Sedan jag träffade min sambo har han förändrats så mycket, jag känner mig helt förstörd över det. Han fattar inte vad jag pratar om.

Han har gjort någon slags karriär, sent i livet. Väldigt duktig på det han gör och så har han börjat dricka alkohol. Vi var båda nykterister när vi träffades och han verkade så stabil. Hade jobbat med sin nykterhet, med sig själv och.. han var helt enkelt perfekt. Han är tidigare missbrukare, dock har han aldrig gått igång på alkohol, utan använt andra droger.

Han började prata om att han nog skulle kunna dricka lite alkohol, att han skulle kunna hantera det, bara för att det är gott och att inte avvika. Han har haft en tuff uppväxt och alltid varit avvikande. Jag kan på ett sätt förstå det men anade också oråd.

Nu har det gått 1,5 år och han dricker inte så ofta, med jobbet 4-5 gånger om året, och några tillfällen till. Ibland tillsammans med vänner, när barnen varit med. Det har jag lovat mig själv att det aldrig får hända igen, de är 3 och 5.
Det är inte ofta, men jag ser sådana missbrukstendenser!
Vi har diskuterat, bråkat, argumenterat om antal öl, vinglas och whiskys. Vi kommer ingenstans. Det är så tråkigt att vara ute och den man är tillsammans med har druckit 4-5 glas och man förlorar kontakten sinsemellan. Och det enda jag vet är att det inte är normalt att försvara något så hårt om det inte är sjukligt. Jag fattar inte hur jag kunde hamna i detta, jag såg fram emot en nykter, lugn uppväxt för mina barn. Nu har vi ibland bråkat om detta till och med när de hört på och jag har så dåligt samvete för det. Inte han.

Ikväll är han på julbord. Vi har kommit överens om att han ska sova på hotell, för jag fixar inte att han kommer hem, yrar, kryper in på toa, en gång har han spytt.

Och han tycker det är normalt!

Har aldrig varit i kontakt med missbruk. Hur funkar det? Vad är medberoende?

Jag har tjatat och tjatat och försökt hålla kontrollen. Men nu slutar jag med det. Han säger att då kanske han kommer dricka mer. Ja, sa jag. Och då får du ta konsekvenserna av det.

Vad ska jag göra?

Tack för svar

så verkar ni båda ha trillat dit på eventuellt missbruk och medberoende på väldigt kort tid.Jag förstår din oro med den bakgrund han har.Men att dricka 4-5 glas några gånger per år är nog något som får betecknas som relativt normal konsumtion om man då överhuvudtaget väljer att dricka.Om han däremot kryper in genom dörren och spyr så är man ju förstås på fel sida om vad som är ok.Att du går igång så på en gång och ska styra upp mängden och tillfällena säger ju också nånting om dig.Vad har du varit med om?
Varför är det så viktigt för dig hur mycket eller lite han häller i sig?

Du är på helt rätt väg om du säger att du ska sluta kontrollera.Det kan du ändå inte,valet är hans.Om du inte reda gjort det så läs trådar som tilltalar dig och ta till dig det du orkar med.

Välkommen hit!

Tulipa

Tack för svar!
Ett litet missförstånd, när han dricker i samband med firmafester blir det betydligt mer än 4-5 glas.
Och detta händer ung varannan månad. Med tanke på hur förstörd jag blir varje gång är det ganska ofta. För mig. Jag inser förstås att det kunde vara mycket värre än så.
Inatt har han dock sovit på hotell, så jag slapp ligga helt sömnlös.

Vad jag varit med om?
Jag har druckit på sex. Enbart. Och det är därför jag har slutat.
Det är klart att jag lätt drar slutsatsen att han också dricker för att erövra. Men det verkar inte så.
Men jag känner bara att jag vill fly eller krypa ur skinnet. Jag vill inte att han ska vara ute och dricka, jag känner mig i underläge, blir arg för att han ska väcka alla de här känslorna hos mig, varför ska jag behöva känna så. Och när han gör det där, vad ska jag göra istället?
Dessutom jobbar han ofta kväll och vi har småbarn. Så all tid måste förhandlas fram. Och ska jag göra något en kväll så måste han jobba på lördagen istället.
Vad menade du med det där med beroende/medberoende? Jag har inte fattat vad det är riktigt. I alla sammanhang.

Tacksam för alla infallsvinklar!

som i ditt fall verkar ha triggats igång av din sambos drickande är i korthet:
Du låter hans drickande sätta igång känslolaviner i dig som kanske inte alltid står i relevans till hur mycket han dricker.
Om man skulle sätta ett likhetstecken med att han istället struntade i storstädningen som han lovat så skulle du bli sur någon dag eller så men sen skulle det blåsa över.Hans drickande sätter igång något i dig som gör att du mår väldigt dåligt,vill kontrollera och förstå vad som händer med honom och med dig.När han sen är nykter eller dricker normalt de övriga 7 veckorna så antar jag att du tänker på nästa gång långt innan och mår dåligt.

Eller tänker på gången innan och mår dåligt.Dvs låter alldeles för mycket tid upptas av detta faktum att han inte umgås med alkohol på ett sunt sätt.
Ditt sätt att försöka förmå honom att se det du ser och försöka begränsa hans intag eller honom är att vara medberoende.
Du kan i nuläget inte se att det är hans problem och hans val som visserligen drabbar dig och ert liv tillsammans,men likafullt fortfarande är hans val.
Du kan:
välja att acceptera läget som det är.
försöka förändra honom och hans drickande(brukar sällan lyckas något vidare)
Jobba med dig själv och din attityd kring detta och gå till botten med varför du blir upprörd
välja att lämna relationen.
Dvs det du gör i nuläget,försöker förändra honom och hans drickande är egentligen det enda av alternativen som inte fungerar.Alla de andra alternativen faller tillbaka på dig själv och vad du kan göra.

Tittar man på alkoholintag där man riskerar missbruk slår ut det på en månad så verkar ju inte hans alkoholintag vara som det jag hade. Drack en måbads ranson på ett dygn. När han dricker, dricker han så han blir kanonfull, får minnesluckor eller på annat sätt inte kan ta hand om sig? Dina känslir kan bara fu känna och jag menar absolut inte att hans beteende är ok för din del eftersom du mår dåligt av det. Försöker ge mig en bild av hans drickande

Tulipa

Jag fick felmeddelande igår när jag skulle posta. Skrev två långa inlägg som inte gick att publicera. Skulle gärna ta bort ovanstående tomma inlägg men det kanske inte går, någon som vet?

Tulipa

Jag har alltid trott att medberoende är när man underlättar för någon annan att dricka..
Det är precis som du skriver Ullabulla; jag bävar. Om några veckor åker vi på semester med hyrbil. Förra vintern hade vi otaliga diskussioner om hur mycket man kan dricka och ändå köra. En öl, 2. Eller 3? Så ångestladdat och tröttsamt. Får se hur det blir i år..
Och så tänker jag på hur det blev förra gången.

I det här fallet är det inte fråga om hur mycket eller ofta han dricker tror jag, utan hans attityd. Att han aldrig tackar nej till påfyllning, att han måste förklara sig om han någon gång gör det (då är det mig det beror på , pinsamt). Att han inte tänker sig för när det gäller tillfälle (förra året drack han öl till långt in på småtimmarna när han skulle köra till flygplatsen morgonen därpå). Och alla dessa bortförklaringar... Han blev rekommenderad en öl som hade en alkoholhalt på 9%. Han halkade i ett badrum på ett hotell och slog upp halva munnen. Golvet var sååå halt. Och ingen på firmafesten tycker någonsin att han har varit för full. Han tror på allvar att de hade sagt det till honom om så varit fallet. Nej han är aldrig för onykter, ingen har någonsin sagt det till honom. Bara jag...

Han säger också att han är så väldigt snäll när han dricker. Det stämmer kanske. Ända till man (jag) säger något som inte passar. Då tar det hus i helvete, han snedtänder och går inte att prata med. Våra barn har varit med vid ett par tillfällen, jag har svårt att förlåta mig själv för det. Han skriker och gapar, drar i barnen för han ska visa att han är den perfekta pappan även om han dricker. Och jag/vi blir ju offren eftersom han är i sin alkodimma, Jag tar ju in allt, spiknykter som jag är. Men han slåss aldrig.

Så tacksam att ni läser. Och svarar. Återigen alla synpunkter är välkomna!

upprepar jag ovanstående.
Acceptera läget som det är.
Ställ ultimatum om du menar att genomföra dom.
Lämna honom utan att ens diskutera saken om det är det du egentligen vill.
Förändra saker inne i relationen för att skydda dig själv och barnen vid de tillfällen han dricker.
Hans beteende och resonemang tyder på att han har problem med alkoholen.Hur djupgående och fast i honom de är vet han nog inte ens själv.
Jag kan egentligen inte svara så mycket annat än så.
Han kommer inte att sluta dricka om han inte vill.
Så länge du tex följer med på denna resa och vet om detta köpslående med alkoholen och ändå väljer att följa med?
Då säger det en del om vad du prioriterar,väljer i dagsläget.
Jag förstår att du tänker,men problemet är ju hans.Det är ju hans drickande som förstör vår resa?
Exakt,men du kan välja om du deltar på den resan eller om du kanske kan skapa ett alternativ där han inte får följa med eller kräver körbarhet av honom.

Det är lite det tänket jag menar när jag säger att man kan förändra saker inne i relationen om man inte har styrkan att gå.Eller hoppet om att han ändå ska förstå vad han håller på med och avstå.

Tulipa

Nej, jag har inga planer på separation just nu. Är helt enkelt inte där. Men det finns ju som ett alternativ längre fram. Beroende på hur det här utvecklar sig.
Så något ultimatum har jag inte ställt. Han har låtit mig förstå att han inte tänker sluta helt, what so ever. Och jag har låtit honom förstå att detta är det inte säkert att jag klarar. På sikt.
Just nu försöker jag (ännu bara i tankarna) skapa mitt eget liv. I detta antar jag, ingår det att göra så som du skriver; förändra saker inne i relationen. Fast jag inte förstår riktigt vad det är.

Jag hyser någon förhoppning om att han har druckit en del på att jag velat kontrollera honom. Men det vet jag inte.
I torsdags sov han på hotell efter julfesten. Och då hände det ingenting (vad jag vet) och han sa själv att han druckit mellanöl andra halvan av kvällen. Han tog också hand om en väska som någon i sällskapet glömt, det hade han väl knappast klarat om han varit för packad . Kvällen före klargjorde jag att varsågod och drick mer bara för att jag inte "är med" och varsågod och ta konsekvenserna av det.
Hur förändrar man saker inne i relationen?
Och tack för att du svarar mig, du anar inte hur mycket det betyder!

är svårt att svara på.Men jag kan ge några exempel.
Om du vet att det snart kommer att inträffa en drickkväll så försök att ha en egen kvällsplan.
Inte något straff,typ att nu går jag ut med tjejjerna.Hellre.Då låser jag in mig i badrummet och tar en lång dusch/skumbad.Tar fotbad.Sätter mig i eget rum och lyssnar på musik.Tar ut barnen på en biltur (om du har körkort) Tar ut barnen på en prommis om det inte är för sent.Ringer en väninna och pratar bort en stund.Dvs struntar högaktligen i att han faktiskt har valt att sitta och dricka.Inga sura miner,ingen bitterhet och ilska utan bara liksom;
Dricker du så väljer jag min egen aktivitet som är bra för mig och barnen.I början är det jättesvårt och man kokar ju förstås inombords.Vänd inte barnen mot honom att nu är pappa stygg så nu ska vi...

Ta in hela tänket att problemet faktiskt är hans och låt det studsa tillbaka till honom även om det förstås i allra högsta grad påverkar ditt och barnens liv både före under och efteråt.
Dvs om han redan på kvällen surar för att du inte umgås med honom,eller dagen efter ber om ursäkt osv så säg bara.
Ja men det var ju du som faktiskt valde att dricka.Då måste ju jag få göra mina val.Ditt drickande får konsekvenser för mig och då väljer jag att göra såhär.Inget mer inget mindre.
Går man in i diskussion och försöker påpeka hur korkade de är som faktiskt väljer sitt helrör alkohol istället för samvaro med dig så kommer du garanterat att förlora den fajten.

Tulipa

Grejen är att han inte bryr sig om vad jag gör på egen hand, bara han får dricka. Särskilt de här firmaträffarna är grymt viktiga. Ska han avstå då, så måste han skriva anledningen i pannan.
Han ber heller aldrig om ursäkt. Har aldrig hänt. Fast han tycker att jag ska ber om ursäkt för jag sa i en taxibil "drick inte mer vatten nu, du kanske spyr" Någon sådan avhyvling har jag aldrig fått, som efter det. Då var barnen med.
Det tycker han att jag ska be om ursäkt för. Men jag vägrar.
Han är inte särskilt dyssig när han är nykter. Bara om vi pratar om alkohol. Inte dagen efter heller, egentligen.
Han vill bara göra som han vill (dricka hur mycket han vill) när han är ute med firman och några andra gånger också, antingen vi (jag och barnen) är med eller inte.

Tulipa

Grejen är att han inte bryr sig om vad jag gör på egen hand, bara han får dricka. Särskilt de här firmaträffarna är grymt viktiga. Ska han avstå då, så måste han skriva anledningen i pannan.
Han ber heller aldrig om ursäkt. Har aldrig hänt. Fast han tycker att jag ska ber om ursäkt för jag sa i en taxibil "drick inte mer vatten nu, du kanske spyr" Någon sådan avhyvling har jag aldrig fått, som efter det. Då var barnen med.
Det tycker han att jag ska be om ursäkt för. Men jag vägrar.
Han är inte särskilt dyssig när han är nykter. Bara om vi pratar om alkohol. Inte dagen efter heller, egentligen.
Han vill bara göra som han vill (dricka hur mycket han vill) när han är ute med firman och några andra gånger också, antingen vi (jag och barnen) är med eller inte.

Tulipa

Grejen är att han inte bryr sig om vad jag gör på egen hand, bara han får dricka. Särskilt de här firmaträffarna är grymt viktiga. Ska han avstå då, så måste han skriva anledningen i pannan.
Han ber heller aldrig om ursäkt. Har aldrig hänt. Fast han tycker att jag ska ber om ursäkt för jag sa i en taxibil "drick inte mer vatten nu, du kanske spyr" Någon sådan avhyvling har jag aldrig fått, som efter det. Då var barnen med.
Det tycker han att jag ska be om ursäkt för. Men jag vägrar.
Han är inte särskilt dyssig när han är nykter. Bara om vi pratar om alkohol. Inte dagen efter heller, egentligen.
Han vill bara göra som han vill (dricka hur mycket han vill) när han är ute med firman och några andra gånger också, antingen vi (jag och barnen) är med eller inte.

Tulipa

...det gör väl inte det.
Funderar så mycket över vad medberoende är...
Om man har medberoendedrag men inte träffar en missbrukare, vad gör man/hur är man då istället?
Kontrollfreak?
Eller?

Ofta är missbrukaren bara en förevändning för att få köra igång sina alldeles fantastiska omvårdnadsegenskaper som då får blomma ut för fullt.
All omsorg möda och tid som man är beredd på att lägga ned för att lösa andras problem.Istället för sina egna.
Ibland kan de ju också vara ett resultat av att länge ha levt i en relation med en missbrukare.

I mitt fall så gick jag igång direkt på min exsambo.Vart nästan omedelbart fast i mönstret av att förmå honom att sluta dricka och göra som jag tyckte var ett smartare val.
Jag hade då levt som barn till missbrukare.
De lyckades jag inte fixa och nu fick jag ju en alldeles ny fantatsisk chans att misslyckas igen :)

Du kanske har velat kontrollera någon annan "svag" individ som tex en behövande vän,en sjuklig släkting eller någon annan i din närhet?

Tulipa

Nu börjar det ta någon form. Jag tänker på två saker:
En kompis till mig som blev bedragen av sin dåvarande pojkvän och sin kompis samtidigt. Vi var i 20-årsåldern. Hon föll helt och hållet och jag tog hand om henne. Jag tror att det blev ett medberoende till slut, vi hade mindre kontakt under en period (hon orkade inte med mig?) men är kompisar igen nu:)
Mina föräldrar har inte missbrukat men har varit känslomässigt dyssiga i hela mitt liv. Mamma hade inte så stor känsla för känslolivet, och hade sååå svårt att kommunicera. Pappa har mer koll på känslolivet men är å andra sidan otroligt konflikträdd och rädd för problem, vilket gjorde att allt sopades under mattan. Dessutom har han ett häftigt humör och hade en depression när jag var i tonåren. Jag tror att hela familjen gick runt och försökte skydda honom från saker.
Mamma hade också mycket avundsjuka och svartsjuka i sig, så det har jag fått med modersmjölken. Vad det gäller att vara glad för andras skull har det blivit bättre, men i den allra närmsta relationen med min sambo är jag missunnsam faktiskt. Jag tycker att han har problem med sin attityd till alkohol men så länge jag också har attitydproblem så ska jag inte lägga så mycket energi på honom utan på att lösa mitt eget. Hade han inte velat gå ut själv och dricka så hade jag sluppit komma i kontakt med detta, jag har velat undvika det. Men det finns något att lära överallt.
Ibland kan jag känna mig så komplicerad, att mitt inre arbete aldrig tar slut...

villveta

Hej...... Ullabulla har rätt .!
Jag är själv djupt medberoende och det är inte bara mot min missbrukare . Jag har alltid hittat nån som "behöver" hjälp och då satsar jag 200 % för att lyckats med hjälpen . Jag glömmer mig själv och bara kör. Ingen har lyckats förklara för mig eller stoppa mig och till slut ligger jag utslagen och utan energi själv. Man blir som besatt - hjälpa, hjälpa , de klarar sig inte utan mig !!!!. Men det gör de.............
Jag tror att förklaringen till mitt beteende ligger långt tillbaks och jag börjar förstå det .

Tulipa

jo, jag känner igen mig, jag är också en sådan där. Som typ kan gå fram till någon på stan och fråga om de behöver hjälp med något. Utan att blivit tillfrågad. Aha, det är det..
Tack för svar båda två.

Hej. Jag kände att jag ville lägga mig i er diskussion lite. Hoppas att det är ok?

Att åsidosätta sina egna behov för att hjälpa någon annan kan vara ett problem, samtidigt i vissa situationer är det en styrka. Det är möjligt att en del personer som har en närstående som dricker har eller utvecklar en sådan förmåga mer än andra. Jag vill ändå säga att medberoende inte är någon egen speciell diagnos. Det finns heller ingen forskning vare sig på beroende eller medberoende som har kunnat visa att sådana personer har några speciella personlighetsdrag. Däremot skiljer vi oss alla mycket när det gäller vilka styrkor och svagheter vi har. Dessutom påverkas man mycket när man lever nära någon som är alkoholberoende.

Vi som jobbar på alkoholhjälpen använder inte gärna ordet medberoende eftersom det inte finns någon tydlig definition. Risken är att man börjar stoppa in saker i ordet medberoende som inte stämmer för många. Eller att det betyder att man måste tänka eller bete sig på ett visst sätt.

Vi tänker på det som man brukar kalla medberoende som att en person som lever nära någon med beroende har fastnat i att använda olika beteenden som vare sig gör att hon själv mår bättre eller att den som är alkoholberoende förändras. I en sådan situation så behöver man hitta nya vägar. För väldigt många kommer en viktig ingrediens säkert vara att ta hand om sig själv, eftersom det är det som man säkert kan påverka och eftersom det ofta behövs.

Det är klokt att som ni kunna se att en positiv bieffekt av att leva med någon som har ett beroendeproblem kan vara att man får vara omhändertagande eller använda andra positiva och goda egenskaper. Om man också vill att den man lever med ska börja ta hand om sig själv bättre så kan det vara bra att backa lite, så de kan göra det eller märka vad som händer om de inte gör det. Det är också klokt att kunna upptäcka om man undviker att ta itu med saker man själv borde göra genom att fokusera på någon annan.

Samtidigt betyder det inte att det är fel att vara eller vilja vara en omhändertagande person. Det betyder inte heller att personer som lever nära beroende har en psykiatrisk diagnos eller problem med den egna personligheten. De beter sig ofta helt rimligt utifrån situationen. Problemen uppstår när det som är rimligt inte längre hjälper.

/magnus
alkoholhjälpen