För en massa saker, men först och främst en egen tråd.

Nu vet jag att han dricker igen. Hittade gömmor med ölburkar och flaskor och ett glas snyggt överplastat så att det inte ska lukta sprit i rummet. Och som vanligt känner jag mig så besviken och ledsen, arg och korkad. Jag visste att det var på gång. Han började dricka alkoholfri öl igen och sen smakade han lite vin "bara till maten". Men det värsta är förstås spriten som han inte visar. Har inte sett honom full ännu, men det är väl en tidsfråga. Och vet ni - nu kommer ni att skratta - han ska åka på kryssning med jobbet!! Han har sagt att det ska bli så intressant att vara den enda som är nykter. Det förstår vi ju alla att han inte kommer att vara. Eller fattar han inte att vi förstår det?

Jag har den senaste tiden velat så mycket hit och dit. Det har varit bra stunder och dåliga stunder. Ena dagen tänker jag att vi kan fortsätta och det är bäst för alla inblandade (även barnen), nästa tänker jag att jag bara måste ur det här. Har försökt få honom att gå på AA, men det finns alltid någon ursäkt. Nu inser jag att han vill inte.

Jag frågade honom om han sagt till terapeuten att jag mår dåligt? Nej, sa han, det tänkte jag inte på. "Varför skulle jag det?" För att orsaken till att jag mår så här kanske är långvarig stress och alldeles för mycket på mina axlar. "Men du är ju sjuk, man får inte feber av stress." Så lite insikt.

Så nu bara måste jag vara stark igen. Oavsett hur jag mår. Vet inte riktigt hur jag ska tackla det den här gången, men jag får väl börja med att prata med honom. Och det har jag ingen lust med just nu.

Giv mig styrka!!

Vilse i pannkakan

Hur djävla fast i träsket får man vara???

Efter ett trevligt julbord tillsammans med hans familj och en timme för mig själv i söndags tänkte jag att det är kanske inte så illa ändå. Vi kan nog lösa det. Jaha?? Men hur var det nu då med otrohetsanklagelserna? Elakheterna? Att jag fortfarande gör allt?? I natt kunde jag inte sov utan låg och funderade mycket. En sak jag kom fram till var att om vi ska byta hus växelvis så att inte pojkarna ska behöva flytta omkring, så kommer det att vara jag som städar båda husen. Det vill jag inte. Jag vill kunna ha mitt och trivas i mitt. Dessutom är det ju bara en kortsiktig lösning om jag skulle flytta ut till stugan.

Har det gått så långt att minsta lilla omtanke får mig att omvärdera allt? Eller är jag feg? Lat?? Känner för att lägga mig och sova i en månad. Men så får jag så dåligt samvete mot killarna. De behöver mig och jag har ingen ork kvar.

Kaeljo

Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Jag vet inte om du har läst min tråd, men jag har levt med en man som dricker i 20 år. Jag känner igen mig precis i det där vacklandet hit och dit. Precis det här, att det kanske inte är så illa ändå. Så har jag också tänkt och bara kört på i alla år.
Våra barn är vuxna och det är sedan de flyttade hemifrån som tankarna på skilsmässa har tagit över mer och mer för mig.
När jag äntligen tog mod till mig och sa att jag ville skiljas, då blev han nykter på stört och har varit det sedan dess och det är nu 3 månader. Men mina känslor har tyvärr fått sig en törn, pga alla år i psykisk stress.

Vilse i pannkakan

Hej mina vänner!

Det är länge sedan jag checkade in och jag tänkte bara meddela att livet är fortsatt tungt, men jag lever. Kanske finns även ljus i tunneln!

Julen har väl varit si och så och hans humör var inte på topp från juldagen och framåt. Misstänker också att det druckits en del, men inga rejäla fyllor. Inte förrän igår, dvs. Men då var vi inte där. Jag och barnen är hos mina föräldrar. Han ska flytta ut till stugan första veckan i januari och sedan ska vi bo där växelvis, så att inte barnen behöver flytta omkring. Jag hoppas att det kommer att funka, även om jag inte riktigt tror på det. Han kommer att få se hur mycket jag faktiskt gör och håller ordning på, hur lite han känner pojkarna och jag tror inte att han kommer att klara av det med lugnet i behåll. Tyvärr kommer det att gå ut över barnen och det kommer att bli det svåraste - att sitta vid sidan av och se honom misslyckas. Sedan får vi väl se hur det ska bli framöver. Men det här är viktigt!

Vi har pratat om separation sedan ett tag nu och hur vi ska lösa praktiska detaljer, ändå verkar han inte ha en susning om vad det kommer att innebära. Han tycker liksom att allt är som vanligt och precis om vi lekt vår vanliga lek ska vi nu leka leken att vi separerar, men allt ska vara som vanligt ändå. Vi ska t ex fortfarande vara ett par. Hur tänkte han där?

Jag ligger som vanligt femton steg före och börjar nu planera för vad som händer sen, dvs sälja huset, flytta (vart? till vad?), vårdnad, skilsmässa, etc. Samtidigt som jag är så enormt nära bristningsgränsen så känns det bra att tänka framåt. Ska träffa en god vän ikväll som jag har mycket stöd från. Igår var jag väldigt slut och ledsen, idag känns det bättre. Men det är väl också för att han inte är här...

Kramar till er!