Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

att du har rätt.Men precis som vill veta skriver så har jag inte förmågan.Sprida medberoende kunskap gör jag så gärna och lyser upp andra medberoendes förvirring med mina förståndiga :) formuleringar.Men rikta dom mot mig själv och använda mig av det jag lärt på mitt eget liv,där går jag bet.Kanske det som kallas medberoende.

Det som i mina alldeles egna ögon är lika starkt som själva beroendet.Fick idag av alkoholmottagningen exakt samma formulering som av dig Magnus.Vi i hans närhet som tidigare varit så viktiga är nu endast objekt då han ramlat så långt nedför kurvan och bara ser alkoholen.Men det hjälper inte mig som fortfarande ser honom-mannen i mitt liv.
Jag ska tydligen trampas på några varv till innan jag är beredd att släppa taget.
Men fortsätt trycka till oss ibland Magnus.
Varje gång ruckas man lite på och måste svara med åtminstone lite sunt förnuft.Det skulle ju inte se bra ut om jag la ut alla mina fantastiska framtidsplaner som jag har för honom och mig.

Allt som vi tillsammans ska skapa när(inte om) han inser att här står hon ju-gudinnan som ska hjälpa mig ur detta helvete.Bara jag tar henne i handen och låter henne milt föra mig nedför altargången till vårt nya nyktra giftemål då ska allt bli så bra.
Moahahahaha..jag lurar ingen annan än mig själv och inte ens mig själv nå vidare heller.

Kan bara skriva utifrån min egen erfarenhet som beroendeperson att man skiter i sin familj, för alkoholen är viktigare. Jag struntade fullständigt i min fru som grät när jag drack, en 5-årig under bar kille som försökte trösta sin mamma. När jag tänker efter på hur jag agerat så blir jag spyfärdig. Det var ju inte JAG egentligen, utan sjukdomen som gjorde detta. Mitt uppvaknande blev min andra lob som ruskade om mig ordentligt. Min fru hotade att lämna mig och då förstod jag hur illa det var och drog åt handbromsen. Man kan erkänna dig besegrad av A men man måste också kapitulera. Lägga sig död i gyttjan, för att så sakteliga bygga upp sig själv. Släppa sin skam, skuld och ångest. Man behöver behandling, hjälp och råd, kanske medicin. Hade jag älskat en beroendeperson hade jag gjort allt för att hjälpa, för man tror att man kan förändra personen. Hoppet är det sista som lämnar en men man vet innerst, innerst inne att den beroende måste se sittbekymmer och kapitulera.
Ibland behöver ni medberoende en liten spark i ändan så att ni inte dras ned ännu mer:) Oavsett val, stanna eller inte stanna kommer det leda till smärta. Stanna så blir smärtan troligtvis långvarig och ärren längre och djupare men TÄNK OM finns som kompress och bandage. Att lämna den man älskar görs inte i en handvändning. Man får ett långt och djupt ärr i själen. Detta läker med tiden men man kommer hela tiden tänka på alkoholisten som gör att läkningen går saaaaaaaaakta. Ni som är i medberoende måste försöka vara lika egoistiska som den som dricker, annars kommer ni tyna bort. Många kramar från en fd missbrukare.

beskrivet.Sen det där sega slajmet som består av kärlek medberoende brustna drömmar vildsint hopp.Det är gjort av stark betong och måste hackas med en mycket fin hacka för att det överhuvudtaget ska bita.Och med rätt sorts hacka-uppvaknandehackan.Annars fortsätter man bara i sitt eviga hjul hela tiden.Det som är nytt för mig i denna resa är att jag är passiv.Går inte in och försöker agera.Lägger visserligen ned löjligt mycket tid åt att tro och fundera,men använder i alla fall en del av tiden till framåtskridande tankar.Så på något sätt så har jag kvar en liten länk till honom samtidigt som jag jobbar aktivt med att släppa honom.Låter mycket märkligt kanske,men jag tror det är enda vägen.Nytt i denna resa är också hans totala egoism.Förut fick man i alla fall belöningen att han var ångerfull och väldigt mån om att kompensera sin dryckesperiod och då fick man ju så att säga betalt som medberoende.Så han rasslar ju snabbt nedåt på stegen.Ikväll alanonmöte och jag hoppas jag klarar detta mycket enkla,att inte slå honom en signal.Jag ska verkligen försöka att invänta hans kontakt denna gången.

över kommentarerna om att man bör konfrontera den som dricker.Att en del faktiskt vaknar upp och tar tag i sitt liv och gör förändringar.
Vi(jag) som då testat detta i alla möjliga och omöjliga vinklingar och upplägg och gått bet.Gång på gång.Har jag då en ovanligt trubbhjärnad alkoholist att tampas med?

Jag säger inte att det är fel agerande, absolut inte.
Om jag för en sekund trodde att det bet just på mitt ex så skulle jag gladeligen stå och läsa det som ett mantra varje dag om jag trodde att det skulle hjälpa.
Jag undrar bara om det där universalbrevet/konfrontationen finns som får alkisen att vakna till och göra något åt sin situation..För nån gång i livet står många av oss där,förtvivlade och förvirrade och uttröttade av alla övertalningsförsök.Skriv ned slagorden och argumenten och dela med er som biter och gräver in i deras alkoholomtöcknade hjärnor och ger oss medberoende lite frid..

Och om det inte biter så har man ju i alla fall känt att man aktivt gjort ett försök till förändring av en omöjlig situation.Det kan också göra gott för själen även om läget inte skulle komma att förändras.
Några bittra rader från en luttrad och som vanligt medberoende ullabulla.

Man kanske skulle samla ihop skaran som bryr sig om honom en sista gång och författa ett brev ändå..?

Från alkoholistens sida måste ske inifrån. Hot och konsekvenser skiter mani om man verkligen inte erkänner sina problem och kapitulerar. Det har inte din man gjort och då funkar det inte. Det låter hårt, brutalt, vidrigt och elakt från min sida men han är just nu utom räddning. Du vet det, jag vet det och hans omgivning vet det. Han har inte kapitulerat. Vet ju själv hur jag mådde när min pappa låg i respirator. Slets mellan hopp och förtvivlan, likväl som du Ullabulla.

innerst inne vet jag det.Men jag ser svaren från andra som dricker som svar till hon som nyss gått med här att de hade önskat att någon brytt sig och konfronterat.Då blir jag ändå tveksam om det kanske finns det alternativet kvar.Dvs det har vi inte prövat..

Kan inte sätta mig in i din situation mer än att jag bara kan hålla med i dina känslor. Maktlösheten måste vara enorm, är ju trots allt en person du älskar/älskat. Det är med att man vaknat upp ur sin sjukdom och att folk runt i kring hade brytt sig mer. Den förklaring som alkoholister ger kan jag inte hålla med om. För har man släkt och vänner som bryr sig är inte det tillräckligt för ett uppvaknande måste ske ifrån personen själv. Så att du inte orkar bry dig så mycket mer ska du inte må dåligt av för du har verkligen gjort allt du kan.

LenaNyman

Man vet aldrig när det "plötsligt händer". När himlakropparna står i konjunktion med varandra och det gynnsammaste av ögonblick uppstår. Så att säga. Så hade jag varit dig, Ullabulla, hade jag uttömt alla möjligheter. Kanske helt enkelt för min egen sinnesros skull.

Stingo

Jag har blivit konfronterad av min fru förut utan att det haft nämnvärd verkan. Men nu i slutet på sommarsemestern konfronterade hon på nytt och allt klaffade. Nykter i snart 4 månader, sedan den morgonen.

Vad var olika, säg det? En sak i all fall. Hon var själv nykter och hade varit det en tid.

att inte kontakta denna veckan.Vi hade telefonkontakt i tisdags med en onykter man och jag tänkte att nu får han lyfta luren.Jo tjena,idag så ringde jag och fick inget svar.Som den lydiga fd sambo jag är så åker jag ned för att se att han inte trillat av pinnen.Det hade han förstås inte gjort.Onykter av återställare,men pratbar.

Jag skällde inte och sa inte så mycket utan konstaterade bara läget.Frågade varför han inte ringt -inte känt för det var svaret.-Ja men om vi ska träffas på dessa lösa boliner så kräver det ju insats från ditt håll också.
-Jo ja naturligtvis måste det vara så,jag ska skärpa mig.
Sen kom det då;Det har varit en tung vecka.Inte fått sova och inte mått bra.
Hmmm sa jag,kan kanske vara ide att dricka lite mindre?
Fick inget svar på den onödiga kommentaren förstås. I alla fall så bestämde vi att han skulle komma för veckans träff i morgon och sen ska han då gå på sina två st tuffa 24 timmarspass igen Må och Onsdag.Få se om han kan leverera nykter uppenbarelse i morgon,jag har inte så stort hopp.

Där går han då i illaluktande stuga av alkohol och cigaretter,blankögd av alkohol och inte så värst vacker.Men i mina ögon är han lika fin som alltid och mitt hjärta smälter när jag ser honom-Vad är det för fel på mig?
Fick fina kramar och pussar och ett "tycker om dig" Mer behöver man inte som medberoende för att få lite mat i magen..

att han fortsätter dricka,att han pajar jobbet osv.Då når han kanske denna botten snabbare.Samtidigt så är det ju så svårt att inte gripa in.Jag ska i alla fall inte kontakta honom under morgondagen över huvudtaget.Om han inte kommer som utlovat så får jag ta den smällen.Jag har ju redan med dagens besök och telefonsamtal svikit mitt eget löfte.

av problemet.Igår när jag var ner så ligger där då en halvfull karl med glansig blick och gott humör kl 11 i sängen.Han hade sovit så dåligt och varit upp och gjort brasa kl 6.Sen somnat om igen efter påfyllning antagligen.Och sen vaknar man då 11 rätt så på lyset.Kliver upp stinker alkohol,har ett skrubbsår i pannan.Inga lakan i sängen.Inte gjort ett handtag på hela veckan osv.Men inför mig som vet exakt vad han håller på med ändå säger:Jag har haft en tung vecka och sovit dåligt och inte mått bra.Det är då det närmaste en bekännelse jag kommer trots att det är väldigt uppenbart vad som är problemet.Varför dessa in i benet idiotiska lögner som ingen överhuvudtaget kan köpa?Jag förstår det inte.

Vad gör att en fullt frisk kvinna mitt i livet som ser hyfsad ut,bra jobb ordnade förhållanden osv tycker att det är en bra ide att hålla fast vid ovanstående människospillra?

med exet.Han var darrig och hade en del ångest.
Men han öppnade upp för första gången sen vår brytning om sitt mående och sin kamp för att hitta rätt.Inte ett ord om hur han botar sin ångest med alkohol,men jag är inte hans alkoholterapeut och tänker inte bli det heller.Men i omskrivna ordalag var det egentligen alkoholen och måendet han hela tiden pratade om.Jag nämnde i alla fall att jag tagit reda på ett ställe här i stan som kunde hjälpa både honom och mig om han var intresserad.

Då skulle han direkt resa sig upp och gå.Så starkt är hans flyktbeteende.Jag släppte direkt tråden och sa att du kan när som helst fråga om detta så berättar jag mer men jag kommer inte att ta upp det mer.Han våndades nu inför sina nya 24 timmars-pass och hur trött han skulle vara och hur lång tid återhämtningen skulle ta.Han ser inga utvägar,det verkar liksom bara bli stopp på alla vägar han har framför sig.Jag kan inte göra annat än lyssna.Själv känner jag ett visst hopp eftersom han öppnade upp sig så rejält.Men säger då vän av ordning.Har man supit i 6 dagar kanske det är dax för lite reflexioner och där satt då ett ivrigt öra och lyssnade.

Jag bryr mig inte om den vännen av ordningen utan tar tacksamt emot alla öppningar in i ett eventuellt tillfrisknande.Nu ska lite nytta göras och jag ser fram emot en ny arbetsvecka då jag återigen klarat mina föresatser att inte arbeta på kvällar och helger.

för att få hjälp(inte för att kolla) och döm om min förvåning då han helt klart har hunnit ta sig lite alkohol.Hur tänker han när han kommer fram till en sån lösning?Är det ångesten över att ha träffat mig och att jag väckt upp saker genom vårt samtal?Är det för att han ska jobba i morgon och känner att han inte alls är redo?Herregud och jag som tyckte vi kom en bit idag.Inbilla dig aldrig något ullabulla,hoppas aldrig något.Glöm inte det.

speciellt inriktad på beroende och medberoende.Nu är jag trött på att halva min dag ibland går åt till detta ältande.Även om jag agerar rätt så sunt just nu så är hjärnan ändå ockuperad.Och är den ockuperad så betyder ju det att den inte släpper fram det riktiga livet,dvs mitt liv med mitt innehåll.Nu får det vara nog med medberoende om jag kan göra något åt det.Basta!

... även om jag inte så ofta kommenterar.
Jag ser hur du kämpar, och utifrån sett, i alla fall i mina ögon, så kan du ju inte släppa så länge ni har så mycket kontakt - jag säger inte att du gör rätt eller fel och jag dömer absolut inte, men du får kämpa för något som verkar omöjligt. Det verkar inte som att han har bestämt sig? Och kanske inte du heller? Vad är viktigt för dig? Vad vill du ha?

Kram

Nu på Onsdag kl 16 så påbörjar ullabulla sitt nya icke medberoende liv.Hoppas kan man ju att de når fram till mig..