av LillPer

Börjar en ny tråd här och hoppas det ska vara början till mitt nya liv.
Jag har verkligen kommit till vägs ände och orkar inte med mig själv längre.
Att alltid trilla dit. Att förstå att jag inte kan dricka men gör det ändå.

Jag börjar om nu och vet att det blir många tuffa utmaningar framöver.
Men jag börjar med att reda ut denna dagen först....sedan.

Behöver stöd nu.
Jag vill inte mer nu! Alla lögner och svek.
Vad är det för fel på mig?
Kram på er alla som kämpar.

LillPer

LillPer
ons, 2014-09-24 - 13:00

Tack för era reflektioner och svar.
Det kan nog passa mig ganska bra det som Stingo har gjort. Ett beslut som sträcker sig året ut och sedan ett nytt beslut baserat på erfarenheterna man gjort. Det skulle då vara oerhört märkligt om man kom fram till något annat än att fortsätta sin nykterhet. Kanske det blir "Nä, men nu har jag mått så bra i ett halvår så då kan jag vara värd lite ångest och fylla igen! Tror inte det.
Det är för mig lite långt och svårgreppat att säga aldrig mer eller "Detta gäller livet ut"
Bättre då att skynda långsamt och ta det med ro. Det som är bra just nu gäller precis i denna stund.

Såg Djävulsdansen på SVT i går kväll. Det var bra tycker jag. Att få de anhörigas perspektiv på tillvaron med en alkoholist.
Det grep mig ganska hårt då författaren Hillevi berättade om sin uppväxt med psykiskt sjuk, alkoholiserad mor. Hennes berättelse var i vissa fragment lik min egen med de känslomässiga törnar man fått. Min mor var inte på något sätt alkis, tvärtom. Hon var däremot psykiskt sjuk med långa svåra perioder av djup depression, självmordsförsök och mycket våld som drabbade mig som den yngste jag var.
I vuxen ålder har jag undrat varför hon betedde sig som hon gjorde och det har kommit fram att hon hade dödsångest och velat få mig att snabbt växa upp och kunna ta hand om mig själv! Att jag är stressad utan att veta varför är väl ganska uppenbart vart det kommer ifrån?
De deprimerade perioderna kunde förbytas över en natt för att följas av månader med hysterisk glädje och fullständig förnekelse av det som varit tidigare.
Väldigt jobbigt för LillPer att växa upp i.
Jag kände framför allt igen detta med att vara ihålig inombords och inte veta eller förstå vad man själv ville, eller veta vem man är.
Det sliter jag fortfarande med.
Mitt hysteriska tränande har varit en ventil som inte alltid varit sund. Om mina erfarenheter som barn även skapat en tillflykt till alkoholen vet jag inte, men det är högst troligt då det har gjort mig gott i perioder av inre stress och rastlöshet. Alltså, väldigt kortvarig ro och avslappning.
Nu har jag sedan många år mentalt lyckats göra min mor till en helt annan person än den hon var. Hon är inte den som slog mig, hånade eller ville döda sig själv.
Hon är bara min väldigt gamla mor helt enkelt.
Jag har gått hos många psykologer och fått hjälp här och lite där.
Frågan är om man någonsin blir helt färdig eller hel i sin vandring mot förståelse och läkning av själen?
Att jag måste vara snäll mot mig själv är alldeles uppenbart, det har jag adlrig varit förut men nu börjar det gå åt rätt håll.
Utan alkoholens förrädiska ohjälp.
Skönt.
Mindpeace.
LillPer

LenaNyman
ons, 2014-09-24 - 13:23

Tack för detta ditt senaste inlägg. Våra historier må vara något olika men symptomen och hålen... Ja, vad kan man säga? Så tack.

/brakfylld

Fenix
ons, 2014-09-24 - 21:35

att läsa LillPer, starkt och vi får hoppas att öka insikt leder till godare liv!

Ebba
ons, 2014-09-24 - 21:43

Fint, tack för att du delar med dig. Det är synd att vi människor går runt och håller så mycket inom oss, jag gör i alla fall det. Vem hjälper det?

Mic99
fre, 2014-09-26 - 16:22

Hursomhelst..kan jag ju inte motbevisa dig. Jag kanske ramlar igen. Kan aldrig lova att det inte händer... MEN hittills har det gått bra. Däremot så förstår jag din ilska mot att jag inte borde skriva det här. Ger dig nog rätt på det sättet. Var inte min mening..tänkte nog inte riktigt om jag ska vara helt ärlig. Min enda tanke då var att jag var så glad. För min skull och såklart för LP som jag följt här ganska länge. Så förlåt kanske. Hoppas alla som kämpar här hittar ut. På det ena eller andra sättet. Jag vet hur ni har det, tro mig.

/Mic

anonyMu
sön, 2014-09-28 - 20:00

LP (SP menar jag) - läste om din uppväxt och din mor. Det berörde verkligen på djupet och förklarar så mycket av det du har skrivit om. Känsla av att alltid ha gjort något fel, känslan av att vara fel, att aldrig duga, att slå på sig själv osv. Det är säkerligen en av de bidragande faktorerna till att alkohol fått spela stor roll i ditt liv. Det fyllde nog ett tomt hål i bröstet. Men nu klarar du livet ändå. Tack för att du delade detta med oss på forumet.

Min största kram till dig

LillPer
tis, 2014-09-30 - 00:03

Jag hamnar väldigt lätt i tvivel över mig själv. Ena stunden motiverad till hundra, sekunden senare ingen tro alls. Målar upp stora projekt som jag vet skulle lyckas om någon bakom mig viskade, peppade, höll mig mjukt och sa; Det går, du klarar det, vill man så kan man. Då gör jag det, oavsett vad det handlar om. Jag gör massor på egen hand, troligen så mycket mer än normala människor. Men mina krav på mig själv sträcker sig långt utöver det normala så jag tycker ju sällan jag skapat något alls. Jag är inte rädd för att kasta mig ut, men samtidigt är jag lite skygg. Vill gärna låsa in mig lite. Det låter kanske hemskt men jag vet inget annat. Jag ger mig själv beröm ofta men har väl svårt att ta den på allvar.

Jag berättade tidigare lite grann om min uppväxt och min mors mer eller mindre lyckade självmordsförsök.
Lyckat självmordsförsök?
Det var mitt fel att det var så jobbigt i familjen, det var jag som var hysteriskt arg ibland och kastade saker så de gick sönder, krossade fönster med bara händer i ren frustration. Varför var jag så arg?
Som ett litet barn som sakta blev äldre fick jag ibland höra att jag var taskig mot min morsa. Att jag skulle sättas på anstalt och låsas in om jag inte var snäll. Men vad gör man om man ständigt får stryk i det dolda och ibland även storstryk inför släkt och kamrater för att visa att jag inte var någon. Men varför var jag så arg? Det var en sjuk mental och fysisk misshandel som pågick.
Fy fan vad sjukt. Fy fan. Ingen lyfte ett finger för att hjälpa, ingen förstod?
Att jag skriver detta visar att jag inte är färdig med skiten jag bär med mig. Jag har trott det.
Min fru klarar av min gamla mor i väldigt små doser och då helst med två, helst tre glas vin innanför västen. Hon tycker jag ska konfrontera henne med allt som skett.
Gör jag det så dör hon och då blev det mitt fel till slut ändå.
Jag har ju gjort om henne till en annan person och jag älskar henne som den mor hon är. Det är någon annan som gjort allt detta mot mig,
Nu kanske vän av ordning tycker att jag gör mig till ett offer? Jag vet i fasen, kanske. Men ingen annan vet hur sjukt det varit och vilken ångest och olust det skapat genom livet.
Jularna var de jävligaste, tänk att allt skedde utan droger, och nu sitter man här själv med en ironisk alkoholism som är nog så svår att kontrollera.
Jag vet inte varför jag skriver det här, det behövs kanske. Nu efter snart 4 månaders alkoholfrihet så vet jag inte vad som ligger framför mig, känner mig motiverad men skör. Vill helst lämna forumet och gå vidare oavsett vad som sker. Lämna det här bakom mig för gott och bara starta om någon annanstans på jorden med min kära familj. Leva enklare, leva mer med mindre. Sträva mot sanna värden. Ta hand om varandra. Lugn o ro i alla sinnen.
Till slut.

Er egen LillPer

anonyMu
tis, 2014-09-30 - 08:25

Det gör ont att läsa det du skriver. Du sitter inte och gör dig till något offer. Men du har varit ett offer för en sinnessjuk människa. Ett litet oskyddat barn som egentligen borde ha fått komma till en fosterfamilj, men där både samhället och släkten valt att blunda. Det gör ont att läsa. Men det är inget mot hur ont det måste göra hos dig. Du nämnde att du gått hos psykolog, eller förstod jag fel? Drack du då? Jag tror att mycket (!) kommer att komma upp i dagern nu när vi varit nyktra ett tag. Även sådant som vi trott att vi "varit färdiga med". Men någonstans tror jag att det är kroppen som säger ifrån. "Nu orkar jag inte bära det här längre! Kan du göra upp med det här nu?!" Då kan vi välja att lägga locket på eller kämpa oss igen det som kommer upp. Även om det kanske känns övermäktigt, så vore det nog bra att gå och prata om allt igen, eller vad tror du själv? Samtal + nykterhet = få bli hel...?

Du behöver i vart fall inte undra varför du har druckit i ditt liv. Jag tycker att det är otroligt starkt att du inte hamnat i tyngre droger, utan har ett ordnat liv, med jobb och familj. Det är inte alla som orkar det och som klarar av det. Men du är otroligt stark.

Vill hålla om dig och ge dig min största kram. Tänker på dig Per.

FylleFia
tis, 2014-09-30 - 19:52

Hej LillPer! Först av allt vill jag tacka dig för att du bryr dig. Jo, med mig är det fint. Nästan ett års nykterhet. Nästan ett år utan skam. Men jag känner hur jag veknar. Hur de tokiga tankarna tar över ( Dompa?) och jag känner för att svepa ett glas med vad som helst i. Vilket jag inte ska. Har begärt skilsmässa från min älskade man, min vackra man som inte kan ta ett nyktert beslut så mycket är det nu i Fialand.

Men jag skriver mest för att jag känner igen mig så mycket. Min mamma var också skogstokig, annorlunda, prillig? Trots att hon var nykter.

Kan det vara så att dessa knäppa "förebilder" får oss att ta till fel medel för att lindra? Jag vet inte. Jag vill heller inte skylla på tredje person, men tanken finns där. Varför får galna människor avla av sig? Jovisst, självklart ska de få det för allt annat vore feltänk. Men tänker "förstå-sig-påarna" någonsin på barnen?

For allways Fia

LillPer
tis, 2014-09-30 - 23:55

Först av allt så glad för er respons. Fia vad gott att du hör av dig, det är en heder att det går så bra för dig. Hoppas du känner dig trygg och väl förankrad i dina beslut. Det verkar onekligen på det viset. KanonFia!
Muränan, jag har gått hos många psykologer och snackat barndom och massor runt det. Någon enstaka gång har alkoholen berörts men inte alls som om den vore ett problem. Jag tror samtalen har hjälpt mig lite på väg mot ett helare jag. Men en grundkänsla har alltid varit att jag aldrig förmått förmedla de känslor och inre kaos jag ibland går igenom.
Det är lite som att försöka plocka upp ett mynt med boxhandskar på.
Jag vet helt enkelt inte vad jag känner, kan inte sätta ord på det.
I vilket fall som helst så sker det alltid en reaktion när jag berättat eller skrivit något om mina upplevelser och det är ju givetvis då först och främst känslan av att överdriva. Så farligt var det väl inte ändå? Jo, det var det. (Så långt har jag kommit att jag faktiskt accepterar det jag själv tycker i denna fråga) Sedan kommer känslan av att vara hemsk, elak och egoistisk. Det är ju min mamma jag talar om. Min mamma som gett mig livet, som jag förvisso inte bett om, men ändå. Morsan har själv haft en mycket tuff barndom med en sadistisk far och det gör det enklare för mig att förstå varför hon gjort som hon gjorde. Det som jag är glad över är att jag i min tur brutit denna onda spiral och är nog i det stora hela en god kärleksfull far, de säger det i alla fall, mina barn. Jag vet att jag gör det mesta med kärlek och respekt till dem.
Nä, det som hänt mig innehåller så många svåra situationer och jag förstår ibland inte hur jag ska klara av att hantera det.
Äh, nu orkar jag inte med detta längre.
Tar en paus från forumet på obestämd tid.
Sköt em er och varma kramar från LP

santorini
ons, 2014-10-01 - 05:47

Började skriva ett svar till dej igår men det blev inte klart. Jag känner att det du upplevt är för svårt för att jag ska kunna kommentera det, då jag inte har samma bakgrund. Men det jag tänkte på var att då man blir nykter och varit nykter ett tag så verkar saker komma upp till ytan. Hjärnan är fri från gifterna och saker poppar upp. Det upplevde jag den första tiden, mycket jag inte tänkt på kom tillbaka och kunde bearbetas.

santorini
ons, 2014-10-01 - 05:51

Jaha, mitt inlägg blev inte klart, teknikens frustration. Vill ännu bara säga att jag önskar dej allt gott och att du får lugn på dina tankar.

Sen vill jag ännu säga hej till Fia, kul att se dej! Glad att du är nykter men tråkigt att det inte funkar med din vackra man.

Ha en bra sag kära forumvänner

PP
ons, 2014-10-01 - 08:11

Förstår som att du går igenom en tid av funderingar. Först av allt vill jag bara gratulera dig till de månader som du nu varit fri från drickat. Under den tiden tycker jag mig ha märkt en mycket positivare och mer beslutsam hållning. Minns så väl hur det kändes för mig efter ett antal månader. Den första euforin över min nyvunna nykterhet hade lagt sig och jag var på något sätt besviken över att mina andra problem inte automatiskt löst sig. Kanske hade jag haft fullt upp med att enbart fokusera på alkoholen? Det kanske var tid för allt som jag tryckt undan att komma upp till ytan? Samtidigt kom jag in i en period med lite huvudvärk och tyckte även att synen var lite knas (kanske något liknande som Stingo beskrev?)

Eftersom jag nu inte kunde fly från mina bekymmer - som iofs. var av mer familjär karraktär - med alkoholens hjälp, gick mina tankar på något sätt i riktningen av att fly, rent geografiskt till exempel. Kanske kam vi inte alltid dra paralleller till varandras situationer, men det finns likheter.

Efter de första 4 fyra månaderna har grundkänslan funnits hela tiden att jag är otålig med att framstegen ska gå fortare. Jag har ansett mig inte få den fulla utdelning som jag egentligen "förtjänar" genom det jag kämpat för. Men jag försöker alltid - så fort de tankarna dyker upp - att tänka på alla som sagt att det måste få ta sin tid.

Jag förstår det som att du även "omvärderat" en smula vad som är viktigast i livet? Tänker i alternativa banor, karriär och livsstil? Känner i så fall igen även det ;-)
Lite som den person som undgått en sjukdom eller olycka kanske börjar värdesätta andra saker i livet. Status, pengar och andras syn på mig har förändrats. En insikt om att ta vara på det liv jag har och att göra det som är viktigt på riktigt.

Så min tanke är nog att det inte är så konstigt att tankarna kring de oförrätter du upplevt i barndomen nu dyker upp, inte är alls konstigt. Nu har dom chansen att komma upp till ytan, och jag tror att du i framtiden kommer att hitta din väg att bearbeta allt. Det gäller nog oss alla, bara vi inte tar till alkoholen igen.

Om du nu ska ta en "time out" så hoppas jag att du kommer igen. Att vi under tiden håller i och vårdar vår nykterhet. Ta vara på dig!

//PP

anonyMu
ons, 2014-10-01 - 08:57

Instämmer med PP. Om du tar en paus, hoppas jag att du kommer tillbaka vännen. Man måste ju inte hänga här, om man inte vill ;-) Men man kan heller inte fly från sig själv...

Du är stark StorPer. Önskar dig allt gott!

K R A M

LillPer
fre, 2014-10-24 - 00:34

Kära vänner, det blev en kort frånvaro från forumet. Jag hade en känslomässig berg o dal bana sist jag skrev. Det var några dagar med väldigt mycket tankar och olust från barndom och uppväxt. Med lite distans så inbillar jag mig att det var normalt och vanligt det jag fick utstå, men det är ju inte sant. Jag vet att det var helt sjukt vissa perioder och det är på något vis fortfarande svårt att greppa vansinnet jag upplevde. Jag vet samtidigt att det ursine jag visade upp som liten Per var något helt makalöst.
Vilken oerhörd vrede och hat jag växte upp med inombords. Vet inte riktigt när det var som värst men någonstans där runt 8-9 års ålder kanske det började för att sedan eskalera fram tills jag kunde börja slå tillbaka och försvara mig.
Jag vet att jag vid tillfällen velat slå ihjäl min egen morsa.
På riktigt.
Det är helt klart så att genom att avstå berusning och alcohol har jag börjat fundera mer. Vet inte om det är så bra. Jag känner och upplever fortsatt en inre tomhet som jag faktiskt klarar av att hantera UTAN att springa 15 km i skogen. (Efter skogsrundor är jag alltid fylld med god energy och fin karma) eller att snabbt svepa ett par 7,2 or i garaget en fredagskväll.
Jag är en sån där rastlös, högpresterande, kravfylld, förväntansfylld gubbe som vill ha saker o ting gjorda, NU! helst så bra som möjligt....men det vet ni ju vid det här laget.

Varför jag fastnat i alkoholmissbruk och varför jag varit "tvungen" att dricka genom åren är nu väldigt klart för mig.
Jag kan bara släppa taget och slappna av riktigt efter god träning eller av att dricka mig berusad.
Först då släpper tomheten och stressen inombords.
Denna brist på harmoni i själen är ju jobbig.
Tryggheten som sällan finns där. En helt enkel vardaglig trygghet att 80% är bra nog. Att jag är bra som jag är.

Den här tomheten som jag tror att många bär på är nog ofta helt enkelt svår att komma ifrån. Vårt samhälle är så väldigt mycket uppbyggt runt självförverkligande och klassresor hit o dit. Att bli någon. Att bli bekräftad precis hela tiden på sociala medier. Dessa bekräftelser betyder ju i verkligheten inte ett skit. Det är nog vår tids största självbedrägerier. Telefonen är idag mångas bästa vän. Det är inte längre hunden som är det, den får inte heller den uppmärksamhet som den förtjänar och behöver. Livet levs allt för ofta genom sociala medier och syntetiska digitala miljöer.
Social kompetens och att tolka sina egna och andra människors känslor är snart bortglömt och mycket svårhanterat.
Telefonen må vara smart men den gör människor fullständigt dumma i huvudet på manga plan.

Nå, nu fick jag vara lite gnällig gubbe också, men det är helt ok det med.
Läste för övrigt om Akvariet och hans funderingar i en "krönika" på forumet i kväll. Mycket bra skrivet och tankar som jag själv delar.
Akvariets fruga drack fortfarande rätt mycket och verkade go med det. Jag hade nog inte stått ut med det själv om min andra hälft skulle överkonsumera.
Jag skulle börja själv igen, lämna henne eller sätta en gräns. Det skulle vara mycket märklig situation för min egen del.

Mina funderingar just nu går mot att göra ett stort äventyr, en utmaning, helst krävande sådan. Det pågår ett sökande i mitt inre efter andra "saker" Viktigare och större än det vanliga man går igenom hela tiden.
Det finns massor att kasta sig ut i. Stort och smått som är något annorlunda än vad som sker just nu.
Man kan springa jorden runt, krypa till Australien, dyka upp o ner djupast i världen eller lära sig virka en mössa. Kanske till och med försöka fånga en ubåt.

Något jag funderat mycket över den sista tiden är skilsmässa. Inte nog med att jag är utomlands i jobbet väldigt mycket. Vi trivs i varandras sällskap men det behövs mer just nu. Gemensamma intressen finns tyvärr inte så manga. Eller inga alls rättare sagt. Väldigt märkligt att vi hållit ihop så länge som vi gjort. Å andra sidan en helt fantastisk kvinna som förstår mig och det jag varit med om. Kärleken är där när vi öppnar ögonen och ser varandra. Svårt det här att vara människa, vi har det rätt bra ihop ändå.
Ambivalens, någon?

Ja, då var jag tillbaka i forumet med alla mina ord och känslor. Det blir rätt långt och segt ibland kan jag tänka. Men det är lite av min terapi att skriva och betrakta här inne. Ibland upplever jag att det är grymt jobbigt att behöva komma in här överhuvudtaget då jag önskar att jag aldrig hamnat i den sits jag själv satt mig.
Men ändå, forumet och ni människor som skapar och driver den framåt med alla inlägg, stora som små, glädjefyllda och sorgliga, är helt enkelt fantastiska.

Tack alla.
Sov gott
Nykter sedan 7 Juni.
LillPer

santorini
fre, 2014-10-24 - 18:49

Det finns mycket i dina tankar som känns bekant för mej. Inte situationen som sådan men hur tankarna går när man slutat dricka. Hur saker kan komma upp till ytan när man inte dövar dom med droger. Det är smärtsamt men en möjlighet till personlig utveckling. Jag tycker det känns som att du kommit långt och det gläder mej. Fortsätt kämpa för nykterheten är värd det. Nykterheten känns för mej som vägen till frihet och mitt sanna jag. Plågsamt ibland att tvingas se allt, känna allt, utan möjlighet till bedövning och filter. Min bakgrund är inte alls så svår som din men ändå, det finns saker som dyker upp och måste bearbetas.

Sen det där med skilsmässa som du tänker på. Intressant nog så dyker det upp väldigt ofta här på forumet när man blir nykter. Jag har läst här av och till i snart tre år och många har skrivit om skilsmässa eller tankar på det. Först så beror det väl på att den ena utvecklas medan den andra står kvar. Om den andra inte ändrar sej också. Medan man är fast i alkoholmissbruk så har man fullt upp med det. Eller så dricker man för att inte behöva ta itu med problemen.

Jag har också haft problem. Min man drack också för mycket. Vi drack tillsammans eller ska man säga att vi drack och satt i varsin bubbla. När jag slutade drack han fortfarande för mycket och det blev ett problem. Jag tål honom inte när han är berusad, jag tycker han blir löjlig och personlighetsförändrad. Inte elak men en människa jag inte kan tåla. När jag själv drack märkte jag inte det så mycket. Vi har kunnat tala om det och undan för undan har han minskat sitt drickande. Om han nu nångång dricker för mycket så håller jag mej undan och sover i gästrummet. Han är glad att jag slutat dricka och jobbar på sitt eget drickande. Nu tycker jag vi nått en harmonisk nivå.

Jag tror du ska se tiden an och inte ta några förhastade beslut. Det tar tid att komma ifatt sej själv. Att sluta dricka är bara första steget, sen tar det tid att vänja sej. Men jag vågar lova att det lönar sej. Det blir bättre och lättare med tiden. Jag har nu varit nykter snart 2,5 år och det känns alldeles självklart.
Lycka till i fortsättningen.

Stingo
fre, 2014-10-24 - 19:17

Jag gillade också att läsa din text, Santorinis svar med. Det där med att dricka i varsin bubbla är bara alltför bekant för mig och det kräver nog en hel massa arbete att ta sig ur de där bubblorna, när drickandet är över.

En tanke slår mig nästan som en slägga när jag läser din text, LillPer. Hur skulle det kännas om ditt äventyr skulle gå inåt, istället för ut? Om du skulle försöka krypa riktigt djupt in i dig själv, i stället för att försöka krypa eller springa så långt bort som möjligt? Som det låter på vad du skriver, kan det vara ett större (och svårare) äventyr än något av det andra du tänker dig. Och det där med skilsmässa, hoppas du inte ser det som en del av ditt äventyr? Jag tror det är många (män), som tänker så, och ganska så många av dem märker att de inte alls hittar det de hoppats på den vägen.