Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

Och jag förstår dig - du hoppas säkert att han ska sluta dricka och vilja ha tillbaka det fina och bra som ni haft...?
Kanske händer just det, och om det itne gör det så har du ändå försökt...

Det viktigaste är att du känner att du tänker på dig, att du får det som du vill ha, att du gör som du vill och att du stärker dig! Var noga med att det inte blir att du lägger upp ditt liv kring just den dagen då ni ska träffas, att du inte försöker hålla koll även de andra dagarna?! Och inte minst - att du kan vara bestämd med att den dagen när ni träffas - har han druckit då så måste du vara säker på vad du gör. Kommer du acceptera det? Eller kommer du kunna säga "Jag träffar inte dig när du har druckit så denna veckan blir det ingen träff, men vi kan prova igen nästa vecka"?
Var rädd om dig!!!

Ungefär det är min plan.Det är mitt förhoppningsvis allra sista hopp som då flyger iväg om detta grusas.Jag hoppas ändå,då han faktiskt inte är så alkoholiserad som han faktiskt är :)
Han har i 20 år legat på ett rätt normalt drickande som urartat ett par gånger per år.Däremellan har han legat på 1-2 flaskor vin per månad.Dvs en normalkonsumtion.Därför hoppas jag att detta ska vara en övergående hemsk period som han själv vill ur men just nu inte klarar.Men jag är ju då inte den som hoppas så värst.Utan det är just detta att ge mig själv chansen att kliva ur detta med någon sorts värdighet i behåll om det kommer till den slutpunkten.Samtidigt var vår relation så slutkörd och detta avbrott så nödvändigt.För mig har det gett en massa insikter om hur värdefull han är för mig och hur många gånger jag prioriterat fel i mitt liv tillsammans med honom.Jag har själv en beroendeproblematik då jag hänger mig åt saker på ett osunt sätt och glömmer allt annat viktigt runt mig.Han har troget väntat på att jag ska bli klar och ofta fått stå utan den näring han behöver.Så problemet är absolut inte bara hans att vi nu står där vi står.Så bortsett från mitt medberoende så måste jag fortsätta min resa med mig själv och vilka prioriteringar jag gör och har gjort i mitt liv som hjälpt till att skapa den eländiga situation vi befinner oss i.

när jag pratade med honom och vi ska ha vår första lilla date på Tisdag.Nu ska tanten låta bli att ringa,kolla eller lägga mer energi på detta (ha!) innan vår träff på Tisdag.Det känns både förväntansfullt och lite dystert samtidigt.Dystert för att jag valt att frångå min väg om krav på total nykterhet.Förväntansfullt eftersom jag längtat efter honom så länge.

vilket är ett säkert tecken på att han håller på att nyktra till.Någon annan därute som är sugen på att dejta min gamla heltidssjukskrivna alkoholiserade surgubbe annat än jag?

Jag känner ibland att jag vill rikta mig personligt till någon som jag ser har det extra tungt.Eller när jag själv har det extra tungt och tycker att någon verkar besitta de svar jag just då saknar.Kan någon i adm hjälpa mig med det svaret tack?På beroendelinjen så finns ju denna möjlighet i alla fall.

Hör att du kämpar!
Vill inte vara en negativ bittertant - men jag tycker mig se hur mycket av dig och ditt liv som kretsar kring honom, hans nykterhet, hur det ska bli, att du har fått backa osv. Låter kanske dumt och hårt av mig - men du har backat på kravet om total nykterhet så han sitter säkert och tänker att "ett glas hit eller dit gör inget, hon backar ju ändå" eller liknande... Jag hoppas att jag har fel, men kan inte låta bli att skriva det, du är värd att ha ett liv utan oro!

Hej Ullabulla. Det finns inte möjlighet att skicka PM meddelanden direkt till andra användare. Vi har inte heller några planer på att öppna en sådan möjlighet. Jag tycker att du uttrycker önskemålet på ett mycket bra sätt och kan förstå varför det skulle vara användbart. Anledningen till att vi inte har PM är att vi behöver ta ansvar för att den kommunikation som finns på alkoholhjälpen är ok. Vi kan inte granska personliga meddelanden och det skulle inte kännas bra att göra det. Så på alkoholhjälpen får man tyvärr begränsa sig till skriva sådant som man kan skriva öppet. Jag vet att andra användare har tagit kontakt med varandra utanför forumet. Om man gör det så kan det vara bra att vara försiktig och använda en anonym mailadress eller anonymt konto till att börja med.

/magnus

det är klart att du har alldeles rätt.Jag har bara skjutit problemet framför mig på framtiden.Naturligtvis kan jag inte leva i en ordentlig relation igen med honom så länge han dricker.Dock har jag lidit så rejält i sommar och älskar honom så pass fortfarande så jag kan inte låta bli att ge oss en sista chans.Jag hoppas förstås att det ska gå vägen annars skulle jag ju inte ge mig in i det.Men förhoppningarna är inte så stora och jag hoppas jag låter de vara små även i fortsättningen.

känner jag mig.Träff i morgon eller på Lördag.Vet ej riktigt vad jag ska ha för inställning till den man jag levt med de senaste 20 åren.Vi känner ju varandra så väl,men för att ha en chans att ta oss ur detta dödläge krävs något nytt.Jag känner mig halvny,men frågan är om han gör det?
Respekt och nyfikenhet känner jag ändå för att han hade styrkan i sommar att visserligen drunkna i spritträsket,men hållit sig från att kontakta mig eller be mig om hjälp.Jag hade ilat fortare än ljuset och inte hjälpt ett dugg.Förväntningarna på detta är precis ovanför nollstrecket och jag hoppas verkligen att jag har styrkan att låta de fortsätta ligga där.

från honom som jag nu satt mig i en sorts väntanstämning på.Vi skulle träffas idag eller i morgon och jag la bollen hos honom att kontakta mig och inte tvärtom.Jag har varit drivande i hela vår relation och nu är det så tungt att sitta här och inte veta.Dricker han? Varför har han inte hört av sig om i morgon?Vill han kanske inte det här?Vad gör jag om han inte vill?Vad vill han ha ut av det här? Är jag nån sorts livboj som han ska försöka hålla sig nykter för en gång i veckan.Ingen av de frågorna kan jag ju ställa i morgon om det nu är så att vår träff blir av.Och om den inte blir av.Om han inte hör av sig-vad gör jag då?Det var lugnare förr då jag liksom klippt åtminstone en del av de trådar vi har haft.Nu har jag ju klistrat ihop en del av de med karlssons klister igen.Inte nått superlim direkt.Och återigen är det jag och inte han som skapar gropar åt mig själv.Och om det blir av i morgon så är dessa rader skrivna i onödan av en vilsen medberoendesjäl.Just därför skriver jag ned dom,för att minnas om det faktiskt blir av och om det blir fler såna här tillfällen.

och att vår träff skulle utebli.Ringde idag vid 1 (jag hade lovat mig själv att han skulle ta första kontakten) och tyckte han var liite grötig.
Går igång på alla cylindrar(förstås) men säger naturligtvis ingenting.Vi skulle höras igen vid 4 då han ev skulle få hjälp med sin evinnerliga bil och isåfall skulle vi träffas i morgon.Jaja,tänkte jag bortförklaringar för att få sätta sig och dricka.Nu vid 4 så ringer han helt nykter och jag är så glad för det lilla.Han får nu sin hjälp och ev en bil som är besiktad och som han kan använda i trafiken utan att åka fast.Han ska också titta förbi i morgon.

Men jag är glad som ett barn på julafton.Herregud....Vill lägga till att min livssituation som jag inte kan beskriva här på forumet är och har varit svår alla våra 20 år.Han klev rakt in i det och har varit ett enormt stöd under alla dessa år.På samma sätt har jag varit ett stöd i hans mående och fyllor och många gånger hållit honom under armarna.Så ni som bara ser hans drickande och oförmågor i min berättelse ser naturligtvis rätt.Men det finns så mycket mer under ytan som jag inte kan gå in på här.Det är en del av förklaringen varför jag har så svårt att släppa och har sån tacksamhet mot de år vi har haft.

Kanske,bara kanske :) finns det ett ord som heter medberoende som kan ha en viss påverkan på situationen också.
Jag ska i alla fall hålla fast vid menyn ikväll och låta mig själv ha så bra lördagkväll jag kan.
Medvetet försöker jag skriva ned alla vinklar i detta så att jag när jag klarnar till ska se vad jag kunde ha gjort annorlunda och vilka valmöjligheter som fanns.Just nu har jag bara tunnelseende tyvärr.

Med stor respekt från båda hållen.Vad jag vet så är han nu en vecka in på nykterhet.Men jag har gett mig den på att jag inte ska kontrollera/bli alltför besviken denna gång.Känslan och ron var stark mellan oss och glädjen att kunna prata med varandra som jämlikar.Fin stund med lite ömhet,inte mer och nu hoppas jag att jag kan leva på dessa smulor utan att gå igång för mycket.Sex dagar Ullabulla en dag exet.Det var också jätteroligt att se att hans ork och framtidstro börjar återvända.Hans depression/utmattning kommer nog att ligga kvar en lång tid framöver jämte alkoholproblemen.

Men i dagsläget är det hela paketet jag ser och älskar ändå,trots detta.Inatt vaknade jag med en känsla av ro i mig och en acceptans att livet ser ut som det gör just nu.Jag har brytt min hjärna sista tiden för att försöka se lösningar på allt möjligt som jag egentligen inte kan lösa just nu.Jag får helt enkelt vänta och se med ganska många delar av mitt liv.Men inatt så kändes detta helt ok.Släppt kontrollen en liten bit till kanske.

Med trött och uppgiven man som är fast i sitt problem med bilen som aldrig blir fixad.Jag känner igen känslan av att inte komma vidare,men han har en förmåga att blåsa upp det till så stora proportioner och allt kretsar kring det som en sorts tvångstanke.
En pyttemisstanke fanns också om enstaka slurk starka drycker.Men jag hade fel i Lördags och kan ha haft fel igår också.Inte lika glad igår kväll när jag gick och la mig som i söndags.Men nu ska jag lägga locket på några dagar och ägna mig åt mig och mitt.Jag har läst lite i trådar här och ser hur vanligt problemet med depression och utmattningssyndrom är och att lösningen ofta är självmedicinering med alkohol.Mycket lyckat,men kanske förståeligt.

igår då han var rejält på lyset.Stackars stackars han ;) som var tvungen att trösta sig då bilreparatören inte kom för trettielfte gången i sommar/höst.
Jag kände mig helt blank och inte alls förvånad.Trodde reaktionerna skulle komma efteråt att vilja åka ner prata eller rädda upp situationen,men de uteblev.Idag ska han till läkare som är väl medveten om situationen då det var hon som skrev ut antabus för två år sedan och remitterade till alkoholmottagningen.Han lär ju lukta idag förmodligen.Så litet hopp att hon lyfter på locket.

Själv gick jag stärkande promenad på 1,5 timme med väninna och har sovit i 10 timmar utan tanke (nästan) på fyllgubben i stugan.
Det kändes värre dagen innan då jag misstänkte och inte visste.Mådde helt enkelt bra igår kväll trots omständigheterna.Alltid något..

och inte kom han och tittade på ugnen som pajat som han lovade igår.
Det verkar som att jag vill bli besviken om och om och om och om igen.
Vad försöker jag bevisa och för vem?

Nu på morgonen.Nu har jag fått mig en tankeställare till.Trots att han var rejält på fyllan igår så luktade han inte ett jota idag.Darrig och nervös förstås men luktade inte.
Han brukar lukta som en hel spritfabrik dagen efter.
Hur många år har han då tagit återställare på natten/tidig morgon utan att jag anat det.Finns det någon undre gräns för ens egen dumhet som medberoende?
Förmodligen släpade han sig in till byn för att fylla på förrådet med ny alkohol.Ska INTE kolla om det är sant ikväll.Alanonmöte istället får det bli.
Ha en bra dag därute alla :)

men du skriver det själv - hur länge ska du ge det? Och hur många svek har han gjort som du inte egentligen inte ens förstått?

Ta hand om dig, gå på alanon-mötet och tänk på dig, vad du vill och behöver!

Vilse i pannkakan

Visst är det fantastiskt när man får de där insikterna??! Hur lurad och bedragen man än känner sig, så ska man se det positivt tycker jag. Lär dig nåt av det här nu, ta vara på möjligheten du har fått!

Kram

definitivt och utan återvändo.Vad händer då?
Ödsligheten brer ut sig som en grå matta och jag ser inte någonstans de närmaste åren en ljusning.Jag vet att det inte är riktigt sant.Men just nu känns det verkligen så.Jag tror det är därför det känns så omöjligt att tänka tanken till slut.Sen vill jag inte heller att det inte ska vara vi längre.
Under alla dessa 20 år har jag egentligen aldrig tvekat om mina känslor för honom eller vårt förhållande.Känslorna inför alkoholen och hans drickande däremot har ju varit högst påtagliga och gjort mig mycket skada.Varför kan det inte vara enkelt.
Faktan står ju där alldeles under ögonen på mig,men det hjälper inte.
Lite sorgsna rader från en mycket trött och medberoende ullabulla..