av Mamman

Min äldsta son är 23. Han drack alkohol varje dag under 3-4 års tid. Nu säger han att han dricker 3-4 ggr/mån,
men i gengäld tappar han helt kontrollen över hur mycket han dricker. Jag vill betona: "säger han.” Jag kan inte minnas att han någonsin varit ärlig. Jag vet inte när lögnerna började, och han kan lura skjortan av vem som helst. Han rökte hasch regelbundet (jag vet inte hur ofta, men ofta) under 2-3 års tid. Inte så ofta nu, säger han. Han har testat kokain och ecstasy. Jag har svårt att tro att min son testar något bara en gång, om jag säger så… Han bekände, på eget initiativ, nyligen ett spelmissbruk. (Spelat bort ca 400 000:-) Sa att han slutat lura sig själv, att han gått en kurs och att han slutat helt. Jag frågade om återträffar. Han sa att de var två stycken, men han blir vresig om jag frågar om dem… Tjejer flockas runt honom, men de kommer och går i rask takt. Han har fast jobb, som han sköter, han är snäll och hjälpsam, fast vresig. :) Han har nyligen fått en manodepressiv diagnos och börjat med Litium. Hoppet står till att medicinen ska ge honom lite ro, och förhoppningsvis lite mindre behov av självmedicinering. Men om självmedicineringen skapat ett beroende hjälper ju inga mediciner i världen. Jag har samma diagnos, men har, faktiskt och otroligt nog, klarat mig undan missbruk, men det har, framförallt tidvis, varit tufft för mina barn. Jag passerade många ouppmärksamma ”professionella” innan jag fick diagnos och mediciner. Han var då ca 15. Jag var väldigt sjuk just då, han fick ta ett stort ansvar och när han inte var hemma var han med kompisar. Rökte vattenpipa, cigaretter och vem vet vad?… Mycket började redan då har jag förstått. Mina skuldkänslor är tunga, men vad kunde jag gjort annorlunda? Min son lever i total förnekelse, tycker jag. Han påstår att han haft den bästa uppväxt man kan ha! Det har givetvis inte varit dåligt hela tiden, men den bästa… ! Jag har sagt att han får vara arg på mig, och allt det där. Men det funkar ju inte riktigt så enkelt. Missbruk, beroende…? Jag har, försiktigt, försökt ställa honom mot väggen. Men utan resultat. Han röker, dricker ... bara ”lite" nu... Jag drar i de trådar jag kan inom psykiatrin. (Välkänd efter ca 7 år… :)) Snälla, snälla någon! Hur ska jag/vi hantera den här situationen. Jag kan inte bara titta på när min älskade son går under...

Meredith11
tis, 2014-12-23 - 18:48

Har ingen erfarenhet av din situation, eller om manodepressivitet i praktiken. Den tråkiga sanningen är väl att man som närstående inte kan göra så väldigt mycket så länge någon som missbrukar vill fortsätta. Att du drar i lite trådar är väl bra, men sonen är vuxen? Bor han hemma ännu? Då kanske det går att ha några regler. Det låter iallafall besvärligt, kan du ta stöd av någon anhörigförening? Typ al-anon. Sköt om DIG så mycket du bara kan och orkar, lycka till

Mamman
tis, 2014-12-23 - 21:27

Nej, han bor inte hemma. Men han blev avskriven från Psyk i våras, pga uteblivna besök. Då löd diagnosen "möjlig bipolaritet", han fick den för kanske 3 år sen. Han fick medicin då också. Men inte den han verkligen behöver ha i botten. Det min samtalskontakt på psyk föreslagit, och som vi försökt följa, är att jag följer med in till läkaren sista 10 min för att checka av vad de bestämt. Psyk skickar också kallelser till mig, och givetvis även till min son, så jag kan hjälpa honom att hålla koll på tider och provtagningar. Behöver de ringa blir det ofta att de ringer till mig, eftersom han jobbar natt och inte svarar. Dessa "åtgärder" säger min son att han tycker är bra. Han är väldigt oföretagsam, har problem med det, och säger sig vilja ha den här hjälpen. MEN detta gäller ju bara hans sjukdom, inte hans missbruk/beroenden. Han sa ju då, för ett tag sen, att han slutat ljuga för sig själv, att han insett sitt spelberoende och slutat. Men, som sagt, det finns säkert fler beroenden... Jag har ytterligare en vuxen son. Jag lägger mig verkligen inte i deras liv. Jag har aldrig gjort det. Det var inte ens svårt när de flyttade ut. Det var bara, helt naturligt, det var "dags" helt enkelt, trots att jag givetvis älskar dem jättemycket. Men det strider mot hela min natur att stå bredvid och se någon sjunka utan att göra mitt yttersta för att försöka hålla den personens huvud över vattenytan. Min son eller inte. Jag vet att jag är helt "tokig". Jag har bränt mig själv ordentligt på att, jag tror man kan säga, räddat livet på åtminstone två personer. Inte pga missbruk. Pga depressions- och ångestproblematik, och jag har aldrig fått något tillbaka, men jag skulle säkert göra likadant igen. Jag försöker lära mig, men för mig finns aldrig några alternativ när situationen uppstår... och nu gäller det min son! Det måste finnas något jag kan göra!? Nåt annat är jättesvårt för mig att acceptera...

Mamman
tis, 2014-12-23 - 21:39

al-anon - kan vara något väldigt bra för mig. Jag försöker förstå hur han tänker och fungerar. (Fånigt kanske?) Jag har haft en del kontakt med stödlinjen.se (spelberoende), de har varit ett stort stöd. Sen började den andra grabben prata om att den äldsta behövde in på avgiftning. Vi har inte riktigt förstått vidden av problemen. Det blir ju så komplext också när så många olika saker är inblandade. Det verkar vara svårt nog att bli av med ett beroende. Han har ju troligen så många... Hur ska han klara det? Och om inte jag tror på honom, vem gör då det?

Meredith11
ons, 2014-12-24 - 11:15

Det låter som väldigt svårt, hoppas du hittar stöd så att du orkar hjälpa din son. Helst någon som kan lite om vilket typ av stöd som är bäst.
Jag hoppas att du hittar rätt i detta, kram

Mamman
ons, 2014-12-24 - 13:57

Tack Meredith11, jag känner värmen och omtanken i dina ord. Jag uppskattar det verkligen. Det värmer. Det som också är lite extra tufft just nu är att min "själsfrände", en av dem jag räddat från undergång, helt klart och tydligt deklarerat för mig att hon har helt enkelt inte tid! Hon har fullt upp med sitt liv nu. Och man pratar inte om såna här känsliga problem med vem som helst, och absolut inte med många, av respekt mot min son, givetvis. Hon är en, av två, som jag trodde skulle lyssna åtminstone lite. Jag begär inte mycket. Bara en liten, liten känsla av att de bryr sig. Det hade räckt. Jag hade inte förväntat tydligt, ord för ord, "jag har inte tid". Jag har lyssnat på hennes problem, samma, samma, under 2 års tid... Det är inte vänskap för mig. Jag är givetvis grymt besviken. (Min andra vän, som följt mig i vått och torrt i drygt 20 år, finns kvar.) Jag hoppas missbruksenheten på Psyk ska kunna lotsa mig rätt. Tack igen! :)