av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Berra
mån, 2015-02-09 - 00:16

Inte mycket att orda om, det är som det är...
Lever kanske inte det liv jag hade kanske tänkt mig, jag hade nog tänkt mig att kunna....behärska alkoholen, att kunna dricka som alla andra...
Som alla andra?, hur dricker de då?
Tja, inte som jag alltså, för att dricka mig i varje stund berusad, och att känna ett tvång av det, dvs alla de avigsidor av alkoholen och vad det har fört med sig för mig.
Jag vill vara som alla andra, men måste verkligen acceptera mitt egna tillstånd, jag kan verkligen inte dricka alkoholen...
Verkligen?, ja verkligen, så ser min verklighet ut, där skiljer jag mig från många andra.
Min acceptans ligger i att på ett enda ställe så skiljer jag mig åt alla de andra, jag är allergisk till alkoholen, jag blir faktiskt sjuk av den...
Genom att ta avstånd ifrån den så tillåter jag den inte påverka mig, den finns i mitt liv men får inte påverka mitt medvetande.
Den kan sitta bredvid mig men får inte borra in sig i min hjärna.
Andra för dricka den, men inte jag...
De frågar mig, är det inte tråkigt att inte kunna dricka den, jag brukar tänka svaret, du skulle veta hur tråkigt det blir för mig om jag tillät mig att dricka av den.
Men så svarar jag dem aldrig, det svaret skulle vara allt för svårtytt för dem, utan jag svamlar runt med något mera lättsmält.
De brukar fråga om det inte är tråkigt att inte få dricka vin till maten, men hallå!, det finns alkoholfritt vin att dricka till maten, både rött, vitt och rosé.
Och finns det inte så är jag inte slav under vinet heller, köttet gifter sig inte med vinet, sådant svammel gör man bara i kyrkan.
Nä det är nog bara en förevändning av de som inte ser alternativen, det finns annat med syra och beska, om man vill prova sig fram.
I helgen när vi åt på restaurang så upptäckte jag att citronvatten var en ypperlig måltidsdryck som neutraliserade den oljiga smaken ifrån fettet i den feta såsen.
En halv citron guppade i sorternglaset från förrätten som ideligen fylldes med svalt bordsvatten, det kändes otroligt fräscht.
Restaurangens val av alkoholfritt rödvin var utmärkande dåligt , ett jolmigt svartvinbärssmakande rödlila gucka, där hade inte someliern gjort sitt arbete.
Det fanns inget annat alternativ, men det fanns över tjugo andra alternativ med alkohol i, men det är ju bara för de som väljer att bli påverkade av sin dryck.
Jag är ju inte en sådan tänker jag och kör näsan i vädret, jag är för fin för ett sådant beteende, tänker jag småskrattande inom mig själv , men med ett uns underliggande allvar.
Alla fem får sitta i en hyfsat varm bil genom snömodden på vägen hem genom stadens mörker och kyla.
Väl hemma byter vi alla om till myspyskläderna tar fram plädarna och somnar slött i den ursköna soffan framför reprisen av mellon på svtplay.
Inget röjröj den här lördagskvällen heller, men det är precis den lördagskvällen jag såg fram emot...
För jag vet att jag då får en söndag kvar att vilja minnas och som jag inte behöver genomlida i helvetes kval och ångest.
Så länge jag har ett val, får jag ett val, hade jag valt alkoholen så hade jag inget val kvar.

Ligger i sängen och känner ett visst obehag över att helgen är över, men det blev en helg på mina premisser, så jag levde ut den väl.
Inget råparty, men en helg väl värd att vilja minnas, och att kunna minnas, inte alla förunnat.

En dag ett liv, en hel helg ett helt liv, så länge jag bestämmer har jag kontrollen...
Andas in....andas ut, helgen är slut...

Over and out!

Berra

Berra
fre, 2015-02-13 - 00:58

Genom hela mitt liv har jag nu till slut upptäckt att jag är en lyckorus-junkie.
Spelar ingen roll med vad...

Ju mer jag spelar på tips&lotto desto mer spelar jag.
Ju mer nikotin jag använder, desto mer vill jag ha...
Ju mer sötsaker jag äter, desto mer vill jag äta...
Återupptar jag en gammal hobby, så går jag helt in i det tills jag blir helt uppslukad av det...
Prestationer leder till att jag sträcker mig längre än jag orkar, och ramlar till slut ihop av utmattning.
Det finns aldrig något lagomt eller lite, aldrig en chokladbit ur asken, allt eller inget.
Efter ett tag när jag känner igen mina svagheter så brukar jag till slut helt rätt och slätt avbryta allt det jag håller på med.
Det funkar inte med att trappa ner, jag måste oftast bryta helt för att tappa mina gamla referenser.

Ta det här tex med god mat, när man tycker om god mat så äter man mera, när man äter mera så....går man upp i vikt.
När man går upp i vikt så orkar man mindre, rör på sig mindre och har en förmåga att öka ännu fortare i vikt.
Till slut har man gått långt över sin matchvikt och vill göra någonting åt det, man försöker sätta nya mål.
Men livslusten och glädjen att kunna äta gott har tagit en allt för stor plats av mitt liv och är kanske en av de få tillfredsställelser man har kvar här i livet.
Det är svårt att göra avkall på allt det där goda som var det enda som gjorde mitt liv värt att leva, mitt Nirvana...
Vet ju att en ökad kroppsvikt medför ökade risker för hälsan, blodfetter, kolesterol, hjärtsvikt, blodtryck, infarkter och stroke och cancer, dessutom blir man mindre attraktiv utseendemässigt, men vad är chansen eller rättare sagt hur STOR är risken för att man skulle trilla av pinn av just övervikten?
Man kan ju bli överkörd på övergångsstället imorgon, och vad hade man då för sin hälsostress?
Man dividerar fram och tillbaka om vad insatserna är värda, ska jag ge upp det enda lilla som ger mig min livsgnista?
Utav ren håglöshet ger man f-n i alltihopa och låter allt rulla på utan någon som helst ändring eller målinriktning, man kanske t.om skulle välkomna en infarkt som skulle ge en en spark i röven till att vilja orka skapa en förändring.

Jag tror det är samma sak med ett annat beroende, alkoholen.
Skillnaden är att vi också belägger oss med en ofrivillig munkavel, en skuldkänsla att inte vilja erkänna våra problem utåt.
Vi hinner göra mycket dumheter under vår påverkan av alkoholen, som vi av förklarliga skäl har svårt att minnas, vilket spär på vårat skuldberg.

Vi har brukat den så pass länge att vi inte vet om några som helst andra glädjeämnen, den har tagit över vårat liv och belöningscentra, det är den som bestämmer numera.
Och vi orkar inte ta tag i våra liv och genomgå en förändring, för vi vet inte vad det kommer att innebära för insatser.
Det enda vi vet är att alkoholen är det enda som gav oss glädje och avkoppling.
Vi funderar aldrig på vad var det som hände när vi tillät den göra så med vårat liv, exakt var gick gränsen, när gav vi upp?
När tillät vi alkoholen ta över vårat liv, gav vi den våran tillåtelse att styra våra liv, inte mitt i alla fall...
Det har alltid varit så, eller det har varit så pass länge att det har blivit en vana...
För att citera en god väns vän....
Om din granne har pippat med din fru/man under fem års tid, bara för att det har pågått under en så lång tid, betyder det att han/hon ska få fortsätta med det då?

Vi funderar oftast på orsaker och förmildrande omständigheter som ska göra oss mindre ansvariga väldigt sällan tänker vi på vad som krävs för att vi skall nå nya mål eller förbättringar och förändringar.
Allt sker inte på en dag eller en natt, man tömmer inte en gryta på tre klunkar, det måste få ta sin tid, kanske få svalna lite innan man tar sig an problemet. Men det försvinner inte för att vi bara sluta tänka på det.

När alkoholen har tagit ifrån oss alla egna initiativ behöver vi göra något radikalt, återta vårat gamla liv där alkoholen inte stod för all glädje.
Det svåra är att inte låta alkoholens lockrop få dig att tappa farten, och att finna tillbaka till dina gamla glädjeämnen, eller varför inte helt nya glödjeämnen du inte visste fanns.

Där vägen tar slut slutar inte resan, det finns stigar i skogen som går lite långsammare snårigare och troligen mycket mer upplevelserika än vad vi hade hoppats på,
Och finns det ingen stig så måste någon vara den första att trampa upp dem, det kan vara du och du är priviligierad att få andra att gå i dina fotspår.

Vi är alla pionjärer när vi inte gör som alla andra, vågar du?

Att våga är att leva lite mera än alla andra...

Berra

Stingo
lör, 2015-02-14 - 07:31

Tjena, Berra

Ett väldigt vanligt misstag, som vi gör med alkoholen och med andra beroenden är att fundera på möjliga framtidiga skadeverkningar. Man kan få diabetes, leverfel, hjärtinfarkt, cancer, dö... men vad är risken? Kanske den risken är värd att ta? Det är ju någonting i framtiden, som kanske inte alls händer. Kanske hälsostressen är värre?

Men det vi missar är de skadliga verkningar vi upplever här och nu. Hur mycket av din brist på livslust beror på att du väger för mycket? På att du inte klarar av att röra dig på ett naturligt sätt? på att det känns tungt och inte skönt att gå på en promenad? Hur mycket påverkar allt det där dig, här och nu - inte i morgon?

För mig har en av de mest påtagliga fördelarna med att sluta dricka varit att jag gått ned 10 kg och nu känner att jag igen har en kropp som fungerar ungefär som den skall.

Fenix
lör, 2015-02-14 - 12:08

vad jag behövde läsa idag! Tack! Nu börjar jag min resa mot en kropp jag kan trivas med.

santorini
sön, 2015-02-15 - 15:52

Intressanta synpunkter. När vi insett att vi måste sluta dricka och bli nyktra så beror det på att vi får för många negativa konsekvenser av vårt drickande. Vi inser till slut att det inte går längre. Vi når vår botten. Då blir det naturligtvis så att man måste låta bli alkoholen för att slippa ifrån det ena och det andra. Undvika skador längre fram osv. De framtida skadeverkningarna som Stingo skriver. För en hållbar nykterhet tror jag att det är viktigt att gå vidare och börja fokusera på fördelarna med nykterheten. De positiva följderna som just viktminskning, man mår bättre, ingen huvudvärk eller ångest. Det blir lättare vartefter suget minskar att se fördelarna. Så småningom kan man känna att man väljer att inre dricka istället för att tänka att man inte får. Det är en fantastisk känsla när man ko mer så långt.
Efter snart tre års nykterhet så känner jag vilken härlig frihet jag har som inte behöver nån drog. Jag håller vikten och har undan för undan upptäckt hur mycket det finns att göra istället för att gå in i dimman.

Stigsdotter
mån, 2015-02-16 - 14:29

Ler för mig själv när du beskriver din helg. Det är så rofyllt på något vis, fyllt av acceptans. Tänk vad skönt att slippa ha det som er gamla vän, att istället ha det lugnt och fint - ta åldern med värdighet. Fy fasen för att stinka gammal fylla på ett dop!

Berra
tis, 2015-02-17 - 23:46

...suger på min alkoholfria Beck...

Tittar på folk runtomkring mig, vissa klarar av att dra ett par Stout en vanlig tisdagskväll, andra inte.
En färgad medelålders snubbe står vid bardiske, han pratar högljutt och påminner om grevinnan och betjänten när han talar, nä skriker...
Inte hotfull men ändå väldigt jobbig att lyssna på, eller tvingas lyssna på, för han hörs...everywhere...

Är här med en kollega på tjänsteresa som har tagit en pint med engelsk cider, och absolut den starkaste av dem, bara därför att....?
Ja bara därför att vadå, att han är nyfiken på hur en 7,5% smakar, eller rättare sagt känns?
Jag lägger inga kommentarer över hans drickande, det får han sköta själv, men han nöjer sig med en faktist, ingen typisk svensk överkonsumtion här inte...

Trötta i benen efter att ha lommat runt i byn i ett par timmar och kollat stadslivet, en eftergift efter att ha suttit och gnuggat röven i ett konferensrum hela dagen.
Så nu är vi trötta i både benen och huvudet, en hård dags dividerande och förhandlande på utrikiska...
Älskar att insupa atmosfären och känslan över att vara utomlands, men det tär på upplevelsecentrat...

Ligger i sängen och laddar inför morgondagen, den kommer att bli minst lika jobbig...
Men inte lika jobbig som killen som pratade högljutt vid bardisken lär få det...

Det får mig att småle lite, jag har "turen" på min sida, eller motivationen att hålla mig ifrån alkoholen...
Det hade inte blivit så mycket trevligare, man hade bara lurats att tro att det blev det, och med efterräkningar dagen efter.

Mår fortsatt bra därför att jag bryr mig om mig själv, någon måste ju hålla ögonen på vad jag hittar på för något.
Om ingen annan gör det, så får jag göra det själv...
Men smaken av öl fick jag ju i vilket fall...

Får allt förutom baksmällan, vinst varje gång?

Berra on the move...

Berra
tors, 2015-02-26 - 00:22

...och man är så nära...så nära att skita i allt vad konsekvenser innebär...
När man bara vill förlora sig i sig själv, bara skita i allt och låta något annat ta ansvar för mitt liv, lägga det i någon annans händer...

Så nära var det idag, så långt ifrån något som helst lyckorus och duktighetskänsla, bara lägga hjärnan på hyllan och låta framtiden ligga helt osäker.

Haft en helvetes pissdag på jobbet och varit långt över bristningsgränsen under flera timmar, ni vet när man bara vill känga in skon i väggen och hoppas att den går sönder istället för foten.
Det börjar med skäll, och det som skulle vara enkelt och ta en halv dag i anspråk, tog i själva verket nästan 12 timmar, och när det inte kunde bli värre...så blev det det...
Inte heller när folk hänger en över axeln och frågar när det skall bli färdigt...så blir det bättre...
Stresstråden var spänd som en fiolsträng och jag började få det svårt att koncentrera mig, huvudvärken gick över till en slags migrän med aura, ett slags blixtfenomen som sker i ögonvrån, tappa minnet och bli fumlig med händerna, tappar saker och springer på folk, irriterar mig på folk som står i vägen när jag springer i korridoren.
Inte blir det bättre för det, men det är en naturlig reaktion på stress.

När jag trodde att jag var klar för dagen så ringde de och sa att det hade uppstått komplikationer efter ingreppet, det blev fyra timmar till med ytliga pulserande blodådror i tinningarna.
Jo jag svor och levde rövare, tillät mig visa en svagare sida av mig, jag hade inget tålamod kvar, var mentalt slut, helt fucking dränerad på all energi, så istället för att vara kreativ i tankarna så hade allting låst sig i skallen.
När det hadé löst sig var det återigen mörkt ute, maten hade kallnat för länge sedan på middagsbordet hemma, var sur som ett åskmoln och ändå helt orkeslös,
Förbannad utan att ha ork att kunna visa det...
Sade till frugan, NU j-vlar skulle det sitta fint med en brakfylla, och bara släppa allt j-la ansvar, fy f-n vad trött jag är på allt detta sk-t.
Röka, jag ska tamigf-n gå och hämta paketet med några stackars torra fimpar i hallen...

...men, det skulle betyda en enda sak, jag skulle ge upp allt det jag hade byggt upp under så många år, all målmedvetenhet, all framtida satsning på ett sunt leverne.
Skulle jag bara sådär ge upp allting?
Om några veckor framöver när någon frågade mig varför jag började både dricka och röka på samma gång, så skulle jag svara....vaddå?
Skulle en enda kväll kunna få mig att avfärda det jag hade haft som en nykter och beroendefrii framtid?

Nä!....nähä, självklart inte, det finns ju ingenting som kan klå det, inte en enda liten, eller nja, något större motgång heller för den delen.
En varm dusch och lite allmän uppfräschning av kroppen hjälpte för en liten stund att skringra tankarna...
Klart att jag INTE ska göra det, kröp ner mellan svala lakan, plockade fram paddan (ajpadden alltså, inget annat) och slösurfade lite på elektronikporrsajterna.
Det är ju lön idag, kanske man skulle investera i lite artificiellt välmående av shoppinglusta, jag vet att jag kommer ha råd med det, i jämförelse med att dricka alkoholen.

Allting är ju faktiskt bättre än att dricka alkoholen, på sikt...
Nu ska jag drömma sweet dreams, kanske klura på hur man lönnmördar någon på jobbet utan att man misstänks det minsta, det perfekta mordet alltså.
Det lär hålla hjärnan igång hela natten...

Nä skämt åsido, men idag var det ändå...close enough med alkoholen, och det var ...allvarligt, men förståeligt.
Och varje gång jag överlever en sådan här sak, så lär jag mig att inse, vad som är mina egentliga fallgropar.
Det i sig är ju bara det ett enda stort framsteg.

Berra

Adde
lör, 2015-02-28 - 11:11

att du hittat din vanliga lunk igen så inget bygger bo i skallen på dig. Som nyktra har vi inget större skydd mot stress men det vet du ju sen förut. Jag vet inte hur du tänker om meditation men det är ett suveränt sätt att få tillbaka lite energi och sinnesro. Jag använder det lite då och då och gör det så enkelt som möjligt, inga konstigheter utan sitter bara bekvämt på en stol och låter tankarna flyga som de vill utan att jag gör nåt åt det.
En effekt som är ovan i början är att jag känner mig väldigt trött efteråt men jag har lärt mig att den tröttheten är mitt "vanliga" tillstånd som märks efter att kroppen har fått vila en liten stund.

Ta hand om dig Berra !!

Berra
sön, 2015-03-01 - 21:42

Nej det är betydligt lugnare nu än i förra veckan där höll jag på att förlora greppet totalt.
Har nog för mycket saker att hålla reda på i mitt huvud, det är konstant fyllt av tankar, försöker hålla ihop trådar från alla håll.
Jag är ju också en känslomänniska som läser uttal och uttryck istället för vad som sägs, så det väldigt mycket information som skall passera skallen.

Just nu har jag och frugan tagit ledigt en vecka, så jag slipper förhoppningsvis samtal ifrån jobbet, men man vet aldrig, ibland får jag känslan av att jag är mer gift med jobbet än med frugan, jag tillbringar mer timmar med jobbet än med henne...

Men ledigt är det så ihelsifyr heller tvärtom så kanske vi har tagit oss vatten över huvudet, nu är det full fart men på ett annat sätt...
Vi byter ut köket, total utrensning, tillbringat timmar på Ikea med deras köksinredare, timmar med att dra i lådor och luckor, fundrat och kompromissat, ritat och ändrat.
Blivit sågade med fotknölarna för att våra idéer har varit för vidlyftiga, men till slut så kunde vi göra ett resolut beslut.
På torsdag kommer köket med ett par hundra enheter då gäller det att vi har ytan klar, för vi har ingen annanstans att härbärgera grejerna.

Igår tömma skåpen och lådorna, gå igenom vilka pryttlar som ska få följa med in i nya köket, mormors gamla kinesiska porslin fick hamna på återvinningstationen, tillsammans med åtta andra pappkassar med brickor och annat bröte, mina första tallrikar jag fick i flyttpresent fick gå samma öde tillmötes.
Suck!, men en nödvändighet, man kan inte hålla fast vid gammal skit, utvecklingen måste gå vidare.
Vårat kök är nu en del av vardagsrummet, lite campingkänsla med trangia, micro och vattenkokare.
Närliggande pizzerior och korvmojjar har en lysande framtid under nästkommande veckor.

Idag riva ner överskåpen och fläkten, knacka ner lite kakel, sålt diskmaskinen, rivit bort det elektriska osv.
Handlat lite virke på byggmarknaden och under morgondagen sätta nytt innertak med fräscha nya LED-Spot'ar.
Vårt kök är från mitten av sjuttiotalet, så det har verkligen gjort sitt.
Det känns lite konstigt att se förödelsen med stora hål i väggarna, sladdar som hänger.
Man tänker bara ujuj-uj, vad har jag gett mig in på?
Men jag vet att jag kommer att klara av det, jag har ju faktiskt byggt ett kök på landet tidigare, så det kommer att gå, det måste bara gå...
Hoppas att jag "håller" och inte rasar ihop att både fysisk och psykisk utmattning, det blir en massa saker att försöka hålla samman, logistik och effektiva lösningar...
Frugan har jag utsett till arbetsledare, hon gjorde ett utmärkt jobb i somras då hon dämpade min iver så att det blev hanterlig med husmålandet t.ex.

Det är mitt liv just nu, aldrig en lugn stund, alltid något som måste fixas, men vila det får man tids nog göra i graven.
Omväxlande, jajemän....spännande, jajemän, kommer jag att vara stolt då, något så fruktansvärt.

Har f-ntaimig inte tid att ens funta på att kröka.

Berra

Äppelpäppel
mån, 2015-03-02 - 10:44

För dina klarsynta och ärliga reflektioner över livet som nykter och den nyckfulla snåriga stig den innebär att gå på.
Själv är jag bara i början av den stigen och har tagit ett stapplande steg. Nio dagar utan alkohol nu:)
Har hängt här och läst i ett år men nu först har klockan klämtat för mig att ta det första steget. Nådde den för många här välbekanta geggiga botten till slut.
Förändring måste ske!
Har längtat så efter att slippa..slippa vakna tung i skallen och mosig med sursmaken i mun efter de där tre, fyra glasen vin som blivit en vana vardag som helg då det gärna blev några glas till.
Det är såå mycket jag längtat efter som ett liv utan A gift kan ge! Komma tillbaka där jag befann mig innan hjärnans belöningssystem blev rubbat. Då är jag egentligen tillbaka till ett dunkelt förpubertalt mitt av 70 talet, innan man smakat på gifter.
Satt en kväll och tittade på"En clown till kaffet" (förmodligen med ett glas vitt) när Sven Melander var med, la märke till att han inte drack vin som de andra (alkoskada bara det;) och han berättade öppet om att han var nykter alkoholist, han hade känt hur A tagit en alldeles för stor plats i hans liv och ville komma tillbaka till den där känslan när man var barn och blev lycklig av att få öppna en kall Trocadero och äta en bit nybakad sockerkaka.. jag blev alldeles varm och kall inuti och förstod precis vad han menade! Kände att ja dit vill jag med!

Det flimrade förbi i mitt minne hur jag sitter i trädgården hos farmor, solen gassar och det doftar kaffe och sommar, det surrar och kvittrar överallt. Det vita trädgårdsbordet är dukat med små vita koppar och fat med blå blommor på, kolsyrebubblorna ploppar i mitt glas läsk och jag biter i en bit mjuk vaniljsmakande sockerkaka...110% sommar och allt var bara total tillfredsställelse. Trocka var även min favvoläsk när jag var barn. Han satte fingret på!
Det gör du med Berra, dock har jag inte läst allt du skrivit här men ramlat på dig tillräckligt många gånger för att säga som säkert du hört fler gånger här: du borde samla allt du skrivit och ge ut som en bok!
Du har skrivandets gåva!
Jag är säker på att dina reflektioner och berättelser hjälper andra. De hjälper mig. Ser du dig sittandes i TV soffan på Nyhetsmorgon och berätta om hur boken kom till?;)

Kram och ha en fin dag!

Berra
ons, 2015-03-04 - 00:50

Ja känner du någon bokförläggare så är jag på, alla gånger.
Har upptäckt att jag faktiskt har en rätt så bra gåva att försöka kunna återberätta mina upplevelser på bästa sätt.
Vill inte krångla till det, utan att få det att låta som man säger det, och lägga in små minnesbilder att öka på läsarens fantasier.

Här hemma har vi blodvite, har satt upp ca 750 skruv i det nya taket under två dagar, problemet är att dessa små vassa pressade skruvar har "skägg" som både skär och sätter små vassa metallspån i fingrarna, så det vita taket bär små fläckar av skitiga svarta fläckar efter smutsiga fingar, röda fläckar av blod som sakta övergår till bruna när de har torkat.
Frugan går efter och putsar de rena.
Så mina fingrar värker efter pincettoperationen och de små fina snitten i pekfinger och tummen.
Både frugan och svärsonen som passande nog hade en ledig dag idag har fått punkterade fossingar, den ena med en bit av det nedhackade kaklet som har en vass glasyr, svärsonen trampade in en dyckert i foten när han rev golvsocklarna och inte hade vikt ner de vassa spikarna först.
Så det är lite blodfläckar överallt här hemma.
Nackspärr efter att ha blängt i taket hela dagen, armarna är inte heller vana att hållas så högt så länge med tunga verktyg.
Skulle riva bort diskbänken och åkte som en skottspole mellan läckande vattenledningar och rörfirman, det visade sig sedan att just våra ledningar var ihopskruvade med millimetergäng och inte tumgäng som inte finns längre, suck!, jag formligen HATAR att mecka med vattenledningar.
Och den däringa rörfirman som skulle höra av sig, hörde de av sig då?, nej så klart.
Min misstänksamhet mot hantverkare fick ytterligare en törn åt rätt håll, fast det är nu egentligen fel hål, eller rättare sagt inte åt mitt håll.
Det blev två timmar med slit och förtvivlan, det slutade med att jag fick såga av ledningarna och sätta dit egna kulventiler, känns inte heller helt hundra säkert.
Hursomhelst två dagar med 15 timmars arbetsdagar är slitsamt på en ovan kropp, men vad gör man med allt för optimistiska tidsplaner, sliter som en hund faktiskt.
Går in i duschen och låter sågspånen sakta rinna ner ner ifrån hårbotten snurra runt ett par varv i golvbrunnen innan de försvinner ut i avloppet.
Åt pizza ikväll då vi varken har spis eller diskho, gudars så gott det var, vi hade ju glömt bort att äta någonting på hela dagen.
Lånade grannens släpkärra och körde iväg alla gamla köksskåp med inredning till sopstationen, det var skönt att få trädgården fri från sopberget.
Halvtolv kunde jag sätta mig i soffan och ta igen mig med en kall alkoholfri öl, jädrar vad gott det var, kall fräsch och lite stickig, slut på 7-8 klunkar och 10 sekunder.
Burp!, och så var det bara att gå och lägga sig igen, men med gott samvete, vet ju att den där ölen inte gör mig någon skada.
Kall och god, släckte törsten bra för det var ju vad jag hade, vätskebrist, inte ett alkoholbehov...

Kommer sova gott i natt, helt slutkörd, men nöjd med livet, trots lite hickups då och då, jag är ju en känslomänniska och låter mina känslor styra mig.
Bra eller dåligt?, spelar ingen roll, det är ju min lott, och jag får helt enkelt rätta mig efter det.

Och en väldigt avgörande del i det är att inte fortsätta med alkoholen, det förstör mer än det för stunden hjälper.

Berra

Berra
mån, 2015-03-09 - 00:53

..ingenting runtomkring en påverkar mig, utan bara hårt fokuserad på det som är mitt.

Hur menar jag?
Jo just nu så har jag bara varit fokuserad på min köksrenovering, ingenting annat har varit prioriterat, jo familjelivet förvisso, men någon timme varje kväll framför teven i soffan.
Men alla ha varit så upptagna med sitt, knappt har vi ätit ihop ens.
Det är jobb och skola, umgås med sina kompisar osv.
Själv har jag varit upptagen med att komma på olika sorters smarta lösningar med byggandet, om jag tvirkar lite här och bånkar lite där så blir det nog bättre...
Eller vänta....bånkar här och tvirkar där, det blir nog bäst, eller?
Det sliter hårt på min hjärnkapacitet, mest logistiken tror jag nog, den där måste fixas innan jag påbörjar den däringa grejen.
Det blir mycket kaffe, nästan 20 koppar om dagen, har värdens abstinens när jag inte fått min dagliga dos av koffeinet.
Varför bälga så mycket kaffe?
Tror att det är ett substitut istället för rökandet, i vanliga fall, dvs före nyåret kunde jag gå ut, sätta mig påsen pall och "tvinga" mig till en liten paus, få nya intryck och rensa hjärnan på lite dynga som bara tog plats i onödan.
Går jag ut idag då och tar en paus, nej knappast, hjärnan jobbar på högvarv och jag är inte ett dugg social med mina grannar som lommar förbi på gatan.
Det mina vänner är en nackdel med att inte röka längre, och må det så vara den enda av dem.
Apropå röka, vi fick reda på två av våra närmaste vänners mammor har fått cancer, samma dag faktiskt, båda är de storrökare sedan unga år.
Det är är den största nackdelen med att röka, och det finns många många fler anlednigar till varför det är dåligt att röka.
Men berätta det för en rökare, de slår ifrån sig det med en handviftning, medvetna men vill inte ens tänka på det, förräns det är ett faktum.

Känner igen samma typ av beroendeutspel hos en alkoholist.
De är så medvetna om alla nackdelar med att dricka alkoholen, ibland när det är passande så väljer de att jämföra sig med andra, alla andra kan ju dricka!
Men så är inte ett beroende, det är individuellt, alla som rölker t.ex röker inte massor, en del klarar av att feströka, men kallar de sig för rökare då?
Alla som tar sig ett glas vin till middagen en gång per helg, kallar de sig för alkisar då, har de ens ett beroende?
Skillnaden är att de har kvar en möjlighet att kunna säga och tänka...nej just idag ska jag inte ta mig något, en sorts valmöjlighet.
Ett beroende ger en inga valmöjligheter, utan har bara ett sorts sjukligt beteende, jag måste bara ha....ett glas, en cigg, en påse godis, en lott, ett ligg, osv.
Beroendet har skapats hos oss själva, en sorts trygghet när allt är som det brukar vara, en oföränderlighet.
Så i min värld så ligger förändringen i att våga utmana vardagen med att just ...förändra.
Man behöver inte gå rakt på sak, utan ändra på något väldigt enkelt, ta en tidigare buss till jobbet för att möta andra personer på bussen, få tid över att njuta av en morgon med extra tid till att titta på människor, platser eller bara njuta av det fina vädret.
Äta något annorlunda till lunch eller middag, en annan plats, anmäla sig till någon kurs bara därför att....utmana ödet.

Jag gjorde en förändring, valde att göra om mitt kök, det dög det gamla också, men det är värt att kosta på sig någonting som man använder så pass mycket.
Jag utmanade min rädsla att ge mig på något som jag inte hade gjort förut på samma sätt, inte lätt men det höjer självförtroendet något enormt.

Lika stolt som jag kunde se starten av Vasaloppet i direktsädning på teven utan att vara bakrusig.
Har gjort så under många år nu, och jag kan inte förstå varför det alltid hade varit en tradition tidigare, när upplevelsen är så mycket större nykter.
Svårt att förklara för någon som alltid tar alkoholen i sitt försvar, det enda rådet jag kan ge är faktiskt att testa på under ett par år.

Svårt att förklara, när man ibland lever i sin egna lilla bubbla.

Men nykterheten gör skillnad, kanske inte alltid helt specifikt, men i sin helhet.
Inte förrän man försöker göra ett uppehåll så upptäcker man hur stor del av ens liv den har tagit i anspråk, det är precis det som gör skillnaden.
Att kunna ta makten ifrån ens egna tvångstankar, eller bara en sådan enkel sak som att gå upp fem i åtta en söndagsmorgon för att se starten av Vasaloppet, och må bra.
Ingen big deal, men några sådana fler rätt så häftiga upplevelser till, och livet börjar få lite mer mening, en livskrydda.

Berra

Berra
ons, 2015-03-18 - 00:09

Ett citat jag hörde på teven under veckan..
"Enda anledningen till att han överhuvudtaget kastade benen över sängkanten var....att han inte hade dött under natten i sömnen..."
Allt livs meningslöshet sammanfattat i en enda mening...
När livet inte ger en mening med livet längre, när det känns bortkastat på något sätt..

Där har jag varit många gånger, och passerat med råge till och med, när vägen tillbaka till livet känns oändligt....lång.
Tiden med deppigheten var ingenting att leka med, svårhanterlig och svårbegriplig, själen var sjuk, glädjen hade brutit ett ben och konvalescensen var lång.
Livets skola innebar för mig att backa tillbaka bandet och inse' vad jag hade begått för sorts misstag, en syntetisk glädjehöjare blev min mentala krycka.
Men....den hette inte alkoholen, tvärsom så var det den som hade satt krokben för mig under lång tid och bara trasslat till det, men i tron om att det var det naturligs att falla och bara borsta av sig om knäna och fortsätta, tills den dagen då den hade slagit av mig båda benen så hårt att jag inte kunde resa mig igen, jag var nedbruten helt och hållet.
Och man fattade inte vad det var som var felet, det var "någons" fel, men absolut inte mitt, jag hade ju gjort allt enligt mönstret, trodde jag...
Men glömde en sak, vi är alla lika, men ändå så helt olika, vissa klarar av trycket och kan kompensera detta med att lugna sig med alkoholen, inte jag...

Felet jag gjorde var att jag inte lyssnade på min kropp och alla dess varningssignaler, stress är dåligt under lång tid och på en alldeles för hög nivå.
Så länge jag fixar det att relaxa med alkoholen så är det ju lugnt, ...eller hur?
Slätar över problemen och låter de växa sig starkare i bakgrunden, tills en dag då allt kollapsar och kroppen går ner i en kaotiskt överlevnadsinstinkt.
Kroppen säger att du lyssnade inte, nu har jag gått ner i ett nödläge där du behöver hjälp utifrån för att klara av resten av resan, om du nu tänker fortsätta resan.
Och det blev en skärseld, vad är värt att leva för?, utan alkoholen finns inget som är roligt längre, eller har jag missuppfattat det?
Det hade jag, å det grövsta, livet hade tagit ett stickspår som inte ledde någonstans, jag var felinlärd...
Alkoholen är inte allt här i livet, men om den tar för stor plats, så blir den det.

Och då tänkte jag på det gamla indianordspråket som går på ett ungefär så här...
Det finns två vargar inom dig, en som skänker dig glädje, kärlek och harmoni, och en annan som skapar osämja, misstänksamhet och bara vill slita dig i stycken.
Och vilken är det som vinner?
Den som du ger näring.

Så att genom att ignorera den som skapar mörker och elände så svälter man ut den, den får inte ta plats, inte skänkas en tanke längre.
Det är lite samma sak med alkoholen, den skapar också ett sorts elände, göd inte dess biverkningar genom att inte skapa den.

Sen finns det fortfarande kvar annat elände i mitt liv, men det gäller att känna igen signalerna när kroppen tycker att det känns obehagligt, och att lyssna på dem.
Du mår piss och börjar bli grinig, du kan göra två saker, fortsätta som om ingenting har hänt, eller skapa en förändring.
Om det beror på stress så heter medicinen att skapa utrymme för att kunna stressa av, på vilket sätt är olika för olika personer, alla måste vi finna vårat eget sätt.
Mitt sätt är alla sätt förutom de med alkohol förknippat.

Just nu är jag mest fysiskt slutkörd efter dryga två veckors byggande med köket, 12-15 timmars pass på lediga dagar och 4-6 timmar på vardagskvällar, det tär på krafterna.
Så just ikväll blev det bara två timmars hårt arbete, och sedan en soft kväll i soffan, men vad hände?, hela familjen somnade utmattade efter en liten stund bara.
Vi tog en liten timeout nu när 90% är klart, två hårda veckor och börja sakta ner på mållinjen?
Ja, ibland är det värt det, och istället för att slita ut sig så gäller det att veta när det är dags att skruva ner tempot och ta en kväll fri.
Slarvfelen minskar, irritationen likaså, och det gäller att se dessa indikationer i tid.

Vi är bara människor, och vi får lära oss att leva med våra brister och svagheter.
Vissa av dem kan vi styra, och inte mata den vargen inom oss som vill slita oss i stycken.
Det är skillnaden mellan att vilja orka leva och att inte orka dö.
Det är en sak som glädjer mig varje morgon när jag kastar benen över sängkanten, jag dog inte av bakfylleångesten i alla fall.

Berra

veronica
ons, 2015-03-18 - 00:41

Gamma är äldst heter det visst, tack för dina kloka ord...har vimsat runt på forumet denna natt då jag inte kunde sova så ..återigen tack

nahoj
tors, 2015-03-26 - 18:25

Hej..
Kliver på det här förhoppningsvis bra tåget.. Behöver motivation för att sluta dricka ,- bara för att det ligger nära till när man är uttråkad,eller är på kalas.
Har skött mitt "missbruk" i 30 år , och vet inte när det egentligen blev ett missbruk, men nu bestämmer inte JAG längre. behöver lite peppning, jag inbillar mig att jag skall bli Vit , och inser både fördelarna men även avsaknaden av "kung alkohol". Jag har fått ett ultimatum, och jag skall klara det. uppskattar lite peppning & tips.
Jobbet fungerar än så länge , men frugan knorrar , vilket jag fullständigt förstår.

kram

Berra
fre, 2015-03-27 - 00:50

..man undrar ibland vad saker och ting får kosta...

Vad får en nykterhet kosta?
Gliringar ifrån jobbarkompisar som jag nyligen läste i en annan tråd, tufft att höra att man har blivit en tråkkärring i sin nynykterhet...
Smällar man får ta, ja det kan låta hårt, men livet är inte alltid rättvist...
Men när man har varit nykter en längre tid så rinner det av en som vatten på en fet gås, man vet att det bara försöker rättfärdiga deras eget drickande.
Ungefär drick med mig så märks mitt egna drickande inte lika mycket, det sticker inte ut på samma sätt som när man gör en sak kollektivt.
Drick så glömmer vi det här, eller kanske kan skratta åt det i efterhand, eller som i mitt fall gråta över det som har hänt.
Inget svider lika hårt som en bakfylla, inget undergräver mitt självförtroende lika mycket som bakfyllan, trots att den gör det motsatta när man går in i den.
Därför tycker jag att alkoholen är falsk...

Men å andra sidan, vad kostar det när man gör ingenting och har ett alkoholberoende....
Det kostar mera, kanske inte i penningar men i personlighetskris, när allt händer som inte får hända, men händer ändå trots att vi är medvetna om insatserna.
Det får kosta vad det kosta vill, brukar en del hävda...
Hur mycket är för mycket, vart går smärtgränsen för var och en av oss.
Knappast lika för oss alla, vi är alla individer med olika behov och egna satta gränser.
Men alkoholen får oss att tänja på gränserna för varje gång, ska inte dricka lika mycket den här gången, haha vem är det vi försöker lura egentligen?

Vi sätter oss alla högt på piedestalen och tror gott om oss, men vad händer när vi kliver ner ifrån rampljuset och begrundar oss själva snett ifrån nedsidan.
Skulle vi tro att vi jämt gjorde så smarta drag vartenda gång?
Vi är ju så jäviga med oss själva att vi har svårt att vara självkritiska.
Om jag vore en kollega till mig själv, vad skulle jag då säga för sorts skvaller till andra kollegor, han där verkar inte kunna kontrollera sitt drickande, det såg man ju bara på de senaste fimrafesterna och after works'en, snacka om att skämma ut sig och inte fatta vart gränsen går...???

Allt har ett pris, men har vi råd att betala för det?
Om man nu är den största grisen på fimrafesterna, kan jag fortsätta att stå för det även på måndagsförmiddagsfikat?
Ska jag vara stolt över det jag jämt gör men egentligen kanske inte vill?
Jamen jag var ju full... Är det en tillräcklig ursäkt eller visar den bara på dåligt omdöme?

Livet är fullt av risktagande och man för göra misstag, gång efter annan, men får man ständigt upprepa samma?
Risken för mig att betydligt större om jag chansar och testar att dricka vid ett enda tillfälle, blir det lyckat kommer jag att fortsätta testa tills det fallerar.
När jag fallerar alltså inte OM utan när, kommer jag ångra att jag överhuvudtaget testade första gången.
Priset för att vara nykter är att jag troligen kommer lämna en fest i förtid, men mest troligt för att den egentligen är tråkig och inte för att jag är för full.
Det priset kan jag betala, och veta att jag kommer få en morgondag värd att leva för, och inte hoppas på att dö av en hjärtinfarkt under sömnen för att slippa vakna upp till all den ångest som gårdagens fylla skapade mig.

Så när folk som fortfarande dricker alkoholen är dryga och hånar mig, så brukar jag bara tänka att det slår tillbaka mot dem själva, de har bara inte fattat det ännu.
Genom att vara stark i min övertygelse så sätter jag övertaget redan från början, försök inte klanka ner på mig när det är du som gör fel brukar jag tänka.

För övrigt i Berras dagbok så kan jag nämna att mitt senaste projekt har landat till full belåtenhet, köket är klart med det sista (nja nästsista) under morgondagen.
Dryga två veckor tog det trots en kraftig förkylning däremellan, från gammalt kök till stora hål i väggen till ett fantastisk mordent kök efter frugans önskemål.
Stolt som en tupp vandrar jag runt i köket och känner på rena glansiga ytor, trycker på alla nya knappar på vitvarorna, det tjuter och piper överallt, samma ljud på alla maskiner så jag vet inte vad det är som är felet, antingen så ligger det en disktrasa på induktionsspisen eller så är diskmaskinen färdigt eller mikron, eller torktumlaren, eller ugnen, eller telefonen som behöver laddas, eller väderstationen som varnar för storm, eller ett varnande överströmskydd i säkringsskåpet, eller slut på papper i skrivaren, sladden har åkt ur UPS'en...
Man blir alldeles virrig över alla pryttlar som tutar och piper här hemma, det påkallar en sorts stress de också, undrar vad det är för ett nöt som har införskaffat alla dess prylar?
Javisstja, det är ju jag, jaja som man bäddar får man ligga, men vid vår ålder får man vara tacksam om man får ligga överhuvudtaget, som en polare sa nyligen.
Nä usch ja vad jag håller på, försöker fördriva tiden och hålla mig vaken för dottern ska hämtas halv två nu på natten, och bara för att jag måste hålla mig vaken, så känner jag mig jättetrött...
Har inte lyckats med att hålla mina barn nyktra, men de har å andra sidan inte just nu ett riskbeteende heller, men det påverkar min nattsömn i vilket fall.

Natti!

Berra