av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Li-Lo
fre, 2015-03-27 - 09:53

Vi är så glada att ha dig här i forumet! Tack Berra för din humor, ditt allvar och generositet att dela med dig av dina tankar, känslor och erfarenheter.
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Berra
tis, 2015-03-31 - 01:45

...känner mig stressad och pressad, av mig själv...

Har så mycket saker som jag borde göra, eller borde hinna med...
Våren stressar mig, otroligt mycket.
Tiden med att bygga om här hemma tog tiden ifrån annat, allting stod på halt medan jag svingade hammaren i köket.
Typiska vårgrejor är...
Byta däck på bilarna och göra dem vårfina, motorcykeln och moppen.
Ta fram utemöblerna och spola av dem med högtrycket.
Kratta av trädgården, gödsla och plocka bort döda växtdelar.
Putsa fönsterna...
Börja förbereda öppnandet av stugan, vinterkonservera utombordaren, ja just det vinterkonservera den...ha!
Städa ur garaget efter senaste röjet med ombyggnationen, det ser värre ut än någonsin.
Osv osv, all den tiden jag inte har...

Och så är det inte ens vår, det kommer fortfarande en del bakslag av vintern med snöslask och kallt regn...
Varför har man så bråttom med att hinna med allt?
Det blir ju inte fortare vår bara för att man har hunnit med fler vårgrejor...
Första helgen med lite sol knakade det igenkännande på gatan, tror nog att halva gatan hann att byta vinterdäcken på några timmar...
Jo de var först, och det kom halka...
Den andra halvan av gatan kunde säga att det var minsann för tidigt, den andra halvan kunde säga att nu är det gjort i alla fall...
Jag vill ju gärna också sitta i de främsta vagnarna, ha allting färdigt liksom...
Påsken är hårdkodad med göromål, enbart annandagen är frisläppt, hoppas på finväder så jag jag kan göra något av mina måsten, mina självpålagda göromål...
Man slits mellan att ta det lugnt och att stressa ihjäl sig, man vill fortsätta vara lika effektiv direkt efter jobbet, inget bra val egentligen.

Man förstår att man drack en gång i tiden, ett effektivt sätt att slappna av på, eller göra göromålen roligare men betydligt slarvigare på.
I lördags totalsanerade vi hela huset efter byggandet, satt i dryga timmen och dammsög vartenda kudde i soffan på alla sidor, över under och på alla sidor.
Det hade jag inte haft tålamod till om jag hade druckigt alkohol, inte heller fortsatt ända fram till halvtio på kvällen med att avsluta städandet med att våttorkat alla golven.
Söndagen blev riktigt bra, när man verkligen kunde njuta av ett välstädat hem, det var en sjuhelsikes skillnad mot veckorna innan, det luktade t.om fräscht i huset.

I köket ör det ett fortsatt kaos, man hittar ingenting, att besticken låg i den här lådan igår betyder inte att de ligger i samma nästa dag.
Frugan håller på och letar fram bästa logistiken nu innan tiden har fått alla positioner låsta.
Vi springer fortfarande på varandra i köket när vi är där och jobbar två samtidigt, mest kanske för att vi inte riktigt vet vart alla prylar håller till.
Men en av huvudspåren skulle just vara att vi INTE skulle trängas med varandra.
Men det spelar ingen roll, har man skaffat sig en större bil så blir den full den med, likadant med ett större kök, det floppar ut grejor direkt man öppnar en lådda.
Visst blir man trött, trots att vi hade slängt närapå en fjärdedel.
Behöver vi verkligen fyra slickepottar, fyra decilitermått, tjugosju slöa knivar, tre litermått, fem degbunkar av olika stolekar???
Men jag hör mig säga det jag själv inte vill höra frugan säga i "mitt" garage, behöver du verkligen tolv spårskruvmejsalr och sju stjärnskruvmejslaar???
Man ska lära sig att hålla käften när det passar som bäst, och inte låta foderluckan glappa i onödan.
Men helt ärligt... stora projekt ger större toleranser och budget för nyanskaffning av nya verktyg, så det lönar sig i längden.
Fick ju äntligen köpa mitt efterlängtade tapetbord, haha!

Det är väl var tvåsamheten går ut på, att ge varandra utrymme och förlåta varandra när vi klampar in på varandras revir.
Jag är inte optimal, men jag försöker behandla andra som jag skulle vilja bli behandlad själv.

Och att inte tillåta alkoholen banka skiten ur mitt medvetande, utan närvara i det som verkligen finns, det här vi kallar livet, det vardagliga livet.

Det bubblar inom mig, men inte av champangnebubblor, utan av energi till att vilja åstadkomma något...
Jo jag har alltid haft bråttom, vill alltid ligga ett halv steg före mig själv t.om.
Och det är ju självaste f-n att man måste springa ikapp sin egen skugga hela tiden.

Jag borde surra fast mig i en stol ett tag bara för att hajja att ta det lugnt för en gångs skull, men jag har ju inte tid med det...

Berra

Blomman
tis, 2015-03-31 - 06:39

Den enda skillnaden är att han drycker sin öl fortfarande.

Har du tänkt på hur alla dina "måsten" och stress påverkar din make? Hur du är utåt med det eller håller du allt inombords?

Kan säga att min sambo stressar mig otroligt mycket med alla göromål......jo jag vet att det "måste" göras men allt tjat om det stressar helt otroligt. Hans sätt stressar mig.

Till detta vill jag tilläga att det är otroligt givande att läsa dina ord.

Tack och kram

Berra
lör, 2015-04-04 - 01:09

..på allt som glorifieras runt alkoholen....

Vi var på väg till våra släktingar på min sida, ett par timmars resa med bilen.
På vägen dit fastnar vi i timslånga köer pga av olyckor i påsktrafiken.
De i bak meddelar via mobilen till vårt resmål att vi kommer att bli försenade till påsklunchen.
-Ojdå!, det var tråkigt...! svarar de med ett fyllt vinglas på en bild i retur.
Frugan messar igen efter ett tag när vi fastnar i tredje kön om ungefärlig ankomsttid.
-Hoppsan!, och en bild på ett tomt vinglas i retur, måste visst fylla på kommer det till svar...
Frugan skojar till det och svarar något om att spara ett par droppar till henne...
-Ni får skynda er, får vi till svar...

Väl framme står värden redan i dörren med upphällda vinglas till sällskapet..
-jaha Berra ja..ja du får förse dig i köket själv, ungefär som om du vet ju vart kranen sitter
Kånkandes på en massa pryttlar kommer jag inte för mig att säga något, men efteråt kände jag mig förbisedd...
Så länge det serveras alkohol så är det inget besvär, men om det är något alkoholfritt så blir det så...
Varför ska inte jag som suttit och gnisslat tänder i flera timmar i milslånga köer få något att dricka?
Nej det är bara de som dricker något med alkoholen som får det serverat, grabben fick ju till svar, du är väl inte arton än va?
Han fick hjälpa sig själv till kylskåpet han också.

Lunchen var sedan länge avslutad och bara smulor, gamla servetter och ringar efter glasen fanns kvar på bordet, de hade inte orkat vänta på oss.
Lite slarviga rester fanns bara kvar i skålarna på diskbänken, fick ingen matlust alls..
De andra satt i soffan med sina glas och fortsatte dricka...
Det kändes som om vi hade suttit och kuskat runt för ingenting, det var ju påsklunchen vi blivit bjudna på...
Matfesten och dess umgänge var ju över, nu var det bara att sitta och hänga med de som redan fyllnat till lite...
Vi fick väl vara med på kaffet och efterrätten, men vet ju hur lite grisigt den kan bli när alla har fyllnat till.

Tre timmar stannade vi,...
-Men ska ni inte stannar över natten?
Nejdu, vi har ju nykter förare så vi behöver inte stanna kvar, och ni vet ju hur det är, alltid skönast att vakna upp i egen säng..., eller hur?

Festen var över, eller rättare sagt det blev ingen vidare fest för oss, den hade börjat och vi hann inte ikapp, tåget hade redan gått så att säga...
Lite molokna åkte vi hem igen, men det gjorde inget, vi hade det ju bäst själva i vår egna familj.
Ett par timmars uppdatering med släkten fick vi ju, jo det var kul ändå att få träffa dem.
Men den mesta av dagen hade vi ju tillbringat i bilen trots allt, och med alla andra medtrafikanter, stressade precis som vi.
Undrar om de fick uppleva en lika dan långfredag de med.

Hem för att förbereda middagen vi ska ha för den andra släkthalvan under morgondagen....
Det knorrar lite i magen då vi gick till sängs, då vi kom på att vi hade ju inte ätit någon mat på hela dagen, varken lunch eller middag.

Tja vilken början på påsken det blev, inte blev vi speciellt feta idag, jo kanske av allt godis vi hann smälla i oss från påskäggen.
Men det ska vi ändra på under morgondagen, då är det ju vi som ör värdparet, då har vi kontrollen...

Glad påsk!

Berra

Berra
mån, 2015-04-06 - 22:11

...ska jobba morgonskiftet ett par mornar för en kollega som är ledig, känns tungt!
Jag som är så förbaskat morgontrött, hur ska det gå?

Har en sprängande huvudvärk som kom som en blixt från en klar himmel för någon timme sedan, var rädd att det var en liten stroke faktiskt.
Får se om huvudvärkstabletten gör någon nytta.
Mina vanliga huvudvärkar brukar komma smygande och välannonserade, ganska typiska stresshuvudvärkar...

Jahopp, detta var påsken 2015, slutsummering?
Ganska okey faktisk, jagat runt lite, men ändå haft små pauser för återhämtning, trots vissa stressmoment så blev det aldrig grinigt.
Har hunnit med två av mina "vår-måsten" som jag nämnde tidigare i ett inlägg, baksidan och fordonen.
Det sägs att det kommer vår nu på riktigt enligt metrologerna, man vill ju gärna vara lite förberedd.

Älskar solen, den gör mig glad i sinnet, hela kroppen skriker bara ja...ja..JA...
Vintertiden har varit gråkall och murken, den gör åtminstone mig purken och lite inåtvänd.

Har grillat idag men det blev sent, fick kolla köttet i skenet från baksideslampan, trist när det blir det sista man gör liksom, sätter på diskmaskinen och kryper ner i kojen.

Men får glädja mig åt att sätta mig i en alldeles vårfräschad bil i morgon bittida, det brukar göra mig glad i alla fall.
Tygmattorna in och gummimattorna ut, rattmuff och kupévärmare bort, vintersolket på insidan av rutorna rentorkat.
För mig känns det lika bra som nytvättade och strukna kläder, minsann...
Men vem har sagt att jag har alla hästar hemma?

Påsken i år ledde till mycket umgänge med vänner, familj, släkt och grannar, sådant som betyder mycket för mig också...
Tidigare så var umgänget med alkoholen det man såg fram emot när det blev en längre ledighet, så är inte fallet längre..

Känner mig fri och frånkopplad av alkoholens klor, den finns i min närhet hela tiden, påverkar andra.....men inte mig, jo kanske indirekt...
Det trodde jag inte att det skulle bli, trodde jag skulle bli helt rabiat mot allt vad alkohol hette, men det blev ju faktiskt ännu bättre...
Jag kan finnas mitt ibland den, men har hajjat att den inte är till för mig...
För att citera ett gammalt reklaminslag, ..."det är frihet i en liten ask", hanterbar liksom.

Nu ska jag försöka locka hit John, ...Blund ni vet.
Han ska förhoppningsvis få strö lite sömnpulver i mina ögon, så jag kanske ...kanske kan vakna upp i tid i morgon....
Och inte vakna upp med ett litet ångestladdad skrik i form av ..."helvete.."
Och så är den dagen förstörd med en hjärtattack av stress genom att försöka komma ikapp tiden som inte går att få igen.
Man vill ju inte börja dagen med att lägga två svarta gummistreck höljda i blårök på gatan utanför.

Tänk om och tänk rätt nu...

Berra

Berra
sön, 2015-04-12 - 01:43

...ligger i min säng, lyssnar på frugans snusandet som sakta övergår till rosslande snarkningar.
Vi har haft en tuff dag, hjälpt våra grannar att flytta en bit härifrån..
14 timmar tog det, ja självaste flytten tog väl inte mer än sex, men hemma en snutt för att ta bort det allra lökigaste.
Och sedan flyttfest, jodå en ganska så lugn tillställning då vi alla närmas oss femtiostrecket.
Några ungdomar var ju med, de som var under tjugostrecket hade väl mest sjå med att få igång datorerna och internatet,
Men de över höll sig till oss andra vuxna och verkade trivas i vårat sällskap, skrattade och höll med.
Kände mig trygg i sällskapet och kunde leva ut fullständigt, trots många okända ansikten, och det handlar just nog väldigt mycket om att känna sig trygg med nya människor.
Man behöver inte dricka något med alkoholen då, utan kan jamsa med, med mina alkoholfria alternativ såsom rödvin och låtsasöl värdparet så nogranna försett mig med.
Populärt även för de andra som skulle köra bilen hem upptäckte jag, det funkar med alkoholfri öl och vin.

Morgondagen lär svida i armar och ben, fattar inte hur i helskotta riktigt gamla möbler kan vara så tunga, vi flyttade på ett herrejössesskåp i massiv ek på fyra välvuxna karlar som inte ens gick att ta genom trappen inomhus, utan genom trädgård och branta slänter, vad är det för fel på helt vanliga Ikea-möbler?
Två sängar på vinden fick vi lämna kvar i gamla huset, trappen hade blivit ombyggd sedan dess, kvar att styckas med fogsvansen.

Har svårt för att somna, båda ungarna är ute på galej, en viss seg och inbiten oro finns inom mig, kommer de att greja drickande ikväll?
Den ena sover borta, och den andra ska komma hem senare, men i vilket skick?
Är beredd att hoppa in i bilen om de skulle behöva assistans, en sådan sak jag bara har kunnat erbjuda dem sedan jag blev helt nykter.
En fördel man inte ska stryka på foten inför, kan vara pappa på heltid.

Imorgon kalas här hemma då ena barnet fyller år, men det hamnar bara i ett kaffekalas för släkten, deras egna firanden får vi inte veta så mycket av nuförtiden.
Svårt att släppa föräldrarollen när ens barn börjar bli vuxna...
Men den rollen kommer vi aldrig att släppa...
Tänker bara på den där historien om den 90åriga kvinnan som frågar sin 70åriga son på konserthustrappan, är du säker på att du inte behöver kissa nu innan föreställningen börjar?
Vi blir aldrig barnfria...

Nästan lika säkert som att en alkoholberoende person aldrig kommer att kunna släppa känslan över en nykter alkoholist-känsla.
Den dagen vi glömmer detta så kan vi plocka bort nykter framför alkoholisten, och övergå till det vi var innan, alkoholberoende...
Och så börjar vi att lägga våra tankar på vad som är gränser för att vara en alkoholist.
När vi egentligen borde tänka på vad det är som får oss att dricka alkoholen istället.

När anledningarna är borta så är nog också behovet det.
Vad ska man med ett glas till om man inte är törstig?

Berra

Berra
sön, 2015-04-19 - 22:01

..har jag upptäckt...

Känner en sorts inre harmoni och känner mig ganska så nöjd med livet just nu...
Har hunnit med en massa saker så har legat på min måste-lista, och lika mycket på min impulsiva lista...
Det är viktigt har jag upptäckt, att få tid för mig själv och mina egna behov inte förrän då känner jag en sorts inre tillfredsställelse.
Delar av familjen slåss om fjärrkontrollen till TV'n, jag bryr mig inte, ligger i soffan och surfar slött igenom mina sidor på nätet,där ibland alkoholhjälpens forum och läser ikapp.
Ibland händer det mycket, ibland ingenting, ibland står det skrivet mycket, men också då och då utan innehåll.

Har hela livet funderat på vad som är meningen med livet, strävat mot det som är bättre, medan livet i själva verket är det som pågår medan man söker efter det.
Svårt att förklara, men det man söker kanske redan finns under ens fötter, om man har haft förstånd nog på att lyfta dem istället för att fortsätta gå i sitt eviga sökande framåt.

Borde vara tacksam för det jag har och inte otacksam för det jag inte har, jag är frisk och har hälsan, mår psykiskt ganska okej, har inte det jättetajt med pengar just nu, osv...
och visst kan jag skaka fram några olägenheter...om jag vill, men jag behöver inte skaka fram några lik i garderoben därför att jag mår bra just nu...
Det är så jag tror man fungerar, man ömkar sig i all sin eländighet om och när man inte mår bra...

Jag hade däremot mått piss om detta hade varit en vanlig söndagskväll för många år sedan, det vet jag med stor sannolikhet, OM jag hade druckit min alkohol.
Men eftersom jag inte har bjudit in fan och hans mostrar så kan de heller inte ställa till med något jävelskap.

Man brukar fråga varandra, hur mår du?
Jotack!, som jag förtjänar, brukar jag svara...
Det brukar ställa ytterligare frågor, och tvärsemot vad de förväntas höra så kan jag säga att det ibland är bra, och en annan viktig sak....

..Jag förtjänar det....just det jag förtjänar att ibland må väldigt bra, istället för att behöva kräla i stoftet av alla helvetes kval ifrån en ångestfylld baksmälla.

Det är en skillnad, nej förresten det är en helvetes skillnad mot förut,....en helvetes förbättring.
Man ska inte snåla med ordförstärkningar om det är till det bättre heller...

så hur mår jag?

Jotack! ....som jag förtjänar, helt ångestfri Söndagskväll, kan det bli så mycket bättre?

I helvete heller!, och inte hellre...

Berra

FataMorgana
sön, 2015-04-19 - 22:36

Har läst mycket av det du skrivit och haft stor behållning av det. Nyss börjat skriva här själv i egen tråd. Jag tror många som har problem med A är sökare. Tänker åt helsike för mycket o lever i framtiden eller gårdagen. Åtminstone är (var?) det jag i ett nötskal. Alltid på väg mot nånting. Alltid måste se ett resultat av det jag gör. Varför har man så bråttom? Till vad?

Berra
lör, 2015-04-25 - 22:03

...och jag vet inte på vilken fot jag längre ska stå på...
Det händer så otroligt mycket i min närhet....och jag hänger inte med.

Känslorna åker berg och dalbana.

Helgens historia började för några veckor sedan, min gamla mamma fick en kraftig blödning i underlivet och fick åka ambulans in till lasarettet.
Hon opererades efter ett par dagar och fick komma hem igen.
Men när hon skulle få reda på proverna som togs vid operationen kände hon en viss oro, så hon tog med sig äldsta barnet och måg till läkaren.
Mågen till lika min svåger fyllde år kvällen innan så jag passade på att slinka förbi mamma med en present där de bodde tillfälligt, fick inte med mig några andra familjemedlemmar
en vanlig vardagskväll då de tyckte att min handling var allt för impulsiv, men jag gör det jag brukar göra när ingen vill göra mig sällskap, jag gör det själv...

När jag åkte hem senare på kvällen så åkte jag förbi tåget först och plockade upp dottern som hade varit på en AW med jobbet, hon frågade var jag hade varit och jag berättade anledningen till mitt snabba beslut om en blixtvisit hos farmor.
Väl hemma så ville ingen veta hur läget var, utan programmet på teven var mycket viktigare.... hysch jag kollar på teven..., så jag gick i säng.

På morgonen väcks jag av en skittjurig fru som är jätteförbannad, hon hade pratat med dottern, men själv inget fått veta...
Jamen....ja...Men. ...
Du kan ju skriva ett brev nästa gång säger hon innan hon slänger igen dörren...

Vad ska man säga, en fredagskväll som gick till historien i leda, det var knäpp tyst, och en mycket tryckt stämning.
Ah!, äntligen en anledning till att sitta och tjura, allihopa...

Jo mycket riktigt min mammas farhågor besannades, hon hade mycket riktigt fått cancer.
Lördagen (idag) var redan bokad med mamma sedan tidigare, vi skulle besöka gravarna (de har ju hunnit bliva en del nu..).
Så jag fick en stund att hinna prata med henne, hennes dödsångest är inte så tung, hon har levt ett långt och rikt liv, med nästan vuxna barn och barnbarn och barnbarnsbarn.
Det hon är rädd för är hur tiden med cellgifterna ska bli, OM de nu behövs...
Lidandet med cellgifter är henne inte värdigt och hon vet vilket helvete det kan bli, där ligger hennes rädsla.

Jag försöker muntra upp henne med att inte ta ut några eländen i förväg, är det någonting jag har lärt mig från min tid ifrån depressionen så är det inte att låta de obekräftade bekymren få ta mina tankar ifrån mig, utan leva i nu'et och ta en dag i sänder.
De ska "riva bort hela paketet" och inte förrän då så vet man med säkerhet hur illa det är, tills dess är det bara att hålla tummarna, man flyttar fram tankarna till ett visst datum.
Jag skojade lite med henne och sa att de ska ta bort min och mina syskons fröbänk där vi först frodades, där våra liv en gång skapades...då fick jag henne att le för en stund.

Jo mitt i allvaret så finns det alltid lite plats för små skämt, vi är praktiska, ömsinta och eftertänksamma, allt på en gång.

Men just nu så ligger jag på min soffa, alldeles ensammen, ingen annan gör mig sällskap, faktiskt så är alla familjemedlemmar ute och festar denna kväll, jo bara Svärsonen som jobbar kväll men annars, helt öde på gatan, bästa grannarna är utflyttade, de andra bortbjudna eller på utlandsresa...
Tittar ut genom ett kolsvart fönster, lyssnar på billjud ifrån den stora gatan längre bort, det är väldigt öde denna kväll, men så är det ju också en lördagskväll.
Många som festar, men inte här...

Ensam fysiskt, men inte i sinnet, känner mig faktiskt ganska så trygg med bara mig själv, också...
Ibland är det faktiskt bättre att vara själv istället för att umgås med alla suringar. ..
Funderar på min egna orsak till alla händelser, men känner mig faktiskt ganska så ansvarslös, och då på ett positivt sätt.
Det är inte mitt fel att min mamma är sjuk, och kanske döende...
Inte heller mitt fel att jag misstolkas av andra...
Inte mitt fel att jag ligger här ensam en lördagskväll i soffan framför teven...

Jag känner mig ändå nöjd med livet, om det ändå känns som lite "hoppsan" dessemellanåt.

Jag vet vad alkoholen ställer till med har lärt mig att lösa den koden.
Inte blir det bättre för att man dricker, även om det känns så för stunden.

Imorgon är jag morgonkungen, frukostkungen....
Tror nog att jag ska gå upp extra tidigt bara för att sätta mig i trädgården med en extra stark kopp kaffe, ett stort glas med frukostjuice till bredden fylld med stora isbitar.
Bara sätta mig och låta dagens första och skiraste solstrålar få värma mitt ansikte och stilla lyssna på fågelsången som alltid är den absolut vackraste på morgonen.
Ensam?, jag?, inte då...Jag har ju mig själv och jag är ett väldigt gott sällskap om jag får säga det själv.

Nykter dessutom, vad har jag att klaga på, jag vet hur det egentligen kunde har varit en vanlig lördagskväll, men det är ju en annan historia, en väldigt dålig sådan också...

Peace 'n Love!

Berra

LenaNyman
sön, 2015-04-26 - 00:42

Publicerade inte bara en text utan frammanade känslan av att hålla om en älskad, kärleksnött gammal nallebjörn.

mulletant
tors, 2015-04-30 - 06:23

har jag många gånger benämnt detta. Och ja, du gjorde det igen Berra. Livsforum, javisst.
Glad valborg och varm vårkram till dig - bästa forumbrorsan Berra! / mt

Berra
tors, 2015-04-30 - 21:52

Ja Valborg ja, vem minns inte dem, alla av dem skulle man inte vilja minnas.
Det var tidigare en tradition....av fylla...
Man åt en middag med vänner, travade ut en sväng till närmaste brasa, med en fickplunta fylld med något barskåpsskrap.
Jag drack ju inte ens sprit rakt av då, men det skulle ju smuttas och smygas oss gubbar emellan...
Man träffade andra familjer där gubbarna var blanka om ögonen och mosiga om kinderna och det var inte värmen ifrån lågorna som framkallat det.
Minns en fru/mamma som skämdes så inför sin man som var så framåt och pratglad som aldrig sade något annars blyg som han var...

Brukar titta på ungarna som springer runt brasan med pinnar och petar i glödhögarna, de skyggar för värmen med händerna framför ansiktet men kan inte låta bli att nästan bli lågornas rov.
Jättelyckliga blir de när de har fått en liten gul låga långt ut på pinnen,....kolla!, kolla!...dä brinner!...och så springer de runt för att visa sin fina låga för sina kompisar..
Lyckliga, ja det är de, inte fullt så lyckliga blir deras mammor när de kommer hem med glödhål på kläderna och det luktar gammal villabrand.
Håret luktar, sotfläckar på händerna och skorna, och visst var det tradition, varje år...
Det blev alltid en ny täckjacka till hösten för min del, i unga tonåren var det ett jättehål i den fina röda täckjackan, det var hålet efter en fet festcigarr.
Minns hur mamma gick i taket, den var alldeles ny inför våren, hon klippte ur ett hjärta ur kapuschongen och sydde dit det över fickan.
En av mina första tonårsfyllor satt kvar som ett minne länge i form av ett ditsatt hjärta, jag ... bara jag visste vad den lappen har för innebörd.
Ville inte berätta, ingen var så dum att de berättade om sina fyllor för sina föräldrar då, det hade blivit husarrest och indragen veckopeng under en lååång tid.
Idag ser jag det som ett stort förtroende om våra barn vill berätta om hur de har upplevt det, även om vi inte gillar det.

Så visst finns det en tradition med Valborg, men i takt med att brasorna har försvunnit och mitt drickande likaså, så har det övergått till att vara historia.
Det skedde då, och det behöver inte per automatik betyda bara för att det är en tradition att den ska få fortlöpa, är det en dålig tradition så kan den få vandra vidare, utan mitt sällskap.

Förresten frågade jag en hantverkare på jobbet idag hur han skulle fira Valborg, ska du ut och flukta på brasorna och dricka brännvin?
Nähejdu fick jag till svar, det är bara till för amatörernas afton, hmm. ...var har jag hört det förut tänkte jag, jo just det....
Så bet jag mig i tungan när jag höll på att avslöja mitt egna hemliga lilla forum....

Så länge ingen vet vem jag är, så är jag fri att kunna skriva det jag vill...
Anonymiteten är forumets moder, vårat sätt att fängslas av alkoholen förbrödrar och försystrar oss tillsammans i en gemensam vänskap.

Känner en svag doft av brandrök ligga över vårat lilla samhälle utanför det mörka vardagsrumsfönstret.
Därute finns många ungdomar, vuxna och barn som genomlever samma erfarenhet som jag har fått erfara.
Hoppas att de går dem väl och att de kommer hem välbehållna, för vad är ett lite brännmärke i jackan, när ett brännmärke i själen är så mycket svårare att dölja med en liten lapp.

Trevlig Valborg ifrån en varm och skön soffa, att få vara nykter är en ynnest, inte alla förunnade, känner mig privilegierad.

Berra

FataMorgana
fre, 2015-05-01 - 20:18

Du skriver så otroligt bra, Berra!! Önskar fler fick ta del av dina tankar. En bok kanske :)? /FM

Berra
sön, 2015-05-03 - 22:15

Det är Maj och rosévinet flödar såsom förra säsongen.

???

Vi har åter öppnat stugan, och allt vad det innebär...
Nejdå, jag är inte sarkastisk, men det löjligt hur snabbt rosévinet hamnade på bordet, har inte sett skymten av den sedan förra sommaren men nu var den lika självklar såsom solen.
Svågern fyllnade till vid Fredagens grillmiddag, gapig och skrävlig, vet allt, kan allt, bäst på allt, f-n vad less jag blir på samma repertoar, om och om igen
Dagen efter var han betydligt mer len i truten, närapå lite ångerfull om han nu kan vara det...
Lördagsmiddagen så gick det hack i skivan igen, inte lika stöddig men ett ökat självförtroende.

Jag kan verkligen lacka ur på det som alkoholen skapar, allt går nästan att förutspå gång efter annan.

Men om man bortser ifrån det, så var helgen riktigt fin...
Slet som djur som vanligt, det är jobbigt för mig som sköter allt det tekniska, har väl bara mig själv att skylla när jag inte tvingar någon annan att hjälpa mig.
Men börjar se ett ökat intresse hos barnen att hjälpa till, de som tidigare bara satt i soffan och väntade på att maten skulle bli klar.
Det går oftast lättare för varje år, antingen så har jag blivit snabbare eller slarvigare?

Vi fick vårelda i år då två träd hade ramlat rasat över vintern, ett mellan husen och ett nere vid stranden.
Jag tog det nere vid stranden, började med ett gammalt oljefat för att hålla lågorna stävjade.
Tog lång tid att kapa ner det i bitar och få det att brinna upp, de övriga kom ner med fikakorgen till bryggan för att hålla mig sällskap.
Vi lekte med elden och precis som jag skrev på Valborg så stod jag där med stora brännhål i mina arbetskläder och små brännblåsor över hela kroppen.
Oljefatet välte och det kostade mig allt hår på underarmarna, en bit av luggen, ögonbryn och fransar, kläderna fick hänga ute över natten och stank brandrök var gång man gick ut för att pinka, haha ingen fara med mig jag är ju vuxen och vet vad insatserna kostar, vad är det de säger nu igen, bränt barn luktar illa?

Krattade av trädgården efter vinterns alla falna löv, blöta och tunga fick de skaftet att gå av på krattan, men det är ju lugnt jag har ytterligare kratta någonstans som jag köpte förra våren, ajdå, det var ju så att jag hade av det skaftet också och det här var den nya krattan.
Lövkorgen av plast hade luckrats upp av solens strålar och den frasades sönder bara man tog i den, snacka om att bli frustrerad när man inte kan slutföra sina tänkta jobb.

Satte mig med en kopp ljummet kaffe på en av solstolarna och svor lite för mig själv, efter att pulsen fått kliva ner några trappor så började jag blänga på allt omkring mig.
Lyssnade på fågelkvitter, tittade på en jättehäftig jaktspindel på trätrallen som faktiskt hoppade efter flugorna som flög förbi.
Efter en stund så slog det mig, men hallå vänta, det är ju det här man ska göra, insupa det som finns omkring mig, inte bara slita hund.
Det tog udden lite av arbetslägret, och jag började njuta lite av det fina vädret....

Det är ju det här det handlar om, njuta av att vara i nuet...., inte jaga runt som en idiot...

Maj är en väldigt fin årstid, det spirar av växtlighet runt omkring mig, men man är för stressad för att hinna med att se den.
Påskliljorna stod så fagra i en klippskreva, det tog tre dagar innan jag såg dem lysande gula.

Nu är det snart bara timmar kvar till vardagen sätter igång igen, men startskottet för sommaren har jag I helgen flaggat av, rejset är igång.
Med eller utan rosévin, jag finns mitt i det och jag har fortfarande en valmöjlighet, jag väljer utan men kommer ändå få uppleva nackdelarna med det, men det är i alla fall INTE MIN ångest, same same but different, jag kan gå ifrån den, det kan inte den med ångesten.

Trevlig fortsättning på maj månad!

Berra

santorini
tis, 2015-05-05 - 16:01

Jag brukar läsa dina inlägg när jag tittar in här, alltid intressanta och bra.Jag föll för denna mening idag: "Risken för mig att betydligt större om jag chansar och testar att dricka vid ett enda tillfälle, blir det lyckat kommer jag att fortsätta testa tills det fallerar. När jag fallerar alltså inte OM utan när, kommer jag ångra att jag överhuvudtaget testade första gången."

Just det! Första gångerna går det säkert bra och då fortsätter man. Men det kommer inte att gå i längden, det är jag övertygad om. Jag har också testat det. Man är snabbt inne i ännu värre missbruk. Så nej, nolltolerans är det som gäller.
Ha det så bra!

Berra
mån, 2015-05-11 - 01:28

...och som vanligt ligger jag här i sängen natten mot Måndagen och försöker värdera den veckan som har gått.
Början på veckan minns jag knappt, den känns så långt borta, en femdagarsvecka...

Minns att jag hade ett utvecklingssamtal med chefen i fredags, kunde förutsäga vad som skulle tas upp, gamla klagomål och för all del nya...
Det ständiga tjatet om att effektivisera jobba hårdare och snabbare, enda sättet att få löneförhöjning.
Motargumenterade med att han inte tog upp de förbättringar jag hade gjort, utan bara såg på de gamla.
Och att jag redan ligger på min maxprestation för att inte behöva gå in i väggen igen, så det blir ingen mer effektivisering från mitt håll...
Usch ja, det där samtalet satte min känslor i svallning igen, inget bra avslut på en effektiv vecka, ur min synvinkel...
Är en känslomänniska och jag behöver inte toppa eller bottna flera gånger i veckan, försöker skapa en inre harmoni men alla verkar älska att trigga mig hela tiden.
Ibland blir jag så less på skiten och funderar på om inte man ska lösa ut arbetslöshetsförsäkringen ett tag, för första gången.
Inget roligt med frugan heller, hennes jobb har kickat tre av hennes närmaste kollegor under förra veckan, de hade jobbat fjorton år...
Hon har bett dottern att hjälpa henne med ett CV, det är aldrig försent men vi vet av erfarenhet att det är en åldersrasisim på arbetsmarknaden nuförtiden.
Så vi båda sitter hemma vid köksbordet och försöker klå varandra i vem som verkligen har det sämsta jobbet.
Vi älskar våra arbetsuppgifter men har svårt att klara av ledningen och kollegorna som triggas att hänga med i särskiljningen, de tror att de favoriseras, men vi ser någonting helt annat.
Eller så har vi bara blivit gamla och griniga av erfarenheten...

Vad är motpartern till detta då?
Familjen naturligtvis och helgerna, det är tiden då vi rår oss själva, och rår om varandra.
Vad skulle jag vara utan min familj, antagligen en nedsupen enstöring.
Min identitet finns som pappa och man, son och broder, svåger och svärfar, granne och kompis, knappast som en god kollega eftersom jag ifrågasätter så mycket.
Är rättvisan viktig?, ja i min värld så är den det, det är den uppfostran jag har fått i vilket fall.
Men idag så vinklas allt mer till att sköt dig själv och skit i andra, roffa åt dig om du kan, annars är du en looser.
Man är ansvarslös så länge man inte uppdagas, och blir man uppdagad, neka ända in i absurdum.
Känner igen takterna ifrån misstanke om att man är alkoholist, men ganska skönt när man har givit upp och erkänt allihopa.

Min helg då, ja gissa vad...
Haha, ja jäklar, guess what?, garaget naturligtvis, denna evighetsuppdrag, tar liksom aldrig slut.
Jo jag har ju berättat om hur det ständigt grisas ner med bröte, speciellt efter varje ombyggnation.
Nu dedikerade vi en hel helg på fyra personer...
Röj?, jajemän no bullshit, vi släpade ut allt på garageinfarten och sedan bar vi in det igen men i en annan ordning, efter att ha dammsugit och våttorkat golvet.
Men kasta då?, två släpvagnar blev det till sopen, jag nästan stod och grinade där på garageuppfarten...men ...men ...men den där grejen hör ju till den däringa saken, och den där brädstumpen kan vara .."bra att ha", har ni hört det förut?
Självaste incitamentet till denna självuppoffrande insats är att vi i om en snar framtid ska åtminstone få in en bil i detta garage..

Jag måste lära mig att kunna släppa det förflutna, frugan dikterade villkoren för vad som fick vara kvar i garaget, och jag fick bara igenom kanske 40% av mina bra att ha grejor.
Vet ni, det känns faktiskt skönt att kunna lyfta bort dessa ok ifrån mina axlar, någon annan tog beslutet åt mig.
Hamstrandet är ingen trygghet, det blir i längden en belastning.
Men det blev många koppar kaffe och en exploderande huvudvärk när man tvingas till att ta många och snabba beslut.
Vid flera tillfällen så saknade jag en möjlighet att gå ut i trädgården och bara sätta mig och skingra tankarna med en rök.
Eller kanske t.om en kall pysch!

Men det tillhör ju ännu mer det förgångna, det hamnade ju i en släpkärra för återvinning för lääänge sedan.
Och ska jag enkelt erkänna så....var det bästa utstädningen jag någonsin har gjort.
Att sluta dricka gav mig fast mark under fötterna igen, det var mycket gungfly under lång tid dessförinnan.

Så jag kan med gott samvete fortsätta med detta evighetearbete att städa ur garaget, det kommer väl aldrig bli helt klart, eller?
Så när man en gång kommer till Sankte Per och han frågar vad min livsuppgift var i mitt föregående liv, så kan jag enkelt svara, att försöka städa ur det.

Rent samvete?
Njae, men jag börjar få fason på mitt garage i alla fall, en bit på väg...

Berra

Mic99
mån, 2015-05-11 - 21:14

Dancing with myself...

Så har det ofta känts...

sen fanns du där som en Röst i natten!

Och om du minns mig så kan jag säga att det har gårr sjukt bra (kanske tack vare en viss Bea)

Har inte varit här på ett tag så..ville väl kanske bara säja Tack och Ha de Bäst!

/I never forget ya!

FataMorgana
lör, 2015-05-16 - 07:57

Fördelen med att bli lite till åren är ju att man inser hur jäkla utbytbar man är på jobbet. Därmed inte sagt att man inte blir irriterad när det inte funkar där. Det är hemma man inte är utbytbar och det är ju där man borde lägga största delen av sin kraft. Det behövs bara en sjukdomsperiod för att inse det. Det är inte arbetskompisarna som kommer och håller handen när det svajar. Jag är djupt imponerad av den resa du gjort och hoppas få ta del av dina tankar även framgent. Jag har inte kommit så långt på väg än (2 mån ca) men har fått uppleva hur det känns att vakna av mig själv halv sju en lördagmorgon :). Pigg och utan att hjärtat skenade. Länge sen det hände.:). Min äkta hälft ligger kvar, däckad av alltför många glas rödvin. Ja man kan bara förändra sig själv och det är ju ett hästjobb i sig. Ha en bra helg, Berra, och alla andra som läser här. /FM