"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

vet du.... Jag blir glad att du har kvar din längtan... At han inte lyckats ta död på den. Hoppas du snart möter en klok och fin man som du kan dela din längtan, dina tankar, din kärlek och kanske ditt liv med. Låt det ta den tid det behöver. Kramar /mt

Det är typ ett år sedan jag flyttade in i mitt hus, ett år som gått galet fort, och som å ena sidan känns som 5 år och å andra sidan som några månader. Jag känner att jag är stark -som jag kämpat i mitt liv, känner mig grym, men också ensam... Vill bara ha en kopp te och en kram mt!
Kram

flygcert... du har kämpat så hårt. Länge och ofta i motvind. Jag hoppas att du snart möter en fin, fri vän att ha intill dig där i soffhörnet. Just nu får du en kram av mig, en sån där "mammakram" och så säger jag "du ska se att det ordnar sig, det blir bra snart" och så stryker jag dig över kinden - "fina, fina du". Kram, kram / mt

Framtidsdrömmar

Jag behöver också en kram. Vi skulle behöva dela en tekopp och bara gråta. Tänk om vi kunde träffas i verkligheten... Sorgsen och Mulletant skulle oxå vara med.
Kära Flygcert- åh vad jag förstår dina känslor vad gäller längtan efter ömhet och värme. Jag trodde inte att det skulle kännas så viktigt- ibland gör denna längtan ont. Jag vill inte bara ut och hitta nån kram- och sov- kompis.. Jag vill ha trygghet och respekt- jag vill bli älskad och längtad efter. Det känns som om det aldrig kommer att bli så. Idag är ingen bra dag för mig. Hoppas att du har en bättre dag idag,
Kram på dig!

Jag håller på med socialtjänsten och är rätt less - när förskolan reagerade på saker men inte ville anmäla utan vänta och se om det blir bättre så sa soc att man ska anmäla vid oro och de ska inte vänta. Nu säger soc rakt ut att de tror att största barnet behöver psykologhjälp - men de väntar på tingsrättens beslut, för soc tror att nyckeln till att barnen ska få det bättre kan vara att de bor hos mig... Och det finns ingen tidsplan för rätten så det kan ju dröja ett tag, ett himla tag.
Det har varit en kort tids tystnad, barnen berättar inte så mycket, men så var det dags igen... Får hör hur barnen berättar om att "pappa varit så arg för att det kommit kiss utanför toaletten att han sedan blev jätteledsen och jag sa förlåt flera gånger och ska aldrig göra så mer", att "det var mitt fel att pappa tankade fel, för pappa sa att jag inte uppförde mig" - och när vi pratar om det och jag påtalar att det är den vuxnes ansvar att tanka rätt, och det är inte barnets fel så är barnet påstridigt och väldigt mån om att "ja, fast pappa orkade inte med mig när jag skrek och då tankade han fel och han sa att det var mitt fel"... Och samtidigt är de glada över att åka till pappa - ofta påtalar de att de får så mycket saker och att de vill att jag ska köpa presenter när de varit hos pappa "för så gör alltid pappa när vi varit hos dig", det måste ju vara pappas skuldkänslor som står för det?!?

Och nästa orosmoment - det kommer vara dags för tingsrätten inom några månader, och jag har fått höra detaljer ur den del som familjerättens utredningen skriver utifrån mitt perspektiv och då vill en del av mig bara krypa ner i en grotta längst ner i marken: jag har försökt att ta upp många saker som hänt, exempel på hur barnen reagerat, exempel på saker jag sett och exempel på saker barnen berättat. Å ena sidan tänker jag att det är bra och viktigt att berätta så mycket jag kan för att visa hur det faktiskt är, tagit till mig Sorgsens råd om att allt måste komma fram även om det för en tid kan innebära att barnen får det värre innan det kan bli bättre, samtidigt som jag känner mig som en helt fruktansvärd människa som utlämnar mitt ex så - han är ju faktiskt snäll och bra på många sätt också, och som socialtjänsten poängterar - han älskar sina barn (som väl de allra flesta gör...), men jag är också å andra sidan rädd att barnen ska tillrättavisas av honom för alla de saker som han kommer förstå att de berättat om.... Och så finns ju den delen av mig som känner att "det räcker - han ska F-n fatta att nu har jag lagt ner den där tycka-synd-om-X-akten, nu får han lägga av, för jag viker mig inte längre utan jag kommer kämpa för barnen, avsett vad." Och å ena sidan tänker jag att genom mitt kämpande så har det hänt saker som fått honom att ändra sig, men om det inte blir någon ändring av boendet efter alla tillrättavisningar han fått så är det ju som att allt är ogjort eftersom han kommer att ta det som att han gör rätt och jag bara hittat på...
Läste igår en lång artikel om narcissism, och det är så klockrent - jag minns när mt skickade mig länkar om narcissism på Tuvaforum och jag kände igen vissa saker, men nu när jag läser om det så är det som att jag accepterat att det är fler saker, för jag kan verkligen se hur han stämmer in på så många bitar där!! Och jag är starkare nu, men det gör fortfarande lite ont att tänka på allt jag gett upp, allt jag accepterat, allt jag låtit fortgå för att jag var så kär i honom... Men jag blir också starkare - jag kämpar för barnen, och jag står upp för mig, jag lär mig saker av detta, och jag har många svagheter, men jag har också styrkor - jag är driven, jag kämpar och jag ger inte upp, jag letar nya vägar...
Men fortfarande - en låt kan på en sekund flytta mig tillbaka till honom i tanken, och för barnens skull gör det ont - nu närmar det sig jul och jag kommer inte kunna ge dem kärnfamiljsjulen... och jag vet att jag istället har gett dem lugnet, men...

Framtidsdrömmar

Det gör så ont i mig när jag läser det dina barn säger, det du har att kämpa med. Barnen är det käraste vi har och att du dessutom ska behöva kämpa för dem på detta sätt är hjärtskärande. Åh, Gud du är stark ❤️️.

Vilse i pannkakan

Åh flygcert, lider med dig...

Samtidigt finns det ju hopp. Som du säger, allt måste fram för att det ska kunna bli bättre. Min mellanson grät och bönade i fredags att vi skulle flytta och han vill absolut inte bo hos pappa varannan vecka. Man dör ju när man hör sånt!

Tror ändå att ni får en bättre jul än vi kan se fram emot.

Kram

Idag har jag påtalat för exet en sak som barnen ofta tar upp om en speciell situation där han ofta blir arg eller ledsen på dem, och genom det bara ger dem känslor av skam och misslyckande, och stått upp för att det är inte okej och han behöver tänka på det.
I vanliga fall så brukar han bemöta det med ett lååångt svar, ch gärna med långa utläggningar om hur jag är som person (inte så mycket i positiva ordalag...), Mendez sista har han ju lagt sin ilska åt sidan och blir bara ledsen nu för tiden, så nu undrar jag lite vad som ska hända. Men det viktigaste är att jag inte är rädd, som jag brukade vara. Det känns skönt, riktigt skönt. Men jag är ändå lite orolig för hans reaktion så klart. Medberoendet är ju liksom mestadels borta, men ändå inte - för jag försökerju fortfarande emellanåt hålla honom lugn, undvika att säga saker osv. Men att hämtabarnen, fråga dem hur de haft det och få svaret "joo, det har ju varit bra... fast det har varit lite jobbigt för att pappa har varit så ledsen på mig..." Och när jag frågar lite om varför pappa varit ledsen, och får höra att det handlar om att barnen intevarit tillräckligt tacksamma, att det kommit kiss i kalsongerna eller liknande, då gör det rätt ont i mig.

som om det rör sig i en bra riktning. Något har ju också hänt med pappan - som jag hör (läser) det. Så fint att barnen kan berätta åt dig hur det är, att de inte behöver bära (den orättvisa) känslan av misslyckande och skuld för naturliga saker. Din berättelse borde få läsas från början av många kvinnor som lever i skräck och förtryck för att få se att det finns en väg ut. Det är så fantastisk förändring trots svårigheter och tvivel längs vägen.
Torsdagskram / mt

Vilse i pannkakan

Hajar till när du skriver "kiss i kalsongerna". En av våra söner kissar också på sig. Förut kissade han på nätterna också, men inte längre. Jag tycker att de avfärdar det på dagis, som att det händer alla, men jag kan inte tro att det händer alla fullt såhär ofta! Och det tog lång tid innan jag kopplade ihop det med situationen hemma, att det kunde vara en reaktion. Har försökt prata med maken, men han sa bara att "då får vi väl gå till BUP". Tror ni att han skulle ta tag i en sådan sak?? Nej, det blir förstås bara ännu en sak som jag ska ta hand om...

Det har verkligen hänt något med exet. - han är lugnare, och får myyycket hjälp med samtal osv, och det är bra, men att ändå höra oxh se på barnen hur de tar övermått tidigare beteeende med att hålla pappa nöjd och hur man påverkas när man hör och ser att pappa inte är nöjd med en, usch! Men som du säger - saker har blivit bättre!

Och TACK för de fina orden - ja, jag trodde det inte själv, men det fanns en väg ut!! Jag trodde inte jag skulle överleva, och här är jag, allt är inte perfekt, men det är sååå mycket bättre oxh jag är så mycket starkare!
Kram!

För två år sedan hade jag precis förstår att min man var alkoholist och jag började mer och mer förstå att han faktiskt utsatte mig för psykisk, och lite fysisk, misshandel. Under våra år tillsammans så hade jag hållit uppe en fasad som visade en näst intill perfekt, mysig och härlig kärnfamilj. Vi flyttade ihop snabbt, förlovade oss snabbt, köpte hus snabbt, hittade i början på mycket saker, bjöd på middagar, rörde väldigt mycket vid varandra, gjorde nästan allting tillsammans, han träffade vänner och släkt själv ibland, men jag träffade i princip aldrig någon utan honom, byggde hus, fixade i trädgård, renoverade, följde alltid någon serie ihop, och vi var såååå lyckliga, trodde alla...
Först när jag började berätta om enstaka saker som han sagt och gjort så hörde jag på andra att de häpnade, då berättade jag mer och ju mer jag berättade, desto mer förstod jag själv att allt mitt tvivel, all min rädsla, och alla min oro var befogad. Alla dagar som jag ältade och undrade om vi verkligen skulle kunna få det bra, och hoppades att han hade blivit arg för sista gången, all tid som jag var lycklig med honom, men som varvades med att försöka hålla honom lugn och nöjd så att han inte skulle tappa humöret och det skulle gå ut över mig och kanske barnen, alla hundratals nätter som jag bedömde mig för att "detta var sista gången han gjorde/sa så till mig, nu lämnar jag honom", men backade nästa dag för att han var så ledsen och nere, eller så hotfull eller inte kontaktbar så att jag inte tyckte att jag kunde gå eftersom jag inte hade fått hans samtycke.
Under lång tid har jag känt, och känner än idag emellanåt, att jag inte kan stå riktigt för min historia - rädd för att baktala exet, men också pga alla som uttrycker "varför stannade du om han gjorde så" och också för att jag alltid känner att ingen kommer att förstå min historia, för det är ingen som levt mitt liv... Och det ska inte spela någon roll, men ibland vill jag att andra ska förstå precis som alldeles för många av er här på forumet gör.
På socialtjänsten sa en manlig handläggare, helt inofficiellt, under utredningen "se till att du får hjälpa så att du inte fastnar för en sån här man igen. För det är en speciell typ av män som är så här och det är lätt att du fastnat i en roll som gör att du fastnar för en sådan man igen". Han hade under utredningen sett så många saker som fick honom att säga det. Det var en viktig bekräftelse för mig, samtidigt som han inte upplevde att barnen för illa...

Under min resa, som fortsätter än idag, så har jag många stunder av tvivel, många stunder av tveksamhet, men framför allt så har hela tiden stunderna av lugn, ro, harmoni, säkerhet och äkta glädje blivit allt fler. Jag är säkrare på mig själv, och försöker ge mig tid att landa. Längtan efter det fina livet med en man finns ibland nära, och också att bygga upp mitt sociala liv som jag tappade bort det allra mat av under mitt äktenskap. Jag vill sjunga i kör, men vågar inte riktigt eftersom självkänslan är lite låg oxh oron att jag inte ska få varande är stor... Jag tränar lite, försöker träffa vänner och försöker hitta mig själv, och bli av med alla de där sakerna som exet stämplade mig med och som jag tog på mig, och som jag mer och mer inser att de inte stämmer.
Nu har jag bott i mitt egna hus i 11 månader och 2 veckor. INTE EN DAG ÅNGRAR JAG ATT JAG LÄMNADE HONOM. )jag har osäkra dagar, sorgsna dagar, tvivlande, men nej, jag ångrar mig inte, inte innerst inne!) Jag var orolig för ekonomi, ensamhet, osäkerhet, misslyckande, att inte klara mig själv, att förstöra för barnen och familjen, att göra fel, bodelning, ja, och tusen andra saker som jag knappt minns, men en hel massa saker som under lång tid band mig kvar vid honom. Alla saker har löst sig, och just idag väljer jag att se det som att allt löst sig på bästa sätt.
Jag har en god ekonomi, jag njuter av min ensamhet, jag är mycket säkrare på mig och andra saker idag än jag var då, jag har gett barnen ett lugn att vara i, jag har visat barnen att vissa saker är inte okej, vi löste bodelningen och jag har stålsatt mig och varit stark och blivit starkare. Jag får fortfarande samtalshjälp och jag har många turer med soc.

Och SNART FÅR MINA BARN HJÄLP!!!!!! De får hjälp för att jag är som en bulldozer, jag har kämpat och stått upp för dem. D får inte den hjälp som socialtjänsten kunde ha gått emot exet och beslutat om, för de avvaktar "eftersom de tror att en nyckel till bättre mående för barnen är att tingsrätten beslutar att jag får boendet och pappan umgänge" så de vill se vad rätten dömer till... Men - skit samma, på ren svenska, för jag har nästan fått klart att barnen ska få gå till det som jag kallar för Hangaren (där mitt flygcert är säkert och har sin oas;-)). Där behöver inte pappan godkänna att barnen är, men socionomer specialiserade på barn har barngrupper med barn från splittrade hem där missbruk och olika former av våld förekommit. Jag har varit i kontakt med dem förut, och möttes då av kommentarer som "dina barn är för små, du kan inte kontrollera hur de har det hos pappan så släpp det" osv, men nu har jag träffat en ängel som direkt tog sig an allting och DET KÄNNS SOM ATT DET ÄR NU DET HÄNDER! Mitt kämpande ger resultat!

Jag lider med er därute som sitter fast i en relation som får er att må dåligt, som trycker ner er, som får er att tveka på er själva, på ert liv, på era tankar och åsikter och jag önskar att jag kunde vara den som jag hoppades skulle komma till mig innan jag lämnade - jätten som plötsligt öppnade taket på vårt hus, plockade fram det mest nödvändiga till mig och barnen och lyfte iväg oss till ett bättre liv, men allra mest önskar jag att ni ska hitta styrkan i er själva för att ge er ett bättre liv, för styrkan ligger i att ta ett eget beslut som kommer stärka er mest av allt, även om man knappt själv någonsin förstår det fullt ut.

Jag lämnade en dålig relation, som jag än i dag knappt vågar tro att det faktiskt var så illa som jag tror, och jag fixade det - om Du vill lämna en dålig relation så har du rätt att göra det, för att rädda dig, barn eller vad du än vill. Låt inte jul, middagar, födelsedagar, kärnfamilj, ekonomi och andra tankar eller hot stoppa dig. Det är ditt liv, ditt och kanske dina barns liv. Du är värd att leva för din skull, att ha ett harmoniskt liv, utan oro.
Varma adventskramar!

vilken sammanfattning av det du gått igenom! Jag önskar och hoppas att många, många läser och tar till sig styrka från dina erfarenheter. Du borde stå på ett torg en dag och berätta och svar på frågor från dem som sitter fast i tvivel och rädsla på sin egen förmåga. Alldeles varm av lycka blir jag när jag läser... Kram, kram / mt

Åh, jag har en bra tid nu! Ja, jag vill gärna använda mina erfarenheter, det hade varit fint att stå på torget!
Kramar!

Vilse i pannkakan

Tack flygcert!

För att du så öppet berättar om allt och är så peppande för oss som inte kommit lika långt.Det betyder jättemycket!

Kram

I helgen har jag förstått att mitt ex kanske träffat någon ny.
Jag känner mig på något sjukt och konstigt sätt underlägsen - jag lämnade, och han träffar en ny... Men jag vill ju inte vara med honom så jag försöker stänga av tanken. Däremot gör det lite ont att tänka att barnen kanske får en extramamma, kanske en "lyckliga familjen"-situation med pappan... Och så finns oron där för hur det varit i alla pappans förhållanden - hot, ilska, våldsamma gräl... Tänk om det börjar igen?! Eller så är jag bara känslig...
Jag visste att han hade tillfälliga kontakter, och jag trodde jag var okej med att han träffade någon... Men tydligen inte.