Min äldsta son är 23. Han drack alkohol varje dag under 3-4 års tid. Nu säger han att han dricker 3-4 ggr/mån,
men i gengäld tappar han helt kontrollen över hur mycket han dricker. Jag vill betona: "säger han.” Jag kan inte minnas att han någonsin varit ärlig. Jag vet inte när lögnerna började, och han kan lura skjortan av vem som helst. Han rökte hasch regelbundet (jag vet inte hur ofta, men ofta) under 2-3 års tid. Inte så ofta nu, säger han. Han har testat kokain och ecstasy. Jag har svårt att tro att min son testar något bara en gång, om jag säger så… Han bekände, på eget initiativ, nyligen ett spelmissbruk. (Spelat bort ca 400 000:-) Sa att han slutat lura sig själv, att han gått en kurs och att han slutat helt. Jag frågade om återträffar. Han sa att de var två stycken, men han blir vresig om jag frågar om dem… Tjejer flockas runt honom, men de kommer och går i rask takt. Han har fast jobb, som han sköter, han är snäll och hjälpsam, fast vresig. :) Han har nyligen fått en manodepressiv diagnos och börjat med Litium. Hoppet står till att medicinen ska ge honom lite ro, och förhoppningsvis lite mindre behov av självmedicinering. Men om självmedicineringen skapat ett beroende hjälper ju inga mediciner i världen. Jag har samma diagnos, men har, faktiskt och otroligt nog, klarat mig undan missbruk, men det har, framförallt tidvis, varit tufft för mina barn. Jag passerade många ouppmärksamma ”professionella” innan jag fick diagnos och mediciner. Han var då ca 15. Jag var väldigt sjuk just då, han fick ta ett stort ansvar och när han inte var hemma var han med kompisar. Rökte vattenpipa, cigaretter och vem vet vad?… Mycket började redan då har jag förstått. Mina skuldkänslor är tunga, men vad kunde jag gjort annorlunda? Min son lever i total förnekelse, tycker jag. Han påstår att han haft den bästa uppväxt man kan ha! Det har givetvis inte varit dåligt hela tiden, men den bästa… ! Jag har sagt att han får vara arg på mig, och allt det där. Men det funkar ju inte riktigt så enkelt. Missbruk, beroende…? Jag har, försiktigt, försökt ställa honom mot väggen. Men utan resultat. Han röker, dricker ... bara ”lite" nu... Jag drar i de trådar jag kan inom psykiatrin. (Välkänd efter ca 7 år… :)) Snälla, snälla någon! Hur ska jag/vi hantera den här situationen. Jag kan inte bara titta på när min älskade son går under...