av Tulipa

Sedan jag träffade min sambo har han förändrats så mycket, jag känner mig helt förstörd över det. Han fattar inte vad jag pratar om.

Han har gjort någon slags karriär, sent i livet. Väldigt duktig på det han gör och så har han börjat dricka alkohol. Vi var båda nykterister när vi träffades och han verkade så stabil. Hade jobbat med sin nykterhet, med sig själv och.. han var helt enkelt perfekt. Han är tidigare missbrukare, dock har han aldrig gått igång på alkohol, utan använt andra droger.

Han började prata om att han nog skulle kunna dricka lite alkohol, att han skulle kunna hantera det, bara för att det är gott och att inte avvika. Han har haft en tuff uppväxt och alltid varit avvikande. Jag kan på ett sätt förstå det men anade också oråd.

Nu har det gått 1,5 år och han dricker inte så ofta, med jobbet 4-5 gånger om året, och några tillfällen till. Ibland tillsammans med vänner, när barnen varit med. Det har jag lovat mig själv att det aldrig får hända igen, de är 3 och 5.
Det är inte ofta, men jag ser sådana missbrukstendenser!
Vi har diskuterat, bråkat, argumenterat om antal öl, vinglas och whiskys. Vi kommer ingenstans. Det är så tråkigt att vara ute och den man är tillsammans med har druckit 4-5 glas och man förlorar kontakten sinsemellan. Och det enda jag vet är att det inte är normalt att försvara något så hårt om det inte är sjukligt. Jag fattar inte hur jag kunde hamna i detta, jag såg fram emot en nykter, lugn uppväxt för mina barn. Nu har vi ibland bråkat om detta till och med när de hört på och jag har så dåligt samvete för det. Inte han.

Ikväll är han på julbord. Vi har kommit överens om att han ska sova på hotell, för jag fixar inte att han kommer hem, yrar, kryper in på toa, en gång har han spytt.

Och han tycker det är normalt!

Har aldrig varit i kontakt med missbruk. Hur funkar det? Vad är medberoende?

Jag har tjatat och tjatat och försökt hålla kontrollen. Men nu slutar jag med det. Han säger att då kanske han kommer dricka mer. Ja, sa jag. Och då får du ta konsekvenserna av det.

Vad ska jag göra?

Tack för svar

Ullabulla
tis, 2014-12-09 - 18:29

då han har utbildning och insikt.
I mitt fall är beteendet djupt grundad pga bristande självkänsla och ett väl utvecklat behov av att få bli bekräftad.Detta får jag då i dubbel dos när jag har levt nära min beroende man.Jag har låtit det ske pga att jag inte haft styrka att sätta gränser eller gå.Jag har utvecklat en massa överlevnadsinstinkter ytterligare så att det till slut gjorde mig sjuk på flera plan.Men jag kände tydligt hur jag "gick igång" när jag träffade min sambo på ett osunt sätt.

Jag kan inte tänka annat än att jag grundlagt detta beteende redan i barndomen och spätt på det genom livet när jag träffat människor som jag inbillat behövt min hjälp.För den skull så stämmer det såklart inte på alla som visar omsorg.
Men på mig stämmer denna definition,sen får man kalla det vad man vill.

Jag har tidigare gått hos terapeut pga andra problem jag haft i tre år.Vi kom inte så värstans långt även om jag fick grotta en hel del i vad som gått snett i min uppväxt.
Jag har nu varit tre gånger hos specialutbildad medberoendeterapeut.Hon lyfter sjok av skuld skam och gammalt skräp som den andra terapeuten bara lyfte lite på.
Varför man inte ska kalla det för en sjukdom är för mig lite kluvet.Om man kan se det som en sjukdom där omsorgen och omtanken går överstyr och blir till en besatthet så är det i min värld per definition en sjukdom.

Vi får träffas och slåss om saken Magnus :)

admi
tis, 2014-12-09 - 19:06

Det häftiga är att du kan ha helt rätt utan att jag har fel. Du har hittat en beskrivning, ett ord och ett sätt att göra något som verkar funka för dig. Att jag inte vill kalla medberoende en sjukdom betyder inte att du inte har upplevt lidande och problem. Det betyder inte att jag kan säga att du inte är eller har varit sjuk. Jag menar bara att problemen som uppstår hos personer som lever nära någon som är beroende ser så olika ut att det inte passar att kalla det EN sjukdom i meningen ett och samma tillstånd. Jag tycker mycket om din beskrivning "en sjukdom där omsorgen och omtanken går överstyr och blir till en besatthet" och tänker att jag kommer att låna den någon gång om det är ok? Jag har också träffat flera närstående där problemen ser helt annorlunda ut och där den beskrivningen inte skulle passa, samtidigt som behovet av hjälp har varit lika stort. För dem skulle definitionen behöva vara en annan och det är det som gör att det blir svårt att definiera.

/magnus

Ullabulla
tis, 2014-12-09 - 19:08

precis hur du menar.
För jag har ju i stora delar i mitt övriga liv fungerat.Det är i förhållande till detta med alkohol det har tiltat fullständigt.Självklart får du låna allt du kan hitta nån poäng i.

Vilse i pannkakan
tors, 2014-12-11 - 09:04

Ojojoj!!

Här var det så mycket intressant att jag helt kom av mig från det jag hade tänkt skriva från början!

Men till att börja med så riktar jag mig till Tulipa - jag förstår så väl din situation och du kanske inte känner att du är redo att gå än.Samtidigt kan jag av erfarenhet säga att drickandet eskalerar och att du kanske vill tänka på både dina barn och dig själv innan det blir mycket, mycket värre. Mina barn har fått vara med om alldeles för mycket kan jag känna, men jag var inte heller redo att ge upp förrän för snart ett år sedan. Och ändå är jag kvar!!

Så till Magnus, förstår varför du inte vill kalla det medberoende som ett enda tillstånd. Det är en bra beskrivning du ger. Men jag tror ändå att Ullabulla är inne på något när hon säger att vi kan ha sådana personlighetsdrag som gör att vi agerar omhändertagande i olika situationer. Och det behöver inte vara fel, men ofta ger vi så mycket mer än vi någonsin får tillbaka. Jag vet att jag har gjort så i flera vänskapssituationer, jag ska alltid vara den starka, den som peppar och kommer med goda råd. Som personen inte följer sedan i alla fall...

Man kan börja se mönster i hur man har agerat tidigare i livet som kan få en att förstå hur man hamnat i den nuvarande situationen. Och jag tror att vi på ett eller annat sätt har skadats som små, oavsett om ens förälder varit alkoholist eller om det bara handlar om för lite kärlek och uppmärksamhet av andra skäl.

Nu blev det en lång utläggning och kanske inte så sammanhängande. Många tankar nu!

Kram till er alla

aeromagnus
tors, 2014-12-11 - 14:46

Beroende är stora egoister som bara tänker på sig själva och att få tag i a. Det är man inte för att vara elak utan för att man har just ett sjukligt beroende till alkoholen. Oavsett om du hotar, tjatar, ställer krav så kommer din sambo se dig som problemet. Han har ju inget eget problem enligt han själv. Ärligt tallat så försöker ju faktiskt vi människor lösa problem som uppstår. Finns det inga löser vi inga. Sedan har man alternativet flykt. Dessa två saker i kombination gör att man helt friskriver sig själv inblandning i sitt problem. Jag vet. Jag har själv gjort exakt som din kille. Valt flaskan före min fru, min son och mitt välmående. Sket i vad frugan sa, hon bönade, bad, hotade åkte ringde min syster mm. Jag kom till självinsikt och kapitulerade. Det är vad din man måste göra. Kapitulera.

admi
tors, 2014-12-11 - 15:52

Hej aeromagnus och villveta. Att man i första hand tänker på att se till att själv få dricka och att man åsidosätter andra människor och saker är en sida av beroende som stämmer för en del men inte alla. Detsamma gäller att man måste kapitulera. Det är rätt väg för en del men inte för alla. Jag tycker det är helt ok och bra att ni tar upp den upplevelse ni har och vilka insikter och metoder som har hjälpt er. Jag önskar dock att ni är lite försiktiga med att generalisera det till alla med beroende eller alkoholproblem. I övrigt så är jag väldigt tacksam för det engagemang ni har och den omsorg ni visar för andra användare på alkoholhjälpen.

/magnus
alkoholhjälpen

villveta
tors, 2014-12-11 - 17:00

Hej Magnus
Skulle du kunna va så snäll och förklara för mig lite mer vad du menar ?
Själv tycker att jag visar hur mycket omsorg som helst för alla här .
Ha en fin kväll

aeromagnus
tors, 2014-12-11 - 21:26

Som beroende sätter man sina behov före andras så är det, annars hade man lysdnat på sin omgivning eller sitt förnuft. Detta gör man inte med flit utan pga att man har en sjukdom, alkoholism. Första steget i 12-stegsmetoden handlar om att erkänna sig besegrad av alkoholen. Gör man inte det så är man inte motiverad och då hjälper inga behandlingar. Så att generalisera kring detta är ingen generalisering anser jag, utan den krassa verkligheten. Den verkligheten kan återberättas av oss alkoholuster här och på AA. Nu drar jag mig ur denna tråden och forumet ett tag.
Tulipa du ska inte ge upp hoppet men tänk på att inte bygga upp förväntningar som sedan inte fullföljs. Man blir besviken, arg, ledsen och oerhört sårad. Hoppas att du orkar hålla ut och jag önskar dig ett stort lycka till.

admi
fre, 2014-12-12 - 13:17

Tråkigt att du kommer att dra dig ur forumet aeromagnus. Jag hoppas att det inte hade med min kommentar att göra. Ditt perspektiv, 12-stegs modellen och AA erfarenheten behövs. Det är många som får hjälp av den. Samtidigt så hjälper den inte alla. Om det är något som all forskning har visat så är det att ingen modell passar alla. Det finns en handfull behandlingar som har testats ordentligt och ger bra resultat, men för olika personer. 12-steg är en av dem. För en del av alla alkoholberoende personer så stämmer det inte att de behöver erkänna sig besegrade av alkoholen. Det kan till och med vara skadligt för dem att pressa dem att göra det, eftersom de då drar sig undan hjälp och förvärras i sina problem. De kan få hjälp av t ex KBT eller motivations inriktade program.

Samtidigt är det helt sant för många personer att en livsviktig upptäckt är just att de inte kan kontrollera alkoholen och att ett liv utan alkohol är det bästa. Jag skulle aldrig invända mot deras val eller säga att något annat skulle funka lika bra för dem. Det svåra är att kunna hitta den väg som passar bäst för sig själv och vara öppen för att prova något annat om det inte fungerar.

Jag tycker det är bra att du poängterar att man som beroende inte sätter sina egna behov främst med flit, utan att det orsakas av alkoholens påverkan på psyket och personen.

Med vänliga hälsningar och tack för det stöd du har givit andra via alkoholhjälpen.
/magnus

Ebba
lör, 2014-12-13 - 08:35

Tack Magnus.
Intressant och lärorik läsning för mig.

Tulipa
sön, 2014-12-14 - 21:53

....jag faktiskt tagit några steg mot tillfrisknande.
Jag och min sambo var igår på en stor tillställning i stan. Massor av folk och uppträdanden. Han skulle hålla sig och inte dricka så mycket. Vi skulle dessutom gå med ett par som inte spottar i glaset. Jag var så nervös att jag inte skulle klara av att hålla mig lugn.
Den senaste tiden har det liksom gått upp för mig att jag måste släppa taget om honom, jag måste få lugn och ro, han måste ta ansvar för sitt eget handlande.
Han blev mer full än vad jag önskat, men jag klarade att hålla mig lugn. Tänkte hela tiden att han fattar egna beslut, jag fattar mina. Det finns ett sådant lugn i det. Jag inser att jag hela mitt liv har försökt hålla fast så mycket. Kramat sönder så många fåglar i handen....

Hans kompis, som var rejält påstruken, hade ett serious talk med mig, han tycker att jag ska släppa ännu mer. Och jag kanske gör det. Det kanske slutar med att han dricker precis så mycket han vill, och jag inte fixar det. Blir det konsekvenser, så kommer jag inte att vara kvar. Men jag sa inte det.

Hans polare berättade för mig att både han och hans fru ibland blir så packade att de spyr från taxin eller när de kommit hem. Jag sa att jag inte tycker att det är normalt. Jo, det är det säger han då! De är inte 20 år utan 45+. Och har tre barn., ett par av dem i tonåren. Jag tycker det är otroligt att de kan resonera så.

De jobbar tillsammans och jag fick bekräftat att min sambo har gjort bort sig på firmafester och liknande. Precis som jag varit säker på hela tiden. Ibland är det så skönt att få bekräftelse på att ens magkänsla leder en rätt! Han har ju förnekat det så starkt! Och jag har ibland tänkt att jag är tokig.
Polaren tycker att jag ska strunta i att sambon blir dryg och jobbig när han är full. Ja, kanske, det är ju dit jag är på väg, eller något liknande. Och att han har dåligt ölsinne. Han tycker också att han är jobbig. Så jag är i alla fall inte ensam om att tycka det!!!! Så skönt!!!

Så skönt att släppa taget!

Härom dagen sa han; jag har druckit en öl till maten ganska ofta, det kanske inte är så bra. När jag räknade efter blev det 1 öl 3 ggr i veckan, jag ska sluta med det.

Tack för att du läst, alla infallsvinklar välkomna.
Sov gott!

Tulipa
sön, 2014-12-21 - 00:02

Jag vill tacka er som skrivit i min tråd, särskilt Ulla-bulla. Du har varit till otroligt stor hjälp! Med hjälp av din beskrivning av medberoende kom jag ett steg närmre en lösning. Det kommer bli fortsatt kämpande, men nu vet jag hur jag ska förhålla mig.
Tack:)

Tulipa
fre, 2016-09-09 - 20:31

Det är nästan två år sedan jag var här. Läser vad jag tidigare skrivit och något förändrades då, kring jul 2014.

Men ännu är vi inte i mål, en del har blivit bättre, bakslag har vi haft och jag är fullständigt övertygad om att min sambo är alkoholist i grund och botten. Det har varit min magkänsla hela tiden, från första whiskeyn han tog efter 10 års nykterhet, som såklart inte stannade vid en...
Vi var på bröllop i helgen... jobbigt.. Jag återkommer.

Ullabulla
fre, 2016-09-09 - 21:34

Oj så präktig jag låter.
Kan allt och vet allt och det bara 7 månader efter separationen.
Nu vet jag kanske ännu mindre även om jag håller med om vad jag skrivit.
Jag hoppas att du Tulipa kan må lite bättre i dig själv nu efter två år även om du lever kvar i relationen med för mycket alkohol.
Jag fortsätter kämpa med mitt medberoendebeteende som jag väljer att kalla det och mår bättre om än inte helt bra.

missvampira1967
fre, 2016-09-09 - 22:21

så.är det ett problem du måste gå på din magkänsla o det som är ok för dig...mängden alkohol är ju olika fe person till person i vad man kan klara av

Tulipa
lör, 2016-09-10 - 10:38

Att han inte märker när han är på väg att spåra ur. Han fortsätter dricka, fast han sluddrar, vinglar, gapar. "Nä jag var inte så full, inte värre än någon annan. Det var ju jag som fixade festen".
Sure. Flera tyckte du var skitjobbig.
Jag har själv druckit i perioder, mycket, fast det var längesen. Men visst hade jag koll på kroppen, bromsade om jag kände mig snurrig, sluddrig, drack vatten istället ett tag. Obegripligt att han beter sig så, dessutom är han så noga med hur han tar sig ut, med kläder och attityd, fast inte när det gäller det här. Nu undrar jag hur hans chefskollegor ser på honom.. För jag är säker på att det varit mycket värre, än på bröllopet i helgen. Han har sagt och lovat att han ska hoppa över spriten, för han riskerar att plötsligt somna. Var som helst. Det har han inte hållit.
Usch.