av Berra

Ångesten tar mitt liv...

LenaNyman
lör, 2014-10-11 - 14:23

Nyss tänkte jag så. Bara för 22 dagar sen. "Nog vore det väl själva fan också om jag inte skulle kunna fixa att dricka som folk", tänkte jag. Men så var det nåt som hände i hjärnan på mig och jag insåg plötsligt att nej, jag kan fan inte det. Hade jag kunnat det så hade jag inte behövt ha all denna fyllångest, försöka fylla i alla minnesluckor, känna denna skam och folkskygghet och detta eländiga självförakt. Då hade jag sluppit allt sånt. Så jag accepterade plötsligt faktum och det är ... det är så himla skönt att slippa vara med om den här kampen mer. Att slåss med ölen och vinet, utmana alkoholen gång på gång för att vinna några gånger och förlora desto fler.

Jag bryr mig inte om hur länge jag kommer att känna det så här inför alkohol. Om det kommer att förändras över tid. Det enda jag bryr mig om är just nu och just nu gör jag mig själv en stor tjänst genom att hålla mig från sprit.

Good luck, Mic! Det verkar som att du också fattat det här. Sen kan det ju ta ett tag innan det verkligen verkligen verkligen går upp för en vad det innebär.

:)

/Lena

Mic99
lör, 2014-10-11 - 14:58

"Nog vore det väl själva fan också om jag inte skulle kunna fixa att dricka som folk",

Så har jag alltid känt och känner nog fortfarande innerst inne tyvärr....

Men era goda råd och infallsvinklar har helt klart fått mig att fundera...hoppas de tankarna finns kvar ett tag..

I mitt fall är det verkligen en riktig balansgång mellan himmel o helvete...men trots att jag med jämna och ojämna mellanrum ramlat ner och slagit mig ganska rejält, så har jag lik förbannat hoppat upp på den slaka linan för att bevisa att jag visst kan klara det!

´Nu känns det nog som att mina balansakter måste få ett slut...kan ju inte räkna med att det finns ett skyddsnät som räddar mig nästa gång.....eller nästa.....

Behövs ibland så lite för att linan ska brista...igår räckte det med att min fru (som jag tyckte..) kontrollerade hur mycket sprit jag hällde i drinken...

Vad tror ni jag gjorde? Just det...min smarta gärna reagerade i försvar...tror du inte jag vet hur mycket jag kan dricka??

Så jag hällde upp dubbelt så mycket som jag hade tänkt.. och i nästa...och i...ja ni förstår...

Tyckte då...och på ett sätt nu också att det var hennes fel att allt gick överstyr...jag har ju klarat att dricka måttligt i 3 månader! Varför skulle hon "kontrollera"?

Kvällen slutade i mitt fall på krogen...till jag blev utslängd...hur jag tog mig hem minns jag inte ens......

Hursomhelst....

Såklart var det inte hennes fel. (fast jag fortfarande inte riktigt kan sluta fundera på VARFÖR hon inte litade på mig??)

Nästa gång är det någon/något annat...

Går inte att ständigt skylla på andra? Fast man gärna önskar att det var så...

Jag klarar helt enkelt inte av spriten längre. punkt slut.

Måste bara komma ihåg det. Imorgon. Nästa vecka. Månad och år!

Nu ger jag upp! Slaget är förlorat.Har inget balans-sinne kvar. Överlåter linan till de som tror sig klara av det......

/Mic

Berra
lör, 2014-10-11 - 23:27

...det var ett tag sedan jag såg dina inlägg. Har saknat dig!
Vad vill du att jag ska säga?, var var det vi sa?, nej skämt åsido.

Tja, utmana aldrig tankarna på alkoholen, den motståndaren är för mig alltid övermäktig.
Det är bara att inse', jag är allergisk mot den, och där kan jag ingenting få ogjort.
Aldrig chansa utan köra safe, jag mår bäst då.

Att möta alkoholen är som att möta en gammal vän, man behöver inte presentera sig utan man vet var man står,
Pratar gamla minnen, minns du den fyllan, haha vad kul vi hade.
Men till saken hör att vi har växt ifrån varandra, vi kan aldrig få dessa upplevelser tillsammans igen, bara minnena.
Tiderna förändras och vi med dem, jag tar min väg och utforskar den.
Smakar på livet och försöker se samspelet mellan mig och andra, en ypperligt känslig vågskål som enbart kan skötas nyktert.
Jag har börjat acceptera mitt nya livslinje, det finns inga om och men, bara utan alkoholen.

Orättvist, nja kanske, men börjar tro att det är de andra som som är den stora loosern, de vet inte vad de går miste om,
Och det är de som är förslavade till alkoholen, de klarar sig inte utan den, jag vet att jag kan, för att jag...kan!

Jo jag skulle vilja förlora tankarna i ett enda stort buzz, men insatserna är allt för stora, risktagandet för stort.
Det finns så mycket annat jag kan missbruka, förtroende hos andra, mat, sex och spel, alkoholen är bara så förstorat i vår längtan.
Vi längtar bort ifrån vårat lidande, ensamheten och tristessen, när vi borde förändra det istället, eller sluta se det som ett problem.
Är jag trist?, ja må så vara, men det trivs jag med, viktigast är det att jag trivs med mig själv, allt annat är oviktigt.

Man lägger sin energi där man behöver det, inte mer, inte överdrivet utan precis lagomt.
Det betyder inte heller att jag måste lägga samma energi på det vid nästa tillfälle, utan det är ett levande väsen, föränderligt.

Igår drack jag alkoholfritt rött vin hos grannarna som hade gjort sig till för min del, misstog mig på fel glas men hann att lukta mig till mitt egna.
Går inte alls att jämföra, mitt vin var ett surrogat, men vad var alternativet?, dricka läsk?
Nej acceptera att detta var min dryck för kvällen, inte att jämföra mot det riktiga röda vinet, utan detta var min sällskapsdryck.
Jag är glad att jag för dricka det ur ett likadant glas, och att det har samma färg, inga isbitar och inga citrusfrukter, jag skiljer mig inte från de andra.
Och det är viktigt, för min egna del att känna mig delaktig i gemenskapen.
Humöret då, tja de bestämmer jag ju redan från början, apa mig eller inte, precis som livet så är det föränderligt också.
Igår var det trevligt, inte överdrivet åt något håll, och jag mådde fortsatt bra och det var ju det viktigaste.

Att inte glömma bort mig själv i helheten har varit en viktig del, se bredden men inte tappa fokus framåt.
Ja det är en morgondag, värderar jag den det minsta så har jag ett ansvar redan idag, ta hand om mig!
Gör ingen annan det, får jag göra det själv och då sticker jag ut, genom att inte dricka det som de andra gör.

En lördagskväll i soffan med barnen, jag skäms inte det minsta, det är jag väl värd, allra helst imorgon.

Berra

Stingo
sön, 2014-10-12 - 08:29

Det finns de som säger att "jag har druckit min andel..." och så är det väl. De flesta av oss har druckit mera än medelbrukaren dricker under en livstid, bara på mycket kortare tid.

Mic99
sön, 2014-10-12 - 14:42

Att du skulle komma ihåg mig Berra.Svårt att glömma en sådan "återfallsförbrytare" som mig kanske..

Jag läser här emellanåt..även när jag som nu senast hade min "dricka-normat-försök- period...för att påminna mig om hur det egentligen är...men ibland...lyckas jag liksom förtränga det..Allt är ju så bra nu? Problem? Jag?...

Som sagt är jag en mästare på att lura mig själv. Men..innerst inne vet jag..

Jag fixar det inte. Kommer alltid tillbaka till samma punkt...

Tack för att du alltid får mig att fundera och faktiskt har dina ord vissa gånger räddat mig..

Blev också väldigt berörd och glad att det jag skrev kanske hjälpte och berörde andra här på forumet. Det får det att kännas lite bättre, och det är ju det som är detta forums mening. Att vi på något sätt ska kunna hjälpa varandra. Fast vi på många sätt är ganska olika, så sitter vi i samma båt...

Och det Stingo skrev får jag väl också skriva under på...jag har definitivt druckit upp min andel...och mer därtill..

Hoppas verkligen att min illusion av att jag någonsin kan bli normaldrickare är krossad för alltid nu.

Skulle jag någon gång återigen börja tvivla, så vet jag ju var jag ska läsa..

Det är över nu.

Denna gången ska jag vinna över mig själv och inte spriten..för det är ju som sagt en helt omöjlig motståndare...

/Mic

Berra
mån, 2014-10-20 - 00:45

...stugan stängd för säsongen, en tid för sorg faktiskt...
En tid av förlustelse i sommarvärmen har nått sitt slut, det är igenbommat för vintern...
Jo jag känner faktiskt en typ av sorg, det är ledsamt att behöva stänga den tiden ute...
Soliga heta dagar på bryggan, kalla dopp i havet, svala sommarkvällar med myggen surrandes runt huvudet.
Nattens kung heter fladdermusen och flyger ljudlöst i skimret från havets återspegling av månens ljus.
Korparna som kraxar och skräner i eget majestät i den annars så ljudlösa kvällssolen.
Den blå röken ifrån träkolsgrillen med fotogendoften av tändvätskan.
I den höga molnfria luften ses den svaga siluetten av en havsörn mot den ljusblåa bakgrunden, ett genomträngande iiieeek berättar om dess närvaro, kanske söker den sin maka.
Abborrarna kröker rygg en sista gång i den heta stekpannan innan de ska få pryda en smörad knäckebrödsskiva.
Fingerborgsblomman vajar i vinden i antingen vit eller rosa skrud, humlorna surrar i klockorna frenetiskt efter dess nektar.
Kopparormen snirklar sig genom grästuvorna i vår trädgård, aktar sig noga för skogsmyrorna.
En citronfjärils vingar kommer nerdalande ifrån ekens grenar, en trollslända kalasar på dess kropp.
Nere vid stranden går vågornas skvalp i ett hårdare tempo efter en båts bogsvall som passerade för en lång stund sedan.
En mås seglar förbi våra trädtoppar utan ett endaste vingslag sneglar ner på vår tomt efter något ätbart, längre ut i viken håller hans artfränder på att reda ut en dispyt.
En gammal träeka kuttrar ute på farleden med sin pulserande tändkulemotor, skapar ett V i den glittrande havsytan.
I skuggan av vårat parasoll ligger kanelbullarna i en enorm hög på ett fat, väntar på att barnen ska få syn på dem.
Tillbringaren till bredden fylld med ljusröd saft, duralexglasen staplade i varandra, kaffepannan het av starkt kaffe på en skärbräda av slitet trä.
Svettpärlorna samlas i pannan efter en liten stund i den varma solen utan en tillstymmelse av bris.
Någon tar fram en immig grön glasflaska med kapsyl, kondensdropparna bildar blanka rännilar längs dess sidor.
Pffft hörs det och en taggig metallkapsyl hamnar uppochner på den torra spruckna trätrallen...
-Vill du ha?, frågar en en välbekant mansröst, det är min svåger...
Jag vrider på flaskan för att förvissa mig om att den inte innehåller någon alkohol.
-Javisst svarar jag, vem är inte förtjänt av en kall öl en dag som denna, den är ju så fin...
Vad jag inte säger är att jag minsann heller inte förtjänar morgondagens bakrus, men det vet ju alla om redan i min omgivning.
Jag kan sippa på ölen med gott samvete, den skadar inte med sitt gift i efterhand, det vet jag ju...

Allt detta saknar jag, därför har jag en liten sorg i mitt hjärta.
Desto mer att längta efter, det fina med att bo i Sverige är ju att vi har säsonger, så den återkommer om ett tag.
Men den här tiden är lite otröstligt, just nu ligger jag i min säng och frugan tvingade mig att stänga fönstret.
Ett rejält oväder kom över oss mitt i natten med blixtrar och dunder, och hon som är så nedrans åskrädd.
Men det finns ju fördelar med det också, man får många och långa kramar under täcket, med ett och annat ryck förståss när Tor slår med sin hammare....

Nu är det sovdags, även för nattugglor som mig, om bara paparazzi kunde sluta fota genom fönstret...

Natti!

Berra

mulletant
mån, 2014-10-20 - 04:06

Underbar sommarbild och vemodet när den är förbi...
För övrigt är det fint att kramas under täcket, särskilt när man är nykter och vet vad man gör;) / mt

Stingo
mån, 2014-10-20 - 06:46

precis så känner jag också.

Men du, använd tändvätska av raps. Luktar inget alls.

Moa
mån, 2014-10-20 - 18:45

Jag vet inte hur jag ska stå ut denna höst och vinter! Allt är mörkt, fuktigt, kallt och rått.
Går runt i en tung stämning hela dagarna och är trött. Har ingen arbetsglädje och när jag kommer hem vill jag bara sitta under en filt. Och sedan suckar jag hela kvällen för att allt är så trist. Men jag orkar inte ta mig för något!
Till och med katten går runt och gnäller. Han vill ut på äventyr men tycker inte om det fuktiga vädret. Stannar därför inne men blir rasrlös och gnällig.
Det är hopplöst att gå runt och må dåligt av något som inte går att påverka. Önskar jag hade en remotecontrol och kunde snabbspola fram till april 2015!!!
Tråkigt, tråkigt, tråkigt...
Men så läser jag ditt inlägg Berra och plötsligt så kliver sommaren in i rummet med en fläkt av härliga sommardofter och ljusa sommardrömmar! Och för en liten stund så glömmer jag mitt sorgmod och sitter med ett leende på läpparna...

Berra
tis, 2014-10-21 - 03:48

Senaste 3-4 nätterna har jag brottats med jobbiga återkommande drömmar.
Drömmer om en gammal tonårskärlek som jag troligen aldrig kom över ordentligt.
Var så otroligt kär, vi var unga hon 15 och jag 19, och jag kunde aldig låta bli att ta på henne.
Strök mina fingrar genom hennes hår, ovansidan på mina fingrar smekte hennes persikomjuka kinder, hela tiden...
Hursomhelst, jag fattar i drömmen att det är en svunnen tid, den kan aldrig återkomma igen.
Men ändå återupplever jag den gång på gång, samma behagliga känsla...
Men till slut börjar det bli jobbigt, det blir tjatigt och drömmarna verkar ha hakat upp sig.
Fattar inte riktigt vad hjärnan försöker bearbeta åt mig, det är liksom helt passe'.
Nu är klockan halvfyra på natten och jag vågar inte somna om för jag vet vad det bjuds på i mina drömmar.
Har sparkat runt bland täcken och kuddar sedan klockan två...svettigt.
Vågar inte berätta om mina drömmar för frugan, hon har har lätt för att bli sotis på gamla flammor,
Hon kan inte backa tillbaka i tiden och påverka mina känslor.

Har idag drömobjektet som vän på fejjan, tiden har tagit ut sin rätt och hon är absolut inte lika vacker som då.
Så det finns ingenting att längta bort till, ingen avund eller vill vara någon annanstans, egentligen...

Men varför drabbas jag av dessa återkommande drömmar just nu?
Det slog mig hur minnena slåss om sitt utrymme i mitt medvetande...
Naturligtvis, det är ubåtsjakten som drog igång allt detta...Va?
Förra gången för 35 år sedan när det begav sig låg jag i lumpen i Karlskrona, det var då U137 lade sig på skäret.
Helgpermissonerna drogs in i jakten på ryssen, han hindrade mig från att få träffa min dåvarande kärlek.

Och så fick jag ett ändå ett litet svar på varför det är som det är...
Tänk den som ändå förstod sig på hur våra tankar och drömmar fungerar i våran hjärna.
Suck, om tre timmar väcker larmet mig på mobilen, det här blev ingen utvilande sömn precis.
Tur att jag har Spotify som håller mig sällis i mina lurar...

Ibland är natten verkligen så låååång....

Berra

Berra
fre, 2014-10-24 - 00:39

I början på veckan var jag lite låg, grinig och irriterad, och livet kändes inte alls speciell bra.
Funtade ett tag på om jag var på g till en ny deppighetsperiod, är livrädd för att hamna i det helvete igen.
Har lärt mig mina tricks att försöka hålla den stången, tänka på saker som gör mig glad och lättare i sinnet,
Se fram mot något som jag längtar till...
På jobbet är det slitigt och väldigt ryckigt, det går inte att planera någonting, det kastar både hit och dit.
Det tär på en och man är oftast helt slut i kroppen av all anspänning, det skulle smakat fint med en avkopplade fylla då.
Men icke...
Vädret hjälper ju inte till heller precis, grått mulet kallt, och man måste ha handskar på morgonen i bilen.
Plånboken är utsinad och lika torr som Nevadaöken, inget roligt att kunna gaska upp en med heller.
Det bli lätt deppigt då..

Långsamt...långsamt så vänder det, man hinner inte känna av självaste vändningen för det går så långsamt, så blir det bättre.
Fredag imorgon, och det närmar sig en ny helg med en rasande fart, med lön dessutom...
Jag borde vara hisnande glad, men är lite trasig i humöret efter veckans lågvattenmärke, vågar inte hoppas för mycket.
Har ett stort jobb med grannen denna helg och kanske ett par till, vi ska byta alla våra fönster på våra övervåningar, själva.
Pirrigt eftersom det är takkupor med plåtar på utsidan, det kan bli besvärligt, riktigt jobbigt.

Har lagt en hel del jobb på mitt utseende på sistone för att muntra upp en sliten kropp.
Har kört 5:2 dieten under 1,5 år nu, tappat dryga 15 pannor, börjat kunna se lilleman när man kissar, hejsan kompis!
Går oftare till frisören och byter långsamt till en besvärligare frisyr, ansar skägget oftare.
Är på min sista spruta på tandblekningen, tänderna börjar återfå sin forna vita glans, utan rök, snus och rödvinsfläckar.
Sommarens strålars inverkan på hudfärgen har börjat blekna, så jag fuskar med att löpa till solariet någon gång i veckan.
Konstigt vissa saker bleker man, det andra jobbar man precis tvärsom med...
Några skulle nog kunna säga att jag har kommit in i en personlighetskris, söker ungdomen igen, det tror jag inte.
Vill bara måna om mitt yttre att försöka se lite fräschare ut igen, förfallet har ju fått fortgå allt för länge.
När det trillar in deg igen vid typ skatteåterbäringen så blir det nog tid för alla ladda på lite nya paltor, klär mig fortfarande som en slusk.
Min garderob får bara lite tillskott av nytt blod vart femte år annars.
Ni ska nog få se....en vacker dag börjar jag nog att gå till gymet också, men för att gå dit behöver jag nog ramla ner några kilon till.
Annars kommer det nog vara en allt för stor liknelse med ett ånglok som stånkar och frustar, med ångvisslan där bak.

Klockan har dundrat in i nästa dygn, det är som vanligt alldeles för sent...
Men jag är lite rädd för nattens drömmar, det spökar allt som oftast med olidliga marisar, då man bara önskar att man få vakna upp snabbt för att pausa eländet.
Så inte nog med att det vardagliga livet sliter ut en, nattens härjningar i drömmarnas värld är minst sagt lika jobbiga...
Önskar bara att jag kunde få vila någon gång, bort ifrån alltihopa..
Inte undra på att jag tidigare drack alkoholen för att smita bort ifrån verkligheten, detta hade varit ett ypperligt tillfälle/ursäkt.
Men jag har en annan egenskap också....jag är envis, en dygd och har inte sin uppkomst från en brygd i alla fall...

Natti!

Berra

Berra
fre, 2014-10-31 - 00:08

Nej jag är inte missnöjd eller besviken eller något sådant...
Det känns bara som om tiden har runnit förbi mig, det blir inaktuellt och tjatigt...
Mitt liv som nykter i en sorts bloggform, varje vecka finns dokumenterad, alla känslorna jag fick brottas med...
Jo jag vet att jag har "hotat" med att lämna forumet förr, men då var nog mer en form att att söka bekräftelse, nu känns det inte lika hoppfullt längre.
Förr räknade jag antalet besök och inlägg, jag nådde massor då innan forumet förändrades och nollställdes.
Snittade som bäst på ungefär 70 besök per dygn, det var då en trigger för mig att vilja fortsätta, jag antog att det fanns ett behov av mina rader då.
Nu efter sju år och ingen större förändring de sista åren så har det blivit lite urvattnat, same shit, different day....bara.
Antalet inlägg börjar nu närmare sig en jämn tusentalssiffra, tre typ.
Okey du vann skulle säkert någon tävlingsinriktad velat säga.
Det jag vann var min nykterhet, men ska inte sticka under stolen med att mina livslånga rader på forumet kanske är ändå kanske det största jag kunnat åstadkomma här i livet.
Att läsa mina egna ord i efterhand har verkligen hjälpt till att motivera mig i min strävan efter ett självständigt nyktert liv.

Just nu bär jag på en rädsla att återigen komma ner i en ny deppighet, har haft tydliga indikationer på detta under början på veckan.
Men tänkte bespara er detta då det inte har någonting med komplikationerna av att hålla mig nykter längre att göra.
Visst hade jag stor hjälp av forumet förra omgången, men om det stormar ska jag försöka rida ut den själv.

Sista ordet är inte sagt ännu, men min tråd har börjat sina ut i sanden, tappat substantiellt material och aktualitet.
Berras story börjar närmare sig...the end...
Vad skulle jag vilja ha sagt?
Jo jag klarade det, åtminstone fram till nu, och om en stund skulle jag kunna säga precis samma sak.
Lite stoltare för varje timme, dag eller till och med år som går..

Berra

ingelak
fre, 2014-10-31 - 03:54

Ja precis så här galet är det. Trots att man misslyckas gång på gång så glömmer man och går in i matchen igen. Fy fan man skulle inte vilja föda barn flera gånger i månaden men faktum är att fyllångesten är värre och ändå utsätter man sig. Alkoholdjävulen skulle lätt kunna vinna OS utan särskild hård träning. Men varför försöka utmana någon som man vet kommer att vinna. Har tävlat några år nu med samma dåliga resultat. Nu känns det som jag äntligen bestämt mig. Men ibland kommer ändå tanken att jag en dag ska kunna dricka normalt. Har så svårt att föreställa mig vissa saker utan vinglaset. Tex att åka till mitt älskade Grekland, sitta på en taverna och inte kunna dricka vin. Det hör liksom till. Men jag har ju aldrig prövat. Jag fattar inte varför alkoholen och kanske framförallt vinet ska vara så himla förskönat . Det ställer ju bara till elände för alla som inte kan hantera alkoholen. Men alkohol är ju förknippat med njutning och fest. Jag är så himla avundsjuk på dom som kan hantera A på ett normalt sätt, kunna dricka ett eller ett par glas och njuta av dom och sen är det bra. För mig blir det bara fler och fler glas.

Stingo
fre, 2014-10-31 - 06:04

Du har gjort enormt mycket för det här forumet och skall definitivt inte behöva känna någon plikt att fortsätta. Funderar bara på timingen. Om du är rädd för att åka in i deppighet, är då det bästa ögonblicket att lämna något stabilt och i grunden (hoppas jag) positivt? Nåväl, det vet du bäst själv.

Tack för det du hittills skrivit.

PP
fre, 2014-10-31 - 09:46

Först av allt hoppas jag att du med hjälp av dina insikter och all det klokskap du samlat i nykterheten lyckas mota deppigheten innan den får en chans att bita sig fast. Tänker då på att ägna dig mer åt saker som du verkligen gillar? Tänker på dina berättelser från exempelvis stugan och den positiva energi som produktivt fix verkar ge dig. Har funderat på om du har den ventilen i vardagen hemma i jobbsvängen?

Som du vet läste jag nästan allt av din tråd i början av min nykterhet. Jag har så många gånger berättat att dina tankar och din egen resa har sporrat mig. Men visst, kanske går det inte att spruta ur sig aktuella inlägg, med din skärpa, hur många som helst eller hur länge som helst. Du skulle ju kunna återkomma när det passar, när du har en tanke du vill dela? Jag känner själv att jag inte har så mycket att berätta idag, och inte har behovet/tiden att följa allt som skrivs i alla trådar. Vissa medlemmar skriver en massa bra saker, och ibland vill jag slänga iväg en reflektion, men det är inte alltid det känns meningsfullt, eller att jag ska babbla in i en pågående dialog. Behovet av att skriva är nog som störst i början av nykterheten när vi behöver bolla våra tankar med andra, och fortfarande förundras över att vi inte är ensamma i vår taskiga relation till alkoholen. En period när vi behöver lära känna oss själva, och då är det enormt värdefullt att få ta del av andras erfarenhet. Främst av er som gick före oss på vägen.

Tre tusen inlägg, och alla med mycket substans och skärpa! Har själv varit medlem i fyra år varav tre frånvarande i "kontrollerat drickande" som jag inbillade mig att det rörde sig om. På den tiden har det blivit nästan 400 inlägg i min tråd. Den börjar som så många andras med ett stort hjälp, jag dör,har sabbat mitt liv. En drinkare av min kaliber tillkommer ett par gånger i veckan i genomsnitt, och allas berättelse är lika viktig och unik, fast ändå ganska så lika. Många inlägg kan tyckas, men försvinnande lite mot tre tusen ;-) Vissa lyckas i och för sig skriva ihop 400 på ett par veckor eller en månad.

Säkert handlar det - som så mycket annat i livet - om ett visst behov av bekräftelse. Att det känns bra om vi vet att det vi skriver gör skillnad. Att bli lästa och sedda. Du har gjort din beskärda del av skillnad, och du har blivit sedd och hörd. Allt finns ju kvar i din tråd och det är tur det. Oavsett om du fortsätter skriva eller inte, för jag hoppas du gör det Berra! Kanske när du har något du vill pränta ner för dig själv, istället för att känna någon form av press att du ska leverera - bara för att....

Problemet OM du skulle sluta att skriva är att din tråd skulle börja glida ner i forumets "gömda" regioner. Där finns det så många fantastiska berättelser, så egentligen skulle det inte behövas nya skribenter eller inlägg. Skulle nog tro att forumet idag är näst intill komplett med alla aspekter, tankar och sanningar om hur det är att ändra sitt förhållande till drickat, eller skippa drickat som är det bästa för det flesta av oss. Jag tror att de flesta läser i nya inlägg hela tiden, och när vi hittar något vi fastnar för kanske vi läser oss tillbaka i personens tråd. Av den anledningen skulle jag tycka det vore obra att även din tråd gled från topplistan! Därför kanske det är dax att skriva boken vi tjatat om nu i vinter? Tratta ner 3000 inlägg i en pocket så har du "boken" som kommer att vara ett referensverk här på forumet i all framtid.

För mig är du enormt värdefull

Ta vara på dig Berra!

//PP

Stigsdotter
tis, 2014-11-04 - 11:58

Hejsan Berra! Idag råkade jag titta in här. Har bestämt mig för att ta tag i ett annat beroende (som ersatte alkoholen), nämligen rökningen. Liksom tidigare kan jag inte koncentrera mig på jobbet utan måste snurra runt i forum, läsa och skriva. Till slut hamnade jag då här. Själv är jag verkligen inte aktiv här på forumet längre, det kändes viktigast i början när det verkligen var ett stöd att reflektera här och, det kanske viktigaste, att få respons och att läsa om er andra. Det är inte konstigt att det är så och att man så småningom växer ifrån forumet. Dessutom kände jag att det var jobbigt att läsa om alla nya som kom till, samma problem, samma rop på hjälp - jag började känna något slags ansvar och sorgsenhet och DET är farligt.

Jag önskar dig all lycka och välgång. Det är härligt att läsa om din fysiska förändring :-) Men. Och detta är ett stort MEN. Blir lite orolig över deppigheten, akta dig så att den inte är en del i något större. Så att det blir som för AA-medlemmar: att man en dag känner att mötena inte ger något, slutar gå på dem och så... ja, risken för återfall är många gånger uppenbar. Se till att du slutar finnas här av rätt anledning vill jag bara säga! Många cyberkramar från mig <3

anonyMu
tis, 2014-11-04 - 12:50

Vill tacka dig för allt som du har gett och bidragit med. Kan för egen del inte alls se att du inte har något att bidra med längre. Läser allt du skriver! MEN, förstår din känsla: "Allt är redan sagt." Det som oroar mig är att ditt avslut hänger ihop med en depression. Att du känner att du inte har mer att tillföra, att ingen läser eller att det du gör är viktigt - pga att du är på väg in i just en depression. I så fall gör du nog klokt i att hänga kvar här, tills du ridit ur stormen.

Hur du än gör (jag hoppas naturligtvis av egoistiska skäl att du stannar kvar!), så önskar jag dig all lycka till. Jag hoppas också att du får hjälp mot depp. Det är inget som man ska "rida ur själv".

Min största kram till dig Berra

mulletant
fre, 2014-11-07 - 06:16

förstår så väl att du funderar. Jag gör detsamma med ojämna mellanrum. Oberoende hur du gör vill jag just nu tacka dig för att du fanns här då 2011-2012 och säkert 2013 också... Då i min käraste forumfamilj... Du Stigsdotter, Adde, Viktoria och andra stammisar - ni är för evigt inristade i mitt hjärta. Hoppas vi ses här ibland.
Kram och allt det bästa / mt