan att lyckas ett dugg och smög samtidigt in den kil mellan oss som gjort det omöjligt att idag klara ett liv tillsammans.Och utan den insikten och den kamp som den medberoende delen av mig fört så skulle jag ändå inte klarat mig så långt som idag.Så det är en himla gegga,men ibland vill jag bara vrida klockan tillbaka när han var alldeles alldeles underbar oavsett om han var nykter eller onykter och vi båda levde i någon sorts fylleparadis.

på dessa alkoholberoende människor.Självupptagna, egennyttiga med sig själv i fokus...Andras mående lidande och smärta verkar bara fläkta förbi ibland som en liten obehaglig påminnelse att det kanske tom skadar andra när man dricker?Bitter? ja,arg? ja.Less?Ja.Jag undrar om de är medvetna om hur många timmars sorg och oro de skapar i sin tur i sina led för de närstående.

Men ack nej,jag glömde det får man inte påminna om.Det är ju redan så synd om de och de klarar inte mer skuld.Jag vet att det är en sjukdom.Jag vet att de lever med en massa ångest för vad de ställer till med.Men sluta då för fn.Det finns antabus,det finns aa det finns alkoholterapeuter osv.Låter jag som en försmådd alkoholisthustru som väntat ännu en gång och hoppats ännu en gång så har ni alldeles alldeles rätt..Vän av ordning säger då,men själv då tramsmoster det finns väl andra karlar utan problem.Klipp då om han inte vill ha dig.Eller om han väljer alkoholen.Sitt inte där och tyck synd om dig själv.Du har ju också ett val..Åsså är vi tillbaka på ruta ett igen.

bara ett litet telsamtal så är allt bra igen.Nu kan jag vänta snällt i säkert en vecka innan jag behöver ny näring.Låt han vara ifred,låt han fundera, längta, våndas och känna klart om han vill/kan sluta dricka och om han vill närma sig mig igen på mina villkor.Men nädå,jag ska vara där och styra upp det så att det blir som jag vill och snabbt ska det gå..Andra delen av mig känner sig ganska fri och öppen för vad ett liv utan honom skulle kunna innebära.Jag hoppas att den delen kan få mer näring och den enda som kan ge det är ju jag själv.Men då känns det som att jag sviker och riktar mig bort från oss.Ändå säger ju många som varit med om detta att det är precis det rätta att göra.Så jag gör väl det då,men det tar emot och är svårt.

på vårat låtsasförhållande,då vi egentligen bröt för snart 4 månader sen.Men hoppet har pyrt i mig då han gett dubbla budskap så länge om att han ju ändå vill att det ska vara vi.Men idag så ställde jag frågan om han ser ett vi i framtiden.-Nej inte som det känns just nu.Jag mår för dåligt och måste få reda upp mitt liv.Skönt tyckte jag att äntligen få besked.En ro la sig lugnt och fint inne i mig och jag kunde klippa ännu en tråd i mitt medberoendegarn.Dock var han väl nöjd/missnöjd med sitt beslut och åkte raka vägen till systemet och dricker nu igen.Vem är förvånad,inte jag i alla fall.

Nu kan du inte göra mer, han har gjort det sämsta valet men det är nu hans problem. Nu ska du vara en stor egoist och bara tänka på dig själv. Se till att du har det bra, göra saker, känna dig trygg mm.

det kan vara skönt att höra att man gjort allt man kan.Det är ju det enda man gör och man blir mer och mer desperat i sina försök trots att man nästan vet i förväg att det är helt poänglöst.Nu får han dansa ensam ett tag så får vi se var hans dans för honom.

Den dansen kommer till 99% att innehålla massor med felsteg. Man måste förstå att man inte kan förändra en människa om människan själv inte vill. Jag jobvar som matte/no lärare på en högstadieskola och om en elev inte vill lära sig spelar det ingen roll hur skicklig jag är. Hittar vi dock motivation så lyckas vi. Motivation måste komma inifrån men vi ska kunna locka ut den. Du har försökt att locka ut den och musslyckats men det beror inte på dig utan pä att din man inte ville. Du kan inte göra mer, du har gjort mer än många andra

att få vara nära alkoholisten.Att få bara en liten bit av deras tid själ,uppmärksamhet är stark.Jag tror att den driver oss på samma sätt som alkoholen suger/driver er som dricker.Den är inte rimlig,konsekvent eller logisk.Endast känslomässig och snedvriden.Likafullt står den där varje dag och lockar på oss,Gör något,tänk något,agera påverka.Något måste du väl kunna göra för att få den människa du bryr dig om att se vad du ser.men ack nej.Blinda som musungar är ni.Och vi är starka och visa och kloka och vet allt bäst,eller.. :)
Och när vi då till sist börjar fatta att kanske jag måste backa,kanske jag måste inse osv.Då svider det så förbannat,all möda man lagt ned.

Alla timmar man engagerat sig och pratat och motiverat.Ska det vara bortkkastat?Ja,det ska det och det ska man då bara acceptera som rutten mat i soporna.Det är ju det enda som hållit en igång,motivationen att få den man bryr sig om nykter.Vad ska man göra nu då?Hur ska man kunna fokusera om,på vad.Ens eget liv har ju i stort sett förintats.Ens egna behov har gömt sig långt långt inne i ryggmärgen och är inte alls så lätt att pilla fram igen.Men kan ni,så ska väl vi kunna,eller hur?
Vi är heller inte så värst duktiga om vi inte ens kan fatta det alla säger,låt alkoholisten vara och låt hen sabba sitt liv alldeles själv.Nejdå,vi ska förlänga processen med vårat daltande.Så vi är egentligen precis lika sjuka som alkisen.Usch och jag som trodde jag var så bra..

Ebba

Oj så fantastiskt väl formulerat och alldeles sant, jag känner så igen mig.
Det här forumet är en guldgruva och helt gratis. Sverige är ett fantastiskt land som ger oss möjlighet att läsa och skriva här. Tack till dig och till de som startade upp detta forum vilka de nu är.

/Ebba

Jo allt går i vågor,insikt förnekelse och så tror man enfaldigt att man lärt sig något.Sen så märker man att nädå,inte alls.Men sen ibland så öppnar sig en liten dörr i ens medvetande och man vågar kika ut i tomheten.Och se där,där finns ju livet med allt vad det kan erbjuda.Men oftast stänger man den snabbt igen så man slipper förändra sig själv och sitt liv.För det är ju så tungt.Men jag hoppas på mig själv och att jag ska hålla tag i de rep som faktiskt finns där.Så jag inte ramlar igen och igen..

återfall ala minst en 75:a i alla fall.I mitt fall alltså.Vad han har druckit kan jag bara fantisera om då jag faktiskt inte vet.Han var här och la golv och jag,dvs inte han utan jag tyckte att vi skulle vänslas lite.Han var ju inte bangen och lyste som en sol efteråt.Jamen tyckte jag,det här gick ju bra och var så nöjd och belåten själv med min lilla tillfälliga frist i abstinensen.
Men dagen och dagarna efter har varit såå tunga och jag är tillbaka i bebisstadiet där jag bara vill skrika efter honom att han ska komma tillbaka och allt ska bli bra igen och allt är glömt och förlåtet.Men det har jag i alla fall hållit mig från,men det är endast tack vare sponsor som jag lyckats med den bedriften.Sorgen och bedrövelsen ligger som en tung mantel över mig och det känns som nån kört över mig med en ångvält.Hur dum får man bli?

och lite mer vidvinkelseende.Han mår verkligen skit och ser ut som skit också.Allt är stort och svårt och oöverkomligt för honom.De allra enklaste saker som han borde få gjort på nolltid blir ogjorda.Jag har hållit lite koll tack vare annan kontakt och han har druckit vad jag vet minst en tredjedel av alla dagar de här fyra sista månaderna.Vän av ordning kanske inte tycker det låter så farligt.men det är de dokumenterade gångerna.Hur mycket han druckit som jag inte vet är ju förmodligen minst hälften av dagarna.Och jag som levt med honom vet att han mår skit redan efter två dagar i sträck.Men han gör absolut intet av försök till att söka eller få hjälp.Jag har också hållit mig från kontakt sen mitt misstag förra veckan.Jag undrar bara hur fort den här utförskurvan ska gå.Var slutar den?Min väg har nu börjat skilja sig från hans och mitt mående är bara delvis påverkat av hans mående.Så lite ljusning för en av oss i alla fall.Denna satans förbannade alkohol som pajar alla dessa fina människor.Varför vaknar inte förmyndarsverige upp och förbjuder alkohol?

känns det nu.Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför.Han har skadat sig och kan därför inte vara med på den jakt han ser fram emot varje år.Han har dessutom fått starka smärtstillande av läkaren.Läser inte läkare journaler?Nu har han fått både lugnande som är helt olämpliga och idag då värktabletter.Jag går sönder invärtes av att se på detta förfall som har gått så fruktansvärt fort.

Han har inte varit i närheten av detta supande under vår tid tillsammans.Inte ens i början av relationen då han ändå var rätt djupt nere i drickandet.Och jag kan inget göra,och han ber mig inte om hjälp.och han ber ingen om hjälp.Det kommer han heller inte att göra utan han kommer förmodligen att supa ihjäl sig.Det kanske inte händer idag,eller ens detta år.Men om det här bara är början så kommer även jag att ha gått under innan han är klar.Och sen då,ska man sitta där med ångest för att man inte stoppade honom.Som jag stoppat,förhindrat motiverat under dessa 20 år så att det ändå legat på en nästan acceptabel nivå.Och jag ska vara stark och gå vidare och fokusera på mig själv?Vilket dravel,att tänka så när den människa man älskar sakta tar självmord.

Kan du göra så att han slutar dricka? Kan du göra att han mår psyk7skt bättre? Vad kan du göra? Att vara medberoende är nog jobbigare än att supa för då lämnar man ju över allt ansvar.Problemet här är att du inte kan förändra en annan människas vilha oavsett hur mycket man älskar personen. Personen måste genuint vilja förändra sig. Hur hjälper det situationen om du mår dåligt.

att jag inte kan göra nått.Att om jag ger efter och försöker häva just denna period av drickande gör att både han och jag får en tillfällig lindring.Framför allt jag i att jag lyckas stoppa honom ett kort tag.Han vaknar kanske till ur ruset ett tag och ser mig,kvinnan i hans(fd) liv som lider och vill honom så väl.Han kanske gör en tillfällig uppryckning för min skull.Men enligt alla som varit med i denna djävulsdans så förlänger det bara pinan.Han vet att jag står där,redo att ta emot honom om han slutar dricka.Jag har inte släppt taget,annat än att jag inte längre försöker påverka honom.Någonstans förstår jag ju allt detta.
Men att i verkligheten se denna förnedring och inte kunna få erbjuda den lindring som jag står för är fruktansvärd.Hans kamp för att få fortsätta söka lindring i flaskan har nu snart röjt bort alla relationer som tidigare varit viktiga för honom.Men jag kan inte hjälpa mig själv i detta just nu.Jag mår fruktansvärt dåligt och lider precis som han.Mitt medberoendehjärta bultar för fullt och struntar fullkomligt i hur bortkastat det är att lida med honom.Tack Margaretha för dina styrkekramar,de behövs verkligen just nu.

Denna jävla alkohol. Lider med dig verkligen. Det är klart att innerst inne finns det en liten kärlekslåga, något som tände er relation. Man lever i hopp och förtvivlan att den man ölskar ska vakna upp ur dimman. Ta tag i sitt liv. Sluta ha undanflyketer till att dricka. Vårda de man älskar.

känns det.Han kom hit utan att jag visste det i förväg.Hans ögon avslöjar hans kärlek och jag min dumma gås reagerar som Pavlovs hundar.Erbjuder honom att komma ner ikväll och sköta om honom och hans onda rygg då han hade djävulskt ont.Han avböjde vänligt men bestämt.Ändå nöjd i min bekräftelse av hur jag läste av honom så fortsatte min dag och jag var lite stillad i min abstinens efter honom.Ringer pga problem med gräsklipparen och hör att han är påverkad.Så någon del av mig läste ju också in hans alkoholsug tidigare idag och ville återigen likt en reflex försöka hindra honom att dricka.Så nu sitter han där med brutna revben påverkad av både alkohol,antidepp och starka smärtstillande.Djävla idiot!Dottern som också igår sa att nu skulle hon lägga locket på för att hon inte orkade mer ringde honom också idag berättade han.Även hon klarar inte att hålla de löften man ger till sig själv.varför ska det vara så svårt?