Vet knappt vad jag ska ta mig till. Allt känns så hopplöst,falskt,som om man lever i en låtsastillvaro. Håller skenet uppe mot grannar,vänner,försöker vara stark. Vi har 2 mindre barn. Han drack för mycket redan när vi träffades o några av hans barndomsvänner tog tidigt upp oron inför hans drickande. Åkte han på jobbresa kom han hem dyngrak,var vi på fester blev han ofta dyngrak. När barnen kom tätt,var jag så inne i min mammabubbla att jag nog inte tänkte klart. Men tyckte stundtals det var bättre med hans drickande. Det här sista året har det gått utför,särskilt de senaste halvåret. Han har varit hemma från jobbet ibland och supit,fast barnen varit med. Han lovar dem saker att köpa( för att dämpa sitt dåliga samvete),han har blivit mer grälsjuk,har kort stubin,går o ser sammanbiten ut. Det känns som han är deprimerad,han ler nästan aldrig,visar inte något,känns likgiltig. Han går upp varje morgon tidigt o jag hör honom kräkas i badrummet. När vi var utomlands nyligen kräktes han rätt ut på hotelgolvet 3 gånger,genomskinlig vätska,sedan fortsätter han dricka,sveper en hel flaska vin på morgonen. Jag har skällt,hotat lämna,försökt nå honom,han sa han ska sluta häromdagen. Jag frågade om han verkligen klarar det utan hjälp. Ja,sa han, jag har inte så stora problem. Flaskor hittar jag gömda sedan 1 år tillbaka. Att han som igår ,är påverkad med barnen o grannbarnen närvarande,o tror att det inte märks han druckit whisky sedan morgonen,då har det väl gått långt. Jag har pratat med min förälder,hen säger han behöver hjälp. Svärföräldrarna har jag inte velat dra in pågrund av att min svärmor har en så svår personlighet ,sjukligt kontrollbehov ,pedant, lyssnar inte på någon o känns ärligt talat inte riktigt psykiskt stabil. Hon o svärfar har fostrat min man o hans syskon hårt o inte känslosamt. Jag får för mig att uppväxten kan ha med hans ångest o flykt in i missbruk? När jag inte känner förtroende för dem har jag inte sagt något,det kanske är fel tänkt av mig. Hans syskon talade jag med förra sommaren o även maken var med. Jag drog in hans bror för jag var så förtvivlad över makens grälande,elaka ord mm. Men det ledde ingen vart ändå. När vi träffades första gången reagerade jag på hans ibland känslokalla sätt,verkade så egoistisk ibland osv. Det har blivit värre,känns sista tiden att han är helt självupptagen o svänger väldigt i humöret. Säger oftast barnen är så jobbiga o brusar lätt upp,men gosar också mycket med dem o är snäll. Han har 2 olika personligheter som nykter/onykter. Hans grälsjuka sida,då han oftast även pratar illa om andra,kommer när han druckit. När jag tänker efter känns det som spriten förstört hans hjärna. Bjudna till hans föräldrar nästa vecka,släktträff,vill inte åka o spela teater igen,är bara så trött o vet inte vad jag ska göra.